Vi svenskar kommer från en lång kultur av ett eget och personligt uttryck som i egen mening står sig högt även rent internationellt. Så varför lyftes allt för få sanna och slagkraftiga visioner fram? Mediet film har otrolig potential så till vida. Jag tror att sanningen är den att det är otroligt banalt att ens försöka tänka utanför barriären av mentalitet och förutfattade normer, därför premieras även de lättsamma komedierna och halvtaskiga thrillerna. Och det är helt okej. För vi har ett nog schemabelagt liv redan som det är och behöver inte heller något ungt undergroundgeni att påpeka det.
Roy Andersson beundrar jag. Filmen öppnade ett nytt perspektiv för vad som är tillåtet rent berättarmässigt. Ett runt och härligt spektrum över människans mest grundläggande emotionalitet. Problemet är bara att många ser filmen som allt för genomtydlig och i slutändan väldigt väldigt repetativ. För trots allt måste man innan man försöker skapa sitt egna mästerverk, ställa sig frågan "vad har jag har arbeta med". Hjärnan kan inte hantera ett outgrundligt perspektiv, och överdrivet pretto finner sällan en funktion eller effekt för den delen, och istället väljer man då att skapa något normalt. Något lagom, för i sverige är lagom bäst. Lagom både i budskap, rolighet och sorglighet. Där finns trots allt en tillfällig underhållning, och därför funkar det också. Och i slutändan vet jag inte om det är just förändring vi verkligen vill ha. Vill vi det?
Jag tror mig själv vara något av en visionär, fast samtidigt kan det inte ta för mycket av min tid då jag även behöver social tillfredställelse. Men jag har iaf skapat ett modernt mästererk som heter just Mästerverk. Ska posta det manuset här på voodoo kanske lite senare för er att läsa. Tror det kan vara ganska intressant och ge er en hel del perspektiv över sann vitalitet hehe.
