Här kommer The Sugarboys with Honey

[pysen]

Hej skickar ett manus:

THE SUGARBOYS WITH HONEY

Pamg på det bara!!

 

...................................

Medverkande:

 

Blacky (Abraham, Ab): Liten färgad man, 30-35 år. Även som barn. Spelar flöjt.

China (Yang): Jättestor asiat, 30-35 år. Även som barn.Spelar trumma.

Indi (Jeremias): Man 30-35 år med indianskt utseende. Även som barn. Spelar piano.

Lucky: 30-35 år. En kille som bara har tur när han har otur. Som ung, runt 20 och med skägg som äldre.

Mom: Äldre vit, liten kvinna. Hela stans lilla mom – med en liten hemlis.

Honey: Drygt 20 år, mycket snygg, tunn kille, med tunn röst, ingen skäggväxt och hormonproblem.

Lee-Ann: Som ung, runt 20, och 35. Blond.

Rick: Amrikansk fotbollsspelartyp, blond, runt 20.

Tom: Ca 14-15 år. (Berättare, som 40-åring).

Hans far Jeff och mor Hanna ägare till Hansons hotell..

Ed: Stans enda luring.

Printy: Hans kumpan, ägare av stans tryckeri.

Två småstadspoliser.

Ett barnhem, med barnhemsbarn och några utvecklingsstörda.

En manager/artistförmedlare.

Två lokala skönheter.

En blondin och en småskolärarinnetyp.

Tid: Sent 1950-tal på amerikanska landsbygden.

---------------

Start:

Det knackar på dörren hemma hos Blacky.

Han öppnar.

In kommer China med två trumpinnar som ser ut som ätpinnar i hans stora händer.

Ny knackning. In kommer Indi.

Dom sätter sig ner.

Blacky tittar på dom övriga och säger: Vi är The Sugerboys.

----

Texterna rullar.

I bakgrunden tränar Sugerboys. Det syns att det är vid olika tillfällen.

När texten rullat färdigt tonar också en av deras melodier ut. Det är tidigt på dagen.

Blacky säger: I think we are ready.

Sedan plockar han fram scenkläder från en garderob, lite slitna men ändå helt okey. En med stor storlek, en mellan och en liten.

Blacky: Jag fick dom billigt. Men det är bäst att vi fixar till oss. Vi ska till en manager/artistförmedlare. Vi kan duscha här hos mig.

Trion klär av sig.

Blacky är först in i duschen.

När han är klar och kommer ut torkar han sig med en liten handduk. China tittat förvånad och kan inte låta bli att blicken fastnar en bit ner...

C: Är du säker att du är svart?

----

Trion åker med en skåpvagn med; Lees China Food på sidan.

De kommer fram till artistförmedlaren som ser normal ut (inte skumraskig) och han har ett ganska propert kontor med två rum.

Blacky: Hi, we are the Sugerboys.

Förmed: Vad kan ni göra.

Blacky: Vi har ett band.

Förmed: Vad spelar ni.

Blacky: När jag sökte medlemmar var dom här de enda som kom. Vi spelar flöjt, trummor och piano.

Förmed: Okey, kom med. Det finns ett piano i andra rummet.

Trion gör sig klar och spelar.

Det låter hyfsat, trots den udda sammansättningen.

Artist:– Wait here...

Går till det andra rummet och ringer.

Andra änden: Hallo.

Artistf: Hej, det är John. Jag har ett par killar här. Behöver nu en trio som spelar på dina salooner.

Andra änden: Nää, inte just nu.

Artistf: Du vet ju att jag inte vill lura någon. Men jag måste ju leva också.

Tystnad

Artistf:...jag fick en ide. Kommer du ihåg min hemstad, Little Town. Där är det snart fullt upp under fiskesäsongen. Dom här killarna har inga pengar men om jag skickar dom till Little Town kan dom där lägga undan mina tio procent. Då är jag säker på att få min del också.

Af: Vi hörs...

Ringer igen:

Barägare: Joes bar

Artistf: Hej Joe, det är John. Länge sedan. Kan du göra mig, och dog själv, den tjänst. Det är ju snart fiskesäsong och då kommer det massor av folk till din bar. Då kan det väl behövas lite musik.

Af: Jag har tre killar här. Du får dom billigt, lägg bara undan tio procent till mig.

Barägaren: Vad heter dom?

Af:: Sugerboys.

Barägaren: Okey, vi provar. Dom kan spela några kvällar under nästa månad.

Af: Thanks..

Ringer igen

Jeff Hanson: Hansons Hotel.

Af: Tjena Jeff. Här ska du få ett bra erbjudande, Vad sägs om lite musik på hotellet. Kan alltid locka folk att stanna och äta en bit mat.

Jeff: Kanske...det här ju inte så mycket här i stan.

Af: Du får ett bra pris.

Jeff: Dom kan få bo i ett förråd som vi rustat upp. Där finns tre sängar. Och lite mat finns ju alltid. Jag drar bara några dollar från lönen.

Af: Låter bra, lägg undan mina tio procent också.

jeff: Vänta...

Jeff går ut:

Jeff: Hej, Ed. Visst har Childrens House lite pengar i en fond för underhållning.

Ed: Jo, det stämmer.

Jeff: Vill du lägga några kronor på ett band som kommer.

Ed: Vad heter dom.

Jeff: Sugerboys.

Ed: Ok.

Jeff, tillbaka i telefon: Jag har fixat spelningar hos Childrens House också.

Af: Strålande. Dom kommer i morgon.

Jeff: Bra, vi hörs.

Af: Bye..

Af tillbaka till trion i andra rummet.

Af: Jag har fixat spelningar hela nästa månad i Little Town, ni börjar om tre dagar. Hittar ni dit?

Blacky: Jag gör det ....

Af: Ni får bo billigt på Hanson hotel. Stans bästa (leende) och det enda också.

Trion tackar och går.

Blacky till dom andra två: Vi ser hemma hos mig runt 11 i morgon.

-------------

Dagen efter. Hemma hos Blacky.

Blacky och Indi sitter i lägenheten.

China kommer in.

China: Klart, ska vi sticka. Det var så många bilar parkerade här utanför så jag fick ställa mig en bit bort. Jag parkerade utanför en frisering.

Dom går iväg.

Söker bilen.

China: Bilen är borta!!!!

Indi: Är du säker?

China: Självklart...

Blacky: Det är väl inga problem. Sätt igång Indi.

Indi: What?

Blacky: Spåra bilen så klart.

Indi: Spåra....?

Blacky: Ja, det vet ju alla.En indian kan spåra en myra i ett vetefält. Så du måste väl kunna fälja spåren från en bil.

Indi: Inte en chans.

China: Lägg örat mot vägen och lyssna...

Indi: Vill du jag ska få huvudet krossat under en bil.

Tystnad.

China: Vänta, det här är ju fel ställe. Vi skulle nog ha gått till höger i stället för vänster.

Trion går iväg.

China: Där står den. Lägg grejerna där bak, där har jag mitt trumset.

Blacky öppnar dörren och lägger in flöjten som är snyggt paketerad i en box.

Indi som bär på scenkläderna lägger som varsamt i baksätet.

China: Kör du Blacky, du vet ju vägen.

Blacky sätter sig vid ratten, I bredvid i framsätet och den store China i baksätet.

China; Vi måste stanna och tanka.

Blacky: Okey

Dom åker iväg. Under tystnad. Alla tre är lätt nervösa.

Stannar efter ett tag vid en bensinmack.

Blacky tankar.

Vid pumparna står Honey.

Honey: Hallo, vart ska ni?

Blacky: Till Little Town.

Honey: Får man hänga med.

Blacky: Okey.

Honey kikar in och morsar på dom två andra:

Honey: Jag skulle visst få åka med.

Honey ser på scenkläderna.

Honey: Jag kan hoppa in där bak.

Honey gör det.

Dom åker iväg.

Honey (efter ett tag): Är ni musiker? Jag gillar att sjunga. Senaste tiden har jag faktiskt livnärt med på att gå omkring och sjunga.

Blacky: Vi har ett nystartat band. Och vi är på väg till vår första spelning.

Honey: Cool. Vad heter ni.

Blacky: The Sugerboys.

Honey tittar sig runt och skrattar:

Honey: Passande namn...Finns det en chans att jag kan få vara med.

China: Du kan inte få någon lön..

Honey: Inga problem. Jag har pengar så jag klarar mig ett tag.

Blacky: Du kan få prova. Det skulle inte vara helt fel med en sångare. Är du bra?

Honey: Nja, skaplig...

Bilens baksida syns när den åker efter vägen.

---------

Framme i Little Town.

I stadens utkant, på ett staket, sitter Tom (berättaren):

Tom (berättar): ”Jag var den förste som såg när The Sugerboys kom till stan. Det var början till en av de mest spännande månaderna i standens historia. Fast det är klart konkurrensen är ju inte stor”.

Bilen stannar vid Tom:

Blacky tittar ut: Hej, var ligger Hansons Hotel.

Tom: Här bredvid. Det är min pappas. Jag jobbar där också ibland.

Blacky: Tack, då ses vi.

Åker fram till hotellet.

Trion går ut ur bilen till receptionen. Pratar med Jeff Hanson, ägaren. Syns på håll. Han visar mot baracken. Trion tar grejjerna ur bilen och installerar sig i baracken. Även Honey är med.

Inne i backen:

Blacky: Det finns bara tre sängar.

Honey: Jag sover gärna i bilen, om det går bra.

Blacky: Jo, visst.

China: Vi kanske ska träna. Det är ju premiär i övermorgon.

De gör klara instrumenten.

Indi: Men det finns ju inget piano.

Blacky: Du får låtsas. Spela på bordet.

De börjar övningarna.

Tom sitter på staketet utanför och lyssnar.

Mom kommer förbi på vägen:

Tom: Hallo, Mom. Hallo Billy.

Mom: Hej, Tom.

(Billy som går med Mom är en av de utvecklingsstörda från Childrens House).

Tom: Ska du hem till Mom, Billy?

Billy nickar: Leka med Moms bilar...

Mom och Billy går iväg.

Tom berättar:” Mom har bott i stan i drygt 60 år. Hon är allas mormor.Det finns många som tror att hon aldrig varit utanför Little Town.

Men det fanns ett rykte om att hon åkt till big city och tatuerat sig. Det sägs att hon har Garage tatuerat på magen.

Men det kan ju inte stämma...”

Zoomar in Moms mage när hon ligger i sängen. Där står Garage tatuerat.

Billy sitter på sängen och håller i en rundad träpinne. På den är hjul, fönster och stålkastare ritade.

Mom: Starta bilen och kör in den i moms garage.

Billy gör brummande ljud.

Man ser hur han kör mot Moms mage.

Mom i närbild. Svettig i ansiktet, rullar med ögonen och stönar:

Mom: Backa ur garaget......kör in igen....backa ut....kör in.....backa ut....kör in....trampa på gasen....backa.....kör in.

Moms ansikte förvrids och hon tappar löständerna.

Mom: Nu är det slut bensin. Pärkera bilen.

Billy brummar och parkerar.

Mom ligger kvar en stund. Stiger upp och klär på sig. Går till fönstret och drar ifrån gardinerna.

Mom: Billy, nu blir det äppelpaj.

----------------------------------------

Morgon i stan.

Musik hörs från baracken.

Tom kommer ut med två lunchkorgar.

Går in i baracken- och kommer ut.

Går vidare till skåpbilen.

Knackar på.

Honey: Kom in.

Tom: Hej, jag kommer med lite frukost.

Honey: Hoppas du har te. Jag dricker inte kaffe. Det beror kanske på min hormonbrist.

Tom (berättar): ”Det var den sommaren jag insåg att jag hade nåt som gjorde att alla...eh...många ville berätta sitt livs historia för mig.

Honey (berättar, illustretat med bilder): ”Jag föddes i en liten stad ungefär 100 mile härifrån. Där var jag med i både kyrkans barnkör och skolkören. Jag märkte tidigt att flickorna var extra intresserade av mig. Men jag kände ingenting.

Under många år var jag med i bägge körerna. Många andra försvann.

(Bild på kör där en pojke sjunger med skuren röst. ”Nu börjar du bli vuxen så det är nog dags att göra någonting annat” säger sångfröken till honom).

Honey: Men jag blev kvar.

