final_cut

Finns det några biografer som brukar via klassiska filmer i Skåne-området (Helsingborg, Malmö, Lund)? Med klassiska menar jag filmer man vanligtvis ser på tv/dvd när man önskar att man kunde se de på vita duken. 60-tal, 70-tal etc.

Zombies är ett osannolikt fenomen till att börja med, så man ska nog inte låsa sig in på vad de kan eller inte kan göra, framför allt i skräckfilmer. Return of the Living Dead (1985) är fortfarande den bästa zombiefilmen enligt mig, just eftersom den inte tar sig själv på så stort allvar. Det är absurdism på högsta nivå och underhållande som fan.

Börjar låta mer som en fetisch ;) http://forum.voodoofilm.org/showthread.php?t=19138

"Den sjunde kontinenten" av Michael Haneke verkar inte riktigt falla i den mallen tycker jag. Spoliervarning utfärdas! Filmen skildrar vardagen såsom den ser ut för en helt vanlig medleklassfamilj i Wien, varje dag är den andra lik. Vi följer de år ut och år in under loppet av fyra år, det finns inga mål i deras vardag, ingen mening och således inga hinder. De börjar planera en "semester", tar ut alla sina pengar.... Slår sönder hela huset och begår sedan kollektivt självmord. Hur hårt man än försöker att analysera filmen i efterhand enligt "hjälte, mål, hinder" -mallen så går pusslet inte riktigt ihop. Strukturen är en helt annan. Visserligen kan man tolka vardagens tristess som ett hinder mot något annat, och självmord som ett mål, men det vore i så fall lösningen på en fråga som filmen aldrig ställer.

En lustig sak slår mig medan jag sitter och läser igenom denna tråd - varför envisas många av er med att sätta upp regler om hur film ska se ut eller bör se ut. Den där mallen med "hjälten, hans mål och hinder" känns som något man bör kasta i papperskorgen innan man sätter sig framför datorn för att skiva. Få goda ting kommer att komma ur den kreativa processen om man ska fylla i tomrutorna på förhand. Det är sånt som man använder för att analysera den färdiga produken. Men det verkar som att många råpluggar in denna mapp, skriver ett utkast och postar det på manusavdelningen här. Och självklart kan det inte bli annat än (i bästa fall) förutsägbart. Bara en tanke... Dessutom kan man leka med uttrycksformer och teman. Se Peter Greenaway, Michael Haneke, Chantel Akarman eller varför inte Lars von Trier. Det finns inga regler helt enkelt.

Nån som hänger med? Eller orkar hänga med?

Inte en enda, men jag har skrivit ett första utkast till ett manus som redan på det här stadiet slår alla hans tre filmer ;)

Jag är så trött på denna clown som måste bära sig åt som en apa för att få folk att uppmärksamma hans filmer. Jag hade rådit honom att skaffa sig ett jobb på Volkswagen istället och få en stadig måndaslön, inte alla är gjorde för att syssla med film. Speciellt inte om man i själva verket gör är allt annat utom att just göra film. Snart får vi väl se honom utklädd till transa på nåt torg med en skylt "snälla, se mina filmer".

För att förtydliga - hur får man som amatör ut sin film på den internationella marknaden? För det första måste ju filmen såklart hålla en viss klass, men sen då? Filmfestivaler är ju ganska självklart, men hur funkar dessa egentligen? Betalar man för att skicka in sin film, kan vem som helst göra det? Hur har ni andra gjort som kommit så långt? Tips och råd? /Hare gött

Håller med Team_Fagott! Så fort någon efterlyser kvalitetsfilm så ska det snackas om budskap. Jag vill inte ha någon som trycker ner budskap i halsen på mig. Jag tror ordet man letar efter i detta sammanhang är "observation". Senaste bra filmen jag såg heter The Comfort Of Strangers (1990). Den hade inget budskap, det var bara en observation av förhållanden mellan män och kvinnor, om manlighet och kvinnlighet. Det fanns inget budskap där, bara en observation. Och det finns ändå människor som definerar detta "relationsdrama" som skräckfilm. Detta visar att man inte behöver monster för att sätta skräck i sina medmänniskor... En bra manusförfattare (för att inte tala om regissör) är till naturen en observatör.

