Jump to content

Vad fan är Svensk film egentligen?


RobinsTaste
 Share

Recommended Posts

Jag trodde vi enbart var ett fåtal som inte gillar svensk filmindustri, men det visar sig nog vara fler som tänker som jag gör.

Eller är det spännande med alla dessa satsningar som oftast inte bjuder på variationer? Kul med dokumäntärer, men snälla, tänk efter!

 

- Polisfilmer där Beck eller Wallander löser tråkiga fall och man LOVAR att nästa film blir bättre.

 

- Gråa och trista draman som vunnit en massa priser men som ingen pallar gå och se. För det verkar så jävla tråkigt och deppigt hela tiden.

 

- Komedier med kända namn som är roliga på tv'n men sedan försvinner in i filmjungeln utan att nån minns eller saknar den.

 

Ärligt talat: Är det så svårt för Svensk Film att komma på nya genrer och ideer?

 

Jag bara kände för att bli av med mina agressioner. Till alla underbara kämpar här på forumet: var inte rädda att sticka ut!

Link to comment
Share on other sites

Vi kan ju bara titta lite vad Norge har gjort det senste åren, Trolljägaren, Thale och Kommandør Treholt & ninjatroppen!

Poängen ar att de är i alla fall inte rädda att sticka ut : )

 

Tänk om Svensk Film också kunde göra någon lekfullt och galet som få folk att förstå att inget är omöjligt i film.

Link to comment
Share on other sites

Den här diskussionen igen.

Vill inte låta dryg, men det är typiskt unga och andra okunniga att klaga på svensk film. Man pekar Göta kanal och andra filmer som är folkliga och riktigade till en äldre målgrupp som går på bio två, tre gånger per år. Eller svenska deckare som Beck och Wallander. Inget är lättare än att förhålla sig överlägset till dessa filmer.

 

Viktigt att komma ihåg är att dessa filmer går bra ekonomiskt. De samproducerade deckarna får dessutom sällan stöd från SFI. Det finns ingen anledning att klaga på dessa alltså. De är motiverade. Som med all kulturkonsumtion, försök hitta det som du gillar och undvik resten.

Skyll dig själv om du ser Göta kanal 4 och blir missnöjd, eller?

 

Den som vill prata om svensk film bör först plöja igenom mästerverken från 1900-talet. Har du gjort det, Robin?

Bergman, Wideberg, Roy Andersson, Hasse Alfredson och Tage Danielsson, Hasse Ekman, Stefan Jarl, Victor Sjöström, Mai Zetterling, Jan Troell, Lars Molin osv.

 

Sen när vi kommit in på svensk samtid och du ändå bara tror att svensk film är Beck och Wallander får jag nog börja vifta med följande namn (jag droppar namn på regissörer istället för filmer, för att spara tid):

Moodysson, Hallström, Fares, Tomas Alfredson, Esipinosa, Ruben Östlund, Ganslandt, Patrik Eklund, Malmros, Björn Runge, Marcimain.

Nya talanger som Lisa Aschan och Axel Petersén gör också svensk films framtid mycket spännande.

 

Så, om du nu betat av dessa regissörers filmer undrar jag på vilket sätt dessa inte stått för nya "genrer och idéer"?

Link to comment
Share on other sites

Om man jämför Hollywood-produktioner med svenska produktioner så märker man snabbt att budgeten skiljer sig väldigt mycket åt. Amerikanarna har svårt att förstå hur svensk film överhuvudtaget lyckas bli bra med en så pass tajt budget. Tycker det är dumt och onödigt att se ner på svenska film. Hade Hollywood lyckas göra lika bra filmer med samma tajta budget?

 

Man kan ju också se det på så sätt att svensk film borde ha en bättre, genomsnittlig, budget. Det första steget är kanske att sänka biopriser, dvd/blu-ray-priser mm. för att i sin tur förhoppningsvis minska och till sist utrota piratkopiering.

 

Sverige har otroligt mycket talang för att vara sådant litet land. Om vi hade samma budget och utrustning som Hollywood har, så ja, då skulle våra filmer vara minst lika bra, tror jag.