(Bilder på Honey i olika körer.Han blir äldre och äldre, längre och längre. Dom andra växlar men är mycket mindre. När Honey nästan är dubbel så lång säger sångfröken (som var en av de fröknar som varit mer än normalt intresserade av den fagre ynglingen under åren) ”Nu är det nog dags att du slutar i barnkören”.

Honey berättar: ”Jag forsatte i kören på collage. Sedan skulle jag mönstra”.

(Ny scen: Två kvinnor på restaurang. Den ena: ”Hur är det att umgås med unga män hela dagarna”. Doktor Jill: ”I dom flesta fall inget speciellt. Men ibland kommer det riktiga snyggingar. Då får dom min specialbehandling. Det är en kick att känna hur dom hormonstinna ynglingarna reagerar”.

Doktor Jill i sin mottagning: Ropar:”Nästa..!”. In kommer en spinkig yngling. Jill kikar ner i kalsongerna och säker likgilltigt: ”Två, okey. Nästa”.

In kommer en överviktig kille.

Jill fingrar utanpå kalsingarna säger: One, two, okey. Nästa”.

Då kommer Honey in.

Det glimmar till i Jills ögon. Hon slickar sig om munnen.

Då visas hela proceduren. Hon lyssnar på lungor och hjärta. Tittar i halsen.

Jill: Och så var det dags för nötterna.

Honey (brättar): ”Alltid är det dessa bollar. Så var det i kindergarten och småskolan. Åsså nu....”

Jill, rosig om kinderna stoppar ena handen i kalsongerna. Andas tungt. Hon rotar ett tag men ser mer och mer fundersam ut.

Jill: Are you gay?

Honey: Nää, jag är ingenting...

Honey berättar: ”Sedan berättade jag för henne att jag aldrig känt någonting”

Jill: Okey, jag är faktiskt riktig läkare. Troligen har du hormonbrist. Jag ska skriva ut lite tabletter åt dig. Du får dom på militärens kostnad. Kom tillbaka till mig om du börjar känna någonting...

(Jill kände sig lurad på sitt bästa byte på mycket länge).

Honey berättar: ”Jag fick en massa tabletter. De hade räckt till en hel armé. Men jag kom inte inte vid armén...”.

Tillbaka i bilen:

Honey till Tom: Så här ser tabletterna ut. Jag ska ta två om dagen. Tur att dom är små. Men hittills har dom inte fungerat.

--------

Under de nästan två dagar som återstod till första spelningen, på Sams Saloon, tränade bandet. Mest i baracken men också i restaurangen där det fanns ett piano. Trots att det var en liten stad var det ingen som märkte nykomlingarna. Den stora fiskesäsongen var på gång och många fiskare med familjer kom till stan.

Mellan träningarna hann de tre övriga också berätta sina historier.

(Tom sitter på staketet med China)

Tom berättar(illusterat med bilden på China som liten): China växte upp i familjens kinarestaurang. Som de flesta småbarn gillade han att spela med kastrullock. Och i restaurangen fanns det ju massor. Normalt slutar ju barnen leka med kastrullerna när dom blivit lite större. Men China fortsatte. Han lärde sig spel olika toner, bland annat genom att fylla vissa kastruller med vatten.

Han växte, både på längden och bredden, men spelade vidare.

Och åt ris, ris och ris. Ris med kyckling, ris utan kyckling, ris med biff, ris utan biff. Barnen fick äta rester från restaurangen och han började hata ris. Och restaurangen.

Meningen var att han skulle ta över. Lees Chinafood gick också bättre och bättre. Men China vädjade till sin moder. Och hon lyssnade. China skulle få chansen att se sig om i världen. Han fick också ta skåpbilen. Hans pappa hade ändå bestämt sig för att köpa en ny.

China flyttade till big city och fick jobb som flyttkarl. Han var ju stor och stark. På kvällarna gick han på kurs för att lära sig spela trummor. Han köpte sig också ett eget litet set.

Jobbet var tungt och slitsamt. När han var på väg hem efter en dag med både piano och stora byråer såg han plötsligt, på en lyktstolpe, ett papper som var uppsatt. ”Medlemmar till ett band sökes”. China tog en av lapparna med telefonnumret som hängde under.

Dagen efter skulle han ringa.

--------------------

Senare. Tom ligger på gräset bredvid Indi:

Tom berättar:” Indi bodde som liten i en stad med nästan bara indianer, fast det var inge reservat direkt. En dag gick han till musikaffären (music shop). (En affär full med trummor. Stora trummor, små trummor, vanliga trummor, ovanliga trummor”.

Indi ser sig omkring. Undnskymt i ett hörn i ett av rummen står ett piano, med ryggen utåt, Indi går fram och lyfter på locket och klinkar. ”Vad är det här” frågan Indi. ”Jag vet inte. Det stod här när jag övertog affären” svarar innehavaren. Indi klinkar på och lyckas få det att låta någolunda. ”Vill du köpa eländet” frågar innehavaren. ”Det står bara och tar plats. Två dollar om du släpar det härifrån. ”Köpt” svarar en lycklig Indi. Familjen kommer sedan och släpar hem pianot. ”Vad ska du med det här till” undrar pappan. ”Du får ha det ute, bakom huset”. ”Okey” säger Indi. Sedan sitter han där, ofta, och klinkar. Efter några år flyttar han till big city. Han jobbar som diskare och på baren finns ett piano som han får träna på. Han köper noter och blir riktigt bra. På vägen hem efter en lång kväll på jobbet ser han ett lapp uppsatt på en lykstolpe. ”Medlemmar till band sökes”.

Dagen efter skulle han ringa.

-----------------------

Tom sitter inne hos Blacky (som övar på sin flöjt).

Tom berättar:”Blacky växte upp ute på landet. Han hade five miles till skolan. Så det blev mycket promenerande. De flesta i familjen spelade instrument så hans föräldrar ville att, Abraham, som han heter också skulle spela något. En dag, på en musiklektion, fick barnen som ville spela välja ett instrument. (”Ni får ta hem dom men måste komma ihåg att ta med instrumenten till lektionerna” sa lärarinnan. Blacky...eh...Ab...valde länge men fastnade för en basfiol.). Lille Blacky hade det jobbigt att kånka på basen de fem milen hem från skolan. Men hans mamma blev glad. Nästan dag skulle ha släpa basen tillbaka till skolan. (Blacky tittar sin omkring i skolsalen och ser en flöjt. ”Fröken, får jag byta instrument” frågar han. ”Jo, det går bra. Du har ju inte hunnit träna så mycket ännu” svarade fröken. Så en lycklig Blacky lade undan basen och tog flöjten. Han tränade lite. Efter skolan småhoppade han hem med den lätta flöjten i handen. Mamma sa bara ”Huvudsaken är att du spelar någonting. Det är bra för dig”. Och eftersom Blacky hade långt till skolan och hem så hade han gott om tid att träna medan han gick. Han fortsatte att spela även sedan han flyttade till big city, där han fick jobb som städare i ett museum. Ibland tog han paus och tränade lite på sin flöjt. En kväll när Blacky satt ensam vid ett bord i museet tog han fram ett papper och en tuschpenna ur en låda. Han skrev på papperet, tog med sig en tejprulle och gick ut i nattmörkret. På vägen klistrade han upp papperet på en lyktstolpe. Där stod: ”Medlemmar till band sökes”.

----------

Kväll i Little Town.

I ett rum i ett hus sitter Daisy och Ellen, två av stadens lokala skönheter och gör sig i ordning inför kvällen. De ska ut.

Daisy: Härligt att det äntligen är fiskesäsong. Så det blir lite fart i den här hålan.

Ellen: Mmmmm

Daisy: Grabbarna här i stan verkar ju vara förkrymta både i skallen och mellan benen.

Ellen: Storleken har väl ingen betydelse...

Daisy: Jo, för mig. Tänk om man kunde ragga upp någon riktig bjässe, eller en svart man...

(Dom kommer till saloonen och sätter sig ner vid ett bord. Sam står på den lilla scenen och annonser: Nu är det dags för kvällens band).

De fyra kommer in på scenen.

Blacy: Hallo, vi are The Sugerboys.....with honey.

Daisy gapar...en svart man.

(Gänget spelar, Daisy ser storögt på).

Daisy (lite sluddrande till Ellen): Han är min...

Blacky: Kvällens sista låt...

(Tonar ut, de packar ihop sina instrument. Daisy banar sig fram till Blacky. Klämmer fram till allra bästa leende).

Daisy: Hi.

Blacky: Hej själv.

Daisy: Ni var jättebra. Får jag bjuda på en öl.

Blacky: Okey, tack.

(Dom dricker och småpratar. Daisy viskar i Blackys öra, och dom går iväg. In på en toalett tillsammans. Där inne börjar Daisy pussa och krama Blacky, nästan vildsint. Hon låter handen glida innanför skjortan, sedan nedåt. Men hör zipet av en gylf som öppnas. Man kan ana att Daisy känner sig för. Men luften tycks gå ur henne.)

Daisy skrikande: You aint black.

(Hon backar, öppnar dörren och slänger igen den).

Blacky, stammande: Men jag är en liten man...

(Under tiden i saloonen. Ellen försöker vänslas med Honey. Men han är, inte oväntat, svårflirtad.)

Ellen: Are you gay?

Honey: Nej, jag...

(Ellen tar sin handväska och går iväg, med bestämda steg. Hon möter en ilsken Daisy. Daisy sliter Ellen i armen och drar iväg henne. Dom lämnar saloonen.

---------------------

Morgon i Childrens house.

Mom är där och hjälper till med frukosten. Barnen äter.

Mom: Det är lugnare nu när skolbarnen inte är här.

Peggy (en tonårstjej som hjälper Mom): Mmm, Mom i dag kommer Sugerboys.

(Peggy sluter ögonen och ser drömmande ut. Hon ser tre unga snygga killar med gitarrer på scenen i Childrens House. En blinkar till henne när hon sitter nära scenen).

Mom: Jo, dom kommer nog när som helst.

Det knackar på dörren.

Peggy högt: Jag öppnar...

(Hon rusar till dörren och öppnar den. Där står China.

Peggy skriker allt vad hon kan. Övriga barn skriker också.)

De två poliserna som varit i närheten kommer springande. )

En av poliserena: Vad är det?

Mom: Ingen fara, bara Sugerboys.

Honey: Med honey..

(Mom tittar på Honey, med tindrande ögon. Bandet gör sig klara, spelar).

--------

På stadens tryckeri. Där finns Ed och Printy.

Ed:Är lotterna klara?

Printy: Jepp, allt är fixat. Vinstlottena ligger i en plastpåse. Det vare en enkel match att först skriva vinstnumren och sedan trycka dom.

Ed: Vi säljer 2000 lotter för en dollar styck. Det blir en fin vinst.

Printy:... och tillståndet är klart.

Ed: Jo, hundra dollar går till Childrens House, så det var inga problem. Dom som säljer får en dime per lott, resten delar vi på. Kom med med lotterna till mig i morgon så ska jag göra klart skylten...

(Ed går ut och promenerar efter stadens enda stora gata. Han möter Blacky, China och Indi).

Ed: Hej, var ni inte fyra.

Blacky: Jo, men Honey gick till skåpbilen. Han var mera trött än hungrig.

(De tre går till restaurangen).

Ägaren: Stopp där, vi gillar inte svartingar...

Blacky: Men det är förbjudet att vägra servera någon på grund av hudfärg.

Ägaren: Hörru, det här är mitt ställe. Då gäller mina regler.

Daisy som jobbar där liksom Ellen: Äh, han är inte svart..

(Daisy mäter ett litet avstånd mellan tummen och pekfingret. Ägaren rycker på axlarna, trion sätter sig vid ett bord.)

Indi: Tre kycklingar, två med ris och en med potatis.

(Trion sätter sig vid ett bord och mumlet hörs av småprat. Ägaren blänger men säger ingenting)

(Ellen kommer med maten, ger först kycklingen med potatis till Blacky, sedan potionerna med ris till de andra.)

Blacky: Sorry, men jag ska inte han den med potatis.

Ellen tar den och byter med Indi.

Indi: Nää, jag ska inte heller ha potatisen...

Ellen (med öppen mun, förvånad): Men....

China tar potionen med potatisen.

Ellen skakar på huvdet och går.

Ellen muttrar: En kines som inte äter ris...

