Jump to content

Ny våg av svensk genrefilm


TomStac
 Share

Recommended Posts

[citat=Micke E]Öh? Det gäller tydligen att vara noga med ordvalen...

Martin: med ordet ”etablissemanget” menar jag inte bara Filmhuset utan alla med feta plånböcker, producenter, finansmänskor, företag, men åxå media och därmed den stora publiken... [/citat]

 

Uppfattat. Roger that. :)

Link to comment
Share on other sites

[citat=Micke E]Måste bara tillägga:

Som smygMarxist vet jag att ALLT alltid i grund och botten handlar om pengar.

Vill Du göra professionell genrefilm i Sverige måste filmen såklart vara lönsam. MEN lönsamheten är problematisk i Sverige där endast typ 2 svenska filmer per år går ihop ekonomiskt. Trots statens stöd.[/citat]

 

Fast det beror ju inte i huvudsak på att svenska filmer går dåligt utan att svenska budgetar är bland dom högsta i världen ställd i relation till sin marknad. Att göra en film för 20 miljoner och tro att den ska spela tillbaka dom pengarna är omöjligt. Att göra filmen för 50 miljoner är rent ekonomiskt självmord om inte staten och EU betalar svanhoppet ned i stenravinen. Dom står för Bungy-linan...typ.

 

I t ex USA har man en grundläggande förståelse för marknad och efterfrågan som vi inte alls förstår eftersom vi nästan alltid får allting pröjsat av staten. Man anpassar hela tiden budgetar efter vad filmerna beräknas spela in. Här beräknas inte filmerna spela in pengar och framför allt handlar det om att produktionsbolagen och distributörerna håller sig flytande på produktionerna som är statsfinansierade. Inkomsterna är ju bidragen - inte publiken - så därför är det bidragen man anpassar sig efter - inte publiken. Och genrefilm har alltid varit ett publikformat - därför har statsfinansierad monopolfilm i god korrumperad öststatpartitoppsstradition alltid haft svårt att gå hand i hand med publikfilmen. Åsa-Nisse var tvungen att dö när monopolterrorn och den goda smakens kontrollorgan startades på gärdet i slutet av 60-talet. Skitsamma att Åsa-Nisse hade masspublik - den jäveln skulle bort bara, tyckte Schein som såg visionen av den finfilmkulturella nya politiska filmen ta över. I mina ögon är Filmreformen det sämsta som någonsin hänt svensk film.

Link to comment
Share on other sites

Ja, jo säkert är svenska budgetar bland de högsta i världen i relation till sin marknad. Men om svensk film skulle rätta sin mun efter matsäcken (alltså publikantalet)... så skulle väl i princip alla filmer behöva göras med sunkig dv-teknik å gratisarbetande lättlurade mediaungdomar helt okunniga om arbetsrätt mm. Eller har jag fel?

Jag vet inte, jag känner SYMPATHY FOR THE STATSBIDRAG för att travestera på en Stones-låt. ÅsaNisse i all ära men utan Filmreformen hade världen blivit utan en massa bra svensk film, sån som syns i filmhistorieböckerna. Jag känner SYMPATHY trots att de aldrig (med ett känt undantag) ger pengar till genrefilm.

Link to comment
Share on other sites

Bertil Bertilsson gjorde sin sista roll i min scifikortfilm IDBAV, han berättade lite om ÅsaNisse-inspelningarna, hur regissören söp öppet för att stå ut med kaoset å bristen på manus... Slarv å fusk å publikförakt ger inga bra filmer för nån publikgrupp (inte ens genrefreaks) och därmed ingen profitprofit... ÅsaNisse tappade i popularitet, många fler faktorer spelade naturligtvis in...

Link to comment
Share on other sites

Själv har jag aldrig fått ett öre av bidragspengarna men jag tror ändå att genrefilm-utan-statsbidrag skulle inte överleva länge i lilla Sverige. Inte utan distributörer som kan kränga utomlands.

 

Att ta bort alla statsbidrag e ju Nyliberalernas våta dröm, men när det gäller svensk eller europeisk film hoppas iaf jag att protektionisterna inom EU står emot frihandelsivrarna.

