månbasen

tack för svar. jag tror att man skulle märka att man använt sig av stillbildskamera. men deinterlacing i premier låter super!

Det är så att jag ska ut nu till veckan och filma ett par stillbilder till min film. Problemet ligger i att jag endast har en Panasonic NV-GS50 till hands, och jag ska nämligen spela in resten av filmen med en Canon XH A1. Dessutom kan inte Panasonicen filma progressivt som Canonen kan. Jag kommer att filma resten av filmen i 25F. Hur kommer resultatet se ut när jag har använt mig av två olika kameror? Och dessutom 50P på ena och 25F på andra? Kommer man som tittare märka att man använt sig av 2 kameror? Finns det ngt knep i redigeringen sen för att fixa eller är det helt hopplöst? Det handlar liksom bara om några etableringsbilder vid en hamn. Havet. Fabriker. Ingen rörelse i varken kamera eller bild.

Okej, jag såg Den eviga skyddsängeln på gestrike filmfestival och måste först säga att filmen är jävligtbra redigerad och retuscherad. Fotot är bra. Jag är dock inte så mkt för det suddiga filter ni har lagt på. Men jag antar att det är en smaksak., Klippningen är rytmisk och organisk. Bra! Jag tycker dock storyn är väldigt torr och löjlig. Jag koncentrerar mig mer på bildspelet än på underhandligen. Allt känns så otroligt maffigt, pompöst och påklistrat och det faller mig inte i alls smaken. Jag vet inte, kanske eftersom det inte ligger på den proffsnivå jag isf hade velat ha det på? Men det hela känns så otroligt uppskruvat, dragen till det yttersta, att det känns bara löjligt och uppblåst. Musiken gör det inte heller mindre stroppigt - ett fett magasin av stråkar med en såpass vanlig komposition som man kan hitta i alla de stora amerikanska "hjärtslitande patriotfilmer". Karaktärernas känslor känns väldigt påklistrade. Ni använder er även av en väldigt vanlig metod. Den "mystiska tjejen" är satanist och det luktar ockultism om henne. DEt är väldigt vanligt i filmer att man låter normen styra tittarnas känslor; "Oh, hon är en satanist. Hon är mystisk..." Det klart man kan använda sig av kliché, men ibland kan det vara för uppenbart. Men cred ska ni iaf ha för det schysta. Den jävligt snygg. Det syns att ni har lagt ner mkt tid och möda.

Jag kan hålla med lite om det sista klippet till ögonen. Det var en chansning jag tog. Men jag tycker ändå den skapar en uppbyggnad av spänning och stämning, och ett bra avslut att gå från halvbild till närbild medan ljudet trappar upp. I teorin tycker jag att det funkar bra men i praktiken så är det ngt minimalt som stör som du säger. Det är ngt som får en att känna att den är olägligt placerad. Jag vet inte vad det är och jag vet inte hur jag ska lösa det. När det gäller ljud - reverbet, så tror jag att det kan bero på att jag har komprimerade filen när jag la upp den på YouTube. Dialogen är ganska "på" liksom. Det är inte vardagssnack mellan två kompisar. Det är lite som ett noir/förhör och att som skådespelare hitta den gyllene medelvägen mellan överdrift, passé och ljumt är jävligt svårt. Jag tycker själv att det var väldigt svårt att ge instruktioner för hur de skulle bete sig. Sen är replikerna ganska fiktiva och teatraliska vilket gör att filmen blir lite mer som ett teaterstcyke, vilket ändå var från början min ursprungsidé. Jag menar Lynch tex. Skådespelarkonsten i hans filmer är ju väldigt vriden och man får känslan av dåligt skådespeleri, men i självaverket är det ju ändå den känslan Lynch vill uppnå för att skapa en viss oro hos tittarna.

"Svensk kortfilm från 2007! Två män i ett bårhus. Ena mannen talar i algebra. Den andre har ingen aning om vem denne man är. Ett mischmasch av gud och nihilist? En vålnad? Vad fan vet han? Han vet iaf att Proust hade fel. Ensamhet har inte alls den stora fördelen att man slutar fly från sig själv." http://www.youtube.com/watch?v=3VnBaq7wyr4 Det här är en kortfilm hämtad från ett större kortfilmsprojekt som jag pysslar med och kallar - DIALOGER SINSEMELLAN. Kommentera gärna!