Tom berättar: ”Trots att det flesta i vår stad var upptagna eftersom fiskesäsongen nyss startat så gick ryktet snabbt. En kines i stan, som inte åt ris. Det var en stor nyhet, även den tiden på året. Min pappa sa, som han ofta gjorde, ”It aint always the way it looks (seems?)”.

------------

Ny dag i Little Town.

Hemma hos Ed. Ed står ute på gården och sätter upp en skylt, på den står: ”Tjäna pengar, sälj lotter”.

Printy kommer.

Printy: Här är lotterna. Vinsterna ligger i påsen.

Ed: Jättebra. Vi har pengarna så gott som i fickan redan...

Printy: Vi hörs..

(Går iväg. Ed går in i huset med lotterna. Där sitter sonen Jonny och tittat på TV. Ed lägger de flesta lotterna på bordet/byrån. Lotterna med vinsterna lägger han i en bordslåda/byrålåda. Lägger ett papper och en penna bredvid lotterna på bordet.)

Ed: Jonny, jag måste ner på stradshuset och fixa några papper. Kan du räkna lotterna och lämna ut dom. Skriv upp hur många dom tar och se till at dom signerar.

Jonny: Mmmmm.

(Folk ser skylten utanför huset, knackar på och får sina lotter).

En säljare: Hur mycket får vi.

Jonny: En dime per lott.

(Tom kommer också förbi och kvitterar ut lotter. Tom går hemåt. Träffar Lucky på vägen).

Tom: Hej Lucky, vill du tjäna en slant?

Lucky: Absolut

Tom: Gå hem till Ed och hämta några lotter. Du får en dime för varje du säljer..

Lucky: Okey...

(Lucky går till Ed. Knackar på och kliver in. Jonny sitter i ett annat rum och ser på TV).

Lucky: Hej, jag skulle hämta några lotter...

Jonny svarar men ljudet på TV är så högt uppskruvat. Så när han säger: Ta själv dom ligger på bordet. Men ta inte de som ligger (sedan det enda som hörs)....i lådan.

(Lucky öppnar lådan och tar fram påsen. Plockar ur lotterna. Går in till Jonny).

Lucky: Räkna du. Jag vill ha 20.

(Jonny räknar. Två blir över).

– Här har du 20. Lägg dom andra på bordet.

(Lucky går in och lägger tillbaka dom två som blev över. Jonny kommer in tar pappret och skriver 20 lotter. Lucky signerar med ett kryss. Lucky går ut och stannar sedan vid Hansons hotell. Träffar Tom vid staketet.

Lucky: Tack för tipset. Jag tog 20.

Tom: Du kanske ska öppna en...du kallas ju Lucky.

Tom berättar: Jag var bara 5-6 år när Lucky kom till stan. Men dom som minns när han kom har också berättat hur han fick namnet. (Lucky står på stadsgatan en morgon. En bit ifrån står en ganska påverkad man och tar upp pengar ur fick. En dollarsedan blåser mot Lucky. Men han böjer sig just ner och sedeln fladdrar förbi. Lucky reser sig upp med en dime i handen.) Det första han gjorde i stan var att hitta en slant. Så det blev Lucky...

Lucky: Lucky och Lucky. Jag har egentligen bara haft tur när jag haft otur. Och jag heter egentligen Jack.

Tom berättar: Ni förstår säkert vad som hämnde sedan. Han berättade hela sin historia förstås.

Lucky berättar med bilder till: ” Allt elände började min första skoldag. Jag skulle gå själv och mina föräldrar stod vid vägkanten och vinkade. När jag skullle gå över gatan kom en bil och körde på tok för fort. Mina föräldrar sprang ut för att rädda mig. Föraren vek undan i sista stund. Jag hade tur och klarade mig men mina föräldrar blev överkörda och dog. Sedan dess har jag bara haft tur när jag haft otur. Jag fick flytta in i liten förrådsstuga hos en trevlig familj som hade en liten bondgård i utkanten av big city. Traumat på vägen till min första skoldag gjorde att jag vägrade gå i skola. Jag hjälpte till på gården i stället.Ibland spelade vi baseball på en gård. Jag tränade ju aldrig i skolan så jag var ganska dålig. Nästan alltid sist vald. Jag bommade nästan alla försök att slå. Dom andra hånade mig när jag skulle slå. Men en dag tänkte jag om jag blundar kanske det går bättre. Så jag blundade och slog, det blev en riktig fullträff. Men bollen gick in i ett fönster...”

(Till Lucky som 20 åring).

Lucy berättar: ”På gården fanns också Lee-Ann, familjens dotter. Hon var ett år yngre än jag. Vi lekte ofta tillsammans. Och när vi växte upp blev det mer än lek, vi blev ett hemligt par”. (Bilder från Luckys rum i förrådsstugan, Lucky och Lee-Ann ligger och håller om varandra).

Lee-Ann: Jack, Jag vill att vi gifter oss.

Lucky: Men jag kan ju ingenting, inte ens läsa.

Lee-Ann: Vill du inte.

Lucky: Jo, det vet du..

(Senare inne i Lee-Anns föräldrars hus):

Lee-Ann: Mamma, pappa, jag vill gifta mig.

Lee-Anns mamma: Gifta dig. Med vem?

Lee-Ann: Jack!

Mamma bestört: Oh nej.

Pappan: Aldrig.

Lee-Ann: Du rymmer vi...

(Några dagar senare. Lee-Anns pappa pratar på en bilaffär med ägaren).

Ägaren till pappan: Du har ju en snygg dotter. Tror du hon kan vara intressat av min Rick. Jag måste få ordning på honom. Jag är less på alla mammor som tjatar om att han krossat hjärtat på deras döttrar.

Pappan: Jag kan ju fråga...

Ägaren: Om han gifter sig så blir han säkert lugnare.

Pappan: Det är ju en populär kille. Skan han ta över firman efter dig.

Ägaren: Jo, om han får ordning på sitt livs.

(Hemma i Lee-Anns hus).

Mamman: Det finns en trevlig pojke som gärna vill träffa sig.

Lee-Ann: Inte intresserad.

Mamman: Han heter Rick.

(Lee-Ann ser lite mer intresserad ut).

Lee-Ann: Rick, som spelar football.

Mamman: Jo, jag tror det.

Lee-Ann: Okey, jag kan väl gå ut med honom. Om det gör dig glad.

Mamman: Tack...

(Hemma hos Rick)

Pappan, affärsägaren: Nu måste du lugna ner dig. Jag blir galen på alla mammor som ränner här för att du haft ihop det med deras döttrar.

Rick: Pappa...

Pappan: Jag har hittat en tjej som kan få ordning på dig. Hon heter Lee-Ann.

Mamman, med gråt i rösten: Visst kan du försöka. Vi blir olyckliga..

Rick: Okey, morsan. Du vet att jag inte vill göra dig ledsen.

(Lee-Ann väntar på att Rick ska hämta henne. Pratat med en av gårdens katter)

Lee-Ann: Jag älskar ju Jack förstås. Men tänk att jag ska ut med Rick som alla tjejer i stan är galna i.

(En bil tutar. Lee-Ann springer i väg och sätter sig i framsätet bredvid Rick. I förrådsstugan kikar en ledsen Jack ut genom fönstret).

(En månad senare. Lee-Ann smyger ut genom sitt fönster, till Jacks hus. De pussas och kryper ner i sängen. Efteråt ligger dom utan kläder och pratar).

Lee-Ann; Det var sista gången vi träffas så här.

Lucky: Varför...

Lee-Ann: Jag ska gifta mig med Rick.

Lucky: När då?

Lee-Ann: Nästa månad.

Lucky: Har ni gjort det...

Lee-Ann: Nej, självfallet inte. Du vet att jag egentligen inte får göra det innan jag är gift. Det vi har är en hemlis.

(Hon pussar honom på kinden, kliver upp klär på sig, går tillbaka genom fönstret).

Lucky berättar: ” Dom gifte sig och Lee-Ann födde en pojke. Men pojken kom nog för tidigt. Han föddes bara åtta månader efter brölloppet).

(Visar bild när sjuksystern lämnar fram barnet till den ljusa Lee-Ann och den vikingblonde Rick. Barnet var mörk, riktigt mörkt, även om skinnet var vitt).

Rick stammar: Men..

Lucky: Jag stack iväg samma dag som barnet föddes, utan att säga till någon. Och så hamnade jag här.

(Bilder när Lee-Ann och Rick kommit hem med babyn):

Lee-Ann till Rick: Ska du ut igen. Du lovade ju att vara hemma mer när barnet fötts.

Rick: Håll käft (knuffar till Lee-Ann)

(Rick tar bilen och sticker iväg. Åker till en bar och vänslas med andra tjejer. Bilder från en andra tillfällen i andra barer med Rick och andra tjejer. Lee-Ann sitter ensam hemma med barnet som växer.)

(Lee-Ann kommer till till föräldrarna, pojken är tre år):

Lee-Ann: Hej, mamma får vi bo hos er.

Mamma: Jovisst, men...

Lee-Ann: Det går inte längre. Rick är nästan aldrig hemma. Och när han är det slår han mig ofta.

Mamma kramar om Lee-Ann och pojken: Visst. Stanna här. Vi kan bygga om och göra fint i Jacks gamla stuga.

Lee-Ann: Ni har inte hört något ifrån honom..

Mamman: Inte ett ljud.

(Tillbaka till staketet)

Lucky till Tom: Hon var min enda stora kärlek. Så jag vet inte om Lucky är rätt namn för mig.

Tom: Kom in ska du få lite käk.

-------------------------------------------------------------------

Ny dag i Little Town:

Mom går ut från sitt hus, på vägen och runt en husknut.

Hon skriker.

Mom ligger på vägen och vrålar:

Mom: Ta fast tjuven.

Några personer hjälper Mom som svimmar.

En bit bort brottas två män, bredvid ligger Moms väska. Männen, en svartmuskig med trasiga kläder och en elegant med grå kostym..

Poliserna kommer.

Särar på männen. Den ene polisen kopplar grepp på den svartmuskige. Den andre polisen tar upp den andre mannens hatt och slår dammet ur han kläder och säger: ”Sorry mister, tack för hjälpen”.

Mannen går iväg.

Poliserna släpar iväg den svartmuskige som halvskriker på mexikanska.

Ena polisen till de som hjälper Mom: Be Mom komma till stationen, senare.

De sätter den svartmuskige i cellen.

En stund senare kommer Mom.

Poliserna går med Mom till cellen. Hon tittar in:

Mom: Nej, det var inte han. Den som tog min väska hade ljus kostym...

Poliserna kliar sig i huvudet, öppnar cellen och släpper om den svartmuskige.

Tom berättar: Ni vet sällert vad min pappa sa om händelsen. ”It aint always the way it looks (seems?)”.

Mom går hemåt träffar Lucky:

Lucky: Hej. Mom. Vill du köpa en lott.

Mom: Tyvärr Lucky. En väskryckare stal min plånbok. Men jag fick i alla fall tillbaka väskan.

(Lucky går vidare hamnar vid ett uteservering. En stor och flott blir står parkerat utanför. En till synes rik familj sitter och äter. Den bortskämda dottern klagar på maten):

Dottern: Biffen är seg och äcklig.

Pappan: Det var ju det bästa dom hade. Den kostade fem dollar.

Dottern: Jag vill inte ha

Mamman: Låt henne slippa.

(En hungrig Lucky slickar sig om munnen).

Lucky: Ska ni kasta bort biffen. Kan jag kanske få den...

Dottern: Vad får jag i ställlet då?

(Lucky funderar pratar för sig själv ”En sån biff har jag aldrig smakat tidigare. Om hon får en lott har jag ändå pengar kvar i förtjänst”)

Lucky: Du kan få en lott.

Dottern: Okey.

(Ger Lucky maten. Han tar den och går i väg).

Pappan: Öppna lotten då.

(Dottern öppnar.)

Dottern: Pappa vi vann.

Pappan: Hur mycket?

Dottern: 20 dollar.

Pappan: Hur få vi dom pengarna.

(Pappan tar lotten och läser ”Vinster får hämtas hos Ed måndag-fredag 09.00-17.00).

Pappan: Vilken jävla Ed. Och det är ju lördag i dag.Kasta lotten.

Dottern: Jag kan väl ge den till den stackars mannen...

Mamman: Gör det.

(Dottern går och kikar efter Lucky):

Dottern: Nää, han är borta...

