Vad skall man göra film om? Fundering.

[gorse]

Lite med tanke på Martins efterlysning av kul manus och den respons han fick låg jag vaken och funderade lite på vad glada amatörer gör för film. Jag läser också de manus i "Kolla mitt manus". Jag blir lite fundersam över åtminstone de yngre författarnas bidrag: Våldtäkt, mobbning, relationsproblem, sprit, cigaretter och beskrivningar om taskig uppväxt, struliga föräldrar. Är det vad som snurrar i den yngre generationens huvud? Är det inte ovanstående så är det just omotiverat våld, armageddons och världsbeskrivningar som verkar rätt vilsna utan framtidstro. Jag blir lite orolig. Är det så illa?

[_nemo_]

Man gör väl helt enkelt sån film man själv skulle vilja se.

[Jonyverse]

Jag blir lite orolig. Är det så illa?

 

Ofta är det ju lättare att behandla ämnen som man har distans till. Så det behöver inte betyda att alla ungdomar lever i ett helvete. Bara att man ändå är intresserad av ämnet och kanske vill göra en viktig film som berör eller så och tar ett lämpligt o lagom politisk korrekt ämne.

 

Har man utsatts för svåra saker själv och gör en film om det problemet så har man nog gnagigt och värpt länge för att våga sig på den. Och så blir det väl ens livsverk typ.

 

Annars tycker jag att övervikten på (tillverkade) amatörfilmer är lättviktigare än så. Ungefär som de första stumfilmerna när nån "drattar på ända" framför kameran eller någon slags filmens konståkning på skridskor där man kör de trix som ska vara med och checkar av. Ingen djupare eftertanke eller dramaturgi alltså... :)

 

Kanske är så att de som skriver manusen gillar att skriva om tunga saker och de som gör filmerna vill göra lätta stycken i effektmaskinen. Men som Nemo säger, man gör väl den film man vill se själv. Eller åtminstone gör man det man vill visa upp.

[Tomtebo]

Man gör väl helt enkelt sån film man själv skulle vilja se.

 

 

Jag håller med Nemo. Man gör filmer som man önskade kom ut på biograferna. Dessutom vill man väl försöka göra en film som tilltalar oss, påverkar oss, gör att man kommer in i en debatt eller något liknande. En film berör oss väldigt mycket..

 

Jag själv skriver mycket skräck, övernaturligt och drama för tillfälle. Anledningarna är för jag älskar den genren. Nackdelarna är att det är svårt att göra en film med skräck och övernaturliga saker med ingen budget.

[Rabies]

Ja de e fan så illa, cynisk som jag är. Zebrabarn och lyckopiller, klimathot och gruppvåldtäkter. Jag ska tamejfan göra en film om blommor - döda blommor, lemlästade blommor utan fucking hopp om räddning.

[filmnisse]

Man gör väl helt enkelt sån film man själv skulle vilja se.

 

smart. :) dessvärre har jag inte budget till det. :(

[_nemo_]

smart. :) dessvärre har jag inte budget till det. :(

 

Visst har du det. Det gäller bara att vara kreativ nog.

[louis cyphre]

I filmskolorna är det alltid övervikt på de tragiska filmerna. Självmord, våldtäkt, incest osv. Till SFIs kortfilmskonsulent kommer även där mest manus om just självmord, våldtäkt, incest osv.

 

Det där har inget med någon generations huvuden utan är helt enkelt en nybörjargrej. Man tror att ovan nämnda ämnen per automatik ger ett större djup än tex komedi, skräck, action osv.

[JollyBob85]

Jag tycker att den största humorn finns att hitta i mänsklig vardagstragik. Sådana filmer vill jag gärna göra.

[Java ex Machina]

louis har rätt. kort/amatörfilmer i allmänhet och skolfilmer i synnerhet är nästan alltid för tunga (med undantag av zombie- och ljussabel-filmer).

Jag tror det har mycket att göra med att det viktigaste i en bra historia är bra drama (läs "konflikt"), men bra drama är svårt att skriva. I början öser många på för mycket och hamnar i melodramaträsket, kanske för att man inte gjort tillräckligt många omskrivningar eller bearbetat historien tillräckligt.

 

Det är min teori iaf.

[Simon W]

Man gör väl helt enkelt sån film man själv skulle vilja se.

 

Håller med, och inte.

