Micke E

OBS!: Var där 20:00 sharp, vi väntar inte. Möllers livsverk Kaninhoran erövrar Filmhuset i Stockholm... Samlingen Kaninhoran och andra barndomsminnen från Malmö innehåller 24 av Möllers kortfilmer, samt en del hemligt extramaterial. Det är första gången Möller samlar sina filmer på en tryckt DVD. Bedriften firas genom att bjuda till premiärvisning av samlingen och dokumentären "Varför, Henrik Möller?". För att skapa rätt stämning bjuds på hemliga drycker och håller ett brandtal mot samhällsordningen. Visningen delas med den legendariske nollbudgetfilmaren Micke Engström och hans dystopiska framtidsfilmer. Som det ser ut nu kommer ett antal DVD:er från Njutafilms arkiv att lottas ut till flera lyckliga vinnare under kvällens lopp. Välkomna! Fritt inträde såklart!!!

Råkade hitta denna tråd där I.D.B.A.V. efterlystes... IDBAV finns på Glimz.net för nedladdning. Typ 9 kr. Finns med på dvd:n "2x3" från subdvd.com (som numera dessutom har en butik i centrala Sthlm). ENJOY!

Tyvärr har ETC supit bort filen. Vill du se I.D.B.A.V. så finns den på http://www.glimz.net för några kronor.

[citat=Munthe]Angående Mickes tidigare inlägg: Jag tror att unga regissörer hemskt gärna vill höra vad äldre regissörer har att säga. Tyvärr är de flesta äldre rävar helt stängda mot yngre förmågor eftersom alla är livrädda att någon ska ta jobbet ifrån dom. Så blir det när man hänger upp allt på märklig logik om vad som är "värdefullt" och understödjer det med ett nappflaskesystem som bygger på gamla kompisskulder. Gamla rävar är ett konstigt ord. Gamla harar passar bättre.[/citat] Trist ifall det är så. I inlägget tidigare menade jag iofs kunskap från erfarna filmarbetare, fotografer, ljudtekniker, attributörer, sminköser, klippare osv... OCH mer nätverkande tror jag på.

[citat=Munthe] Micke, vad har du rökt...and can I have some too? Vilka är dom där "dark side"-filmarna? Statarsystemet var f ö inte feodalt. Vi hade inte krigsherrar som delade på Sverige för 60 år sedan.[/citat] - Första-majja såklart. Du verkar behöva. Jag bjuder när vi ses nästa gång :-) - inga namn här. men även vi lågbudgetfilmare kan ju alla hamna där i prispressens namn. - feodalism i meningen livegenskap under en patron. pejstat ur wikipedia : Statare var, fram till att det så kallade statsystemet avskaffades år 1945, en typ av gifta lantarbetare, som arbetade på någon annans (patronens) jord och fick en stor del av sin lön in natura (ersättningen kallades stat). . . . Förhållandena, särskilt med avseende på det boende som erbjöds i statarlängorna, var mindre goda. Detta berodde delvis på att många av längorna inte var byggda med stockväggar utan med plankväggar, vars isolering föll ner till undervåningen. Det ledde till att övervåningarna blev mycket dragiga. Detta var ett modernare sätt att bygga, men fungerade i de här fallen dåligt och innebar en dålig bostadsstandard. Under året var statarna närmast livegna på godset. ... de utsatta förhållandena för statarna att uppmärksammas, och krav restes på att avskaffa systemet.

STORT GRATTIS FÖR TILLÖKNINGEN!!! Jag håller med dig i det du skriver. Vi skriver dock om olika saker. :-) Självfallet ska amatörfilm, och kan s.k. independent b-film göras utan löner m.m. osv Militär-liknelsen eller -metaforen e ju ofta använd i filmsammanhang å funkar rätt ok i många sammanhang. (Speciellt då man ser en glatt ruffsig, barfota Peter Jackson framför sig som befäl. :-)) Cheers!