(Pappan knölar ihop lotten och kastar den i soperna).

Pappan: Äh, det var ju bara 20 dolllar....

_------------------------

Hemma hos Ed.

(Det knackar på dörren. Printy sticker in huvudet).

Printy: Du har sökt mig.

Ed: Kom in...var har du hållit hus.

Printy: Jag var uppe vid sjöm i går och blötte dragen.

Ed: Fick du något.

Printy: Bara några små rackare.

Ed: Jo, vi fick in en vinst i går. Slaktarna hade köpt en lott av sin son och var hit och löste in en vinst.

Printy: Då vet vi ju...

Ed: Jag stack ju genast hem till grabben och sa att det var nåt fel på hans lotter. Han hade tagit ut 30 lotter och hade bara sålt en. Jag gav honom tre dollar, hans provision, då fick han en dime extra, och tog lotterna. Tur att inte hans pappa var hemma. Det hade varit svårt att förklara. Hoppas att gubben är nöjd med att grabben fick sina dollar.

Printy: Då har vi ju vinsterna.

Ed: Nää, för fasen. Det fanns inte en enda vinst till bland hans lotter.

Printy: Men...

Ed: Jag vet inte vad faen som hänt. Jonny säger att han inte sett någon ta lotterna ur lådan. Men någon måste ju ha gjort det. Och blandat ihop lotterna. Jag fattar ingenting.

Printy: Vilken soppa. Vad gör vi?

Ed: Väntar och ser om fler vinster dyker upp.

(Till Hansons hotell. Pappan sitter i receptionen och Tom på receptionsdisken. Pappan går och kikar in genom dörren till restaurangen. Där spelar Sugerboys och det sitter några gäster vid borden).

Jeff Hanson: Nu har värsta stormen lagt sig. Nu kan jag sticka och fiska.

Tom berättar: ” Min pappa älskar två saker, att prata med folk och fiska. Om han åker upp till sjön under fiskeperioden kan han göra bägge sakerna samtidigt. Därför hade han annonserat i tidningen efter en som kunde sköta receptionen och bokföringen några veckor”.

Jeff H: I morgon kommer dom.

Tom berättar: ” Pappa hade valt ut två som skulle komma på intervju. Men mamma, som städar både hotellet och håller rent efter pappa, annars skulle han spara på allt, hade råkat kasta bort ansökningspapperen. Men en var dotter till en lärarinna och pappa älskade sina fröknar i småskolan. Dom var både snälla och flitiga”.

--------

Dagen efter. En flott bil, nästan en liten sportbil stannar vid Hansons hotell. Ur bilen kliver en blond tjej, fräsigt klädd. Kort kjol. Hon går in i hotellet. Tom följer efter och när han kommer in ser han genom rutan hur pappa pratar med den blonda tjejen. Dom skakar hand och kom går ut och åker i väg.

En stund senare kommer en dam närmare 40 gående efter vägen fram till hotellet. Hon har håret i en knut på huvudet, glasögon och grå dress. Skollärarinne lik...

Hon går in och Tom följer efter igen. Åter ser han genom fönstret till kontoret pappan prata med en dam.

Damen skakar hand med pappa, går ut och kontoret och vidare ut på gatan. Pappa kommer också ut och ser nöjd ut.

Jeff Hanson: Lätt val.

Pappan visslar och börja packa fiskegrejjer.

– Hon börjar i morgon.

Ny dag. Den anställda damen kommer till kontoret. Jeff H visar lite runt.

Jeff: Behöver du hjälp så kan du fråga min fru. Tom kan också hjälpa till. Och kom ihåg kassan varje kväll. Räkna den och för in summorna i boken. Lycka till.

Jeff går ut till bilen och åker iväg.

Damen sätter sig vid receptionen. Tar fram en cigarett och tänder den.

Tom berättar: ”Jag tyckte inte hon liknade en skolfröken...”.

(Visar ”skolfröken” hon sitter vid disken och både röker och pratar i telefon. En man och en kvinna, gäster, kommer fram. Står och väntar vid disken. ”Skolfröken”, Judith, pratar på).

Manlige gästen vinkar: Miss..

Judith pratar på.

Gästerna väntar.

Toms mamma kommer till receptionen.

Toms mamma: Vill ni ha nyckeln.

Manlige gästen: Yes, please...

Toms mamma ger honom den, tittar på Judith och skakar på huvudet.

Tom berättar: ” Vi bodde själva i en lägenhet i hotellet. Och Judith, som hon hette, fick låna ett gästrum. Men ibland trodde vi att de brann i hennes rum av all rök som bolmade ut. Hon åt också med oss. Och hon slukade maten. Men trots att hon inte började förrän klockan nio försov hon sig ofta. Och pengarna som hon skulle räkna och bokföra kastade hon bara in i en byrålåda. Efter några dagar rann bägaren över för mamma. När Judith skällde ut en stackar gäst som ville ha sin nyckel medan hon satt i ett av sina långa telefonsamtal”.

Judith: Hämta din jäkla nyckel själv.

Toms mamma hade hört utbrottet och kom springande.

Toms mamma till gästen: Ursäkta...(ger honom nyckeln).

Det är vid tiotiden på mogonen så mamma går ut på gatan och tittar. Går fram till en man som håller på att packa fiskegrejer i sin bil:

Toms mamma: Bill, ska du upp till sjön.

Bill: Japp.

Toms mamma: Om du ser Jeff be honom komma hem. Genast!

Bill: Okey.....

Tom berättar: ”Några timmar senare kom pappa hem.”

(Jeff kör in på gården framför hotellet. Kliver ur bilen och går in. Där hörs en högröstad Judith)

Judiht med gäll röst: ... stick iväg din vandrande loppcirkus.

(Hon skäller ut Lucky).

Jeff till Judith: Ta det lugnt. Lucky brukar få rester från köket om det blir över. Du...förresten, det blev tydligen slut fiskar så jag kommer hem nu. Lucky.. vänta....

Tom berättar: ”För pappa var det slut fiskar. Han fick återgå till jobbet. Men han är en snäll människa. Så han tog...med en suck..pengar från skåpet där Judith visat att hon slängt dom. Han tackade henne och sa att han klarade sig själv. Judith hämtade snabbt sina saker och stack”.

Jeff till Lucky: Kom med ska du få några fiskar. Jag hade tur...

Lucky går med Jeff till bilen. Får två stora fiskar.

Lucky: Det är inte tur. Du är nog en av de skickligaste fiskarna i stan.

Tom berättar: ” Pappa hade alltid gillat Lucky. Och det berömmet gjorde ju inte saken sämre”.

Jeff lastar ur bilen.

Tom berättar: ” Judith såg vi aldrig till mer. Senare hörde vi att den blonda tjejen öppnat eget. Hon handlade med papper och hus och affärerna gick visst strålande. Hon hade sitt kontor i samma stad där hennes mamma var lärarinna. Pappa grämde sig länge. Inte bara över den missade fiskesommaren utan över att han valde så fel... speciellt eftersom ni vet vad han brukar säga: It ain´t always the way it looks (seems).

------------------------------------------------

The Sugerboys fortsatte att spela, på hotellet och saloonen.

Tom berättar: Efter den första ruschen blev det som vanligt under fiskesäsongen. Vi vande oss vid turisterna och det blev nästan som vanligt. Och The Sugerboys kändes som en del av oss. Dom spelade...och ingenting speciellt hände. Inte förrän den andra spelningen på Childrens House”.

The Sugerboys och Honey på scenen. Barnen, Mom och de två poliserna satt och lyssande.

Tom berättar; ”Poliserna var där för säkerhets skull efter det som hände första gången”.

Bandet spelar. Honey sjunger en lugn låt med sin späda stämma.

Mom sitter och nickar till, och hon somnar. Mom ser Honey framför sig när hon halvdrömmer. Han lutar sig över henne...

Mom skriker: Kiss me!!!

Musiken tystnar, alla tittar på Mom som själv vaknade av sitt eget skrik. Mom blir röd i ansiktet.

Hon tittar sig omkring, säger sedan:

Mom: Han försökte kyssa mig.

Hon pekar på Honey.

En av poliserna: Vem?

Mom: Han.

Pekar på nytt.

Den andre polisen: Honey?

Mom nickar.

Poliserna tittar förvånad på varandra.

Polis 1 till Honey: Kom med oss.

Honey: Men... jag har inte.

Polis 2: Tror du Mom ljuger.

Tom berättar :Ingen i stan kunde tro att Mom någonsin kunde ljuga.

Honey rycker på axlarna och följer med.

De går till den lilla polisstationen.

Polis I tar Honey i armen och leder in honom i en cell.

Honey i cellen: Jag har inte gjort någonting. Jag är inte ens intresserad av sånt. Det är nåt fel med mina hormoner. Följ med till bilen för ni se min burk.

Polis 1: Så du menar att du inte gillar sex.

Honey: Nää, jag känner aldrig någonting.

Polis 2: Det låter skumt.

Tystnad.

Honey: Ni måste tro mig. Kontakta mönstringsläkaren.

Tystnad.

Polis 1: Vänta, jag har en idé. Vi har ju en tjej i andra cellen som vi tog för lösdriveri i går. Hon försökte sälja sig.

Polis 2: Hur menar du.

Polis 1: Det är ju ett riktigt bombnedslag. Om hon inte kan få fart på Honey så kanske det är något fel.

Polis 2: Okey, vi testar.

Polis 1 går in till andra cellen.

Polis 1: Hi, vill du få en chans att sticka.

Tjejen: Jää, vill ni har er ett...

Polis 1: Nej, ingenting sånt. Du ska bara hjälpa oss med ett test. Gör du det får du sticka sen.

Tjejen: Få höra.

Polis 1: Vi har en kille i andra cellen som säger att han inte alls är intresserad av sex. Vi tänkte att du kan hjälpa oss att kolla om det stämmer.

Tjejen: Då har ni vänt er till rätt person. Jag kan få en torr kvist att röra sig.

Polis 1 låser upp cellen, ropar till Polis 2:

Polis 1: Plocka ut Honey, ta honom till förhörsrummet. Och säg åt honom att ta av sig på underkroppen.

Polis 2 hämtar Honey. Dom går in i förhörsrummet. Honey tar av sig. Kupar händerna framför...

Polis 2: Lägg dig på britsen.

Honey lägger sig.

Polis 1 till tjejen: Kom med.

Polis 1 och tjejen går in till Honey och Polis 2:

Polis 1: Vi lämnar er ensam. Nu får vi se om du talar sanning, Honey.

Poliserna går ut. Försöker kikar genom persiennerna/gardinerna till rummet. Skymtar bara vad som händer. Tjejen ålar sig på och i närhen av Honey.

Polis 2: Ser du om det händer något.

Polis 1: Nää, tjejen står för.

Dom kikar. Tjejen försöker.

Efter en stund kommer hon ut.

Tjejen: Jo, visst rörde den sig.

Honey vrålar i falsett från rummet: Hon ljuger. Ingenting hände mer än när hon lyfte den.

Poliserna tittar på varandra.

Polis 1 till tjejen: Du ljuger väl inte.

Tjejen putar med de stora brösten: Tror du någon blir opåverkad av mig.

Polis 2 sväljer: Nää, det är nog svårt.

Tjejen: Okey, nu har jag gjort mitt. Då drar jag.

Polis 1: Okey.

Tjejen: Får jag bara låna toaletten först.

Polis 2: Den ligger där inne.

Tjejen går iväg men kliver in i toaletten som har en man på dörren.

Polis 1: Hon gick fel.

Polis 1 springer efter. Öppnar dörren. Där inne står ”tjejen” och pinkar i en ränna/pissoar, stående. Med snopp!

Polis 1 försånat: Men...är du inte...

”Tjejen” tittar på polisen: Både och. Jag är en sorts hermafrodit. Övre delen tjej undre delen kille. Riktigt utrustad på bägge sidorna. Så jag är en vandrande guldgruva. Jag har ju ett jättestort kundunderlag.

Polis 1: Det var som...

”Tjejen” stänger gylfen vinkar lite åt polisen: Stäng mun, det kan segla in en fluga...Morsning.

”Tjejen” går iväg.

Polis 1 går in till sin kollega.

Polis 1: Du kommer inte att tro det. Det var ingen tjej... eller rättare sagt det var en tjej... och en kille.

Polis 2: Va...

