Jump to content

Vad har ni på hjärtat egentligen?


Recommended Posts

Jag har mer och mer börjar tro att det kanske finns lite normer om kvalitéer om film och hur film skall se ut. Jag erinrar mig stilanalyserna för litteratur i skolan, som gjorde anspråk på att vara vetenskaplig som jag tyckte var strukturerat tyckande.

 

Någon objektiv värdemätare på film är inte möjligt. Men jag börjar fundera över om det är möjligt att göra nån subjektiv "tycka-lista" för att åtminstone kunna motivera varför man tycker en film är dålig. Samma lista skulle kunna vara en pricka-för-lista för filmskapare när man skall vara självkritisk.

 

En grej jag tycker är rätt väsentlig i alla berättelser, den som gör att man inte säger "nu ljuger du" till berättaren, eller "va' overkligt" när man ser film.

 

Det är trovärdigheten i berättelsen. För att inte skapa missförstånd menar jag inte nödvändigtvis "verklighet" utan om man har presenterat förutsättningarna för filmen. Att stålmannen kan flyga på film är ju liksom förutsättningen för filmen. Ändå ifrågasätts det inte. Men om Bruce Willis plötligt skulle flyga så protesterar publiken fastän det mesta i filmen faktiskt är overkligt (men trovärdigt i berättelsen).

 

Är det möjligt att göra en sån här "lista"? Vad säger ni som läst filmvetenskap nyligen? Martin?

Link to post
Share on other sites

Som inbiten "målare" tycker ja denna tråd är häpnadsväckande. Man "skitar ner" duken först (konstnärsspråk), sen växer det fram saker ur ens inre. Detta kan gå på direkten eller ta flera år. Om det sker blixtsnabbt blir man glad. Vet på förhand att slutprodukten blir bra. För mej att se på, inte för andra. Tycker andra det är bra, blir glad...kanske generar inkomst för året. Kan köpa dyrasta maten, vinet...bjuda hem folk. Blir glad.

 

Manusskrivande är väl på samma sätt. Idé i huvet kan växa direkt eller ta årtionden att utveckla. Då talar jag om eget projekt, inget som andra beställt.

 

Eget projekt, struntar i vad andra tycker och tänker. Då får man genast motstånd av etablerade, som tror sej veta hur allt SKA vara.

 

Röd tråd ska finnas i en film säger de flesta. Nix, inte för mej. Den röda tråden ska tittaren själv utveckla. Det kallas att göra film som inte är förutsägbar.

 

Filmen ska inte dra in pengar i manusskrivandet. Då blir allt förnedrande dåligt, enligt mej.

Sämsta tänkbara rådgivare är redan s.k etablerade som tror sej gjort nåt bra. Snacka pengar hit o dit.

 

Fri film upphöjt till 2, tja....nåt NYTT...annars står filmen still.

/nils ;)

Link to post
Share on other sites
Du har en poäng. F*n, hur man än vrider och vänder det så har man ändan bak.

 

Det dumma är ju att samma bak sitter på flera platser, likt en tusenfoting, nämligen i olika grader statliga och fristående instutioner. (film) Allt från jury till domare. Dessa pesoner borde ägna sej åt något annat. Film kan de inte göra, helt klart.

 

Förhindrar utvecklingen av svensk film.

/nils

Link to post
Share on other sites

Film måste ju ha en frammåtrörelse, ett driv som gör att man vill fortsätta se ända till slutet. Räcker ju inte att filma en lyktstolpe i 1 timme och 34 minuter och hoppas på att nån vill kolla på ens film.

Link to post
Share on other sites
Film måste ju ha en frammåtrörelse, ett driv som gör att man vill fortsätta se ända till slutet. Räcker ju inte att filma en lyktstolpe i 1 timme och 34 minuter och hoppas på att nån vill kolla på ens film.

 

Japp, som med bildkonst. Upp till var och en att bedömma. En målning kan ha ett ofantligt driv i sej.