[citat=kingen]Upp til kamp emot...allvrligt...dom stackars filmarbetarna sippar på en kafftår då kjell sundvalls assistent flaggar för övertid då tagningen drar ut på tiden! Att spela in film är ett konstnärligt arbete som kan vara förjävligt ansträngande,dra ut på tiden,inte hålla den utlåvade tidsramen,etc men det här inga nyheter för filmarbetare som förstår den kreativa gärningens svårigheter.du får det att låta som arbetet kan likställas med gruvbrytning i sibirien vintertid!Låt oss för helvete slippa dessa kommunistvinklar på ett så pass viktigt konstnärligt forum som detta!![/citat] Hihi! Jag kan inte förstå hur detta kan reta någon... - Kjell Sundvalls inspelningar är knappast representativa för the DARK side of filminspelning... -Anställer man mänskor e man en arbetsgivare å då måste man följa de lagar som stiftats av riksdagen å de regler som förhandlats fram mellan div organisationer. =) -Det är demokrati - inte kommunism. -Sedan så får ju gruvarbetare betalt å kan betala sin hyra m.m. De filmarbetare jag talat med som blivit blåsta fick problem med sånt å hamnade hos inkasso m.m. Allt orsakat av filmarkåt producent å regissör som inte skött sin budget. Film till varje pris ! (OBS! Detta handlar inte om nollbudgetfilm med polarna - utan om proffsproduktioner.) - kingen - jag såg att du är ambitiös skräckfilmsskapare uppe i Luleå, vad säger du om lönsamhet, bidrag m.m.???

Eftersom det e 1:a maj idag så vill jag passa på att nyansera diskussionen tidigare om pressen kring skapandet av film... Svenskar är ofta alldeles för lydiga, toklojala, rädda och underdåniga mot regissörer å andra auktoritetspersoner, chefer av alla slag. Man är rädd att förlora jobbet, inte få löneförhöjning osv osv. Men det är klart - vi har inte haft allmän rösträtt i mycket mer än 90 (?) år å det feodala statarsystemet försvann först för 60 år sen... Slavmentaliteten sitter kanske delvis kvar i våra huven... Därför blir undertecknad lite låg när jag hör professionella filmarbetare berätta att de inte fått utlovad betalning, pressas till att jobba olagligt mycket m.m. Många vågar inte protestera av rädsla att inte få fler jobb! Så hålls förtrycket hemligt. Otäckt å orättvist är detta att det är filmarbetarna som får betala för prispressen i filmbranschen. En professionell arbetsledare idag kan ju inte bara vara en konstnärlig psykopat utan måste ju känna till gällande regler å arbetslagstiftning! Nästan lika illa är det när erfarenhet å kunnande föraktas av nykläckta arroganta regissörer som inte inser att de bör lyssna å lära av de gamla filmarbetarrävarna. Å jag vet att det är betydligt erfarnare regissörer än jag som tycker att en konstnärlig ledare som tillåter sitt personliga helvete göra tillverkningen av en film till en krigszon gör ett mycket dåligt, kontraproduktivt jobb. Jag anklagar ingen för nåt, gör bara ett förstamaj-statement =) M.E.

[citat=Munthe]Robert Rodriguez hade ju sänkt den där budgeten rejält eftersom han producerar, skriver manus, klipper, komponerar musiken, gör specialeffekter, ljudlägger och mixar, fotograferar och regisserar. Annars skulle det ju inte bli "A Robert Rodriguez Flick". jag saknar lite fler såna där galna "one man shows" i svensk film. Alla är så snälla och lydiga här. Ingen tar för sig. Alla står artigt i kö.[/citat] Jag gillar flera av RRs filmer å skulle åxå vilja se fler såna enmansteam i Sverige. MEN det florerar onödigt mycket disrespect mot de kunniga filmhantverkare och filmkonstnärer som finns i Sverige. Med hjälp av dem, genom att samarbeta, kan filmen lyfta mot nya höjder. Hitlermethod-regissören kan stå där å vifta tvärsäkert å kommandobestämma å skrika sig trött men kommer aldrig att förstå vilka möjligheter å kvaliteter han missar...