Polis 1: Nån sorts...vad hette det....hemfradit..

Polis 2: Vad betyder det.

Polis 1: När det gällde tjejen betyder det att hon var både kille och tjej. När det gäller Honey vete sjutton.

Polis 1 tar fram en lagbok. Bläddrar på måfå.

Polis 2: Vad söker du?

Polis 1: Ärligt sagt, ingen aning. Men om Honey tänder på såna där....då kan det ju vara ett besvis på att han har nå´n vajsing på hormonerna.

Polis 2: Mmmm

Polis 1: Och då kan vi inte hålla kvar honom.

Polis 2: Nääää, det går nog inte.

Polisena går in till Honey som klätt sig och sitter på britsen.

Polis 1: Nu hade du tur. Du tänder tydligen på....her.....hem....ja såna där.

Honey: Såna..vad då.

Polis 2: Såna som är både och.

Honey: Är Mom bisexuell.

Polis 2 upprörd: Nej, vad säger du. Är du inte klok. Vi säger bara att vi inte kan hålla dig kvar.

Honey: Men...varför.....okey då. Jag är fri, eller..

Polis 1: Jo, du kan gå. Men försök inte med någonting. Vi håller ögonen på dig.

Honey går iväg.

Tom berättar: ”Mom protesterade inte heller mot ett Honey släpptes fri. Hon sa någonting om att det kanske var hon som missuppfattat situationen”.

----------------

Hemma hos Lee-Ann. I föräldrarnas hus.

Lee-Ann: Har ni verkligen inte hört någonting från Jack. Jag kan inte låta bli att tänka på honom.

Mamman: Nej. tyvärr. Vi är också ledsna. Han var ju som en son för oss.

Lee-Ann: Jag måste försöka hitta honom. För några veckor sedan var jag i några små städer norrut. Nu tänker jag åka söderut, till Little Town.

Mamman; Tar du Rick J:r med dig.

Lee-Ann: Jag vill ju att ni kallar honom Little Jack. Jag tål inte att höra namnet Rick.

Mamman: Men man kan väl inte bara byta namn.

Lee-Ann fräser: Jag kan det...

Mamman: Tänk att han blev mörk som Jack. Jag har funderat, han är väl inte...

Lee-Ann: Mamma....

Lee-Ann: Kom nu Little Jack. Vi ska ta bussen.

Little Jack: Vars ska vi.

Lee-Ann: Ut på en liten utflykt. Kom nu..

De går iväg....till busstationen....kliver på en buss...den rullar iväg. Kommer fram till en väg som går till vänster. Där står en gammal vägskylt av murknad trä. Åt det håll de kom ifrån står först någonting som nästan försvunnit och sedan city....på vägen i andra riktningen är armen av och det enda som syns är Rock...och på armen till vänster: Little Town. Bussen svänger in mot Little Town.

Den kommer fram till stan. Lee-Ann och Litte Jack kliver av tillsammans med några andra.

Samtidigt går Lucky in i stans enda affär.

Affärschefen som står vid köttdisken: Hej, Lucky. Har du hittat pengar igen.

Lucky: Nä, jag har gjort et litet jobb och tjänade några dollar.

Chefen: Då ska du få göra en bra affär. Jag har lite kycklingben, du får alltihop för 30 cent. Jag ska bara slå in dom.

Utanför.

Little Jack: Mamma, jag är törstig. Kan vi inte köpa en läsk.

Lee-Ann: Jo, visst. Vi går in i affären.

Lee-Ann och Litte Jack går in på ena sidan en lång hylla med varor. På andra sidan går Lucky.

Lee-Ann tar en läsk och de vänder mot kassan. Lucky går sakta och ser om han hittar någonting i hyllorna.

De kommer nästan att krocka vid ändan av hyllan som vetter mot kassan. Då ropar chefen.

Chefen: Lucky kom hit.

Lucky vänder går tillbaka till köttdisken.

Chefen: Jag glömde att skriva priset på paketet, så dom vet i kassan..

Under tiden betalar Lee-Ann läsken och dom går ut.

Litte Jack sätter sig på en bänk.

Lee-Ann till Little Jack: Vänta här. Jag ska gå in till frisören och höra om han känner någon Jack. Frisörer brukar veta det mesta...

Lee-Ann går in:

Lucky kommer ut. Går fram till Little Jack.

Lucky: Hej, gott med lite dricka i värmen.

L Jack: Joo...

Lucky: Vad heter du.

L Jack: Litte Jack.

Lucky: Nästan som jag...fast jag heter bara Jack. Förresten vill du köpa en lott.

L Jack: Njaa, vad kostar den.

Lucky: En dollar.

L Jack tar upp lite småpengar ur fickan och råknar.

L Jack: Jag har bara 90 cent.

Lucky: Du kunde ha fått den för det. Men det är min provision som fattas.

L Jack: Vi kan vänta på min mamma.

Lee-Ann inne hos frisören.

Lee-Ann: Känner du någon som heter Jack. Hon visar en bild av en ung ganska korthårig Jack utan skägg.

Frisören: Nää, jag känner de flesta men honom har jag nog inte sett. Men fråga i restaurangen.

Lee-Ann går dit.

Lee Ann visar kortet. Restaurangchefen skakar på huvudet.

Vid ett bord sitter en gäst som ropar till Lee-Ann.

Gästen: Hej, vad gör du här.

Lee-Ann: Men hej Allan. Kör du ut dina varor.

Gästen till chefen: Vi bor grannar.

Gästen till Lee-Ann: Du kan få åka med hem. Jag är klar...

Lee-Ann suckar: Det är lika bra. Det här ger ändå ingenting...

De går ut.

Lee-Ann ropar till L Jack: Kom nu, vi får skjuts av Allan.

L Jack: Men mamma...

Lee-Ann: Kom nu så han slipper vänta.

L Jack: Men....(till Lucky) Vänta jag ska prata med henne.

L Jack springer iväg. Mamman är på väg att kliva upp i lastbilens passagerarplats.

L Jack: Mamma, jag lovade en farbror att köpa en lott. Jag behöver bara tio cent.

Lee-Ann: Vi har inte tid.

Allan startar bilen. De rullar igång. Allan stannar och säger: Jäklar. Jag glömde mössan i restaurangen.

Han kliver av.

L Jack: Då hinner vi köpa lotten.

L Jack och Lee-Ann kliver av, går mot bänken. Där sitter ingen. De tittar sig runt...och märker inte Lucky som ligger och halvslumrar i skuggan av ett träd.

Lee-Ann och L Jack går tillbaka till bilen. Allan kommer och de åker i väg. Tillbaka till den gamla vägskylten och tar vägen mot ....city.

L Jack: Mamma. vet du farbrorn med lotterna hette som jag, Jack.

Lee-Ann stelnar till: Vad säger du.

Snabbt letar hon fram kortet, visar L Jack: Såg han ut så här.

L Jack tittar noga, säger sedan: Näää...

Lee-Ann sjunker ihop. Uppgiven. De rullar iväg hemåt.

------------------------------------------------------

Tom berättar:”Månaden började lida mot sitt slut. The Sugerboys började bli riktigt samspelta. Och dom slapp fler incidenter som den med Mom. Bara två smärre inträffade....”

Paus i spelningen på saloonen. Blacky går bland borden.

En gäst vid ett fullsatt bord till Blacky: Du....boy...hämta mig en öl.

Blacky: Pratar du med mig..

Gästen: Var inte uppkäftig. Här är vi vana att svartingar gör som vi säger.

Blacky: Inte den här.

Gäster ställer sig upp: Då ska jag visa hur det går..

Den stor växte China kommer långsamt gående fram till bordet.

China: Är det något problem.

Gästen tittar upp på China: Äh..nä..jag bara skojade med din kompis.

Gästen sätter sig ner och tittar i bordet.

(En annan dag). Indi är på väg ut ur saloonen under en paus. En berud gäset vid baren ropar på honom:

Gästen: Hej, hövdingen. Får jag bjuda på lite eldvatten.

Indi: Tack..men jag dricker inte.

Gästen: Okey, då röker vi fredspipa i stället.

Indi: Jag röker inte heller.

Gästen: Va fan. Duger jag inte.

Gästen måttar ett slag. China som kommit tar tag i gästens arm.

China: Vad gäller det.

Gästen drar snabbt ner armen: Eh..nä det var ingenting. Eller hur chief (hövding).

Gästen vänder sig mot baren och smuttar på sin öl.

Tom berättar: ”Även mina eländiga lotter var äntligen slut. Jag hade, liksom mina kompisar som också sålde, tvingat föräldrar och andra släktingar att köpa. Hela stan var less på lotterna. Ingen vann ju. Den ende jag hörde talas om var Erics pappa som vann på en av sina lotter. Men när Eric, en kille som gick i min klass, hämtade ut vinsten tog Ed tillbaka de fyra lotter han hade kvar. Eric fick visst ändå sina 40 cent i provision för dom lotterna.

Nästan alla hade sålt slut - utom Lucky förstås. Han hade ju inga släktingar som han kunde ”tvinga”...”

Tom: Hur många lotter har du kvar, Lucky.

Lucky suckar: 19...en har jag gett bort. Eller rättare sagt bytt bort, mot en stor biff.

Tom: Men du, nästan ingen har vunnit. Tänk om du har en massa vinstlotter kvar. Ska vi prova att öppna en. Jag har några dollar så du kan få en om det inte är vinst.

Lucky: Inte ska du slösa bort dina pengar.

Tom: Jo, jag har råd. En i alla fall...

Lucky: Okey, bara en då.

Lucky öppnar en lott: Kan du titta Tom.

Tom tittar på numret på lotten och på listan som stod på lotten.

Tom upphetsat: Du har vunnit....100 dollar.

Lucky: Nej, du luras.

Tom: Nää, det är sant. Vi öppnar en till.

Lucky: Okey, jag betalar.

Tom öppnar, kollar: 50 dollar till.

Tom: Vi fortsätter.

Lucky: Joo, jag har ju råd även om det bara är nitar.

De öppnar. Tom skriker: 100 dollar....50....250......

När alla lotter är öppnade.

Tom: Inte undra på att du kallas Lucky. Tänk du fick nästan alla vinstlotter. Det är ju över 2000 dollar. Gå genast och lös in vinsterna hos Ed. Jag ska hjälpa Sugerboys. Dom ger sig ju iväg i dag.

Tom går ut till bilen, berättar: ”Honey bodde i bilen hela månaden. Pappa erbjöd honom gästrummet som blev ledigt när Judith försvann men Honey vill bo kvar i bilen. Han ville nog inte tränga sig på. Honey menade att bilen var parkerad i skuggan så han vaknade inte av morgonsolen så det var inga problem”.

Tom kommer fram till förrådsrummet där trion bott.

Tom: Trist att ni måste åka.

Blacky: Jo, det tycker vi också. Vi har haft det jättebra. En av fiskarna som hörde oss spela i saloonen äger ett par stora hotell. Han ville att vi skulle åka runt och spela på hans hotell. Så vi får chansen att fortsätta.

Tom: Det är ni värda. Ni är riktigt bra. Honey blir väl med.

Blacky: Jo, han hör ju till bandet.

Trion plus Honey fortsätter att göra sig klara.

Lucky är på väg hem till Ed. Han kommer fram och knackar på.

Ed: Kom in.

Lucky kliver in. Ed och Printy sitter vid ett bord.

Ed: Lucky....vad vill du då.

Lucky plockar upp lotterna ur fickan: Jag har några vinster jag vill lösa in.

Ed blir blek och tittar på Printy.

Ed: Vinster.....få se.

Ed tittar på lotterna. Printy kikar över axeln.

Printy: Jo, det stämmer. Det är vinstotter.

Ed: Vänta nu (blinkar till Printy). Nu har du osis Lucky. Vinsterna skulle ha varit inlösta senast den sista förra månaden, alltså i går. Tyvärr.

Printy: Men,...

Ed vinkar med handen, irriterat, mot Printy: Lucky, kan du läsa...

Lucky: Njae, inte så bra.

Ed: Du har inte sett det finstilta.

Lucky: Nää.

Ed: Där står att vinster ska vara inlösta senast i går. Tyvärr...

Lucky: Stämmer det verkligen...fast det var ju söndag...kan du inte göra ett undantag. Jag behöver verkligen pengarna.

