Manuskriptförfattarens vedermödor

[hea]

Manusskrivandet är ett hantverk som kräver respekt i sig. Och utan bra manus, inga bra filmer. Förstås.

 

Själv tycker jag att genrefilmen som produceras idag i Sverige i stort är stel, tråkig, fantasilös och räddhågsen. Det behövs djärvare manus. Och folk som kan och vågar skriva dessa manus. Och förstås också folk som vågar och förstår att satsa på dessa manus.

 

Jag funderar på varför det har varit accepterat att vi i Sverige anammat rock-och popmusikens uttryck till den grad att vi till och med varit 3:a i världen när det gäller internationell musikexport, med bara USA och England framför oss – men att ett liknande tillvägagångssätt när det gäller filmskapande väl närmast ansetts som något fult och något som icke skall befrämjas.

 

Nej, det behövs mer rock’n’roll och Sturm und Drang i det svenska filmklimatet!

 

Jag har själv börjat att skriva filmmanus på senare år och vill försöka bli delaktig i att utveckla den svenska genrefilmen. Genrefilm – som jag älskar, som jag har vuxit upp med sedan späda barnsben och som har blivit en del av mitt eget livsblod.

 

Jag har hittills rört mig lite i utkanten av branschen, med minst sagt blandade känslor. Men jag känner att mitt behov att skapa och uttrycka mig gör att jag strävar vidare, trots många stunder av svår frustration och tungsint desillusion.

 

Hösten 2000 började jag skriva på manuset till en gotisk skräckfilm i svensk 1600-talsmiljö. Våren 2001 erhöll jag manusstöd av filmkonsulenten Niklas Rådström på Svenska Filminstitutet för att utveckla detta manus. Sommaren 2001 skrev jag sedan första manusversionen. (När jag var mitt uppe i skrivandet gick Jan Guillou ut i Aftonbladet och berättade att han efter sviten med böcker om korsriddaren Arn, ämnade skriva en roman - som byggde på en likartad idé som mitt manus. Det blev en märklig situation för mig. Jag tog kontakt med Dramatikerförbundet angående det hela och fick råd av deras jurister. Det blev dock ingen roman i slutändan för Guillou. Han skrev istället reportageboken ”Häxornas försvarare” som kom ut i augusti 2002.)

 

Våren 2002 började jag söka intressenter, kontaktade ett antal produktionsbolag och fick också producent till projektet. Ett mindre svenskt produktionsbolag, som då hade producerat några filmer som gått på bio, nappade. Man började leta regissör och ett par kända reginamn läste manus och var också inkopplade på olika sätt under den här processen. Samtidigt lades fram synpunkter på att min story var alldeles för mörk, att den innehöll för mycket skräckgotik, exploitation och så vidare. Jag tog mig an detta med stor frenesi i anpassningens heliga namn. Till slut hade jag i princip skalat bort alla skräckgotiska inslag i manuset samt den mest intressanta av huvudkaraktärerna. Kvar blev ett ganska konventionellt historiskt drama, en typ av berättelse som man sett många gånger förr. Dock rann det här projektet slutligen ut i sanden, då bolagets filmproduktion plötsligt avvecklades. Och nu var det våren 2004.

 

Jag var alltså tillbaka till ruta ett igen, så att säga. Jag började känna en alltmer växande kreativ utmattning och handlingsförlamning. Skulle jag bränna upp manuset i trädgården och helt lägga skrivandet på hyllan? Eller skulle jag bli ännu mer drastisk och kanske till och med plocka ned den gamla dammiga ryttarpistolen från vinden, försöka skaffa kulor och krut och ta mig ett skott för pannan? Båda alternativen kändes faktiskt lite lockande vid några svaga ögonblick, måste jag erkänna.

 

Men jag lyckades sedan på något sätt ta mig själv i kragen, fick en kick av några uppfriskande filmer jag såg och började kom in i en slags andra andning. Jag skickade iväg manuset igen åt några andra håll. Två nya intressenter uppenbarade sig. Varav jag nu valt vilken av dessa jag vill samarbeta vidare med.

 

En ny ljusglimt, sålunda. Och jag ser med spänning fram emot vad det kan bli av det hela.