[citat=hea]Vi har i Sverige – eller i Norden överhuvudtaget – aldrig haft någon stark genretradition vare sig inom litteraturen eller filmen. Varför - är nog kanske ett ämne för en vetenskaplig avhandling. Det kulturella etablissemanget – vad det nu är? – har i stort inte uppmuntrat den här typen av skapande. Kanske har det något att göra med vårt lutherska arv, vår bondekultur och vårt socialistiska samhälle? Förmodligen har det också att göra med marknad och produktionsmöjligheter. Intressant och lustigt är dock att våra kanske tre största internationella storheter inom litteratur eller film: Lagerlöf, Lindgren och Bergman – har struntat i det här. De har på olika sätt använt sig av populärkulturella myter och skapat något mästerligt som talat till människor över hela världen. Kruxet när det gäller genrefilm är ju för övrigt detta att filmetablissemanget - dvs politiker, konsulenter, producenter, regissörer osv inte kan genrefilm, inte förstår genrefilm – och framförallt inte har någon passion och kärlek till den. Med andra ord sitter genrefilmen löst redan från scratch. Man få liksom inga poäng från det här hållet om man säger sig vilja utveckla ”genrefilmen”. Och man får sällan några statliga stödpengar. Och då är man rökt. Därför är det förstås så att många som jobbar professionellt med film i Sverige böjer sig inför övermakten. Grejen är också denna att Sverige är en för liten marknad för att det skall finnas utrymme att utveckla genrefilmen på ett önskvärt sätt. Eftersom man inte får några stöd att tala om måste man tänka mycket kommersiellt för att kunna producera större saker och då räcker inte Sverige till. Jag tror dock på analogin man kan dra med det svenska musiklivet; inom populärmusiken har Sverige faktiskt varit ganska bra på att ta till sig utländsk genremusik, lärt sig bemästra den och samtidigt göra något litet eget av det och sedan exportera utåt. Inte minst tung svensk metal-musik och svenskt musikproducerande fungerar bra nu. Nu är det förstås billigare att producera en skiva än film, men jag tror man kan göra likadant med svensk film om man är tillräckligt kreativ och ger sig fan på det. [/citat] Ett problem med genrefilm är just den tradition vi i Sverige har av Nyttig och Funktionell Konst som ska spisa Medborgarna andligen. Både Kristen tradition, men också Konservativ Borgerlig och Socialistisk Folkuppfostrartradition. Folket behöver bildas för att de ska uppföra sig ordentligt. När vi kommer med exempelvis våra blodpölar å pubertala monster passar de inte in i FilmSverige... Ingen Konsulent vill slösa skattepengar på moraliskt förkastlig eller konstnärligt tveksam film. Nästan ingen Etablerad Kulturnisse törs tycka om genren offentligt... Inget företag vill gärna associeras med blod osv... Dessutom är ju ofta sensmoralen eller moraliteten åtminstone i amerikansk skräckfilm ofta absurt ålderdomlig, gammaltestamentlig. GUD/monstret straffar tonårsparet som har (tänker ha) sexuellt umgänge med Döden... Monstret dödar killen som rökt på cigaretten innehållande marijuana osv... Problematiskt? Bara förnamnet.

