Jump to content

Vilken typ av monster skräms


Recommended Posts

som alternativ i den nya asiatiska skräckvågen finns ju även A Tale of Two Sisters från korea som creeped the hell out of me. även fast den har flera klichéer: bland annat svarthårig tjej.

 

Fina med den filmen var att den retades väldigt mycket med vad man som tittare upplever. En japansk mästare på detta är förresten Satoshi-Kons filmer som ofta slutar extremt surrealistiskt och hjärnan får slå ett stort antal råbandsknopar på sig själv samtidigt som den desperat försöker följa den bissarra historien som har spänningen i top under hela tiden... varken den koreanska filmen eller Kons alster har i sig personifierade monster utan är mer av den psykiska terrorns typ.

 

En annan Koreansk film som jag reagerade väldigt starkt på (på ett positivt sätt) var Joint Security Area. Där Kände jag den där känslan som fanns i det där läget när man ska patrulera den enda bro mellan nord och syd som i stort sätt finns, men att ha gjort ett fruktansvärt misstag att bli kompisar med andra sidan och sitta där, med ett nytt krig vid portarna om den minsta lilla misstag görs i hanteringen av situationen...

 

Sedan har vi ju min favorit... War of the Worlds, där hela filmen genomsyras av huvudpersonernas hjälplöshet, Tom Cruise spenderar hela filmen med att fly, det står snabbt klart att inte nog med att utomjordingarna är ute efter hela mänskligheten, utan att om dom möter den uppretade pöbeln så kan det vara nog så farligt. Där kommer den där okontrollerbarheten in som någon nämnde förut.

 

Men om man ska gå i Hjälplöshetens spår så går det en ytterst fin gräns mellan en film som följer personer som är verkligen hjälplösa och en film där man inte bryr sig om vad som händer dessa idioter som helt klart inte kan reda sig själv... m.a.o. att kunna skilja mellan en stackare från nordkorea och Paris Hilton...

 

Jaja, nu blev det mer skrämmande situationer än skrämmande varelser, men men...

Link to post
Share on other sites

Finns även en senare film med fruktansvärd känsla. Genialt gjord med övertäckta skyltdockor i ett rum med en person. Vet ni någonting om denna film ? Jag har sett den, men vet inte var jag kan se den igen.

 

Ingen aning vilken film det kan vara faktiskt.

 

På tal om Grudge och det, så snackade jag och några kompisar om den.

Ena killen sa att själva filmen inte var skrämmande, utan att det var hennes freakade rörelser.

 

Förövrigt så är Sjätte Sinnet en film som verkligen får en att hänga med in.

Den är förvisso inte skräck, men helt underbart uppbyggd kring mystik, vad man ser, inte ser och annat som gör den spännande och bra.

Link to post
Share on other sites

jmalmsten

Hej..hur är det med din krigsskada ?

 

Personifierade är just det stora problemet. Du verkar kunnig på surrealistisk film. Mer psykisk terror i form av hjälplöshet, känslan av iaktagande och ovisshet kommer att prägla min film. Mer av denna tuffa vara än effekter har man på detta forum övertygad mej om. Interiörer av olika slag är redan filmade så jag börjar redan kunna knyta dom till olika vinklingar. Tyvärr måste jag lägga herr Piggy på mental is ett tag.

 

Vet du förresten något om filmerna i förra inläggen av mej ?

/nils

spx.jpg

Link to post
Share on other sites

Ja, i båda fallen är det ju något som är övertäckt. Zoomningar runt detta skapar olustkänsla. I moderna filmer skapar man skräck genom att hastigt zooma in på en personer, lite väl vanligt tycker jag. Interiör med prylar i rummet kommer jag att spinna vidare på. Interiören finns redan på film och fotografier som tur är.Även gamla oljemålningar i olika speglar.(kom jag på nu)

Vad tycks om figurens bostad ?

/nils

exteriorbostad.jpg

Link to post
Share on other sites
som alternativ i den nya asiatiska skräckvågen finns ju även A Tale of Two Sisters från korea som creeped the hell out of me. även fast den har flera klichéer: bland annat svarthårig tjej.

 

Jo, jag höll på att kissa på mig när morsan kommer krypande in i en av systrarnas rum när hon ligger och halvsover. Den scenen är så vidrigt otäck i all sin enkelhet. Som nån nämnde innan så beror det nog mycket på rörelserna. Ryckigt, omänskligt... som något som borde varit dött... men som lever....

Link to post
Share on other sites

jotack, krigsskadan hehe... jag kallar visserligen min oförmåga att intaga starkt alkoholhaltiga drycker en krigsskada, men jag har accepterat den och egentligen är det inte mycket till skada. Jag kommer ju inte hamna i den situationen att jag måste dricka för att ha roligt ;) Det är en kultur som jag aldrig riktigt förstått mig på...