 

Men från det att jag fick manusidén till att det eventuellt börjat röra på sig lite igen har det alltså gått fem år. Och man vet förstås ännu inte vad det blir i slutändan heller. Filmproduktion innebär långsiktiga projekt, många lösa samtal och brustna förhoppningar. För mig har det varit en smått smärtsam erfarenhet att till fullo inse detta. Man lägger upp sitt hjärta på ett fat och så känns det som det någonstans på vägen, i yran, hamnar i slasken. Ja, de här fem åren som gått har varit kreativt paralyserande för mig, när det gäller att skriva. Jag blev så väldigt känslomässigt påverkad av alla turer, och hade så svårt att hålla distansen, att jag alltså tappade mycket av lusten och förmågan under perioder. Jag förlorade nästan tron på mina egna drömmar, mitt uppe i allt.

 

Vad jag vill säga, är att Sverige är ett litet land med en på vissa sätt outvecklad filmindustri. Jag önskar att det fanns större utrymmen att röra sig på, flera vägar att gå, när det gäller att nå ut med sådana berättelser jag vill skriva i filmmanusväg. En större kontaktyta och ett större urval med potentiella intressenter skulle verkligen inte skada. Så man kunde hålla igång flera projekt samtidigt och kanske till och med få in lite i kassan.

 

Glädjande nog har jag dock nu i alla fall fått en nytändning i mitt manusskrivande. Jag känner också att jag fått nya erfarenheter och utvecklats en del som människa de här fem åren, vilket faktiskt gjort mig till en bättre manusförfattare. Nu har jag börjat att skriva på ett nytt långfilmsmanus.

 

Men även om detta mitt nya manusprojekt skulle bli lysande finns det ändå inte många potentiella intressenter i landet som seriöst förstår vad jag vill uppnå eller har möjligheten att kunna ta tag i det. Även om så slutprodukten blev helt kommersiellt gångbar - bara man vidgade vyerna och breddade marknaderna.

 

Men man skriver ändå. För det är något man måste göra. För att det är magi.

 

Jag skriver så att säga för livet. För att orka leva. För att få liv i livet. För att förtjusa mig själv. För att göra livet till vad det borde

[Fredrik]

För att det är magi!! Så ska det verkligen vara. Ett väldigt bra inlägg hea, värt att tänka på, värt att ta till sig. Det är ju du och jag och alla andra som bygger framtidens svenska filmklimat, så det finns hopp. =)

 

Lycka till med allt och kör så det ryker!

[BelGarion Raptor]

Det är sant som du säger. Sverige går hellre i andras stigar än trampar egna. Svensk film pumpar ut rulle efter rulle i a la husmanskost och allemansrätten. Det ligger en Hollywood-syndrom över alla svenska storfilmer som gör att "har man sett en så har man sett alla"..

 

Vad som egentligen är problemet är att den kommersiella dörren är stängd för nya vindar och nya människor. Det är eliten som bestämmer vilken film som görs och hur den formas.. Men kreativiteten och nytänkandet är inte hos dessa människor. Som med allt annat är det inte konsten som talar utan kronor. Är filmen rentabel? Hur mycket drar den in? Hur mycket får det kosta? Hur stor blir vinsten? Vem tjänar på det?

Jantelagen säger att om inte jag lyckas får ingen annan heller göra det..

Jantelagen säger också att gör inget som kan sätta dig i negativ glans..

Jantelagen säger vidare att ju mindre du blandar dig i andras saker, desto bättre för dig..

Och 234 saker till..

 

Detta är inte en stig som vi BORDE vandra.. Utvecklingen är inte trygghet utan utmaningar.. Dessvärre oroar folk mer för pensionssparande än utveckling.

 

Det går bra att klappa stackars hobbyfilmare på axeln och säga att bra att ni finns... men finns på avstånd, tack..

 

Vad vi (indy-filmare, amatörer, entusiaster, filmskolefolk, visionärer osv) borde göra är att starta en massiv motstånd mot sådan synsätt från eliten. Vi anordnar festivaler och mässor, vi samlas i cirklar o möten.. vi gör allt det där men vi "finns" inte.. inte för dem..