Historielöshet är nåt jag kände när jag käbblade med Martin om Filmreformen. Här är Fakta. Hårdvinklade å Kalla, hämtade från statens Propaganda-abteilung ;-) "Runt 1920 står den svenska filmen på en samtidigt konstnärlig och kommersiell topp. Med Ivar Kreuger och tre storbanker i ryggen föds giganten Svensk Filmindustri (SF) som installerar sig i den nyuppförda och hypermoderna Filmstaden i Råsunda utanför Stockholm. Efterkrigsdepressionen och amerikaniseringen under 1920-talet punkterar dock den fortsatta svenska expansionen. Hollywood vinner snabbt mark och kväver nästan den inhemska produktionen. När stumfilmen ”börjar tala” mot slutet av 1920-talet bidrar det ytterligare till att svensk film provinsialiseras – men talet skapar samtidigt en större inhemsk publik. Under 1930- och 40-talen sker en successiv återhämtning i filmbranschen. SF:s monopol får konkurrens både inom produktionen och på biografsidan. Anders Sandrews nya privata biografkedja expanderar snabbt. I mitten av 40-talet premiärsätts drygt en svensk film i veckan och närmare varannan film som ses på bio är svensk. Biografbeståndet ökar med 50% och publiken med den. Som svar på de kommersiella framgångarna fördubblar staten nöjesskatten på film samtidigt som produktionskostnaderna rakar i höjden. Föreningen Sveriges Filmproducenter iscensätter i protest ett produktionsstopp 1951. Detta resulterar i att finansminister Per Edvin Sköld tillsätter en statlig utredning som leder fram till Sveriges första filmstöd i form av en skatteåterbäring till producenterna. Andra världskrigets fasor har gjort publiken främmande för den tidigare populära s k pilsnerfilmen och en mer konstnärligt anspråksfull film vinner mark. Det är nu Ingmar Bergman gör sina första försök. När han senare 1956 vinner Guldpalmen vid Cannesfestivalen för sin film Sommarnattens leende står åter Sverige i centrum för filmvärldens blickar. Samma år avläggs hela 80 milj svenska biobesök – fler hade det aldrig varit, fler ska det säkerligen aldrig bli. 50-talets satsningar på färgfilm, vidfilm, tredimensionell film et c kan inte stoppa televisionens framfart. I början av 1960-talet halveras biobesöken till 40 milj. Filmbranschen vänder åter sitt hopp till statsmakterna men det dröjer till 1963 innan filmen på riktigt blir del av den statliga kulturpolitiken. Den karismatiske Harry Schein förmår nye finansministern Gunnar Sträng att avskaffa nöjesskatten i utbyte mot att biografägarna avsätter 10% av sina intäkter till en stiftelse som ska stödja produktionen av ny svensk film. Svenska Filminstitutet (SFI) är fött och det offentliga blir i ett kast den mäktigaste aktören i svensk film. Den svenska filmpolitiken regleras sedan dess i ett s k filmavtal mellan staten och filmbranschen. SFI reformerar det mesta i svenskt filmliv. Förutom att fördela produktionsstöd startar man en filmskola (senare Dramatiska Institutet), Cinematek och filmarkiv, egna studior, instiftar filmpriset Guldbaggen med mera. 1970 invigs Filmhuset på Gärdet som ett monument över den starka filmbyråkratin. Men inte ens SFI kan vända på det sjunkande intresset att gå på bio eller näringslivets växande ovilja att satsa på film. 1973 får endast nio svenska filmer premiär – det lägsta antalet sedan ljudfilmens genombrott. Svensk films marknadsandel på biograferna är nere i 10%. För att det över huvud taget ska ske någon filmproduktion börjar SFI självt att agera producent. Och för första gången tvingas staten skjuta till kulturpengar för att täcka de sjunkande intäkterna från biografavgiften. På 1980-talet tar video och kabel-tv plats i svenskarnas hem. Men det man först tror är en ny dödsstöt visar sig i stället öppna nya marknader för filmen. Den växande videobranschen blir en ny part i filmavtalet och stärker avsevärt Filminstitutets sinande kassa. I och med 1993 års filmavtal förändras Filminstitutet till att blir mer av en traditionell myndighet som stimulerar andra aktörer. Nuvarande system med filmkonsulenter som fördelar pengar till utomstående producenter introduceras. Detta får bl a den effekten att allt fler mindre och ”oberoende” produktionsbolag växer fram under 90-talet. Ett sådant bolag är Memfis Film. I slutet av decenniet producerar man Lukas Moodysons debutfilm Fucking Åmål och slår publik och kritiker med häpnad – i Sverige såväl som ytterligare närmare ett 50-tal länder världen över. Liksom danskarna redan har visat går det att erövra världen med egensinnig, uppkäftig och provinsiell film. Året därpå drabbas Film-Sverige av ett rejält bakslag då videobranschen beslutar sig för att hoppa av filmavtalet vilket lämnar ett djupt hål som ännu inte riktigt har kunnat fyllas igen. Filmavtalets parter utgörs idag av staten, Sveriges Biografägareförbund, SVT, TV4, Riksföreningen Våra Gårdar, Folkets Hus och Parker, Föreningen Sveriges Filmproducenter, Sveriges Filmuthyrareförening samt Svenska Filmdistributörers förening. Under 1990-talet sker också den kanske viktigaste förändringen i svensk film sedan införandet av filmreformen 1963: filmlandskapet regionaliseras. I varje län i Sverige utvecklas regionala verksamheter för att stimulera filmkulturen. Vilket snart leder till att vissa regioner även blir avgörande finansiärer av långfilm. På väg mot en ny guldålder? För att vara ett litet land och ett begränsat språkområde har Sverige en ovanligt framgångsrik och stolt filmhistoria. Under två perioder har den svenska filmen varit världsledande och idag talas det allt oftare om en förestående tredje guldålder för svensk film. Perioden 2000-2004 långfilmsdebuterar hela 40 mer eller mindre unga regissörer. Under 2004 får hela 34 svenska filmer biopremiär och svensk film har åter en stadig marknadsandel på 20% på bio och video. I skrivande stund (slutet av oktober 2004) ligger hela sex svenska filmer på biografernas tio-i-topp-lista. Framgångarna har även ökat internationellt. Lukas Moodysons filmer säljs till 40-50 länder världen över, Om jag vänder mig om vinner priser vid Berlins filmfestival, Ondskan nomineras för Oscar för bästa utländska film och svensk kortfilm tävlar i Cannes. Inspirerade av den talang och kreativitet som spirar i olika delar av riket har den enade svenska filmbranschen ställt sig bakom målsättningen att filmproduktionen måste öka för att säkra och stärka den position svensk film har hemma och utomlands. För detta behövs en starkare filmpolitik. Man sneglar avundsjukt på grannarna i Norge och Danmark där det statliga åtagandet för filmen är dubbelt respektive nästan tredubbelt så stort – trots att befolkningsmängden är mindre." http://www.filmstockholm.se/pdf/Rapport_Sthlm-Malardalen.pdf

