Jump to content

Eline Lundeberg

Members
  • Posts

    21
  • Joined

Personlig information

  • City
    Mariefred
  • Job/title
    Skådespelare, regissör, manusförfattare
  • Name
    Eline Lundeberg

Filmskapande

  • Influences
    Leonora Carrington, Virgina Woolf, Nietzsche
  • Gear
    SONY systemkamera, ZOOM H2n, Adobe Premiere Elements 10
  • Interests
    Människor, teater, filmskapande

Eline Lundeberg's Achievements

Apprentice

Apprentice (3/14)

  • First Post
  • Collaborator
  • Conversation Starter
  • Week One Done
  • One Month Later

Recent Badges

10

Reputation

  1. För mig fungerar brainstorming som bäst om jag diskuterar med andra, gärna sådana som inte alls är insatta i projektet! Utgå ifrån temat du är intresserad av eller en särskild situation som är betydelsefull för filmen och fråga folk i din omgivning om deras erfarenheter. Så kan du få nya och oväntade perspektiv och inspiration. "Hur tänkte du när du valde yrke?" "Vad tänker du på när jag säger 'kaos'?" "Vad är färgen blå för dig?" Frågorna kan vara hur enkla eller svåra som helst. När det kommer till att strukturera upp det och verkligen planera, tror jag att det är en bra idé, men tänk på att inte låta planeringen ta överhanden om du får en ny och vågad idé mitt i projektet! Jag brukar alltid göra tankekartor eller listor vad jag än ska göra, men följer dem sällan i slutändan. Men de är en jättebra hjälp om du kör fast eller behöver struktur!
  2. Håller med Jonas! Försök analysera ut de delar, egenskaper, du gillar hos karaktärerna du inspirerats av. Dessa kan du sedan använda dig av när du skriver in repliker och aktioner till dina karaktärer i manus. Jag föreslår att du skapar dig en tydlig bild av din karaktär, precis hur du vill ha henne/honom, för jag tror att det är ett måste för att du som manusförfattare ska kunna hålla fast vid berättelsen och karaktären och fortsätta vara intresserad. När det sedan kommer till att lämna över karaktären till en skådespelare (vilket du även gör om du regisserar själv) gör du nog bäst i att låta det som står i manus tala för sig själv. Det är svårt, och kräver stor tillit till skådespelaren, men glöm inte bort att du valde henne/honom av en anledning. Jag tror att de bästa karaktärerna skapas i en krock mellan flera olika personers tankar, här dina, skådespelarens och ev. regissörens. En bra skådespelare kommer att läsa av all den information som finns inbakad i manuset, det vill säga alla de idéer som inspirerat dig, och göra dem till sina egna - något som omedelbart gör karaktären med komplex och äkta! Specifika situationer där din karaktär handlar på ett särskilt sätt visar också oerhört mycket än om du t.ex. skriver "hon är en argsint". Kort sagt tror jag att du kan skippa adjektiven när det kommer till att beskriva en karaktär för en skådespelare och låta karaktären födas av sina val och handlingar.
  3. Personligen tycker jag att det är bättre att skriva talspråkligt än skriftspråkligt, då replikerna faktiskt är något som oftast ska sägas och inte skrivas av karaktären. Men detta beror också helt på hur du vill att ditt färdiga manus ska behandlas av skådespelare och regissör m.m. Om du vill att de ska ändra ord och göra språket mer personligt eller om de ska hålla sig precis till manus. Om tanken är att de ska få ändra hur de vill är det nog smart att använda neutralt skriftspråk, som går att ändra i alla möjliga riktningar efter sin egen tolkning av manuset och karaktärerna. Jag håller också med om att det lätt blir stolpigt och oäkta med manus i skriftspråk. Ett tips är att inte skriva för långa och avancerade meningar och i alla fall delvis leva dig in i hur karaktären pratar. Detta behöver inte alls betyda att du måste skriva talspråk, utan det funkar bra att skriva skriftspråk, bara använda lite enklare och mer ostrukturerade meningar.
  4. Tack för alla tips och synpunkter! Håller med er om det ni sa. Att det ibland kan bli mest utfyllnadssnack och lite handling, men att det också kan fungera bra. Är nu riktigt sugen på att experimentera med den här metoden och själv se vad som fungerar bäst, men som sagt - mycket hänger också på skådespelarna!
