unabridged

Hej Movie Boy! Först och främst så vill jag bara säga att jag tycker du har helt rätt när du säger att har man en dröm ska man satsa på den fullt ut och inte låta någon eller någonting stoppa en - det är bara att kämpa på! :) Sen vill jag bara tillägga att man, hur målmedveten man än är, måste kunna ta ett steg tillbaka och lyssna på vad andra säger innan man bestämmer sig för om man ska bry sig om det eller skaka det av sig. Detta gäller ännu mer situationer som har med skrivande att göra, därför att det är en så privat process att hamra ut en idé till något man kan visa andra och man känner sig så fruktansvärt glad när man tycker att man har lyckats med det att det gör lika fruktansvärt ont när folk som läser ens arbete inte förstår vad det är man försöker säga dem. Det är lätt att slå ifrån sig, så att man inte behöver känna smärtan, och det förstår jag verkligen; men det du ska tänka på är att alla här vill bara hjälpa dig, vill stötta dig, vill se dig komma dit du vill - inte stå i vägen på något sätt. Du bad om direkt feedback på det du skrivit, så här kommer min. Jag är ledsen, men jag orkade inte läsa hela manuset, ett stort faux pas i manusförfattar världen egentligen, förutom när manuset inte är i sitt sista skede. Du kan inte förvänta dig att folk ska vilja läsa ett manus som inte är så perfekt att det är versionen du stolt skulle visa de högsta hönsen på Warner Bros. Stavfel, grammatiska misstag och ett format som inte flyter på så lätt så att din vision är kristall klar är enbart oerhört jobbigt att traggla sig igenom, och oftast blir feedbacken endast en enda lista med saker som behöver korrigeras, och det är ju inte meningen. Du har ju någon som korr-läser det redan. Tålamod är nyckeln till en lyckad presentation. Tro mig, jag har förivrat mig mer än en gång med, men det är ju så man lär sig. :) Vänta tills du är säker på att det är så bra som det kan bli innan du lägger ut något du jobbat på! Jag vill ge dig min omskrivna version av dina första två och en halv sidor, bara för att ge dig en idé om vad som - i mina ögon - är lite tokigt med dem. (Jag vet att du inte vill bli manusförfattare, men om du bara vill ha kritik på din idé så borde du ha skrivit ut ett treatment på svenska och blottlagt början, mitten och slutet, karaktärerna och situationerna i din idé på det sättet istället.) INT. JENNY‘S HOUSE/KIMS BEDROOM - NIGHT The room is small and pitch black. A figure is asleep in the bed. KIM (25), slim-framed and nondescript, wakes with a start, breath caught in his throat. He shivers, looks at his alarm clock. It shows 01:32. He sits on the edge of the bed, eyes resting on a picture of him and a young woman, CAM (24). He's troubled, turning the picture around to face away from him before he rises. INT. JENNY‘S HOUSE/BATHROOM - NIGHT It's a tight space, but polished clean. Kim opens the bathroom cabinet and takes out a bottle of sleeping pills. He looks at the label with weary eyes before he closes the cabinet door. His eyes widen at the image in the mirror of a MAN standing behind him. He drops the bottle of pills. It falls rattling into the sink as Kim spins around. But there's no one there. INT. JENNY‘S HOUSE/KITCHEN - DAY It's as small as the rest of the house, with fading wall-paper and worn countertops. Kim enters. JENNY, 40, is seated at the kitchen table. She's a stout, slightly gray-haired woman who looks older than her years. Kim pours himself some coffee before sitting down opposite her. Silence for a moment where Kim fingers his cup and Jenny stubbornly continues to read her magazine. KIM I didn’t hear you come home last night. JENNY I had to work late. She turns a page. Doesn't look at him. JENNY (CONT'D) I thought you'd at least send me a card. Let me know you were alright. KIM Yeah. I'm sorry. JENNY It's okay. You're home now. To stay. Kim nods, even though she's still not looking at him. He reaches over, closes the magazine gently, takes her hands. Her gaze finds his and her expression brightens. Kim smiles and she returns it, but they turn serious, staring at each other. JENNY Some officers came around, asking questions. I didn't tell them anything. But. (beat) I've been so worried. Tears build in her eyes and his hands squeeze hers comfortingly. KIM I'm sorry, mom. JENNY I know, sweetheart. I know you are. She straightens herself up, getting a hold of herself and rising. JENNY (CONT'D) Now, what should we make for lunch, hmh? Anything you want. KIM Anything? She smiles happily, heading up to the fridge. KIM Mom. She turns to him. KIM It's good to be home. Her joy is evident, but as Kim watches her rummage around in the fridge, his face is filled with pained doubt. De ändringar jag har gjort är baserade på enkla riktlinjer inom manusförfattandet och självklart vill jag bara ge dig en uppfattning om hur du skulle kunna ändra om i din uppbyggnad lite. Scenbeskrivning, till exempel, behöver inte vara särskilt lång men ska komma direkt efter den slugline som är "titeln" på scenen. Scenbeskrivningen berättar hur rummet eller parken eller flygplatsterminalen där vi befinner oss ser ut och ger oss ett visuellt intryck att bära med oss igenom scenen. It sets the stage, så att säga. Namnen behöver bara bestå av stora bokstäver första gången du introducerar en karaktär. Och en kort karaktärsbeskrivning är att föredra så att vi har något visuellt att gå efter vad gäller storlek och första intryck, precis som om vi faktiskt såg de här människorna för första gången. (Kamera vinklar ska aldrig vara med i ett manus om det inte är regissören själv som skriver det.) Dialogen var alldeles för lång och innehöll en oerhörd mängd fakta som är mycket bättre att VISA. Till exempel tycker jag att du kunde ha nästa scen att vara Kims första dag på arbetet. Han kanske får frågan där vart han har varit, och kan skämta om att han drog till LA och prövade på att bli skådis, vilket ju är sant, men något vi inte behöver få matat till oss som publik inom de första två minuterna av filmen. Jag tycker även att det här med att han har begått ett mord borde vara något som byggs upp sakta. Att vi undrar vad det är han har gjort som har fått honom att fly, och vad det var som hände som drev honom tillbaka hem. Att få all information med en gång gör att mysteriet med karaktärerna försvinner, och om det inte finns något mysterium, om vi känner att vi känner karaktärerna och vad som driver dem och vad för hinder de kan tänkas möta redan innan filmen riktigt kommit igång, då tappar vi intresset. Förstår du vad jag menar? Bra att tänka på när du planerar en berättelse överhuvudtaget. Den där kroken - the hook - ska finnas där i varje scen. Ta tag i tittaren, eller läsaren. Få mig att helt enkelt vara tvungen att se eller läsa en sida till och sen en sida till och en minut till. Oerhört viktigt och alltid lika svårt att få till. :) Hoppas att mina tankar hjälpt lite på vägen! Önskar dig ett stort lycka till i framtiden! Annelie.