Om du går in på en konstutsällning, ser du men en gång, vilken målning som fastnar för just dej. Du kan bli stående där länge, tänkande. Det är ju det konstnären vill ;)

 

Lyktstolpe filmat 1 timme och 35 minuter, talar sitt eget språk. Ingen vill titta på den. Förutom någon som undrar lite förvånat vilken knäppskalle som gjort den filmen. Då har knäppisen uppnåt sitt mål, nämligen att göra ingenting, som tilltalar få. ( Seinfeldt/George avsnitt ?)

 

Film och konst talar "samma språk"

/nils

Link to post
Share on other sites

Jag tycker nog som Rabies att film måste ha framåtrörelse och en berättelse. Men det utesluter ju inte experimetiell film och "konst-film". Det finns ju film som är praktiskt taget otittbart, men som ändå har sin publik.

Nästa knepiga fundering; Går det att skilja på film och videokonst/konst med rörlig bild?

Link to post
Share on other sites
...konstfilm kommer väl aldrig gå på biografer för någon större publik.

Både jag och nej, tror jag. Det kanske Nils kan fylla i? Jag tror inte konstfilm går upp på biografer, men desto mer på konstutställningar. Där har jag sett videoinstallationer som utan tvekan skulle ratas som sopor på biografen, men som får sin uppmärksamhet på konstutställningen. Däremot tror jag inte att en film med Hulken skulle varken passa in eller uppskattas av konstpubliken.

 

Sen kan jag tycka att många videokonstinstallationer inte riktigt når upp till den standard jag sett hos tex demoprogrammerare. Men det är en annan sak. Å andra sidan har demoprogramerare sina "utställningar" och sina hjältar och förebilder.

 

Och publiksiffrorna är inget bra mått heller. På modellbyggsatsutställningarna jag går på är det kanske mindre än 1000 besökare. Och modellerna är i värdsklass. Nästan allihop.

 

Om man skall tala om kvalitéer är det kanske så att det är "bra" när prylen uppfyller ens förväntningar? (som vi sagt förut)

Link to post
Share on other sites

Nej konstfilm passar kanske in hos SF, dock har ju bl.a. Kulturhuset, Moderna Museet samt Cinemateket alla visningar på sina biografer med konstfilm. Det hela beror på vad man siktar efter som filmskapare. Personligen så skiter jag i ifall folk tycker om det jag gör eller inte, så länge jag tycker om det och orkar hålla på. Så länge det är kul och lärorikt, sen får man väl hoppas på att folk inte tycker det är helt förjävligt.

Link to post
Share on other sites
Japp, som med bildkonst. Upp till var och en att bedömma. En målning kan ha ett ofantligt driv i sej.

Om du går in på en konstutsällning, ser du men en gång, vilken målning som fastnar för just dej. Du kan bli stående där länge, tänkande. Det är ju det konstnären vill ;)

 

Lyktstolpe filmat 1 timme och 35 minuter, talar sitt eget språk. Ingen vill titta på den. Förutom någon som undrar lite förvånat vilken knäppskalle som gjort den filmen. Då har knäppisen uppnåt sitt mål, nämligen att göra ingenting, som tilltalar få. ( Seinfeldt/George avsnitt ?)

 

Film och konst talar "samma språk"

/nils

 

Det beror ju lite på vem man är. Andy Warhol filmade en kille som sover i nio timmar och folk vallfrdar till Moderna Museet just nu för att ta del av det och mycket annat i samma anda. Långt efter Warhols död. Warholutställningen går sjukt bra och drar in massor av pengar.

Link to post
Share on other sites
Både jag och nej, tror jag. Det kanske Nils kan fylla i? Jag tror inte konstfilm går upp på biografer, men desto mer på konstutställningar. Där har jag sett videoinstallationer som utan tvekan skulle ratas som sopor på biografen, men som får sin uppmärksamhet på konstutställningen. Däremot tror jag inte att en film med Hulken skulle varken passa in eller uppskattas av konstpubliken.

 

Sen kan jag tycka att många videokonstinstallationer inte riktigt når upp till den standard jag sett hos tex demoprogrammerare. Men det är en annan sak. Å andra sidan har demoprogramerare sina "utställningar" och sina hjältar och förebilder.

 

Och publiksiffrorna är inget bra mått heller. På modellbyggsatsutställningarna jag går på är det kanske mindre än 1000 besökare. Och modellerna är i värdsklass. Nästan allihop.