 

Här borde media komma in och "marknadsföra" den andra sidan av filmväsendet i Sverige. Folk måste komma över sin reservation mot indysarna. Ta t ex alla kulturprogram i tv.. Fint att H. Bergström dillar om sin nya roll.. grejt att Gillou snackar sig varm över Arns rike.. Bra och viktigt.. MEN..

 

Men var är vi.. vi som är morgondagens filmfolk, vi som faktiskt är gräsrötterna för dessa pampar..

 

Eliten tror gärna at deras efterföljare är dessa s a s "blåmoderater" med rätt utbildning och rätt kontakter, som ser film precis som dem, som tycker som man "ska".. Det är där resurserna ligger, Svensk Film ska vara "rätt".. oavsett om det smakar folkhem eller gammeldans..

 

Jag tror att med en sådan inställning rör vi oss mot svensk films undergång. Redan ny ser vi tendenser till det. Senaste året har gjorts massor med svensk film (Festivalen, Kopps, F Åmål, Skvaller, osv) men antal tittare sjunker hela tiden. Folk vill inte se en film till om sömniga Smålandsbyhålan med lustiga Gustav eller stränga Lena.. Vi tittar hellre på Hollywood hjärntvätt med "one man against them all" eller "Look, we are perfect americans"..

 

Jag fick ett mail häromdagen från GöteborgsPosten då jag undrade om de ville skriva en artikel om min film (och filmandet som indy-filmare) på Kultur sidan. Svaret blev att de sysslar inte med sådant som har så allmän karaktär. De skriver om bokrecensioner och släppta skivor..

..Vad säger man..

 

Jag filmade min film t ex i Estland, kontaktnätet som jag hade skapat var i Estland.. Även om de inte är rika och framgångsrika där borta fanns det inga låsta dörrar för mig. Inga stora pengar bytte ägare, ingen försökte sätta käppar i hjulet bara för byrokratins skull, inget papperskrig..

Det var rörande att se att även nivåerna uppåt i "eliten" såg alla med glädje att jag försökte göra en egen film, att jag hade viljan att skapa, att jag hade visioner.. alla hjälpte till med det de kunde. Hade jag varit kvar där och arbetat vidare med projektet hade jag säkerligen, i a f skapat en opinion om ämnet.. Här får jag däremot svaret: inget allmänt är intressant..

 

Jag hoppas verkligen att vindarna vänder, att produktionsbolag och gräddhyllan fattar vad de håller på tappar med sin ignorans..

 

Jag hoppas det, för jag har visionerna kvar..

[tomasz1985]

Det är ju trist att det ska vara så med allt, att pengarna styr. Dem stora medierna borde belysa framtidens filmskapare mer, dem tycks ju ändå ha nyhetstorka ett antal månader om året. Det som är mest trist är att folk som brinner för något och blir duktiga på det dem gör inte kan leva på sina drömmar. Först hör man föräldrars oro om hur det ska gå för en i framtiden om ens dröm är att skriva manus, sen ska man ta studielån för att plugga utan möjlighet till jobb. Sen ska man försöka vara kreativ med massa extra jobb och studielån i skallen och undra vad fan som kommer att hända om ens manus inte hittar fram till rätt regissör. Samtidigt ser man hur mycket skit som produceras på löpande band och det värsta är att folket tycker om den skiten. Kan ingen schejk komma och investera i svensk film?

[jonkanon]

Först när någon vågat satsa på något vid sidan och lyckats med det. Då kommer efterföljarna när de ser att det fungerar, de vattnar ur genren och sen behövs något nytt och fräscht igen, som då ingen vågar satsa på.

 

Jag håller med inlägget... och då betyder det att jag själv utvecklar med en tanke på utlandet. Jag har i ett par projekt valt att inrikta mig på en internationell marknad, och hoppas att jag får komma till tals där jag önskar fast än jag inte har någon agent. För jag får ju ingen agent för än jag sålt något, och får således inte komma till tals utan agent. Moment 22.

 

Men nog har jag några tankar ämnade för Sverige, och det ligger i startgroparna för utveckling.

 

/jon