Håller på att jobba med mitt första filmmanus som kommer att handla om en man som inte är nöjd med den person han har blivit, ett litet psykologiskt experiment med intryck som grund kommer vara en stor del av filmen. Texten nedan är alltså en voiceover över en scen där huvudpersonen (30årig man) sitter i sin nedgånga lägenhet i en soffa och tittar på film, av ren uttråkan.
We think our lives could be perfect if we just corrected our flaws. Nailbiting, itching, unambition, drugabusing. Thats some of our behavioural problems. Then there's the flaws in our head. Don't get me started on the flaws in my head, that would be selfdestructive. Now we'd want to avoid that, wouldn't we?
Thoughts, events, basically anything we can or can't observe, mix that up real good and you've got yourself an individual. You see, we aren't who we are because of how we look or what strive for. Fuck the whole concept of having a soul: we are what our surroundings make of us - Nothing more and nothing less.