[citat=Munthe][citat=Micke E]Martin du antyder ofta korruption, mygel och orimliga betalningar när det gäller svenska filmbudgetar, som förespråkare för en betydligt billigare sorts film. Du skrev tidigare i den här tråden att t.ex. Fucking Åmål skulle kunna göras för 4 miljoner. I stället för de 20-40(?) den kostade. Hur skulle den budgeten se ut? Hur räknar du då? [citat=Munthe] Jag anser att mellan sex och tio miljoner i budget på en långfilm är fullkomligt tillräckligt för en normal svensk film. För filmer utan effekter och stunts kan man gå betydligt lägre. Filmer som Fucking Åmål borde gå att producera för 4 miljoner utan att pruta en enda proffslön.[/citat][/citat] Jag orkar inte göra en komplett budgetuträkning och jag har ingen färdig mall men jag vet vad saker och ting kostar och hur man kan effektivisera produktioner. Men här kommer en väldigt enkel överslagsräkning på ett vettigt lågbudgetscenario (baserade på mellan tummen och pekfingretsiffror som är realistiska): HD-kit med ljus 4 veckor 160 000 kr 2 stjärnor á 200 000 var (sammanhållna inspelningsdagar) Skådis och statistgager 500 000 kr Inspelningsledare 80 000 kr A-foto 50 000 kr B-foto 30 000 kr A-ljud 30 000 kr B-ljud 22 000 kr Elektriker 30 000 kr El-ass 22 000 kr Smink/Kostym 25 000 kr On-line HD-redigering 120 000 kr Digitala effekter och grafik 250 000 kr Kompositör och inspelning 250 000 kr Ljudläggning och mix 400 000 kr Print till film 300 000 kr = ca 2 600 000 kr Restrerande kostnader är transporter, eventuellt fysiska effekter och attributhyror, location, kostnad för ett litet produktionskontor och telefoner + catering för fyra veckor. Det får man LÄTT in under 2 miljoner. Jag lovar. Även regi och manus går in under det om dom posterna väljer bort del av intäkter. Kjell Sundvall valde lön framför del av intäkt när han gjorde Jägarna. Enligt honom själv bland det dummaste han gjort. Producentens jobb är sedan att dra ned alla kostnader genom fiffiga lösningar. Du var själv inne på mut-Whiskey. Sponsring är verkligen ingen ovanlig lösning.[/citat] SHHITT! Jag blir sugen på att sälja lyan, ta ett banklån å få tummen ur!!!!!!!!! Jag kan inte mycket om budgetar å måste säga att det ser rimligt ut. Det enda mitt okunniga öga saknar är en veckas reptid. En "lyx" som man tjänar på i slutändan. Att jag sen tycker att ALLA filmer inte måste vara minimibudget är en annan sak. SEN är ju frågan om lönsamheten... om det kostar typ 5 miljoner att producera en film, hur stor e chansen att nå breakeven eller mer? Hur mycket folk måste hyra köpa dvd:n osv... Räcker svenska marknaden?