 

 

Personifierad skrämmande man? av någon anledning kommer jag osökt in på en tv-film baserad på en Steven King roman där en tonåring blir "kompis" med en äldre man som han anklagar för att vara en ytterst farlig SS-man på rymmen. Tonåringen påbörjar då en sadistisk relation med den "stackars" gamle mannen och tvingar honom att leva sig in i sin förra roll som SS-man. Det hela vänder plötsligt och mannen får övertaget och en snillrik kattockråttalek påbörjas.

Jag har återigen glömt vad filmen heter dock... men jag blev överraskad av hur bra det utspelades.

 

Sen har vi ju Freddy Kruger från Nightmare on Elm Street. Jag har hittills endast sett första filmen och där förstod man vilken fara det kunde vara med detta hjärnspöke som endast kommer under drömmar. Min favorit bland de gamla teenslasherna...

 

Och när ni nämner The Grudge (som var total besvikelse för mig) så leder det mig till den japanska Dark Water av mannen som gjorde Ringu. Jag och ett par kompisar hyrde den filmen, ingen av oss tyckte den var särskilt spännande men plötsligt i slutet kom en sån där "Vad i helvete var det där" känsla och den sista halvtimmen var nerverna på helspänn hela vägen in i slutet. På något vis lyckades dom under första timmen bygga upp en grundspänning utan att vi märkte det och PANG! så var det skrämmande...

 

Långsamhet skapar olustkänslor. Dom första tittningarna tyckte jag att slutet på 2001 var ytterst creepy, när han iaktar sig själv bli äldre och äldre. Den där svarta Monoliten var pricken över i i slutet...

 

Eller som jämförelse, i starwarsfilmerna susar rymdskepp förbi kameran utan att vi tänker så mycket på det, men i Aliens öppningsscen får vi se ett ensamt rymdskepp driva låååååååångsamt framåt.

 

En man som helt lungt kan stå och betrakta sitt offer under en lång stund blir obehaglig. Om man stirrar länge på ett dött objekt så börjar man inbilla sig att det är mer med det objektet än vad det egentligen är.

 

Början av 28 dagar senare byggde upp en obehaglig ensamhet som totalt förstördes av filmens andra hälft som bara blev "ännu en zombiefilm"...

 

Psykiska sjukdommar har alltid fascinerat mig, kanske är därför jag har lättare att ta till mig psykisk skräck än fysisk.

Link to post
Share on other sites

Finns även en senare film med fruktansvärd känsla. Genialt gjord med övertäckta skyltdockor i ett rum med en person. Vet ni någonting om denna film ? Jag har sett den, men vet inte var jag kan se den igen.

 

Jag känner också igen det där. Kan det vara House of wax kanske? I den filmen finns det en hel del skylltdockor.

Link to post
Share on other sites

Mycket är ju redan nämnt som att "inte ha kontroll över 'monstret'": Se "Hide and seek" för detta. Spänningen byggs upp rätt hyfsat till dess att 'monstret' avslöjas (genom en usel twist). Där dör spänningen fullständigt och det blir istället skrattretande.

 

En annan sak som skrämmer mig är kontrasten mellan något (som ska vara) naturligt/ofarligt och något som är övernaturligt/skrämmande. Ett barn som blir en mördare "Wanna play with me daddy?" eller en gammal dam som får övernaturliga krafter. Ett ganska vanligt knep, som dock funkar bra nästan varje gång (det görs bra...) ;-)

 

Att ens tryggaste plats blir platsen för den värsta terrorn är så vanligt förekommande att det inte är värt att ta upp...

 

/H

Link to post
Share on other sites

hmm, nu blev jag påmind om en teori jag hade förut Sarakow. Fast den var mer om pålitlighet och förräderi, trust and betrayal.

 

Man vaggas in i vetskapen av att hammocken ska hålla, men plötsligt brister den!

 

Ta the ring till exempel. Där får något väldigt vanligt och accepterat och pålitligt en helt annan innebörd när den inte uppför sig som man vill. Ett videoband blir dödsbringare. Det blir lite som om du känner någon väldigt väl, du litar på honom. Men en dag ser du honom i dörröppningen med stort elakt flin. Du konfronterar honom med det och han nekar. Det är samme man, men risken finns att du blir bedragen. Och om han bedrar dig, vad kan han göra mer? hmmm blev lite out of target där... men det jag menar är att många situationer som är obehagliga kommer av att man vet att något är som det ska... man kan lita på att ett oinspelat videoband innehåller bara magnetiskt brus... eller? Frågetecken börjar dyka upp och när telefonen ringer så vågar du inte svara för att det kan bli hemskheter.