 

Å att jämföra filmlandet Sverige och filmlandet USA är naturligtvis omöjligt på otaliga plan. Amerikanska filmbolag har ju förutom en ofantligt mycket större nationell publik, dessutom distributionstrådar ner till enskilda dvduthyrare över HELA världen (man förstår att DE försvarar frihandel i detta avseende =)....

 

FilmSverige verkar titta dregglande över sundet på det internationellt mer framgångsrika Danmark. De har ju en ännu mindre nationell publik, men gör ofta så bra å intressanta filmer att de uppmärksammas internationellt å därmed drar in xtra deg.

 

Eller för att hoppa tillbax till ämnet för tråden:

hur skulle en inkomstbringande publikfriande film se ut idag? Nu finns det ju ingen Schein att skylla på...? Skulle dä va en genrefilm???

Link to comment
Share on other sites

[citat=Micke E]Ja, jo säkert är svenska budgetar bland de högsta i världen i relation till sin marknad. Men om svensk film skulle rätta sin mun efter matsäcken (alltså publikantalet)... så skulle väl i princip alla filmer behöva göras med sunkig dv-teknik å gratisarbetande lättlurade mediaungdomar helt okunniga om arbetsrätt mm. Eller har jag fel?

Jag vet inte, jag känner SYMPATHY FOR THE STATSBIDRAG för att travestera på en Stones-låt. ÅsaNisse i all ära men utan Filmreformen hade världen blivit utan en massa bra svensk film, sån som syns i filmhistorieböckerna. Jag känner SYMPATHY trots att de aldrig (med ett känt undantag) ger pengar till genrefilm.[/citat]

 

Men...idag görs ju filmerna med sunkig DV-teknik och lättlurade mediaungdomar. Och det kostar fortfarande 20 miljoner.

 

Jag kan räkna de stora svenska filmerna efter filmreformen på ena handens fingrar. Tiden före innehåller mängder av odödliga klassiker av regissörer som Stiller, Sjöström, Mattsson, Bergman, Ekman osv

 

Jag tiullhör dom som inte tycker att Fucking Åmål har sådär jättemycket att sätta emot en film som Det Sjunde Inseglet.

Link to comment
Share on other sites

[citat=Micke E]Bertil Bertilsson gjorde sin sista roll i min scifikortfilm IDBAV, han berättade lite om ÅsaNisse-inspelningarna, hur regissören söp öppet för att stå ut med kaoset å bristen på manus... Slarv å fusk å publikförakt ger inga bra filmer för nån publikgrupp (inte ens genrefreaks) och därmed ingen profitprofit... ÅsaNisse tappade i popularitet, många fler faktorer spelade naturligtvis in...[/citat]

 

Jo, jag vet. Jag använde mest Åsa-Nisse som någonslags symbol för en svensk filmfabrik som inte existerar längre. En filmfabrik som såg till att hålla väldigt många skickliga hantverkare igång. Nyckeln till bra regissörer är att dom måste få jobba hela tiden. Ingen blir en bra regissör av att regissera en film var åttonde år.

Link to comment
Share on other sites

[citat=Micke E]Själv har jag aldrig fått ett öre av bidragspengarna men jag tror ändå att genrefilm-utan-statsbidrag skulle inte överleva länge i lilla Sverige. Inte utan distributörer som kan kränga utomlands.

 

Att ta bort alla statsbidrag e ju Nyliberalernas våta dröm, men när det gäller svensk eller europeisk film hoppas iaf jag att protektionisterna inom EU står emot frihandelsivrarna.

 

Å att jämföra filmlandet Sverige och filmlandet USA är naturligtvis omöjligt på otaliga plan. Amerikanska filmbolag har ju förutom en ofantligt mycket större nationell publik, dessutom distributionstrådar ner till enskilda dvduthyrare över HELA världen (man förstår att DE försvarar frihandel i detta avseende =)....

 

FilmSverige verkar titta dregglande över sundet på det internationellt mer framgångsrika Danmark. De har ju en ännu mindre nationell publik, men gör ofta så bra å intressanta filmer att de uppmärksammas internationellt å därmed drar in xtra deg.