 

Om man skall tala om kvalitéer är det kanske så att det är "bra" när prylen uppfyller ens förväntningar? (som vi sagt förut)

 

Själv har jag inget intresse av konstfilm som fenomen eller att prata om konstfilm. När jag pratar film så är det spelfilm som gäller.

 

Vad beträffar modellflyg så kanske det inte är så många som sysslar med det och i dom måtten så kanske 1000 pers är mycket?

Link to post
Share on other sites
Det beror ju lite på vem man är. Andy Warhol filmade en kille som sover i nio timmar och folk vallfrdar till Moderna Museet just nu för att ta del av det och mycket annat i samma anda. Långt efter Warhols död. Warholutställningen går sjukt bra och drar in massor av pengar.

 

se där ja, "konstig film" drar även in pengar. Tror ni folk vallfärdar för att se en kille sova i nio timmar, regi nils jernby ? Knappast, inte ens jag skulle komma på den knäppa idén. Folk skulle vallfärda så långt bort som möjligt. Kan det vara så att Andy Warhols namn väcker nyfikenhet hos vanliga människor, som skryter efteråt att dom varit där, när dom knappt sett något av utställningen.

 

Motsatsen är, som jag tycker, utställningen av Picasso, många år sen, moderna Stockholm. Direkt vid entrén till höger var det en målning som "det var driv i", några vill ju att en film ska ha en röd tråd och driv, för att inte trötta ut. Detta var en målning med röd tråd i sej.

 

Nytt begrepp på voodo-film: Konstfilm, vad är det? Konstig film, eller vad?

 

Film är väl film, oavsett konstigheter.

/nils ;)

Link to post
Share on other sites

En lustig sak slår mig medan jag sitter och läser igenom denna tråd - varför envisas många av er med att sätta upp regler om hur film ska se ut eller bör se ut. Den där mallen med "hjälten, hans mål och hinder" känns som något man bör kasta i papperskorgen innan man sätter sig framför datorn för att skiva. Få goda ting kommer att komma ur den kreativa processen om man ska fylla i tomrutorna på förhand. Det är sånt som man använder för att analysera den färdiga produken. Men det verkar som att många råpluggar in denna mapp, skriver ett utkast och postar det på manusavdelningen här. Och självklart kan det inte bli annat än (i bästa fall) förutsägbart. Bara en tanke...

 

Dessutom kan man leka med uttrycksformer och teman. Se Peter Greenaway, Michael Haneke, Chantel Akarman eller varför inte Lars von Trier. Det finns inga regler helt enkelt.

Link to post
Share on other sites
En lustig sak slår mig medan jag sitter och läser igenom denna tråd - varför envisas många av er med att sätta upp regler om hur film ska se ut eller bör se ut. Den där mallen med "hjälten, hans mål och hinder" känns som något man bör kasta i papperskorgen innan man sätter sig framför datorn för att skiva. Få goda ting kommer att komma ur den kreativa processen om man ska fylla i tomrutorna på förhand. Det är sånt som man använder för att analysera den färdiga produken. Men det verkar som att många råpluggar in denna mapp, skriver ett utkast och postar det på manusavdelningen här. Och självklart kan det inte bli annat än (i bästa fall) förutsägbart. Bara en tanke...

 

Dessutom kan man leka med uttrycksformer och teman. Se Peter Greenaway, Michael Haneke, Chantel Akarman eller varför inte Lars von Trier. Det finns inga regler helt enkelt.

 

Tvärtom, ju mer man vet om hur man skriver manus ju lättare blir det att komma på idéer. Hjälten byter inte en man som räddar en kvinna i nöd. Alex i clockwork orange är fimens hjälte, han blir hindrar ett antal gånger av olika figurer på väg mot sitt mål, att få utöva ultravåld på folk. Film är fullt av regler, liksom musik är fullt av regler. Det enda det itne finns några regler för är själva historierna och det som berättas, men hur man berättar en historia för att fånga publikens intresse, tja lycka till att inte känna till dom reglerna eller att bryta mot dom på ett kasst sätt.

