testicklas

Finns en historia om hur de Sica skulle få pojken som spelar Bruno i "Cykeltjuven" att gråta. Jag minns det inte exakt men på det stora hela går det ut på att de Sica gömde cigaretter i pojkens ficka och låtsades sedan komma på honom med att smygröka, och därefter skälla ut honom efter noter. Och nog ser han ledsen ut alltid, den stackars pojken.:) Någon som minns det bättre kanske kan fylla i.

När man har en sådan tandställning får man ofta en sorts vax att täcka in vassa kanter med så att man inte river sönder sin mun. Sådant vax borde man kunna använda för få fast sin hemmagjorda ställning. Borde inte kosta många kronor hos tandläkare eller apoteket.

Ja det kanske jag skulle berättat, båda är tänkta att landa runt trettio minuter ( i nuläget åtminstone). Jag tror heller inte att Rummet innanför kommer att växa större, tycker den passar i det formatet. Vad gäller "Nissan" så är det så att jag inte vill ha nån enskild protagonist, men kanske skulle man kunna kalla hela massan invånare det. De sitter liksom alla i samma sjunkande båt (även om vissa borrar hål och andra försöker täta den). Tänk "Du levande" så skjuter du ganska nära målet. Jag tänkte faktiskt inte ge någon orsaksförklaring till Hanssons beteende i "Rummet innanför". Lite för att undvika att säga "det är bara den här typen av människor som gör såhär" "Hans svåra barndom ledde till att...", han är en vanlig svensk man, inte ens ondskefullt porträtterad. Jag tänker mig att den stilla chocken som kommer mot slutet blir desto tyngre och obehagligare då. Filmen slutar ganska strax därefter, man följer honom som tidigare fast med lite nya ögon man säger så. Och josse, det är la inget fel på 68 :)

Fridhems sista ansökningsdag ligger för dörren (nåja) och jag tänkte be om lite synpunkter och råd angående filmidén som ska skickas med. Som det är nu sitter jag på två som jag tycker mig platsa, läs och bedöm är ni bussiga. Den första har namnet "Den lilla staden vid Nissan" och är i stort sett vad jag vill kalla en situationsfilm. Alltså, ingen typisk protagonist eller någon tät plot. Istället är det tänkt att man gör små nedslag i olika människors vardag. Filmen är egentligen min syn på hur Halmstad ser ut just nu, och kanske riktar den ett ont öga mot sagda kommuns ledning. De teman som står i fokus är arbeten inom offentlig sektor, segregering och bostadspolitik. Jag stör mig oerhört mycket på att kommunen bygger svindyra bostadsrätter vid nissan medan folk står utan bostad, kommunen skär ner på jobb inom barnomsorg och äldrevård medan folks skattepengar går åt till att betala putsningen av fönsterna på det nya biblioteket. Skattepengarna ska också då och då betala fina golfturneringar, som majoriteten av invånarna inte bryr sig ett jota om. osv osv... Som ni ser finns det mycket att ta på på och jag tänker mig som sagt att man gör nedslag i enstaka episoder (scener) som belyser de olika teman som jag vill lyfta fram. Genom dialektik (både mellan olika bilder och inom enstaka bilder) kommer jag visa orättvisan och således också den situation jag menar råder. Bildmässigt tänker jag mig både stilla långa tagningar med långt skärpedjup, med också en mer rörlig, hetsig och närgången kamera. Vad som än krävs för vad scenen ska framhäva helt enkelt. Slutpoängen med filmen blir att vi måste ta vara på varandra mer än vad vi gör, sättet vi lever på ökar klyftor och främlingskap människor emellan. Detta är naturligtvis inte specifikt för halmstad och slutscenen är även tänkt att bredda perspektivet och sätta situationen i en nationell och global kontext. Idé nummer två heter än så länge "rummet innanför" och kretsar kring herr Hansson, en man från medelklassen, trettiofem-fyrtio nånting, ganska välmående både fysiskt och ekonomiskt. Man får se honom göra dagliga bestyr, leva sin vardag helt enkelt. Han lagar mat, träffar kamrater, är på jobbet, spelar golf osv. I filmens andra halva går han ner i sin källare och låser upp en dörr. I rummet innanför dörren sitter mannens fru och barn, och kisar mot ljuset. Han går in och talar med dem, på ett lugnt och vänligt sätt. Frun har en avtagande blåtira och hon ryggar tillbaka då han stryker sin hand över hennes kind. Kvinnan och barnet gör inga försök att fly och de svarar på hans frågor. De är helt förtryckta. Filmen fortsätter sen som den började. Herr Hansson lever sitt liv som en normal man. Kameran växlar mellan extrema närbilder på Hanssons händer, och långa avståndsbilder i vinklar som svänger bort lite från det egentliga motivet. Kameran ska förmedla ett visst obehag trots det till synes alldagliga innehållet. Någonting är sjukt i vardagen. Hanssons hem är sparsmakat inrett, inga starka färger och många öppna ytor, på både väggar och golv. Avskalat är ordet. Detta för att ytterligare öka obehaget. De ”felriktade” kameravinklarna och de extrema närbilderna leder också till att mycket av handlingen sker utanför bild, man får som åskådare inte se allting. Bidrar till en känsla att någonting finns utanför det man får se, någonting är dolt. Kamerans arbete blir tillsammans med handlingen och titeln en stor synergieffekt. Titeln syftar inte bara till det faktiska rummet bakom dörren där Hanssons fru och barn finns, utan till hela den hemliga världen som Hansson döljer för sin omvärld. Nå vilken ska vila hemma och vilken ska med min ansökan till fridhem? Ordet är fritt

En sak slog mig bara. Rätta mig om jag har fel men heter inte Homeros bara Homer på engelska? Spelar kanske ingen större roll om du inte ska skicka den utomlands men annars kan det vara värt att kolla upp. Kul idé annars :)