  5. Tack för dina tips! Jag har också testat på att skriva repliker och sedan säga att skådespelarna ska ändra och improvisera så mycket som möjligt utefter det, men har märkt att det i slutändan mest blivit orginalreplikerna ändå. Sedan blev jag inspirerad av skådespelartekniker där målet är det absolut viktigaste och började fundera över vad som händer om man lämnar så mycket som möjligt till skådespelarna, men ändå har storyn och handlingen hyfsat klar. Men detta skulle förstås vara med skådespelare som är bekväma med att improvisera och jag tror absolut inte heller att det skulle gå bra att köra improvisation rakt på. Bra tips att ge regi utan repliker på övningstillfällen och bli inspirerad! Det ska jag testa någon gång! Tror också på att skapa en viss kontakt mellan skådespelarna innan inspelningen då det är extremt viktigt att de är bekväma med varandra och med mig. Och som du sa i början är det ju väldigt bra att själv ha koll på vad man vill med scenen. Kanske skulle det fungera att skriva ett "vanligt" manus och sedan göra en version där man tar bort i princip alla repliker. Vad tror du om det?
  6. Hej alla! Jag är nyfiken på att testa på att skriva manus helt utan färdig dialog, och istället låta skådespelarna helt improvisera fram det som sägs efter sina karaktärers mål i scenen, och vad som händer, med mera. Detta för att skapa en så naturlig och ostrikt känsla som möjligt. Är det någon som har erfarenhet av detta eller har några tips eller tankar?
  7. Då kanske du ska utgå från karaktärerna som bara människor och inte som tjejer/killar, för att få dem mindre stereotypiska.
  8. Nej, med stereotypiska menar vi att karaktärernas personlighetstyper redan finns som färdiga mallar och att allt de gör endast följer den mallen. T.ex. förstår vi på en gång att Pias väninna är en sådan som bara bryr sig om pengar och vill ha Viktor (han hette så va?) och hennes beteende på festen är på så sätt väldigt förutsägbart. Resten av människorna på festen verkar också väldigt lika henne och därför också stereotypiska. Att tjejerna ger killarna lapdance osv. Förstår du hur jag menar?
  9. Kanske borde du komma på fler mål och personligheter till karaktärerna, för utan sådant blir storyn inte särskilt intressant. Och allt sådant kan inte vara skådespelarnas ansvar. En karaktär som bara har ett fastslaget mål/ett barndomstrauma/ett hinder, känns varken naturligt eller spännande. Kanske var det som Daniel också menade, eller? Och visst kanske allt blir mer invecklat senare i filmen, men håller också med om att det inte blir särskilt intressant när de redan från början är tillsammans och inte har särskilt mycket problem. Och som jag skrev tidigare, kan det vara smart att skapa något som verkligen känns spännande redan från början. Och en alkoholiserad pappa och en snobbig kille (Viktor) som verkar vilja tränga sig in i det perfekta förhållandet utan större framsteg, känns tyvärr inte som något nytt.
  10. Jaha, jag förstod inte att det var första gången de träffades. Kanske skulle det behövas mer detaljer kring just allra första gången de såg varandra. Var det kärlek vid första ögonkastet och hur gick det till precis innan den stund de hamnade där på klipporna? När de satt där och pratade kändes det som om de redan kände varandra, men jag antar att sådant kommer att gestaltas mycket tydligare också av skådespelarna. Svårt att känna av sådant bara av texten. Själv fokuserar jag ofta väldigt mycket på karaktärerna redan innan jag gör någonting annat av en idé, men tror också att det funkar att lämna över det till skådespelarna som du sa. Intressant att du inte tycker att det är lika viktigt. Skönt att höra att konflikter och djup dyker upp senare. Men jag vill fortfarande veta mer om vad det är med Pia som William är så kär i. Han verkar ju inte alls kunna tänka sig att leva utan henne. Hon verkar ju i alla fall ha flera anledningar att bli kär i någon annan som du berättade skulle hända, men vad är det som gör att han klamrar sig fast vid just henne? Visserligen kanske detta också har med karaktärsarbete och skådespelarnas jobb att göra enligt dig..? ;) Sedan blir jag orolig för att problemen dyker upp försent. Det är ju svårt att veta hur lång tid dessa 20 första sidor, när (nästan) allt verkar perfekt kommer att ta, men glöm inte bort att det inte får börja alldeles perfekt. Om de första tjugo minuterna i en film jag såg tycktes handla om en helt perfekt relation, skulle jag nog inte vara så intresserad att se vidare, men kanske detta inte alls är fallet här? I alla fall blir jag sugen på att läsa vidare på manuset, nu när du berättat mer om konflikter och problem som dyker upp senare.