Link to post
Share on other sites
Den där mallen med "hjälten, hans mål och hinder" känns som något man bör kasta i papperskorgen innan man sätter sig framför datorn för att skiva.

 

Denna mall med "hjälten, hans mål och hinder", är nånting man verkligen bör ha i bakhuvudet när man skriver. Och om vi byter ut ordet "hjälten" mot "huvudkaraktären", vågar jag säga att varenda spelfilms grund består av "HK, dennes mål, och det som står i vägen för att uppnå detta mål".

 

För att det ska kunna bli en någorlunda god historia bör man ha koll på detta när man skriver sitt manus.

 

Och jag kan nog inte hålla med om att en film blir förutsägbar bara för att den följer denna mall. Till exempel är det ju inte alltid hk uppnår sitt mål... och ibland uppnår denne ett mål som denne inte tänkte på (nåt fin lärdom). Och vägen till uppfyllandet av målet kan vara väldigt vindlande och underhållande. Självklart fattar vi efter en kvart att John McClane ska rädda alla i skyskrapan (bortsett Takagi och Ellis), men hur ska det gå till? Intriguing!

Link to post
Share on other sites

Final Cut tyckar jag är inne på rätt väg

 

Rabies och Simon ;)

ni refererar till filmer ni har sett och skulle vilja göra en liknande, för att tjäna lika mycket pengar och väcka samma intresse. Ni pratar om hjältar? Varför ska det finnas hjältar? Tro inte att publiken skulla rata filmer utan hjältar. Tittaren skulle inte gå ut från biografen om svart och vitt saknades i storyn. Eller vägra gå in om röda trådar skulle delas ut vid biljettkassan. Publik vill tänka själv.

Göra liknande film eller likadan. GÅR INTE-filmen är redan gjord av någon annan.

Säkerhetsnålen är redan uppfunnen, går inte att UPFINNA EN GÅNG TILL. Möjligtvis skiftnyckeln 2

 

På det här viset med redan producerade filmer och manus med färdiga mallar blir det ju inget, eller hur. Tusentals andra människor försöker göra likadant. Då blir det endast en fingertutt kvar av vanten.

 

/nils

Link to post
Share on other sites

Jernby. ;)

Du tycker att alla manus som bygger på denna mall oavkortat och obönhörligen leder till ett filmmanus man sett förut. Och du vet väl att det är din uppfattning (om än du skriver med versaler)?

 

Jag tycker inte som du. Denna mall är oändligt variabel i sig själv.

 

Självklart vill jag skapa historier som nångång skulle kunna bli en framgångsrik film. Varför inte? Men det betyder inte att jag sitter och tänker på att en publik måste gilla det (i så fall skulle jag inte fundera ut de historier jag gör). Nej, de manus jag petar ihop - själva historien - ska i första hand tilltala mig när jag skriver, och en eventuell publik i andra hand.

 

Konstfilm är något annat, det är vi alla överens om. Den står utanför mallarna. Det är dess uppgift. Och därigenom kan man självklart skapa extremt fritt, frikopplad från allt vad dramaturgi heter. Oj-vad-skönt-att-springa-naken-ute-i-regnet-bland-folk-känsla liksom. Ja, visst vore det kanske också själsligt berikande att "kasta sig ut" och skriva en "historia" utan varken mål eller mening, men det skulle inte ge mig nåt väsentligt. Jag kan släppa loss på andra sätt.

 

Jag vill bemästra det svåra i att skriva en medryckande historia. Inte att bara associera fritt, se vad det blir, tota ihop något, och sen hoppas att någon annan får ut samma känsla av befrielse som man själv fick då man skapade verket. Och gärna förstå de underliggande meningar man försökte implementera.

Link to post
Share on other sites

Ni han att skriva ungefär vad jag tänkte säga. Så jag fyller nog bara på med min humla. När man berättar en berättelse eller sätter upp ett spel, så har man i årtusen iaktagit att somliga berättelser får fler åhörare som sitter kvar än ändra berättelser. När en ung berättare märker att folk gärna lyssnar på den mer erfarne berättaren så ligger det nära till hans att fråga hur han bär sig åt. Genom generationer har man samlat massa listiga knep hur man får sin berättelse bra. Precis som vi frågar varandra här på forumet hur man gör saker bättre.