 

Man gör en höna av en fjäder väldigt lätt, det heter "Ingen rök utan eld" och allt det där.

 

Jag är inte riktigt nöjd med mitt eget skriveri, men just nu är det det närmaste jag kan förklara med...

Link to post
Share on other sites

Jag var visserligen inte mer än 10 bast då men DET var väldigt läskig. Ni vet clownen med de fula tänderna som lurade barn med ballonger. Huvaligen.

Han dök upp från ingenstans istort sätt, genom vattenrör och kloaker upp i handfatet etc. Blä va läskigt. Det är en film jag absolut ska visa för mina framtida ungar! (helst dan innan ett cirkusbesök)

Tjejen med långt hår i The Ring var läbbig åxå. Men jag håller med om att det finns för många copy cats av såna "monster".

Angående vad som är läskigast så tror jag att det oförutsägbara och det dolda är det som skrämmer mest och bäst. I alla fall på mig:).

Link to post
Share on other sites
Jo, jag höll på att kissa på mig när morsan kommer krypande in i en av systrarnas rum när hon ligger och halvsover. Den scenen är så vidrigt otäck i all sin enkelhet. Som nån nämnde innan så beror det nog mycket på rörelserna. Ryckigt, omänskligt... som något som borde varit dött... men som lever....
A Tale Of Two Sisters är nog bland de svåraste filmer jag har sett. Jag försökte verkligen hänga med när de började hoppa fram och tillbaka mot slutet men det gick verkligen inte. :D Hur som helst, jag tänkte kasta in min åsikt här. När familjemedlemmar plötsligt beter sig konstigt eller kanske extremt frånvarande, som i den scenen, det tycker jag är lite läskigt.
Link to post
Share on other sites

En annan sak som skrämmer mig är kontrasten mellan något (som ska vara) naturligt/ofarligt och något som är övernaturligt/skrämmande. Ett barn som blir en mördare "Wanna play with me daddy?" eller en gammal dam som får övernaturliga krafter. Ett ganska vanligt knep, som dock funkar bra nästan varje gång (det görs bra...) ;-)

/H

 

De flesta skribenterna är inne på att det riktigt otäcka uppstår i glappet mellan det kända/trygga/förutsägbara och det oväntade/oförutsägbara. Jag håller med fullständigt om detta och kom precis på ett bra exempel. I "Mannekäng i rött" (http://www.imdb.com/title/tt0051906/) lyckas man med konststycket att göra publiken rädd för en gammal dam i rullstol. Iallafall fick jag gåshud när jag såg filmen som tonåring. :-) Möjlligen har jag lite väl lätt för att leva mig in i filmer, men ändå.. :-)

Link to post
Share on other sites

Såg just Eraserhead, den ungen var inte nådig den... o_o ... tänkte bara på denna tråden... ungen gör egentligen ingenting än att ligga där... men fyyy faaan... Men så var ju hela filmen rätt så vrickad på det där härliga lynch-viset...

 

Påminner mig om E.T.

 

Jag har vanligtvis inga som helst problem med "skräckisar"... Men jag har faktiskt fortfarande inte sett hela E.T.

Link to post
Share on other sites

Min skräck favorit är absolut M. Night's filmer. Han har en sådan enorm känsla för hur man bygger upp en läskig scen.

 

Det som verkligen fick mig att sitta på spänn var en scen ur The Village. Den blinda tjejen är påväg genom skogen. Plötsligt hör hon något, vänder sig om så ser publiken att det står ett monster bakom henne. Det bara står där o andas. Monstrerna är förvisso läskiga men det är sättet som scenen är filmad på nu som är det som gör det sååå jävla läskigt.

 

Tjejen börjar långsamt gå ifrån monstret och kameran följer efter henne. BAKOM henne. Genom att placera monstret bakom kameran så vet du ju inte alls vad monstret gör eller ska göra. Var den är eller om den ska hoppa in i bild helt plötsligt.

 

När kameran väl vänder sig om igen så står hon bakom ett träd. Ser inget av monstret. Så tittar hon fram o monstret står alldeles intill henna. Fortfarande helt stilla och andas tungt. Inte något jävla thriller secunds utan publiken sitter o lider under en lång tid.

 

Som ni sagt, det man inte vet om, det är det som är läskigt.

Link to post
Share on other sites

Jag diggade den scenen med. Överhuvudtaget så är han ju en mästare på att dra ut på det ruskiga tills det blir nästan outhärdligt. En annan favorit är när Mel Gibson ska kolla in i glipan under dörrn till matförrådet i "signs"...

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...