två idéer, men bara en får vara kvar!

[testicklas]

Fridhems sista ansökningsdag ligger för dörren (nåja) och jag tänkte be om lite synpunkter och råd angående filmidén som ska skickas med. Som det är nu sitter jag på två som jag tycker mig platsa, läs och bedöm är ni bussiga.

 

Den första har namnet "Den lilla staden vid Nissan" och är i stort sett vad jag vill kalla en situationsfilm. Alltså, ingen typisk protagonist eller någon tät plot. Istället är det tänkt att man gör små nedslag i olika människors vardag. Filmen är egentligen min syn på hur Halmstad ser ut just nu, och kanske riktar den ett ont öga mot sagda kommuns ledning. De teman som står i fokus är arbeten inom offentlig sektor, segregering och bostadspolitik. Jag stör mig oerhört mycket på att kommunen bygger svindyra bostadsrätter vid nissan medan folk står utan bostad, kommunen skär ner på jobb inom barnomsorg och äldrevård medan folks skattepengar går åt till att betala putsningen av fönsterna på det nya biblioteket. Skattepengarna ska också då och då betala fina golfturneringar, som majoriteten av invånarna inte bryr sig ett jota om. osv osv...

Som ni ser finns det mycket att ta på på och jag tänker mig som sagt att man gör nedslag i enstaka episoder (scener) som belyser de olika teman som jag vill lyfta fram. Genom dialektik (både mellan olika bilder och inom enstaka bilder) kommer jag visa orättvisan och således också den situation jag menar råder. Bildmässigt tänker jag mig både stilla långa tagningar med långt skärpedjup, med också en mer rörlig, hetsig och närgången kamera. Vad som än krävs för vad scenen ska framhäva helt enkelt.

Slutpoängen med filmen blir att vi måste ta vara på varandra mer än vad vi gör, sättet vi lever på ökar klyftor och främlingskap människor emellan. Detta är naturligtvis inte specifikt för halmstad och slutscenen är även tänkt att bredda perspektivet och sätta situationen i en nationell och global kontext.

 

Idé nummer två heter än så länge "rummet innanför" och kretsar kring herr Hansson, en man från medelklassen, trettiofem-fyrtio nånting, ganska välmående både fysiskt och ekonomiskt. Man får se honom göra dagliga bestyr, leva sin vardag helt enkelt. Han lagar mat, träffar kamrater, är på jobbet, spelar golf osv. I filmens andra halva går han ner i sin källare och låser upp en dörr. I rummet innanför dörren sitter mannens fru och barn, och kisar mot ljuset. Han går in och talar med dem, på ett lugnt och vänligt sätt. Frun har en avtagande blåtira och hon ryggar tillbaka då han stryker sin hand över hennes kind. Kvinnan och barnet gör inga försök att fly och de svarar på hans frågor. De är helt förtryckta. Filmen fortsätter sen som den började. Herr Hansson lever sitt liv som en normal man.

Kameran växlar mellan extrema närbilder på Hanssons händer, och långa avståndsbilder i vinklar som svänger bort lite från det egentliga motivet. Kameran ska förmedla ett visst obehag trots det till synes alldagliga innehållet. Någonting är sjukt i vardagen.

Hanssons hem är sparsmakat inrett, inga starka färger och många öppna ytor, på både väggar och golv. Avskalat är ordet. Detta för att ytterligare öka obehaget.

De ”felriktade” kameravinklarna och de extrema närbilderna leder också till att mycket av handlingen sker utanför bild, man får som åskådare inte se allting. Bidrar till en känsla att någonting finns utanför det man får se, någonting är dolt. Kamerans arbete blir tillsammans med handlingen och titeln en stor synergieffekt. Titeln syftar inte bara till det faktiska rummet bakom dörren där Hanssons fru och barn finns, utan till hela den hemliga världen som Hansson döljer för sin omvärld.

 

Nå vilken ska vila hemma och vilken ska med min ansökan till fridhem? Ordet är fritt

[Josse]

Jag röstar på Rummet Innanför! Det låter som en intressant och nyskapande idé. Jag tror den kan bli väldigt snygg och ge ett starkt intryck.

 

Den lilla staden vid Nissan låter ganska ljum i mina öron. Visst kan det bli en bra film men jag tycker själva idén känns lite för allmän och uttjatad för att det ska vara värt att försöka. Bekämpa orättvisor känns så 1968. ;)

[giallo]

Röstar också på Rummet innanför. Verkar vara bra mycket mer spännande än den första.

[Zarakow]

Tycker båda känns intressanta (för utveckling) och att du ska välja den som du brinner mest för att berätta. En fråga - är det tänkt som kortfilm eller långfilm? Är svaret det senare, riskerar första filmen att bli en "episodisk moralisk pekpinne" och andra en tunn story utan egentlig poäng.

 

Varför vill du inte ha en protagonist i "Den lilla staden vid Nissan"? (Du kan iofs ha Halmstad som protagonist...). Är du orolig för att du med protagonisten därmed kommer agera moralisk pekpinne? Använd i så fall en protagonist som inte ser problemen (ser endast sin egen fina vardag), men efterhand kommer till "insikt" och därmed måste välja bort sitt tidigare liv mot något nytt.

 

Idé #2 känns lite "Josef Fritzl" och kan väl vara intressant för en kortfilm, men vad ska allt leda fram till? Vad blir slutklämmen? Är det bara att "man ser sällan det som finns 'under ytan'"? Känner själv att det i en sådan här film skulle vara intressant att veta "hur blir en person så makaber"? - även om orsakerna/anledningarna till en karaktärs beteenden sällan blir särskilt dramatiska att visa i film.

 

/H

[testicklas]

Ja det kanske jag skulle berättat, båda är tänkta att landa runt trettio minuter ( i nuläget åtminstone). Jag tror heller inte att Rummet innanför kommer att växa större, tycker den passar i det formatet.

 

Vad gäller "Nissan" så är det så att jag inte vill ha nån enskild protagonist, men kanske skulle man kunna kalla hela massan invånare det. De sitter liksom alla i samma sjunkande båt (även om vissa borrar hål och andra försöker täta den). Tänk "Du levande" så skjuter du ganska nära målet.

 

Jag tänkte faktiskt inte ge någon orsaksförklaring till Hanssons beteende i "Rummet innanför". Lite för att undvika att säga "det är bara den här typen av människor som gör såhär" "Hans svåra barndom ledde till att...", han är en vanlig svensk man, inte ens ondskefullt porträtterad. Jag tänker mig att den stilla chocken som kommer mot slutet blir desto tyngre och obehagligare då. Filmen slutar ganska strax därefter, man följer honom som tidigare fast med lite nya ögon man säger så.

 

Och josse, det är la inget fel på 68 :)

[Josse]

För att inte trilla av ämnet så kan vi väl nöja oss med att säga att jag inte gillar svensk politik oavsett färg, vilket i och för sig kan vara intressant att veta då Den lilla staden vid Nissan i högsta grad känns politisk. Vilket kanske gör att min åsikt om filmen blir ett argument FÖR att skapa just den. Hmm.. förvirrande.