Jump to content

Kritik & manusutveckling


Recommended Posts

När man får kritik på sitt manus är första reaktionen alltid att försvara sig. Sedan förklara. Berätta hur det är/var. Men hur det är i verkligheten spelar absolut ingen roll alls. (Om man inte skriver dokumentärer.) Hur man EGENTLIGEN har tänkt har inget värde om det inte framgår ur texten.

 

Huvudsaken är att den som läser manus dras in i historien, bryr sig om karaktärerna och ser framåtrörelse. Det är DET man ska diskutera i manusutvecklingsarbete. Inte hur det egentligen är. Eller vad manusförfattaren egentligen vill säga. Det ska man förstå när man läser manuset. Manusförfattaren ska ju inte behöva förklara någonting egentligen, i ett följebrev eller så... Ofta när jag ger kritik får jag kommentaren: "Ja men jag menade si eller så." Och jag svarar varje gång att det är jättebra, men jag vill läsa det i manuset!

 

För att lättare kunna ta konstruktiv kritik (annan slags är bara att strunta i) kan man försöka tänka bort sin egen person och endast fokusera på vad som är bäst för BERÄTTELSEN. Vad fungerar och vad fungerar inte? Om man är öppen och flexibel blir det också mycket roligare att utveckla manus!

Link to post
Share on other sites

Men om man har ett samarbete mellan en manusförfattare och en "kritiker" borde väl manusförfattaren kunna förklara det som inte framgick och tillsammans med kritikern sedan omformulera manuset i den mån att det blir tillfredställande, kanske både för författaren och för berättelsen.

 

Det är så jag har gjort hittills med en mycket nära vän. Hon läser mina manus och jag kommenterar hennes kommentarer tills manuset blir självklart, tydligt med ett budskap.

 

Jag har alltid en tanke bakom mina texter, även om de ibland sitter långt inne.

Link to post
Share on other sites

Fallgropen med det du (Moiraine) skriver är att man också kan bli blind att man tillsammans blir överrens; "ja, det är så hon menar..." och sedan har man det i baktanken när man läser nästa manusversion. Men jag förstår vad du menar, om det fungerar för er så är det naturligtvis bra!

 

Men jag håller med, berättelsen ska vara tydlig utan att man behöver fråga manusförfattaren vad som menas, och manusförfattaren ska inte behöva hålla långa föredrag om vad han eller hon vill ha sagt med filmen, det bör komma av sig själv. Jag hatar manus där jag som läsare framstår som dum för att jag inte förstår vad som menas (dåligt genomtänkt manus med andra ord, eller försök till att vara "djup").

 

Fast samtidigt tror jag att många "försvarar" sig för att den andra ska förstå, sedan utvecklar man det själv och visar upp ändringarna.

Link to post
Share on other sites

Jag har också haft ett sådant samarbete. Det är klart det är det jag menar med manusutveckling. Men hur mycket man än gillar varann så är den enes roll kritikerns. Där menar jag att om manusförfattaren varje gång försvarar sig och avbryter, så blir det rätt jobbigt. (Om han/hon inte blir direkt påhoppad förstås, då SKA man försvara sig!)

 

Bättre då att stillsamt lyssna på synpunkterna och sedan gå hem och skriva om. Men jag menar ju naturligtvis inte att man inte får förklara alls. Det kan ju vara så att man menar samma sak men uttrycker det olika. Vissa scener kan man ha olika åsikt om också till exempel Men den ibland nästan fientliga attityden - som förstås bottnar i osäkerhet och rädsla, den leder ingen vart alls. Tycker jag.

 

Ett annat problem är att efter ett par omskrivningar är man precis lika hemmablinda båda två, alla tre. Det är faktiskt ett stort problem i filmbranschen. Man blir kollrig och vet varken ut eller in om man skriver och ändrar ett manus för länge.

 

Om man verkligen skulle vilja göra världens bästa film skulle man få filma den en gång först, kolla alla missar och sedan filma om den!!!

 

Undras hur det skulle bli...

Link to post
Share on other sites

Låter som en mycket intressant idé den sista Monic. :)

 

Jag förstår precis hur ni menar. Och jag anar att alla som vanligt är överens i det stora.

För min del handlar det lite om vilka man litar på.

I det samarbetet som jag tidigare pratade om var jag den verkligt jobbige manusförfattaren som hela tiden avbröt min vän som förklarade hur hon tänkte. Men i och med att jag känner just henne så väl så vet jag att hon inte alls tröttnar utan snarare själv blir mer inspirerad att skriva sin bok när vi disskuterar och det slutar med att jag också kritiserar hennes text och alla är glada och nöjda.

 

Det var mitt projekt som jag nu jobbar på att filma som hon hjälpte mig med och iom att vi båda ifrågasatte varandras kommentarer hela tiden tycker jag att den blev tydligare och bättre än förrut. Men hade jag inte klagat på hennes kritik hade det troligtvis blivit otydligt åt andra hållet, eftersom vi har helt olika erfarenhet av både kristendom och depression som det hela handlar om.

 

MEN med en människa som jag inte känner lika väl skulle jag inte (i ett så djupt samarbete) vara lika jobbig, åtminsone inte fram till den punkt att jag vet vad den människan tål.

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...