 

Eller för att hoppa tillbax till ämnet för tråden:

hur skulle en inkomstbringande publikfriande film se ut idag? Nu finns det ju ingen Schein att skylla på...? Skulle dä va en genrefilm???[/citat]

 

Jag tror att man måste inse på alla plan att film är ett konsthantverk som kräver en industriell form där vi som gör filmerna lär av varandra och lyfter upp varandra. Som det är nu kör alla solo vid bidragsgrytorna. Det gäller att vara den som äter sig mätt. Det finns en mycket större yrkesmässig solidaritet bland amerikanska filmarbetare än bland svenska. Vilket kan förvåna.

Link to comment
Share on other sites

[citat=Munthe] Men...idag görs ju filmerna med sunkig DV-teknik och lättlurade mediaungdomar. Och det kostar fortfarande 20 miljoner.

 

Jag kan räkna de stora svenska filmerna efter filmreformen på ena handens fingrar. Tiden före innehåller mängder av odödliga klassiker av regissörer som Stiller, Sjöström, Mattsson, Bergman, Ekman osv

 

Jag tiullhör dom som inte tycker att Fucking Åmål har sådär jättemycket att sätta emot en film som Det Sjunde Inseglet.[/citat]

 

Om tiden före Filmreformen var helt "nyliberal" alltså utan statlig inblandning betvivlar jag - utan att veta. Men klassikerna gjordes i "såsse"land iaf....nudge, nudge =)

Man kan åxå misstänka att det var förhållandevis billigare att producera film samt att publiken var större innan TV´s genombrott.

Ett av skälen till reformen borde ha varit en bransch i kris?

Vilken smak man än må ha (jag diggar både Bergmans och Moodysons rullar) så har det gjorts en hel drös titlar som finns med i filmhistorieböckerna av regissörer som Troell, Widerberg, Roy Andersson, Bergman under Filmreformens dagar. Huruvida det skulle ha blivit fler eller färre kan man såklart bara spekulera i...

Link to comment
Share on other sites

[citat=Munthe]

Men...idag görs ju filmerna med sunkig DV-teknik och lättlurade mediaungdomar. Och det kostar fortfarande 20 miljoner.[/citat]

 

Det låter ju märkligt om det är så. Vad menar du Martin, att det är som kostar? Löner till proffsen???

Link to comment
Share on other sites

[citat=Munthe] Jag tror att man måste inse på alla plan att film är ett konsthantverk som kräver en industriell form där vi som gör filmerna lär av varandra och lyfter upp varandra. Som det är nu kör alla solo vid bidragsgrytorna. Det gäller att vara den som äter sig mätt. Det finns en mycket större yrkesmässig solidaritet bland amerikanska filmarbetare än bland svenska. Vilket kan förvåna.[/citat]

 

JAAAAAA! NÄTVERKA MERA!!!

Själv jobbade jag ett tag på ett skräckfilmsprojekt med bl.a. Daniel Fridell, å nu på en långfilmsidé med Johannes "Sleepwalker" Pinter f.d. Runeborg... Det är alltid inspirerande å fruktsamt mä samarbeten!!!!!!!!

Link to comment
Share on other sites

[citat=Micke E]Om tiden före Filmreformen var helt "nyliberal" alltså utan statlig inblandning betvivlar jag - utan att veta. Men klassikerna gjordes i "såsse"land iaf....nudge, nudge =)[/citat]

 

Vad vi hade för politiskt styre och vad vi har för politiskt styre tycker jag är helt ointressant. Vad som däremot är intressant är att vi har en fungerande filmindustri som kan stå på egna ben och göra jävligt bra grejer. Bidrag föder korruption. En klassiker. Jag förstår inte varför film (ellere andra konstformer) måste vara en politisk angelägenhet. Det vore ju ok om staten stöttade ALL film men nu är syftet att kontrollera filmen - vilket känns Stalin.