Link to comment
Share on other sites

Raffe: Min poäng handlar ändå om att vi borde hitta någon form av variation. Varför ska alla regissörer försöka vara så märkvärdiga och tro att deras filmer är rena mästerverk? Jag själv gör filmer för att jag älskar det, har en passion och vill utvecklas. Fast den genrer jag siktar på är ytterst fiktionell jämnfört med dagens, lite mer, seriösare toner.

 

Winghen: Budget är en stor faktor, jag håller med, men man kan ändå hålla sig till billigare alternativ för att lösa en spännande film. Bara som exempel: Låt den rätta komma in kunde klara sig bättre tillochmed, utan alla effekter. Den kunde livnära sig på spänning, dialog och miljö. Men jag hade nog skippat det kalla filtret. Känns som att många svenska filmer är sånna. Nu var detta ett dåligt exempel då den baseras på en bok. Men ni fattar nog principen.

Link to comment
Share on other sites

Står med ett ben i vardera läger inför den här diskussionen. Å ena sidan kvävs jag av det pretentiösa klägget som nästan samtliga regissörer Raffe nämnde häver ur sig. (med undantagen Fares, Hallström och Alfredsson). Å den andra älskar jag de klassiska filmerna, och den äldre generationens regissörer har visat att vi kan om vi vill. (om nu inte detta är nostalgi-blindhet från min sida). Det finns massor av berättelser som inte kräver budgetstöd i stil med blockbusters för att engagera. Det visar många up&coming regissörer som imponerar på diverse filmfestivaler. Problemet är att svensk filmbransch tar sig själv på för stort allvar, och det speglas i ämnen som avhandlas.

Kan själv vittna om hur lärandet vid statliga filmskolor lägger upp ramarna: 1. sätt ett känt namn i huvudroll 2. basera det i verklighet 3. cirkulera gärna historiska händelser 4. ta upp "viktiga" samhällsfrågor (detta är ett måste) 5. skriv folk på näsan om rasism, feminism, kvinnohat, alkoholism, cancersjukdomar, böghat. osv, osv.

IMHO, det svensk film saknar är distans till vad det tror sig vara och vad det skulle kunna vara. Var är historierna? De fantastiska livsödena? Sånt som man bara ser på film och inte det som vi läser om i tidningen varje dag. Vi vet allt det där. Jag kliver ur salongen utan den minsta tillstymmelse till ny upplevelse. Bara bekanta fragment av en krönika i DN jag tror jag skummade igenom.

Missförstå mig fel. Det behövs filmer som tar upp samhällsdebatter och "lecture us", men det finns ingen finess i svenska filmer. Jag ser vad ni försöker göra, vad ni försöker få mig att känna. Men jag vet att rasism är förjävligt, att kvinnor är utsatta och att det är synd om cancersjuka. Väv in det här i något större och det kommer komma automatiskt. Och det kommer vara fantastiskt. Använd fiktionen, och gör det inte bara som en ursäkt för att låta en mossig alkoholiserad polis magiskt lösa ytterligare ett bisarrt mord. Det behövs sagor i svensk film, och det får man tolka hur man vill. Vill inte få självklarheter staplade på varandra i 90 minuter, använd inte verkligheten, inspireras av den och ge mig något magiskt som jag kan ta med mig från filmen och sedan kan applicera i MIN verklighet. Det är vad bra filmer gör. Tyvärr inte vad svensk film för tillfället gör.

Ursäkta min utsvävning, jag ska ta mina tabletter nu.

Link to comment
Share on other sites

MugshotPaparazzi: Det är nästan så jag tänker. Man kan ha en bra grund och en tankeställning som väcker intresse, men ända baka in det i någonting nytt. Min favoritfilm: Blade Runner är ett exempel på sådant resultat. Tankevärt och en klassiker som är tidlös.

