På något sätt grips jag som manusförfattare av historien och blir otroligt deprimerad, därmed försvinner lusten att skriva. Jag tycker synd om mina karaktärer vilket tittarna också ska göra. Problematiken är att som manusförfattare måste utstå denna press under mycket längre tid än tittaren som endast utstår den under filmens längd.
Hur kan man som manusförfattare låta bli att inte gripas av manuset, utan se sakligt. Finns det metoder att bli lättad* medan man skriver?
Ett snabbt sätt är såkallad "ljusterapi". Ta en kort paus i skrivandet och kolla mot en lampa i 3 minuter.
Ett annat sätt är att lämna skrivandet och göra något helt annat. Dock får man inte glömma bort att man ska fortsätta ;)
Inget av ovanstående exempel är särskilt effektivt.
Fyll på med fler...