 

[citat=Micke E] Man kan åxå misstänka att det var förhållandevis billigare att producera film samt att publiken var större innan TV´s genombrott. [/citat]

 

Att det gjordes billigare filmer före filmreformen är inte detsamma som att det var billigare att producera film. Nja, filmbasen var svindyr med tanke på den höga halten av rent silver som inte längre finns i moderna filmbaser + det faktum att jag inte kan tänka miog att det var särskilt billigt att föda gigantiska bågljuslampor med el (moderna filmbaser är så snabba att man behöver betydligt mindre ljus) och bara att transportera runt lamporna och de betydligt större filmkamerorna. Det här var jui på AGAs tid. En AGA är fem gånger så stor som en Arri. Och att publiken var större innan TV tror jag inte på som argument eftersom TV också måste räknas som publik (producenter tjänar pengar på TV).

 

[citat=Micke E]Ett av skälen till reformen borde ha varit en bransch i kris? [/citat]

 

Kanske det. Men isåfall har den misslyckats kapitalt eftersom SFIs egen statistik visar en stadig sänkning av tittare sedan filmreformen infördes. Trots att vi blivit dubbelt så många i landet under tiden.

Link to comment
Share on other sites

[citat=Micke E][citat=Munthe]

Men...idag görs ju filmerna med sunkig DV-teknik och lättlurade mediaungdomar. Och det kostar fortfarande 20 miljoner.[/citat]

 

Det låter ju märkligt om det är så. Vad menar du Martin, att det är som kostar? Löner till proffsen???[/citat]

 

Det som kostar är att hålla bolaget som får stöd flytande tills nästa injektion. Det innebär lokaler i innerstan, ute på Europastudios eller i Trollhättan (ibland på alla ställen samtidigt). Löner till dom som driver bolaget under flera år och ofta investeringar i teknik. Och sedan mpåste ju bolagen ha råd att åka runt och festa i GBG och Cannes. Eftersom publikintäkterna inte kan finansiera sånt så är det statens pengar som gör det. Så funkar det.

Link to comment
Share on other sites

[citat=Munthe]

 

Jag kan räkna de stora svenska filmerna efter filmreformen på ena handens fingrar. Tiden före innehåller mängder av odödliga klassiker av regissörer som Stiller, Sjöström, Mattsson, Bergman, Ekman osv

 

Jag tiullhör dom som inte tycker att Fucking Åmål har sådär jättemycket att sätta emot en film som Det Sjunde Inseglet.[/citat]

 

 

Haha. Jag håller med.

Link to comment
Share on other sites

Intressant diskussion mellan Munthe och Micke E. Vet själv inte riktigt vad jag skall tycka om statliga bidragssystem i allmänhet. Det är ju så att staten har politiska syften med sina pengar, men innebär det att man inte kan finansera film på marknadsmässiga grunder i Sverige bara för att vi har ett bidragssystem? Kan inte båda systemen existera tillsammans? Ett exempel på positiva effekter av statlig finansering är ju David Cronenberg. Vi hade inte fått uppleva sådana skruvade och helt underbara filmer som 'Shivers', 'Rabid', 'The Brood' och 'Scanners' utan skattemedel :)

Link to comment
Share on other sites

Ah, Cronenberg! (En av mina favoriter!!)

 

Exakt! Kanada är nog betydligt mer jämförbart med Sverige än vad "frimarknads"-USA är.

Martin anser att det GÅR att göra lönsamma svenska filmer i Sverige - utan statsbidrag m.m.

Detta betvivlar jag starkt - utan att veta.

Jag har bara hört och läst att svensk film extremt sällan går ihop ekonomiskt. - Det vore ju ASKOOLT om det vore så att lönsamheten bara fanns där för de som gör en bra/hygglig film...

Jag skulle genast säga upp mig å göra film på heltid!!!

 

MEN när man hör om hur t.o.m. etablerade producenter skiter i att betala kontraktsbestämda löner, bryter mot all slags arbetslagsstiftning, använder orimliga mängder av gratisarbetande ungdomar, och ibland t.o.m. använder billig videoteknik å snålar med både det ena å det andra så förstår man att den svenska filmen e utsatt för en extrem prispress. Tvkanalerna betalar knappast många 100.000 för en långfilmsvisning (mindre om det är billig video såklart), å kommer inte jättepubliken till biograferna kommer ingen dvd-vinst heller...

 

Eller...?

 

Är svensk filmekonomi bara en Matrixliknande konspiration, att vakna upp från... ??