Link to comment
Share on other sites

  • 3 months later...
Huvudproblemet är att våra skådespelare skolas i en mer teaterinriktad stil á Dramaten. Svenska skådisar (tycker jag) är överlag dåliga på att gestalta verkligheten, det finns den där distansen mellan dramaturgi och realism. Har inget att göra med att "svenska låter löjligt på film" eller liknande, ofta skrivs det antingen för teater-aktigt eller så är det direkt härmat från utländska filmer utan någon sorts finess.

 

Då har vi alldeles för dåliga regissörer som faktiskt inte kan regissera och få skådespelarna att prestera ...

Link to comment
Share on other sites

Jag måste dock säga att jag tycker om TV4s Beck-filmer och Wallander för den delen med. De passar alldeles utmärkt som söndagsunderhållning när man är lite trött och sliten. Och visst, de är banala men så hemska är de inte -- betydligt bättre än den skiten som britterna producerar i deckargenren som SVT bara måste visa varje sommar.

 

I Sverige så har vi haft och har fortfarande duktiga regissörer och skådespelare (vad gäller manusförfattare vet jag inte -- har vi haft några kända?). Att slentrianmässigt klanka ner på diskbänksrealism eller »PK-kultur» (eller de kommersiella filmerna som Göta kanal och Beck) är i min mening fegt. Det finns, måste jag säga, en rätt svinig attityd bland personer som så gärna vill vara del av den svenska filmbranschen men som ändå samtidigt verkar hata den för att den saknar variation eller för att den inte erkänner dessa personers »talanger» ... Det är så enkelt att distansera sig från etablissemanget och göra sig en identitet som outsider och ilsket titta in med nästan föraktfull syn på de som gör film.

 

Visst, det finns mycket man kan säga -- och med all rätt dessutom! -- om svensk film och den svenska filmbranschen men att dissa den helt är ju bara galet (enligt mig själv då, förstås). Jag kan hålla med om att det verkar finnas en viss feghet i att inte vilja testa nya saker, det kan jag hålla med om men att Äta sova dö skulle vara en dålig »realistisk och PK-aktig» kan jag inte hålla med om. Såna slentrianmässiga sågningar är bara för mycket.

 

PS. Om ni vill veta någon som testar nya saker och vågar vara lite utanför det konventionella så kan ni ju checka in Ruben Östlunds filmer. Ett tips bara.

Link to comment
Share on other sites

PS. Om ni vill veta någon som testar nya saker och vågar vara lite utanför det konventionella så kan ni ju checka in Ruben Östlunds filmer. Ett tips bara.

Ruben Östlund borde inte få ha något med film att göra. Jag såg PLAY. Det var ett misstag.

Skiter man i det visuella kan man syssla med radioteater.

 

Jag tycker Svensk film är helt okej, allt från Beck till Hamilton. Däremot förstår jag inte alls hur Snabba Cash överhuvudtaget fick en andra, inte minst en tredje film.

Däremot så, Dansk film och inte minst TV är så otroligt mycket bättre än vårt - Inte minst för att det satsas mer på just okonventionella manus, och med okonventionella menar jag allt som inte är baserat på deckarromaner.

Link to comment
Share on other sites

Ruben Östlund borde inte få ha något med film att göra. Jag såg PLAY. Det var ett misstag.

Skiter man i det visuella kan man syssla med radioteater.

 

Jag tycker Svensk film är helt okej, allt från Beck till Hamilton. Däremot förstår jag inte alls hur Snabba Cash överhuvudtaget fick en andra, inte minst en tredje film.

Däremot så, Dansk film och inte minst TV är så otroligt mycket bättre än vårt - Inte minst för att det satsas mer på just okonventionella manus, och med okonventionella menar jag allt som inte är baserat på deckarromaner.

 

Tror iof att det visuella i Play var väldigt medvetet. En känsla av iakttagande, ett grepp som Ruben använt sig av tidigare. Däremot tycker jag det blir problematiskt att skildra ett sådant ämne på ett iakttagande sätt. Blev bara som en rekonstruktion av ett autentiskt fall, jag hade velat skrapat lite på ytan och förstått eller känt något. Nu hatade man bara förortskillarna, man hade velat sättas in i deras värld och förstå. Tycker man har ett ansvar när man gör film på ett sånt ämne.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...