Ja det är ett ord i negativt bemärkelse eftersom damp-ungarna tagit patent på det. Allt som inte är Tarantino/Michael Bay/Peter Jackson eller MTV blir per definition pretto. Jag blir jäkla less på det. På http://www.prettoklubben.com hittar du en hel del "prettofilmer", de flesta har jag sett och blivit en rikare människa rent själsligt av att ha gjort det. Du kan fortsätta använda "pretto" som ett skällsord, jag själv är i allra högsta grad pro-pretto. Även jag har mina gränser, men jag är hellre på denna sida än på den andra. Och som gorse sa, vilket jag alltid själv har sagt - man kommer inte särskilt långt genom att imitera andra filmskapare. Visst, ska man göra genre-film så kan man säkert leva på det om man har affärssinne, tur och en gnutta talang. Men en "prettofilm" är det ingen som försöker sig på, "prettofilmer" är ett resultat av folk som har ett seriöst behov av att förmedla nåt. Prettofilm = tycker du att det är underhållande att stanna till ett tag och tänka efter? Det gör jag. Det är iaf för mig definitionen av "underhållning"! Men jag förstår mycket väl att exempelvis Munthe eller andra här som kämpar med att göra sin egen film inte gör det av någon annan anledning än att de tycker att det är roligt, och vill roa sin omgivning, eller i bästa fall en publik. Måste bara klargöra att jag visst ser skillnad på det och på de genre-filmer som görs bara för att tjäna en hacka. Dessa skyr jag som pesten av olika anledningar, därbland att de ser ner på sin publik.

Hampusforev, håller med dig helt och hållet. Menade inget annat heller än det du tydliggjorde. Jag antar att jag ställer frågan som så många innan mig gjort - vad är svensk film för nåt?

Jag sitter här och läser alla idéer och manus som strömmar in på forumet, men finner till min besvikelse att alla egentligen skriver om ett stort ingenting. Är det så här filmens framtid ser ut? Rymdmonster, "dramathriller" om mobbare med lika mycket psykologisk trovärdighet som Kalle Anka, tonårsbekymmer som var passé redan på 70-talet. Sen har vi också folk som efterlyser idéer på olika "coola" sätt att ta livet av folk på den vita duken. Jag menar, om man inte själv kan hitta på sätt att ta livet av folk...ja, då har man verkligen problem. Jag förstår att många av dessa är kortfilmsscenarion eller rentav experiment i filmskapande. Men är det ingen här som faktiskt har en vision? Någonting eget? Läser ni aldrig det ni skriver och hur det går ihop - eller om det ens går ihop? Sen när slutade skrivandet vara ett behov av att uttrycka sig? Jag vet att det råder en sorts anti-pretto atmosfär här på forumet, man ska vara radikal och skriva underhållningsfilmer istället för existentialism, man ska helst också motsätta sig Ingmar Bergman, och det är helt i sin ordning... Alla gillar vi inte Paul Schrader eller Harold Pinter heller. Men jag vill mest veta vad som rör sig i huvudet på er som skriver "eget" material?

Behöver jag läsa om en film så gör jag det numera på Filmtipset. Slår IMDB för min del eftersom det är mer koncentrerat. På IMDB är alla filmer både bra och dåliga, medan man på Filmtipset kan få sig en klarare bild av vad det är för typ av film. Dessutom får man tips på filmer utifrån ens egna betyg. Lite barnsligt, men det funkar för mig.

Vet inte om du försöker att säga att Elm Street inte är skrämmande, men jag tycker fortfarande att det är en av de få filmer som skrämmer mig. Detsamma gäller kalkonskräckisen "The Mangler", den är riktigt mörk och obehaglig. Vad den gemensamma nämnaren är (utom Robert Englund) vet jag ej...