Ed: Tyvärr, regler är regler. Vi måste följa dom vare sig vi vill eller inte. Så nu blir du skyldig oss arton dollar i stället, 20 minus din provition.

Lucky: Skyldig....

Ed: Ja, du har ju inte hunnit sälja lotterna.

Lucky: Men hur ska jag....

Ed: Ingan fara. Betala när du får råd.

Lucky: Men....så jag får ingen vinst.

Ed: Tyvärr.

Lucky går ut med sänkt huvud.

Printy: Nu var du hemsk. Det står ingenting om sista datum. Det glömde vi totalt bort.

Ed: Lugn..i morgon söker jag upp Lucky. Jag säger att han inte behöver betala för lotterna. Och att han till och med får behålla den dollar han sålt för. Då glömmer han säkert bort allt om några vinster. Blir det ändå något trassel trycker du bara upp ett blad där det står att den sista i förra månaden var sista datum för att hämta vinster. Det fixar sig.

The Sugerboys och Honey kliver in i skåpbilen. Tom, hans mamma och pappa står och vinkar adjö.

Tom ropar: Lycka till.

Blacky, China, Indi och Honey vinkar och bilen rullar iväg.

Toms pappa: Det kommer att bli tomt.

Lucky går med sänkt huvud efter gatan. Han märker inte en person som hälsar på honom.

Bilen rullar....Lucky går vidare och möter bilen.

Bilen saktar in. Blacky sticker ut huvudet genom rutan: Hej då, Lucky. Nu drar vi vidare.

Lucky: Sticker ni. Får jag följa med.

Blacky: Varför det...men du måste väl packa först.

Lucky: Nej, jag har ingenting. Får jag sitta där bak. Jag vill åka ut att någon ser mig...eller i alla fall några.

Lucky kryper in genom bakluckan och kurar ihop sig på golvet. De åker iväg.

Lucky: Har vi lämnat stan nu.

Indi: Jo då. Vi ska snart svänga ut på stora vägen.

Lucky: Tänk...jag har nog lite tur ändå. Att jag kom just när ni skulle åka så jag kunde följa med. Jag har nog sån tur att jag stöter på Lee-Ann någon gång...

När han säger det svänger bilen till vänster på stora vägen, till det som den gamla träskylten visar ....Rock...tvärt emot vägen till....city.

Bilen syns rullar bort efter vägen....

-------------------

En äldre Tom syns bakifrån, kratta på hotellets tomt.

Tom berättar: ”Det har snart gått 30 år sedan The Sugerboys spelade i vår lilla stad. Det var den mest händelserika sommaren i staden. Jag hjälper ibland till i mina föräldrars hotell. Fast det är inte lika mycket folk längre, fisket har blivit mycket sämre.

(Mom är borta. Hon hade inga släktingar så när huset såldes gick pengarna till Childrens House. Dom fick även hennes saker. Bland annat några leksaker, bilar som såg lite konstiga ut.

Ed avgick för några år sedan som borgmästare. Ingen förstod riktigt hur han kunde vinna alla val. Men Printy som gjorde röstsedlarna förklarade att allting var okey. Printys affärer blomstrade förresten under åren som Ed var chef i stadshuset.)

Men jag hjälper inte bara till med hotellet. Under sommaren när Sugerboys var hos oss lärde jag mig att jag har någonting som gör att folk har förtreonde för mig. (Tom vänder sig om, han har prästkrage). Så jag blev präst i vår församling.

Men varje gång det rullar in en skåpbil i vår stad tittar jag omedvetet lite extra...

Tom nynnar en av The Sugerboys bästa låtar under eftertexten

 

Tonar ner.

Men då hörs en röst: ...men det finns ju många frågor som är obesverade.

Hjälp mig.

På duken flashar: What happend???

Rösten till publiken: Hjälp mig, all please... fråga .,.What happend...flashar ett par gånger,...

Rösten: Vem jag är...bara berättaren. Jag ska hjälpa er att hitta svaren...vad som hände.

Ni vet att Mom har gått bort. Det hände en kväll när hon var hemma i huset tillsammans med Billy.

Mom: Oh, Billy, i kväll är du en riktigt bra chaufför.

Billy kör och Mom blir rödare, andas häftigare och häftigare. Plötsligt faller huvudet bakåt och Mon blir tyst och vit... Billy tittar på henne och ser fundersam ut.

Billy: Mom...Mom----MOM!!!

Billy ser förtvivlad ut. Han tar med sig bilen och rusar ut ur huset, gallskikande: Hjälp!!!

Några personer kommer:

En säger: Vad har hänt, Billy.

Billy skriker och viftar in mot huset.

Någon säger: Är det något med Mom?

Dom går in. Billy visar vägen och pekar mot Mom. Hon ligger i sängen, livlös. Utan kläder på underkroppen (fast det syns inte riktigt).

En person går fram, känner på hennes puls och skakar på huvudet.

Billy gråter.

Berättaren: Ed tog hand om allt. Han sålde Moms hus. Pengarna gick oavkortat till Childrens House. Liksom Moms grejer, bland annat några konstiga bilar (ett av barnhemsbarnen sitter och håller i en och tittar konstigt på den). Ed må vara en skurkaktig typ men Childrens House värnade han om. Mom hjälpte nämligen till att ta hand om hans son Jonny när frun stack med en handelsresande. Mom och Jonny lekte ofta...med bilar.....no,no, bara vanliga normala leksaksbilar. Ed, ja. Han blev borgmästare i stan. Fast ingen förstod hur han kunde vinna valen.

Ny miljö: En lokal. Där sitter Printy och en dam vid ett bord. Det står två skyddade valplatser (bord med skynke) en bit ifrån och en valurna ligger under bordet. Folk kommer, tar en lapp går bakom skydden, kommer tillbaka och ger ett kuvert till damen som stoppar det i urnan. Printy prickar av.

Printy: Nu har över två tusen röstat. Undra hur det går.

Damen: Jag hoppas på Dick.

Printy: Inte skulle väl Ed vara så dum som borgmästare.

Damen: Tycker du ja, ni har ju mycket affärer ihop.

Fler kommer och röstar.

Klockan visar halv sex.

Printy: Nu är det bara en halvtimme kvar. Det är lugnt..jag går en sväng på toa.

Damer: Javisst..det kommer nog inte så många fler.

Printy går ut i korridoren men förbi dörren där det står toalett och vidare till en liten städskrubb. Där går han in och längst in under lite bråte ligger det en likadan valurna. Bredvid ligger i högar om 50 igenklistrade valkuvert. Printy tar några högar, plockar bort några ur en hög och lägger in resten i urnan.Sedan går han tillbaka.

Berättaren: Valet hölls på en söndag så natten innan hann Ed och Printy smyga in med urnan prepererad med 2000 färdiga röster. Ed hade ju nyckel till stadshuset där valet hölls.

Printy till kvinnan: Ingen?

Damen: Näää

Dom sitter och väntar.

Printy: Nu är tiden snart ute..kan du gå och låsa jag plockar bort här inne.

Damen: Okey.

Hon går iväg.

Printy drar iväg urnan, som är satt på löstagbar hjulställning in i fönsterlösa rummet och gömmer urnan bakom ett bord. Sedan skyndar han sig iväg till städskrubben och hämtar den nya urnan. Han hinner med marginal tillbaka innan kvinnan återvänder.

Printy: Kan du dra in rösturnan.

Damen: Jo, visst.

Printy: Nu låser vi.

Damen: Det är bra med två lås och att vi har vi sin nyckel. Då kan ingen ta sig in och fuska.

Printy: Nej, det känns bra. Jag låser först.

Printy låser ena låset.

Damer går fram och låser det andra.

Printy: Vi ses här nio i morgon bitti.

Damen: Jaa, det blir spännande att räkna rösterna.

Morgonen därpå. Printy, damen och två äldre herrar är på plats. Printy och damen låser upp.

Printy: Kan du ta ut urnan.

Damen nickar och hämtar den.

Printy: På de röda valsedlarna står Ed och på dom blå Dick.

De sätter sig vid bordet och börjar sprätta kuverten. De två äldre männen anteckar rösterna.

Räkning, sprättning, ett tag.

Den ene herren: 1214 på Ed och 1004 på Dick.

Den andre mannen nickar.

Damen reser sig och fräser: Ed...fy sjutton.

Printy skakar hand med männen som går.

Damen till Printy: Okey, nu är det några år till nästa val. Tar du hand om min nyckel också till dess.

Printy: Okey...

Utanför Hansons Hotel:

En man till Jeff: Hörde du hur det gick i valet.

Jeff: Joo, Ed vann. Röstade du på honom?

Mannen: Nää...

Jeff: Inte jag heller.. men många andra måste ha gjort det.

Berättaren: Ed vann fem borgmästarval. Och han skötte sig faktiskt riktigt bra. För några veckor sedan avgick han och är nu nån sorts allt i allo på Childrens House.

Berättaren: Printy då? Jo, han hade svårt att bära på alla hemligheter, det tärde på honom. Han fick många jobb av Ed. Mer än Printy egentligen ville ha. Visserligen tjänade han bra men det blev slitsamt också. Och den psykiska och fysiska stressen blev för mycket. En dag, på tryckeriet, sjönk Printy bara ihop. Hjärtat orkade inte...Och det var just innan Eds femte val. Men Ed vann det med justa metoder. Efter den segern lovade Ed sig själv att det var slut med alla skumma affärer.

En äldre fru till Ed: Var är din Jonny nu för tiden.

Ed: Han for och sökte upp sin mor för ganska många år sedan. Där träffade han en tjej, dom har två barn förresten. Ibland kommer dom och hälsar på mig.

Ed lyfter på hatten pch promenerar iväg mot Childrens House.

----

Berättaren: Kommer ni ihåg Daisy.

Bild från ett hotellrum. Daisy sitter upp med täcket runt omkring sig. Bredvid ligger en liten man.

Daisy gräver i handväskan och hittar en pincett. Hon stäcker sig mot nattduksbodet, där står en kaffekanna och en kaffekopp. Hon tar en sockerbit.

Med pincetten i ena handen och sockerbiten i andra säger hon: Komsi..komsi...

Lille mannen: Lägg av..jag vet att jag har liten. Du behöver inte skoja om det.

Daisy: Jag skojar inte. Min kompis Ellen har alltid sagt att storleken inte har någon betydelse. Nu vet jag det...det är hur den används som räknas. Jag har haft en fantastisk bröllopsnatt.

Daisy dyker med ett skratt in under mannens täcke med pincett och socketrbit.

Daisy under täcket: Oj,...han gillar verkligen sött...som sockebiten...och jag.

 

Över till Little Town. Ellen står och sätter upp en ny skylt utanför restaurangen. Plockar ner den som det står Freds på och sätter upp en större med: Ellen och Freds.

Hon tar den gamla skylten och går in i restaurangen.

Ellen: Nu ser det bättre ut.

Fred: Du har alltid rätt lilla gumman.

In kommer fyra färgade män.

Ellen: Hi boys. Slå er ner.

Fred bara nickar.

 

Berättaren: Ni vet sommaren när alla skulle berätta sin historia för Tom. Peggy, tjejen på Childrens House, gjorde det också.

Peggy och Tom på en höskulle.

Peggy: Jag har hört att min mamma la mig utanför dörren till Childrens House. Jag låg i en papplåda. Sedan har jag bott på Childrens House och jag har väl haft det ganska bra. Vi har ju skola. Föreståndarinnorna och speciellt Mom har varit som föräldrar för mig.

Tystnad

Peggy skrattar till: Tänk så dumt, att jag blev rädd för China.

Tystnad igen.

Peggy tittar på Tom: Tom..har du nån flickvän.

Tom blir röd i ansiktet och skakar på huvudet.

Peggy: Tom...tycker du jag är...söt.

Peggy sträcker på sig och drar med fingrarna genom håret.

Tom sväljer och tittar ner.

Tom: Njaaa....jooo...eller....

Peggy böjer sig fram och ger Tom en snabb puss, sedan hoppar hon ner från höet och springer iväg.

Tom sitter kvar, ser förvånad men ganska glad ut.

Berättaren: Tom och Peggys vänskap fördjupades. Äh...dom blev kära helt enkelt. Peggy bodde kvar på Childrens House. Hon hjälpte föreståndarinnan.På sommaren, när skolan slutat, blev det nästan tomt. Ed hade lyckts hitta familjer som tog hand om barnhemsbarnen så att barnen fick komma till nya miljöer. En del barn blev kvar hos sina nya familjer. Det var bara tre förståndshandikappade som bodde i huset, Billy, föreståndarinnans pojke och en tioårig flicka.