 

Jag är av den övertygelsen att denna samlade erfarenhet gör dessa "regelverk". Kanske kan man pilla ihop en berättelse utan att känna till dessa regler, men jag tror att de flesta ändå på nått sätt känner till dem intuitivt. Jag har ofta hört kommentarerna att "filmen var bra, men lite seg på mitten". Helt riktig iaktagelse för då har presentationen varit för lång, vändpunkterna för sent , eller man har tappat framåtrörelsen.

 

Jag tror att även Nils på nått sätt listat ut att blått och gult blir grönt, och att förhållandet orange och blått ger perspektiv. Även inom konsten har man listat ut knep att finna "driv" och de finns i "regelboken".

 

Att bli duktig i en skapande process är att antingen upptäcka allt själv, eller så tittar man efter vad andra redan listat ut. När man listat ut alla knep, då kan man försöka göra stilbrott. Därinnan tycker jag att det blir mest amatörmässigt. Det är min ringa åsikt.

Den som vill göra annolunda, tänker inte jag hindra för som någon redan sagt, det är den som gör annolunda som kanske hittar nått nytt knep. (Därmed har jag lite fegt lämnar båda dörrarna öppna)

Link to post
Share on other sites

Eller så kan man använda exemplen med de som gjorde fel och på så sätt hittade något nytt som tex LSD, antibiotika eller kombinationen ädelost och pepparkaka.

När man inte följer regelboken och på så sätt upptäcker något nytt.

 

Alla får lära sig att skriva i skolan. Men ganska få skulle kunna pilla ihop en roman. Alla kan trycka på en knapp på digitalkameran men ganska få kan ta intressanta bilder.

 

Filmen är bra ett verktyg i berättandet. Lyckas man få fram sin historia/budskap och det är en intressant sådan, så har man gjort en bra film. Om man använder "regler" eller inte är helt ovidkommande. De finns bra där för att hjälpa.

 

/KN

Link to post
Share on other sites

"Den sjunde kontinenten" av Michael Haneke verkar inte riktigt falla i den mallen tycker jag. Spoliervarning utfärdas! Filmen skildrar vardagen såsom den ser ut för en helt vanlig medleklassfamilj i Wien, varje dag är den andra lik. Vi följer de år ut och år in under loppet av fyra år, det finns inga mål i deras vardag, ingen mening och således inga hinder. De börjar planera en "semester", tar ut alla sina pengar.... Slår sönder hela huset och begår sedan kollektivt självmord.

 

Hur hårt man än försöker att analysera filmen i efterhand enligt "hjälte, mål, hinder" -mallen så går pusslet inte riktigt ihop. Strukturen är en helt annan. Visserligen kan man tolka vardagens tristess som ett hinder mot något annat, och självmord som ett mål, men det vore i så fall lösningen på en fråga som filmen aldrig ställer.

Link to post
Share on other sites
"Den sjunde kontinenten" av Michael Haneke verkar inte riktigt falla i den mallen tycker jag. Spoliervarning utfärdas! Filmen skildrar vardagen såsom den ser ut för en helt vanlig medleklassfamilj i Wien, varje dag är den andra lik. Vi följer de år ut och år in under loppet av fyra år, det finns inga mål i deras vardag, ingen mening och således inga hinder. De börjar planera en "semester", tar ut alla sina pengar.... Slår sönder hela huset och begår sedan kollektivt självmord.

 

Hur hårt man än försöker att analysera filmen i efterhand enligt "hjälte, mål, hinder" -mallen så går pusslet inte riktigt ihop. Strukturen är en helt annan. Visserligen kan man tolka vardagens tristess som ett hinder mot något annat, och självmord som ett mål, men det vore i så fall lösningen på en fråga som filmen aldrig ställer.

 

Alla regler har undantag, så även i filmens värld, om alla filmer hade följt denna mall så hade Den sjunde kontinenten(som jag itne sett) inte stuckit ut bland alla andra filmer som skulle följa människor dag ut och dag in i 4 år. Ken Park är även ett sånt undantag, så dom ploppar upp hela tiden, men som man brukar säga så är det undantagen som bekräftar regeln.