 

Jag tror någonstans att filmskapande är terapi, för skaparen själv och/eller den tänkta publiken. Man vill behandla ämnen som man anser angelägna - visa på problem, visa på följder, visa på lösningar. Upplägg i sci/fi och skräck är ju inte sällan metaforer för något i samhället, i vardagen, eller alldeles bakom hörnet. Jag förmodar att man är på något sätt engagerad i de ämnen man tar upp (i förstaperson, andra- eller tredjeperson) annars skulle man inte ta upp dem.

 

Självklart kan första ingivelsen till att skriva tex ett sci-fi/skräckmanus vara att skriva en cool, hemsk, nervkittlande berättelse, och kanske bli lite kändis på kuppen, och få hålla på med film... Men det man fyller manuset med har ju alltid koppling till världen omkring, och främst en själv. Det man de facto stoppar i manuset väljer man själv. 100% subjektivitet.

[policy]

Håller med simon lite, tror också att det fungerar som terapi eller ngt åt det hållet. Istället för att ställa sig på torget och skrika det man vill säga så visar man en film. Tror att det var så du menade simon:D

 

Men samtidigt gör man sån film som man själv vill se, men man kanske vill sen den just för ovanstående skäl. För att man lättare kan känna igen sig själv i rollfiguren.... Men vad vet jag;P

[Munthe]

Är det inte ovanstående så är det just omotiverat våld, armageddons och världsbeskrivningar som verkar rätt vilsna utan framtidstro. Jag blir lite orolig. Är det så illa?

 

Jag tror att mörka framtidsskilldringar, dystopiska berättelser, skräck, mörka slut osv är ett tecken på ett samhälle på bättringsvägen eller ett samhälle som innehåller individer som ifrågasätter genom sin fantasi.

 

Filmer som Motorsågsmassakern och t o m Metropolis kom till i tider där allt var lite för enkelt för att vara riktigt sunt. Då dyker den typen av filmare upp och punkterar trgghetsbubblan som kan dölja allt från osund censur-iver, omvänd rasism eller rasism, moralpanik, märkliga idéer om kärnfamiljer och politiska skygglappar.

 

Många "Goda" människor har försökt försvara andra "mindre goda" människor från filmer som t ex Motorsågsmassakern (det finns många exempel men det är lätt att ta ett av de mest klassiska). Utan att för en sekund fatta med sit trångsinta och underdimensionerade intellet att Motorsågsmassakern är en kraftig reaktion på allt som var fel i USA på den tiden den gjordes. I ett sista desperat försök skickade man den sista vågen av unga män att då i Veatnam och man gjorde det med "Moral" och "Familj" som honnörsord. Goda kärnfamiljer offrade sina söner. The American Way. Tobe Hooper valde att göra filmen om den ULTIMATA kärnfamiljen. Bara intelligenta människr förstår det. Tyvärr. Ointelligenta människor fattar fortfarande inte.

 

Ljusa framtidsberättelser med hopp och tro känns för mig helt fejk. Världen är inte okomplicerad. Vill vi förstå mörkret i världen så får vi inte väja för mörka berättelser.

 

Om en moralkärring hade skrivit en bok för barn som ligger för döden i cancer så hade den handlat om lilla trollet Mespropp som hoppr omkring i skogen och är så lycklig så lycklig. Och dom små svamparna i skogen sjunger fina sånger och allt är gott och fint och så tror moralkärringen att hon har gjort någonting för barnet när det kommer att dra sitt sista andetag.

 

Astrid Lindgren skrev Bröderna Lejonhjärta för barn som låg för döden i cancer. En bok som lite motvilligt gavs ut och som fick stora problem med sin 7-årsgräns på bio. De handlar om två bröder som dör och kommer till Nangiala. Och sedan dör dom en gång till och kommer till Nangilima. Och dom dör i eldsvådor och i lungsot. Lite motvilligt accepteras den typen av berättelser av moralkärringar eftersom Astrid ju skrivit Emil och Pippi som med en liten kraftansträngning kan tyckas helt harmlösa (om vi skiter i att Pippi är en liten flicka som lämnats ensam i ett hus och att Emil får stryk och slängs in i en bod). Även ett litet barn som drar sitt sista andetag kommer att undra vad det är för mörk värld han/hon hamnat i och en tanke på Nangiala - ett fantasiland ockuperat av en ond riddare - en värld mörkare och mer medeltid än den här - kommer att vara ett hopp.