Flickan åkte hem till sina föräldrar, föreståndarinnan och pojken åkte också iväg och Billy bodde hos Toms föräldrar, i förrådshuset. Peggy höll ett öga på Billy och hjälpte till i hotellet så att Toms pappa äntligen kunde åka på sina fisketurer. Tom var förstås också glad över att ha Peggy på hotellet.

Billy kör runt med gräsklippare på hotellets gård.

Peggy till Tom: Billy älskar gräsklippare. Han kan klippa hela dagarna.

Tom: Så bra att vi har stora gräsmattor...

Peggy och Tom går hand i hand in i hotellet.

Toms mamma möter dom i dörren.

Toms mamma: Jasså, det är såna här turturduvor i farten.

Tom: Mamma...vi ska förlova oss.

Toms mamma: Så kul. Då blir pappa jätteglad.

Berättaren: Det blev han verkligen. Sedan gifte dom sig, Peggy och Tom. Och Tom blev alltså präst och Peggy tog så småningom över som föreståndarinna på Childrens House. Men hon hjälpte till på hotellet när Toms pappa blev riktigt fiskesugen.

----

Beättaren: Poliserna...jo dom hade det lugnt. Några överförfriskade personer att hjälpa hem...några mindre bilolyckor. Fast en gång...

Poliserna står på trottoaren vid sidan av huvudgatan.Plötsligt stannar en bil utanför banken. Ur hopparen en maskerad man som rusar in på banken.

Poliserna tittar på varandra. Dom drar sina vapen och småspringer fram till bankens dörr. Sedan kikar dom in.

Polis 1: Du tar bakdörren.

Polis 2 smyger iväg.

Polis 1 öppnar försiktigt huvuddörren, kliver in med dragen pistol.

Folket inne på banken skriker, många kastar sig på golvet.

Polis 1: Frys...

Framme vid en av kassorna står den maskerade mannen och raffsar ihop en bunt med pengar.

Polis 1 pekar med vapnet mot den maskerade mannen: Det är lika bra att du ger dig.

Den maskerade mannen vänder sig om. Han har en fantomenmask och en kavaj över resten av den täckande utklädseln.

Mannen: Vad är det...

Polis 1: Försöker du inte råna banken.

Mannen: Nej, hur kan du tro det.

Polis 1 pekar mot huvudet på mannen: Masken...

Mannen: Jag är på väg till en maskerad och var tvungen att hämta lite pengar.

Polis 1: Ja, ursäkta då...men det såg ut som.

Då strormar Polis 2 in via bakdörren.

Polis 2: Stopp!!!!

Polis 1 vinkar avvärjande: Det är okey...

Polis 2: Har han gett sig

Polis 1: Nää, det är bara ett missförstånd.

Polis 2 sänker vapnet och tittar förvånat på sin kollega: Är det inget rån.

Polis 1 skakar på huvudet...

Mannen tar sina pengar och går iväg säger till poliserna: Ni borde väl veta att fantomen är god.

Poliserna stoppar ner sina vapen och lommar iväg.

 

Berättaren: Hermafroditen...?

Bild på honom/henne.

Berättaren: Jo, den bestämde sig efter moget övervägande för bara ett kön.

Hermafroditen står utanför ett sjukhus och singlar slant. Tittar vilken sida som kom upp, stoppar slanten i fickan och går in genom dörren till sjukhuset.

Berättaren: ...och kom ut som en man.

Bild bakifrån på f.d hermafroditen, lång rosa klänning och scarf. Vänder sig om, målad med läppstift och sminkad.

Berättaren: ...i alla fall kroppsligt.

 

Berättaren: Judith...jo, hon hann få sparken från tolv jobb efter inhoppet på Hansons hotell. Och hennes rökande gjorde att hon blev beroende av syrgas. Ont krut förgås inte så lätt heter det....men det stämde inte när det gällde Judith, hon tynade bort i tidig ålder.

Den ljusa tjejen som inte fick jobbet av Toms pappa. Jo, hon fortsatte att lyckas bra. Först träffade hon en kille som hade en ny affärsidé, med något som hette datorer.

Blonda tjejen till datorkillen. Ge mig en vecka.

Berättaren:Strax efter kom två killar som påstod att dom uppfunnit telefoner utan trådar som man kunde ha med sig.

Blonda tjejen: Ge mig en vecka.

Sedan bild på blonda tjejen som skakar han med först datorkillen och sedan telefonkillarna.

Berättaren: Hon bodde tillsammans med en tjej. Hennes personal brukade lite förlägna förklara att det var en kusin från landet.

Bild på Blonda tjejen och ”kusinen” i Blonda tjejens kontor. Dom dyker in bakom en dörr, kramas och ger varandra en smabb puss. Dom håller varandra i handen.

Blonda tjejen viskar: Vi ses i kväll.

Kusinen går.

 

 

Berättaren: Sugerboys..okey.

Bild när dom svänger ut på stora vägen. Dom åker och kommer fram till ett hotell. Där tar ägaren emot.

Ägaren, George, nickar mot Lucky: Vem är han.

Blacky: Äh.. han hjälper oss med grejerna.

George: Okey, han kan få mat och husrum. Överens...

Blacky nickar.

Lucky tar med sig Blackys flöjt och bär in den.

Gänget följer ägaren in i hotellet. Dom sätter sig ner vid ett bord i restaurangen.

George: Jag äger fyra hotell här i delstaten. Kan ni åka runt. En månad på varje ställe.

Blacky tittar på dom andra. China nickar. Indi också och Honey.

Blacky: Okey. Vi börjar här...i morgon.

Berättaren: Och Sugerboys åkte runt på Georges hotell. Kontraktet förlängdes, ett år, ett år till och ett år till.

Dom sitter på hotellrummet. Blacky räknar pengar. Han lägger undan en liten hög.

Indi:Varför lägger du undan pengar.

Blacky: Det är tio procent till John. vår manager.

China: Har du lagt undan pengar till honom hela tiden, under alla år.

Blacky nickar.

China: Men det var ju inte han som fixade oss det här jobbet.

Blacky: Nej, men det var han som gav oss chansen Och vi har inte sagt upp samarbetet. Men det börjar bli dags att skicka honom pengarna. George ska visst åka till big city och titta på ett hotell nästa vecka.

 

Blacky går några dagar senare till en bank kommer ut med en check i handen. Går tillbaka till hotellet.

Blacky ger den till George.

Blacky: Här är checken jag pratade om. Hittar du till Johns kontor.

George: Jodå, jag vet var det ligger.

George går ut, kliver in i bilen och åker iväg.

 

George parkerar. Går in till Johns kontor. Knackar på.

John kommer och öppnar. Han är sliten jämfört med förra gången. Orakad, kostymen är skrynklig.

George: Heter du John.

John nickar.

George: Får jag komma in.

John: Jo, visst. Men bara ett av rummen är mina. Den här branschen börjar bli tuff. Många skumma typer som bara är ute efter att göra snabba pengar. Utan att ta minsta hänsyn. Vad kan du...

George: Nej, jag söker inte jobb. Jag har med mig en check från Sugerboys.

John: Jasså, jag har inte hört av dom på länge. Jag fick lite pengar för deras spelningar när jag var hemma i Little Town. Men det är ett par år sedan.

George: Här är checken.

John tar på sig glasögonen, svajar till:

John: Nej, det var som tusan. Så mycket pengar. Är det sant...

George: Jo, dom har jobbat hos mig ett par år. Och tydligen har dom lagt undan en viss procent till dig.

John: Mina böner har blivit hörda. Nu kan jag köpa salooon-baren i Little Town som är till salu och jag slipper den här skiten.

John: Tack, tack.

Han skakar Georges händer och kramar om honom.

George: Tacka inte mig, tacka Sugerboys.

George lämnar kontoret. John sitter kvar. Stryker sig genom skäggstubben och ser salig ut.

 

George kommer tillbaka till sitt hotell.

Sugerboys och Lucky sitter och äter.

George: Får jag slå mig ner.

Indi: Visst, självklart. (Leende) det är ju ditt hotell.

George vänd mot Blacky: John fick sina pengar. Han blev överlycklig.

Blacky: Kul...tack.

George: Jo, nu ska ní få höra. Jag köpte inte hotellet i big city. Men jag fick ett bättre tips. Jag ska köpa ett i Las Vegas. Där finns framtiden. Och jag vill att ni hjälper mig att dra igång verksamheten.

Blacky: Det går nog bra. Vad säger ni.

Indi, China och Honey nickar.

Honey: Du har hjälpt oss George, så visst ställer vi upp.

 

Berättaren: Så gänget åkte till......LAS VEGAS.

 

Sugerboys och Lucky åker in 60-talets Las Vegas.

Blacky: Titta efter en skylt med Georges.

Dom tittar och tittar på alla flotta neonsyltar.

Indi skriker: Där...där borta.

Blacky kör fram till hotellet. Ett ganska litet. Han parkerar på en plats där det står personal. Dom går in i hotellet fram till receptionen.

China till tjejen: Är George här.

Tjejen: Nää...men han kommer nog snart. Ni är väl Sugerboys.Här är nyckeln till erat rum. Packa upp och sedan kan ni gå ner i restaurangen och äta en bit.

Lucky: Tackar...

Tjejen: Börjar ni spela i morgon kväll.

Blacky: Jo, det är sagt så.

Tjejen: Bra för det är många nyfikna som kommit, som alltid när det blir en ny ägare. Men George ska köra sig vanliga stil. Inte för pråligt men ändå elegant. Fast vi kommer att ha ganska många spelautomater.

Blacky: Vi spelar inte så mycket...men vi kommer nog att prova.

Dom går iväg till rummet.

 

Berättaren: The Sugerboys spelade i Las Vegas...musik alltså. I flera månader.

På rummet.

Honey tar fram sin jätteburk med hormoner.

Indi: Nu har du inte så värst många kvar.

Honey: Nej, fast jag har glömt bort att ta dom ganska ofta senaste tiden. Det händer ju ingenting.

Lucky: Prova att ta lite fler på en gång.

Honey: Vågar jag det.

Blacky: Jo, en gång kan nog inte skada.

Honey tar en hel näve och kastar in i munnen. Han dricker ur ett glas vatten.

Sedan rycker han lite på axlarna.

Honey: Det blir väl ingenting, som vanligt....

Berättaren: Några kvällar senare.

The Sugerboys uppträder med sina ganska lugna låtar och Honeys gosseröst. Men plötsligt händer någonting...eller ganska mycket.

Först börjar Honeys röst skära sig. Och han tappar samtidigt lite av koncenrationen. Nära scenen står ett riktigt bomnedslag, tjej alltså, men stor urringning som visar mer än det döljer.

Honey tittar och tittar och känner nåt konstigt.

Men publiken nära scenen ser vad som händer – som en tältpinne i byxorna. Några skrattar och pekar.

Och rösten skär sig mer och mer.

Musiken tystnar. Blacky, Indi och China tittar först på varandra och sedan på Honey som ser förvirrad ut och vänder ryggen mot publiken för att dölja sitt eh...till..stånd. Fast samtidigt kikar han över axeln mot urringningen.

Blacky: Och nu tar vi en liten paus.

De går bakom scenen.

Blacky till Honey: Vad har hänt...är du förkyld.

Honey kraxande: Nej, det hände bara något med rösten...och med något annat.

Han nickar neråt.

Dom andra ser vad som hänt.

Indi: Då gjorde dom nytta..tabletterna.

Honey: Jo, det måste vara så.

Blacky: Men hur ska vi göra. Du kan ju inte sjunga...

Honey: Nej, men rösten kanske går till sig.

Blacky: Okey, men tills vidare kör vi bara instumentalt.

Honey: Jo, visst. Jag ska försöka få tag på doktor Maddox och höra hur jag ska göra.

(Blacky går iväg och stryker ett litet streck över Honey på skylten: The Sugerboys med Honey. Behövs det...förf anmärkning)

George kommer fram: Vad har hänt.

Blacky: Honey har tappat rösten. Men vi forsätter utan honom.

Geroge: Okey, men jag hopoas han kommer tillbaka.

Blacky: Det hoppas vi också. Han ska ringa doktorn i morgon.