[citat=jakethesnake]man kanske ska sattsa mer på själva historian. Tag en känd bok som har fått bra kritik och som har gått hem hos folk och gör om den till film. T.ex. Ondskan[/citat] Kändabokprylen har nog den svenska filmindustrin förstått sedan typ 1920-talet med filmatiseringar av bl.a. Hjalmar Bergman å framförallt Selma Lagerlöf. Kostar säkert en hel del att köpa filmningsoption på en bestseller? Kul att Ajde Lindqvists skräckböcker köpts upp för filmning... vore kul om det blev nåt... BRA...

[citat=Munthe][citat=Micke E]Jag är helt övertygad om att ZPS blivit bättre, och den hade inte tagit tre (ja 3!!!) år att göra. Vi hade kunnat fokusera de typ 3 eftermiddagar och 4 kontorstidsdagar den är gjord på. Vi hade kunnat genomföra repetitioner på det sätt som jag brukar vilja innan inspelning osv... Jag hade inte behövt vänta i månader och år på att proffs ska ha tid över att göra mina SFXgrejjer... m.m.[/citat] Varför skulle man inte kunnat få ihop proffs att göra en insats i fem och en halv dag? Väldigt mycket underligare saker har inträffat. Och för riktigt bra effekter på en kortare grej behöver man inte proffs. Det finns MASSOR med begåvningar som är vansinnigt intresserade av en bra merit på en kortfilm alla involverade verkligen tror på. Du har väl inte bblivit lat Micke? ;)[/citat] M-men jag fick ju ihop dem. Till slut. Inte alltför underligt. :-) Jag vet att det finns massor av unga begåvningar som gärna jobbar gratis. En del av effekterna är gjorda som examensarbete på en högskola - det gick INTE fortare för det... Men: den som väntar på nåt gott... Jo, jag har bblivit lat. Jag fjantar inte (gärna) omkring i onödan längre. ;)

[citat=Munthe][citat=Micke E]Danmark är ju ett föregångsland, hrm - när det gäller film med internationell genomslagskraft iaf. Där får filmindustrin betydligt mer än de svenska. De siffror jag hittade var från 2003, men säkert någorlunda giltiga än idag. Då fick danska proffs mer än dubbelt så mycket som de svenska.......... nudge, nudge? Statligt stöd till filmen i Sverige, Norge och Danmark 2003 Land Totalt mkr varav produktionsstöd mkr Danmark 525 varav 326 Norge 486 varav 268 Sverige 235 varav 125[/citat] Det är självklart att danskarna lyfter in mer pengar eftersom dom både lyfter in bidrag från sitt eget insitut och vårt institut. Dubbla pengarna. Han är smart Aalbeck-Jensen. Att deras filmer har något annat genomslag än festival och credmässigt har jag extremt svårt att tro. Von Trier säljer ju ibland (verkligen inte alltid) men han är ju egentligen ganska ensam på tronen i Danmark. de dabnskar som har exporterats har misslyckats ganska rejält. Pusher 2 och 3 var en ren livräddningsinsats efter regissörens dunderflopp med John Turturro i USA. Och Vinterbergs flopp i nordnorge är ju nästan historiskt monumental.[/citat] Njae, som jag förstår det har lilla Danmark med 5,5 miljoner invånare valt att satsa MER ÄN DUBBELT (nästan 3 ggr) så många skattepengar på filmproduktion, jämfört med stora Sverige (som har 9 miljoner)... Att de dessutom norpar bidrag i Trollhättan e ju driftigt :) Jag påstår inte att det BARA är pengarna som gör att de fått stort genomslag i hela filmvärlden... Deras förmåga att ta hjälp av varandra brukar åxå omnämnas i svenska artiklar om det danska undret.