(Övrig argumentation får jag ta senare - måste upp å slava imårrn!)

Link to comment
Share on other sites

Fundera på följande dilemma.

 

Vad skulle hända om man gav mellan 50 000-500 000 till distributörer för att distribuera filöm staten anser vara värdefull? Ger det distributörerna ett incitament att distribuera det dom själva tror på eller kommer man att välja att "säkra" sig mot förluster genom att plocka ut 500 000 gratis från staten för att distribuera "värdefull" film?

 

Micke, du är ju inne på att pengar är ett maktmedel (kanske behöver man inte vara smyg-Marxist för att inse det). Är 500 000 rakt ned i fickan på en distributör ett maktmedel? Och isåfall; vem är det som utövar den makten?

 

Kanada är en EXTREMT dålig jämförelse med Sverige. Det är ett "amerikanskspråkigt" land med direkta handelsavtal med USA som ger kanadensare direkt tillträde till den amerikanska marknaden (förutom sin egen som är betydligt större än vår).

 

Kanada satsar ockås mycket mer på "commision"-stöd (inte smakbaserade stöd alltså) vilket fått USA att producera i landet - vilket såklart lyfter Kanadensisk ekonomi - själva syftet med stöden. Vi har ju inte stöd för att lyfta svensk film utan för att behålla den "värdefull" i sitt fina okommersiella skick som blöder pengar men skänker "värde". "Värde" i det här sammanhanget någonting abstrakt som bara två personer på SFI kan förstå sig på. För mig är svensk produktion helt värdelös men jag fortsätter att som kulturarbetare pröjsa 65% av mina intäkter till staten och SFI. Jag har liksom inget val.

 

Men vill vi göra pengapolitiska jämförelser så har jag ett namn till er: Terry Gilliam. En kille som kanske inte hade gjort en enda film om inte Storbritannien under en period i början av 80-talet inrättade möjligheten att dra av filminvesteringar (George Harrison startade Hand Made Films för att kunna dra av investeringar från sina Beatlespengar). Det resulterade i filmer som Time Bandits och Brazil men även andra filmer som t ex Bladerunner. Det gjorde också att bolag som Cannon och Carolco flyttade sina huvudkontor till London under en period. Star Wars-filmerna hade nog inte heller spelats in i England utan lättnaden. Säkert ganska nyttigt för Brittiska filmarbetare.

 

Men i regel tycker jag att man ska låta bli att dra in politik i filmproduktion. Bra filmare gör alltid film. Tarkovskij och Eisenstein gjorde massor av bra film t o m under Stalins inblick vilket säger en del. Det går ju inte att generalisera och säga -"Eisenstein! Hans filmer är så bra att Stalin måste ha varit en guldkille!"

Link to comment
Share on other sites

Ah, GILLIAM! (En av mina favoriter!!)

Ah, Blade Runner min gamla favvorulle!!

 

M-men VADDÅ vad var det för fel på Stalin nurå?

Närå, men iom det uteblivna mothugget så förefaller det nästan som ett erkännande av min "marxistiska"* tolkning av svensk filmekonomi?!?

 

Är vi alltså möjligen överens om att:

(I stort sett) All professionell Svensk film tarvar Statliga pengar (e.dyl.) för att kunna existera. (?)

 

 

*((Marxism är inte bara namnet på den vidriga förtryckarideologin utan åxå på en akademiskt erkännd samhällsvetenskaplig metod som e skönt krass å som jag egentligen har noll koll på.))

Link to comment
Share on other sites

SJÄLVKLART kan man göra lönsamma filmer i Sverige. Ninja Mission fungerade utmärkt på bio utomlands. Många av Bergmans filmer har fungerat extremt bra i hela världen.

 

Och man kan göra lönsam film i Sverige för svensk publik också om man inser att man måste jobba med små medel, billigare teknik, mindre team osv. Ur det sättet att jobba kan det också komma en ny sorts film tror jag. Förhoppningsvis en mycket modigare och mer fantasifull film. Fantasi är en bristvara i svensk film. Fantasi måste inte kosta massor. Polanski, Carpenter, Cronenberg, Bergman...alla dom började sina banor med billiga och väldigt fantasifulla filmer.

