Japansk skräck=övergående under?

[LSI]

Jag har sett flertalet Japanska skräckfilmer som kommit ut under slutet på 90-talet och början av 2000. Tänker då på:

- A tale of two sisters

- The Ring

- The Grudge

- The eye

- Kairo

etc etc

 

Nu kommer uppföljarna (alltså del2 på samma filmer)

Som inte det minsta har utvecklats utan står och stampar på samma ställe som förut.

Verkar som sagan om det Japanska skräckundret är förbi.

Ser det som något tråkigt. Vad tog fantasin vägen i Japan??

LSI

[e93mw]

Det här är väl inget ovanligt fenomen. Tänk bara på alla hack-o-slafs-filmer som pumpades ut från USA under 80-talet. Om kiddsen gillar det: producera skiten! Mycket enkelt.

 

Det ska bli intressant att se hur många uppföljare som hinner komma ut innan folk tröttnar. Personligen är jag rädd att vi kommer att få se både the Ring 3 och 4.

 

MEN! Ta en titt på koreansk skräckfilm istället! Den har inte kört fast fullständigt i klicheer än. "A tale of two sisters" t ex är mycket bra.

[jbergman]

Nu nämndes förvisso A Tale of Two Sisters redan i ursprungsinlägget, trots att den inte är japansk (Vilket inte The eye är heller). Och utöver Ring 2 så var det ju ett tag sedan Ring 0 kom, så visst är har uppföljarvågen redan fått god fart.

 

Men jag håller med LSI. Genren har redan stagnerat. Och då menar jag även koreansk skräck. Den senaste filmen i whispering corridors-serien, Wishing Stairs, var t ex värdelös, och whispering corridors-regissörens senaste film Acacia var om inte direkt dålig i alla fall fruktansvärt lik filmer som just Whispering Corridors, Memento Mori och A tale of Two Sisters. Som vore filmen gjord efter en mall.

 

Att kopiera ett recept gång efter annan funkar liksom inte. Jag var jätteförtjust i The Grudge, men uppföljaren hade absolut ingenting nytt att tillföra och sög dessutom något fruktansvärt.

 

Asiatisk skräck i gemen är fortfarande långt bättre än vad som produceras i västerlandet, men om det skall fortsätta måste filmskaparna våga testa nya grepp och inte bara köra på med de gamla beprövade. Skräck bygger i mångt och mycket på att man som tittare inte känner igen sig och har känslan av att vara ute på främmande mark, och då duger det inte med efterapningar.

 

/Jakob

[jmalmsten]

Ok, nu ska jag läsa lite innantill på imdb först. så att jag inte skriver felaktigt från början... ok...

 

Det var länge sedan jag såg en skräckfilm som skrämde mig. Hollywoods hack 'n slash serier som Skrik, och jag vet fortfarande vad din mormor gjorde förra sommaren eller vad den nu hette var rena sömnpillren och jag förstod aldrig vad som var skrämmande i filmerna. Däremot har jag mycket stora problem med att sova med ljuset släckt efter att ha sett sista sekvensen i 2001, mycket rysligare än någon scen i Shining. Även Akira gav mig mardrömmar långt efter det att jag såg den.

 

Jag läste om Ringu i sfboks katalog och tänkte inte mer på det. Sen släpptes The Ring och eftersom jag aldrig gillat amerikanska remakes (Solaris var en glad överaskning) så hyrde jag orginalet och såg den själv, ensam uppe på övervåningen. Då blev jag för första gången rädd av en film (den kunde ju döda mig, tur att det var dvd och inte vhs). Sedan hyrde jag och några kompisar Dark Waters. Även där, jag tänkte, japanerna vet vad skräck är.

 

Men inget varar för evigt. The Grudge, den amerikanska varianten med orginalregissör och japanska områden sög riktigt hårt. All spänning som som jag upplevde i Nakatas filmer hann aldrig byggas upp innan man såg monstret i Shimizus film, och förresten så fick man gott om chanser att se monstret så ofta att det blev riktigt tröttande.

 

Det tar emot att säga det, Japanska skräckfilmundret verkar vara på väg utför. Mycket roligare att gräva fram gamla Godzillafilmer och titta på dem tills jag får tag i något som skrämmer mig igen.

 

min ende japanske hjälte är just nu Miyazaki... den enda vars filmer jag sett är alla fantastiska mästerverk. Jag fattar inte hur han lyckas...

 

konstigt att nästan alla japanska filmserier går i just mönstret 1,2,0...

[FredrikD]

Det snackas mycket om japansk skräck men alla verkar ha sett samma filmer.

 

En film som jag tycker är minst lika bra som Ringu är One missed call. Det är lite samma tema som Ringu.

 

En annan film är Takashi Miikes Audition som är riktigt obehaglig. Gillar man annorlunda filmer så kan jag starkt rekommendera Takashi Miikes filmer.

[Christian van Caine]

Övergående under? Japanska skräckundret är förbi?

Allvarligt, det där låter som nåt taget ur Veck Revyns inne- eller ute-lista....& det är ingen komplimang precis.

Man kan aldrig vare sig förvänta sig eller begära att allt måste vara bra eller hålla jämn kvalitet rakt av bara för att det råkar tillöra en genre eller komma från ett land man brukar ha goda vibbar av.

Det känns som Fredrik sa som att de flesta som skriver här sett samma rullar, & då undantagslöst bara dom som blivit kända.

Tro fan att genren verkar som ett "under" då, ni har bara sett dom bästa av dom rullarna. Jag har sett en hel del rullar som inte hamnat i tidningarna, & det finns en god orsak till det i många av fallen.

 

Känner igen liknande från när jag först kom i kontakt med Animé.

Var man nere vid Movieline här i GBG så kunde man i närmsta köpa vilken animérulle som helst, för alla var, kanske inte lika, men endå alltid bra.

Det var bara dom filmerna affärerna tog in.

Ju större genren blev här i Sverige, desto mer tog dom (givetvis) in....med resultatet att det inte tog lång tid innna medelkvaliteten sjönk kraftigt.

Det betyder inte att filmerna blev sämre som genre, bara att spektrumet blev vidare.

Samma sak som händer nu när "kidsen" & andra mainstream-offer börjar få tillgång till mer av Japansk film (utan att behöva leta).

Bottenskrapen kommer till ytan.