  11. Hejsan! Jag tyckte att ditt manus var intressant att läsa, då det var väldigt välskrivet. Du ger för det mesta en tydlig bild av alla miljöer med mera vilket gör det lätt att förstå. Något jag saknar är dock djupet. Alla karaktärer känns väldigt stereotypiska och okomplexa, vilket känns lite tråkigt och ointressant. Som det ser ut nu går alla karaktärers personlighet att beskriva med max. två meningar, vilket är alldeles för lite. Även de olika könen är väldigt stereotypiska och jag tror du behöver dra ner på skillnaderna mellan män och kvinnor i berättelsen. Sedan saknar jag även djupet i deras relation. Visserligen är den väldigt vackert gestaltad och beskriven, men samtidigt känns den lite platt. En relation som fungerar bra hela tiden är varken spännande eller naturlig, men kanske dyker problemen upp senare i historien, eller har du möjligen en tanke om att problemen ska komma utifrån? Det vore också intressant att veta mer om hur de träffades och varför de är så kära. Williams replik på bussen på väg hem från festen om att han gillar hennes insida skulle kunna vara mycket mer ingående och detaljrik. Jag hittar inte heller något särskilt budskap i manus, men det kanske kommer senare? Varför vill du göra just den här filmen och vad tänker du att den har för mening?
  12. Hej! Jag håller just nu på med ett filmprojekt som jag varit väldigt insnöad och engagerad i hela sommaren, där jag skrivit manus, regisserat, filmat och gjort i princip allt själv förutom att skådespela. Nu känner jag däremot att passionen börjar svalna, men känner ändå att jag vill göra klart projektet, då jag tror att det är viktigt för min utveckling som filmskapare att göra det fullt ut. Är det någon där ute som har tips eller erfarenhet på vad man kan göra för att på nytt bli intresserad av sin film och få tillbaka passionen?
  13. Hej! På det stora hela tycker jag att handlingen verkar intressant och spännande och jag gillar tanken med att han tecknar sina mord. Synopsisen är också väldigt häftigt och annorlunda skriven vilket får den som ska se filmen att bli intresserad. När det kommer till manusskrivande och filmskapare har jag själv inte jättemycket erfarenhet ännu, men jag kan ändå ge lite tips jag tänkte på när jag läste manuset. Jag antar att psykologscenen i början ska skapa spänning och få tittaren att bli intresserad, men det enda i scenen som bidrar med detta är repliken "I think I'm not normal" och en sådan replik känns tyvärr lite för vanlig och intetsägande. Jag tror att det vore bättre om filmen inleddes med en form av handling istället, för att fånga tittaren. Sedan blev jag precis som Désirée lite förvånad över att ni skrivit ut vad han tänker, men jag gissar att ni menade att dessa tankar kommer att spelas in efteråt och läggas på senare. Om det nu är så ni tänkt tycker jag att de är helt onödiga och till exempel tanken "Mum. Why did you ever have to leave me?" kan tydligt visas endast visuellt nästan bara genom skådespeleri. Tycker att replikerna överlag känns ganska onödiga och överflödiga, och tillsammans med skådespeleriet kommer dessa inte lämna något till tittarens fantasi, vilket blir väldigt tråkigt att titta på. Detta med undantag för dialogen i scen 9 där det, i och med att psykologen och David talar om olika saker, plötsligt blir intressantare för tittaren. Tror inte det blir för "spattigt" som ni beskrev det med alla tidshopp med mera, men kanske skulle det behövas ett mer tydligt "nu" som resten av filmen kan utgå ifrån. Om ni tänkt detta "nu" som psykologrummet skulle dessa scener med psykologen kanske behöva vara lite längre eller på något vis annorlunda från de andra scenerna fotomässigt. Även om det är en bra idé att han tecknar morden finns det risk att detta blir lite tråkigt i längden, så kanske behövs det ändå lite "riktiga" mord också, jag är säker på att ni kan fixa det utan en stor budget. Hoppas detta var till hjälp och lycka till!
  14. Det var så lite! Tycka till med filmprojektet! :)
×
×
  • Create New...