Link to post
Share on other sites
Jag tror att även Nils på nått sätt listat ut att blått och gult blir grönt, och att förhållandet orange och blått ger perspektiv. Även inom konsten har man listat ut knep att finna "driv" och de finns i "regelboken".

Att bli duktig i en skapande process är att antingen upptäcka allt själv, eller så tittar man efter vad andra redan listat ut. När man listat ut alla knep, då kan man försöka göra stilbrott. dörrarna öppna)

 

;) Driv i en målning kan göras på både billigt och dyrt. Som med film.

3 tuber oljefärg 600 kr (konstnärs ink.c. Stockholm) För 600 kr får du oljefärg på i vanlig färgaffär, 20 ggr så mycket.

;) Ingen skillnad på färgerna, enligt mej.

 

Kanske bröderna Taviani, Bernardo Bertollucci skulle se nån skillnad. Enligt mej ljusets mästare gällande film.

 

Då är det bara köra igång, skapa en film utan att refererara till andra. Alla här har ju sett

filmer som andra gjort. Rent tekniskt kan man ju önska nåt liknande.

 

Tror att genom färdiga mallar blivit ovän med sej själv.(manus) Hela processen måste väl komma från filmmakerens inre, inte från något dokument någon annan gjort. ( bara att fylla i, ;) he,

sätta ett kryss längst ner. Inga konstigheter här.

 

Skriv på vanligt papper i maskin eller för hand. Word finns sannolikt andra som vill bli inblandande, Bill Gates kanske avbryter dej, vill ha en uppgradering över internet.

/nils

Link to post
Share on other sites
;)

 

Tror att genom färdiga mallar blivit ovän med sej själv.(manus) Hela processen måste väl komma från filmmakerens inre, inte från något dokument någon annan gjort. ( bara att fylla i, ;) he,

sätta ett kryss längst ner. Inga konstigheter här.

 

/nils

 

Det är inte riktigt en sån mall:p Det är mer som riktlinjer att gå efter så att man inte blir borttappad i sin historia, vilket är väldigt lätt om man bara skriver från början till slut, man får ingen överblick över vad som händer och ifall nåt inte funkar och man måste ändra så blir det väldigt omständigt. Det är som att köra 100 mil i fel riktning bara för att man skitit i att ta me sej kartan, så måste man köra tillbaka dom 100 milen igen;)

Link to post
Share on other sites
Hur hårt man än försöker att analysera filmen i efterhand enligt "hjälte, mål, hinder" -mallen så går pusslet inte riktigt ihop. Strukturen är en helt annan.

 

Jag har inte sett filmen, men antingen blandar ni ihop den dramaturgiska modellen med Hollywoodmallen, eller så är det en episk film. Även de segdragnaste dramor burkar nog gå att analysera. Däremot kan jag hålla med om att många försöker felaktigt drama-analysera episka berättelser.

 

En film som följer den dramaturgiska modellen behöver inte ha en hjälte som kämpar för sitt mål, men det är enkelt exempel för att beskriva modellen. En komedi, kärleksfilm, skräckfilm, majoriteten av filmer följer den dramaturgiska modellen, även filmer som Kill Bill (som många tycker är så nyskapande?). Man behöver inte ens berätta i kronoligisk ordning.

 

Dramaturgi är konsten att berätta en handling så att den fängslar publiken. Inom konstarten finns ett oändlig antal variationer och smaker.

 

Jag googlade lite på nämnda film. Den klassificeras (gud så dumt ord egentligen?) som ett drama och är första delen av en trioligi. Det skulle inte förvåna mig om filmen inte klickar in fint i en filmanalys i alla fall.

 

Jag får medge att detta forum berikar mitt liv mer än att bara skriva strunt i själva forumet. Jag börjar bli rätt fena på att avända google och min lista över filmer jag skall se blir allt längre och längre. Antalet och typer av filmer jag ser får allt större spridning. I min bekanskapskrets tror folk att jag är en riktigt filmexpert vilket inte alls överenstämmer med verkligheten. Tack för allt.

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.


×
×
  • Create New...