 

Mörka dystopier är ingenting annat än tro på människan.

[Stefan_holst]

I filmskolorna är det alltid övervikt på de tragiska filmerna. Självmord, våldtäkt, incest osv. Till SFIs kortfilmskonsulent kommer även där mest manus om just självmord, våldtäkt, incest osv.

 

Det där har inget med någon generations huvuden utan är helt enkelt en nybörjargrej. Man tror att ovan nämnda ämnen per automatik ger ett större djup än tex komedi, skräck, action osv.

 

Håller med!

Jag kommer att använda ”dom” en hel del och då menar jag dom som är unga amatörer som nyss börjat filma.

Troligen söker dom en politisk korrekthet. Tror inte alls att dom alltid gör filmer de själva vill se. Jag tror att dom vill att deras publik ska bli berörda av deras filmer. Och vad kan få folk att bli berörda, upprörda mer än omotiverat våld/mobbing, våldtäkter och självmord.

[Rabies]

Paris Hilton?

[final_cut]

Jag blir lite orolig. Är det så illa?

Nej det är det verkligen inte. Jag har också varit inne på manus-sektionen en hel del och jag tror att dessa "glada amtörer" inte själva vet vad de vill göra av sitt filmintresse. Jag tycker att nio av tio av de manus som postas här suger rejält. Kanske jag borde vara mer konstruktiv, men många här verkar vilja tampas med teman som inte direkt ligger dem nära hjärtat, annars hade man ju märkt det på de historier de försöker att berätta. Istället blir det mer som "vad borde jag göra?" (sociala problem) istället för "vad vill jag göra?" (en skräckfilm á la Camp Slaughter).

 

Antingen behöver författarna lite mer erfarenhet eller så är de inte helt ärliga mot sig själva.

[jmalmsten]

Är det vad som snurrar i den yngre generationens huvud? Är det inte ovanstående så är det just omotiverat våld, armageddons och världsbeskrivningar som verkar rätt vilsna utan framtidstro. Jag blir lite orolig. Är det så illa?

 

En vis man sade en gång... eller nä.. han får säga det själv:) (show, not tell heter det ju;))

 

 

offtopic:

vad hans hand sysslar med vet jag dock inte;) men avslutningen är så klockren:e

[DanielSjöström]

Intressant tråd gorse och jättebra inlägg av Munthe! Många gånger gäller det att se en film ur olika vinklar för att förstå vad regissören i fråga vill ha sagt t. ex. genom vad som kan tyckas vara omotiverat våld eller sex för den delen. Blue Velvet är en av mina favvos och den är ett bra exempel på hur man kan skildra något ganska oskyldigt på ett väldigt våldsamt och skrämmande sätt.

 

Sedan håller jag med final_cut, många har nog ett starkt sug att göra film men de vet inte var de ska börja och så kör man på ett blytugnt manus för att försöka få trovärdighet.

 

Men egentligen, vem är störste filmskaparen i Sverige? Bergman var det va, och hans filmer är väl lättsamma komedier?;) Eller inte. Hur som helst har han satt en standard för vad kvalitativ konstnärlig film skall handla om och i viss mån gestaltas. Jag tror inte generellt sett att exempelvis folk från min generation (80-talister) blir inspirerade av Bergman först och främst, utan modernare filmer som Matrix, Seven och Pulp fiction. Fast det står helt klart fast att Bergman lämnat tydliga spår efter sig som har präglat branschen under lång tid. Likaså tänket hos unga filmare. Om man kan bli världsberöm av att göra tunga, på gränsen till deprimerande filmer (kan tyckas av somliga, dock inte av mig personligen), då kanske det är det man ska satsa på för att lyckas?

 

Personligen får jag mycket uppslag utifrån mig själv och "mina demoner", så det har jag fullt förståelse för om man vill lätta på hjärtat. Det tycker jag att man ska göra också för det är trots allt äkta och sådant som i alla fall jag gärna ser på film.

 

Mörkret i livet är en stor källa för kreativitet i allmänhet. Det är bara att titta på alla poeter, författare, målare, musiker och filmskapare. Edgar Allan Poe, Stephen King, Kurt Cobain, Edvard Munch och Ingmar Bergman osv. Alla har de skuggsidan att "tacka".

 

Kan man tänka sig en blues-musiker sjunga om sommar och soliga dagar?

 

"I love seeing people come out of darkness"- vilket underbart citat!:D