Link to comment
Share on other sites

Ifall vi alltså e överens om BEHOVET av statligt stöd till svenska filmer, eller "Den Svenska Filmen"

kvarstår alltså kritiken mot HUR Staten fördelar filmstödet... "pengarna som maktmedel"... "politiska syften"... "statens propagandafilmer"... "orimligt höga filmbudgetar som finansierar festresor till Cannes" mm

 

Jaha, vad kan jag - som själv aldrig fått statliga filmpengar >:( - tycka om den kritiken?

 

to be continued...

Link to comment
Share on other sites

Njae. Vet inte om vi är överens om behovet. Jag anser att behovet är en konstruktion för att kontrollera svenska filmare så att vi bara ska ägna oss åt "värdefull film". Men jag är helt med på linjen att "värdefull film" behöver ekonomiskt stöd för att kunna existera eftersom folk tycker att den är så värdelös och bara en liten elit uppfattar den som "värdefull".

 

Och eftersom politik ständigt drabbar filmsnack så vill jag bara tillägga att om Marx Proletariatets Diktatur vore rådande så skulle vi BARA se Lasse Åberg och Lilla Jönssonligan på biograferna. "Folket" vill inte se SFI-produktioner. Så mycket förtäljer iallafall statistiken.

 

Jävligt bra artikel om inspelningen av "Blödaren" i senaste Monitor förresten. Någon som läste? Hans Hartwig sa en del tänkvärda saker om varför han tyckte att det var trist att pyssla med film i Sverige.

Link to comment
Share on other sites

Jag håller med Munthe här till en viss del. SFI borde vara modigt nog att ge pengar till unga eller nya regissörer på gång och satsa mer på billiga produktioner. Dessutom borde Svensk film kunna sälja bättre internationellt, i alla fall i Europa. Svensk film borde ha Europa i tanke som en marknad, inte bara lilla Sverige. Det är bara att titta på grannlandet Danmark. Det görs betydligt mer intressant film där och jag vågar satsa min filmkamera på att den dessutom säljer bättre internationellt (eller i alla fall i Europa) jämfört med svensk film.

 

Sverige saknar riktigt talangfulla regissörer i Lars VonTriers kaliber (som dessutom inte är rädd för att göra genrefilm, eller i alla fall tangera skräck och sci-fi). Möjligtvis Lukas Moddysson och Roy Andersson. Lukas har dock börjat göra intressant film först under senare år (jämförelsen mellan 'Fucking Åmål' och 'Sjunde Inseglet' är ju hysteriskt rolig :)). Tråkigt bara att han börjar bli lite för inåtvänd (läs okommersiell). Nä, det enda egentliga filmgeniet med exportpotential vi har är väl Roy Andersson, men han producerar ju film i en långsammare takt än Stanley Kubrick.

 

Jag tror (för att bevara lite fokus på tråden) att genrefilm hade kunnat ge en nödvändig injektion till svensk filmexport. Inga fler trötta kriminalfilmer, tack. Fortsätt göra drama (vilket jag, till skillnad från Munthe, anser att vi faktiskt är bra på, eller i alla fall borde vara bra på) men samtidigt även våga satsa på nya genrer, som typ sci-fi och skräck. Filmer som 'Storm' och 'Frostbiten' är goda exempel på en möjlig skiftning inom svensk film. Vi har uppenbart fler talanger inom detta område som skulle kunna placera Sverige på filmkartan igen, om man bara vågade se bortom det politiskt korrekta. Flera av dem figurerar här på denna tråd. Jag skulle personligen vilja se Micke E göra en film, sanktionerad av SFI. Jag är ganska övertygad om att den hade givit en hel der klirr i den svenska filmkassan.

Link to comment
Share on other sites

Jag tycker att branschens fokus på debutanter är direkt skadlig. Under 90-talet och 2000-talet har fruktansvärt mycket unga människr debuterat som sedan aldrig gjort en film igen. Ska man satsa så ska man göra det på att bygga upp hela branschen. Det behövs starka filmkommissioner som underlättar för all svensk film att produceras. Inte bara film av folk under 26 eller film godkänd av SFIs smakråd.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share


×
×
  • Create New...