 

Dagen efter på hotellrummet.

Honey: Jag ska ringa doktor Maddox. Hennes nummer står på burken.

Honey ringer: Hallå, jag söker doktor Maddox.

Andra sidan en herre: Jill, nej hon jobbar inte här längre. Hon har öppnat eget. Men jag har hennes telefonnummer här. Ett ögonblick.

(Över till Honey);....sex, fyra, tre. Tack.

Honey lägger på. Ringer igen.

Andra sidan: Smiths läkarmottagning.

Honey: Jill Maddox.

Jill: Jo, fast numera... Vad gäller det.

Honey: Jag vet inte om du kommer ihåg mig. Jag heter Bill Lawson. Du var läkare när jag mönstrade. Jag hade problem med hormonerna och fick jättemånga tabletter av dig.

Jill: Jovisst...jag har sökt sig de senaste månaderna men inte fått tag i dig. Jag läste nämligen i en medicinsk rapport att det går att öka dosen för att få hormonerna i balans. Tidgare vågade vi inte riskera för stora doser. Hur är det med dig..har det hänt någonting?

Honey: Jo, det kan man säga.

Jill: Jag hör det på rösten. Har det hänt något annat.

Honey: Skägget har börjat växa...och något annat också.

Jill skrattar till: Jag fattar. Var är du nu.

Honey: I Las Vegas. Jag sjunger med ett band...eller sjöng. Just nu är inte rösten den bästa.

Jill: Bara lugn den blir snart stabil. Fast då blir det en mansröst så du kanske skulle gå och skola den. Ta sånglektioner.

Honey: Ok.

Jill: Du...jag kanske skulle komma och titta till dig. Jag kan dra av resan...för medicinkt forskning. Var bor ni?

Honey: Georges hotell.

Jill: Jag kommer i morgon...och du har verkligen fått fart på allting?

Honey: Mer än nog....vi ses.

Honey går ut på toaletten. Ställer sig på händerna och pinkar....

 

Resten av Sugerboys spelar.

Blacky: Nu blir det en paus.

Dom går av scenen.

Blacky: Vi går och äter. Lucky här har du.

Blacky ger Lucky några dollar.

Lucky: Ni är snälla. Tänk att jag får alla pengar som folk ger er för att få sin önskelåt spelad.

Blacky: Vi tjänar nog ändå. Vi har ju mat och husrum gratis. Så det går ju nästan inga pengar.

Lucky stannar vid en spelautomat. Stoppar i mynt och drar några gånger.

Honey: Ska jag prova en gång till eller byta automat...

Han byter till automaten bredvid.

Drar och vinst. Två körsbär, två mynt ramlar ut.

Indi: Nu är Lucky igång, vilken turkille.

Lucky: Det kanske har vänt...

Blacky: Spara vinsten till senare. Nu går vi och äter.

Dom går iväg. En rik amerikansk dam, blåhårig och stora smycken, tar apparaten som Lucky lämnade innan han vann.

Hon drar och på första draget börjar det tjuta: Jack Pot!!!!

 

Dagen efter. Doktor Maddox hemma.

Jill: Oscar. Jag måste åka och titta till en patient. Jag skrev ut hormoner för några år sedan och nu gör jag en uppföljning.

Maken, en strikt läkare, sitter i fåtöljen med en tidning: Det är väl viktig forskning. Ingenting onödigt. Du vet att du behövs på vår mottagning. Vi behöver alla inkomster.

Jill: Vi klarar oss nog....jag tar flyget och är tillbaka i morgon.

Maken: Var bor han.

Jill: I La....i San Francisco.

Hon pussar maken på pannan. Han är redan tillbaka i sin tidskrift.

Jill kommer till Georges hotell.

Jill till tjejen i receptionen: Jag söker Bill Lawson.

Tjejen: Bill...vem..

Jill: Han sjunger med ett band.

Tjejen: Du menar Honey.

Jill mumlar: Det kan man verkligen säga...(högre) jo, det stämmer nog.

Tjejen: Han har fått problem med rösten. Men jag tror han är inne på sitt rum, 237.

Jill: Jag går och kollar.

Hon går iväg. Knackar på rumsdörren.

Honey: Kom in.

Jill öppnar och kliver in.

Honey: Doktor Maddox. Du kom.

Jill: Javisst. jag måste ju kolla upp mina favoritpatienter. Ligger du inne på rummet.

Homey: Jo, jag har svårt att visa mig ute. Den har fastnat...

Jill: Du menar...

Homney nickar.

Jill: Får se....eller känna.

Honey ryggar till.

Jill: Jag är ju doktor.

Honey slappnar av...fast inte överallt.

Honey: Jo, visst. Ursäkta mig.

Jill känner (fast det visas inte, man ser bara hennes ansikte. Hon fuktar dom torra läpparna).

Jill: Jo, tabletterna har verkatr, sannerligen att dom har. Hur många tog du?

Honey: En handfull.

Jill: Du har inte...varit med någon flicka.

Honey: Nää, fast jag har verkligen haft lust. Men jag vet inte hur...

Jill: Som läkare måste jag ta mitt ansvar. Det är ju mitt fel...eller inte fel direkt, men...

Hon börjar klä av sig.

Honey: Menar du att..

Jill: Jo, men det är rent vetenskapligt Det kan vara viktigt men tanke på framtida forskning.

Hon glider ner i sängen bredvid Honey.

Några timmar senare. Jill ligger alldelens utslagen med håret på ända och läppstift utkletat i ansiktet.

Honey: Ska vi forska vidare...

Jill: Nej, nu har jag nog fått reda på det jag vill. Eller...vi väntar i alla fall ett tag...jag måste också börja tänka på att åka tillbaka. Jag har ett plan att passa.

Jill: Okey, för att vara på den säkra sidan....lite mer forskning.

En stund senare. Jill kliver ur sängen och börjar klä på sig.

Jill: Jag skriver ut ett rescept på nya tabletter. Det finns effektivare nu. Men ta dom bara om du känner att det blir problem med hormonerna igen. Och var inte orolig... du blir lite normalare om ett par dagar.

Jill ger Honey en puss.

Jill: Nu behöver jag nog inte se till dig fler gånger...tyvärr. Lycka till.

Honey: Tack...för allt.

Jill kommer hem till maken som sitter i fåtöljen och läser.

Maken: Var det en givande resa.

Jill: Jo, du vet ju att jag gör allt för mitt arbete.

Jill ler lyckligt...

 

The Sugerboys sitter och tränar. Honey sjunger nu med mörkare röst.

Honey: Vi kanske skulle prova det nya...rockn roll. Min röst passar inte riktigt för de gamla låtarna.

Blacky: Ja vi kan ju försöka...

Indi: Vi hatr ju hört på dom andra, moderna banden.Det låter hemskt men folk tycker ju om det.

China: Vi har lite noter.

Dom börjar spela och försöker hålla takten med kroppen. Det ser orytmiskt ut och låter inte så bra.

Blacky: Det är kanske inte våran grej...

Indi: Nä, vi börjar nu bli lite passé.

China: Vi har varit ute och spelat i många år. Det kanske är dags att börja tänka på annat.

Blacky: Är det tjejen du träffade förra veckan...

China: Bland annat..vad tycker ni..

Blacky: Jo, det börjar kanske bli dags att hitta på någonting annat. Indi..

Indi: Joo, kanske. Men vad...

Honey: Jag vill i alla fall fortsätta som sångare. Tror ni jag kan hitta något annat band.

Blacky: Jo, det blir nog inget problem. Tjejerna verkar ju som galna i dig. Som i går...

(Bild när bandet uppträdde och det står unga tjejer nedanför scenen och skriker. Efteråt följer några med Honey upp på rummet, han har hyrt ett eget).

Berättaren: Det var nog några av de första groupisarna...

Honey: Men vi kör väl i kväll.

Blacky: Jo visst. Vi spelar månaden ut, vi har ju ett kontrakt att fullfölja.

Honey: Jag har en ny grej att testa...

 

Dom spelar.

Blacky: Dags för en paus.

Honey hoppar av scenen och ger papperslapper till några av tjejerna som står närmast.

En tjej tittar närmare: Det är ett kort med Georges hotell, somm ett visitkort för hotellet. Honey har skrivit: Rum 242, nummer 1..

Tjejen till kompisen: Vilket nummer fick du.

Kompisen: Ett också.

Tjej 1: Ska vi gå.

Kompisen: Självklart..vill du missa den där godingen.

 

I Honeys rum. Där sitter fem tjejer. Utanför sovrumsdörren finns en liten tavla som visar nummer. Det rasslar till, nummer 1 kommer fram.

Tjej 1: Vad händer nu.

Kompisen: Ingen aning.

Honey tittar ut: Vilka har nummer ett.

Tjejen och kompisen tittar på varandra och går tvekande in till Honey.

Övriga läser och dricker läsk.

En stund senare kommer tjejen och kompisen ut. Dom pussar Honey farväl.

Det rasslar till, en tvåa kommer upp.

En blond tjej går in.

In genom yttre dörren till väntrummet kommer en välväxt, stooor, och lite äldre negress.

Negressen till dom andra tjejerna i ”väntrummet”: Den här lappen fick jag av mitt barnbarn. Det står en trea på...är det tavlan som gäller.

Dom andra tjejerna nickar.

Blonda tjejen kommer ut. En stund senare rasslar det till och trean kommer upp.

Den stora negressen går in.

Från Honeys synvinkel. Han ligger i sängen och ser den stora kvinnan komma in.

Honey tittar upp, rycker på axlarna: Kom igen, grandma...

 

 

Lee-Ann och sonen little-Jack är på en marknad.

Speakern: Åsså börjar vi tävlingen. Det gäller att hitta nålen i höstacken inom en minut.

Många unga och äldre står beredda.

Speakern: Klara färdiga, sök...

Alla börjar ivrigt. Men Litte Jack böjer sig bara ner, rotar lite och tar upp någonting.

Lillte Jack: Här är den.

Speakern: Ja, det var en riktig turgosse Inte ens tio sekunder. Du vinner en resa till nya nöjescentrat, Las Vegas. Fast du är kanske lite ung..mamma eller pappa får väl resa.

Hemma hos Lee-Ann.

Lee-Anns mamma: Åk du, du behöver komma bort.Du kan inte sitta hemma och vänta på att Jack ska dyka upp en dag. Han kommer kanske aldrig tillbaka.

Lee Ann: Mamma...

Mamman: Nu när Little Jack varit så duktig och vunnit en resa.

Lee-Ann: Vi kanske ska kalla honom Jack J:r i stället. Han är ju inte så liten längre. Ja, jag kanske åker.

Lee Ann går iväg och börjar packa. Men utan större iver.

Efter en stund går hon ut på gården.

Lee Ann: Rosie, vill du åka till Las Vegas.

Rosie: Men ska inte du...du behöver komma bort.

Lee-Ann: Nää, åk du.

Rosie: Jo, om inte du vill så. Det skulle vara jättekul.

Lee-Ann: Här har du biljetten...

Rosie: Tack... jag ska brätta allt.

Några dagar senare:

Rosie berättar: Oh, så häftigt. Alla hotell..alla shower. Jag såg bland annat ett band som hade ett lustigt namn...The Sugerboys.

 

Tillbaka till hotellet i Las Vegas. Honey går ut ur hotellet in i en annan byggnad. Han söker genom att läsa på dörrarna.

Hittar: Anita von Luer, sångpedagog.

Honey knackar och går in. Anita, en fyllig dam runt 40, tar emot.

Honey: Hej, jag har ringt och bokat en tid.

Anita: Kliv in....

Hon sätter sig vid pianot och dom börjar träna.

Två damer stannan utanför Anitas dörr. Inifrån hörs en hög lång svajande ton, från Anita.

Dam 1: Hon sjunger verkligen vackert.

Dam 2: Vad är det för någonting.

Dam 1: Troligen nåt från någon opera.

Bild inifrån Anitas rum. Anita sitter på pianotangeterna och skriker/sjunger högt.

Honey står mellan hennes ben och (man kan ana, ser bara hans rygg...)

 

Sugerboys, Honey och Lucky sitter i hotellets restaurang och äter.

Blacky: Det här är nog vår sista måltid tillsammans.

Indi: Det känns deppigt.

China: Nickar.

Blacky: Vad ska ni göra...

Lucky: Jag tar bussen till big city. Jag har dåligt samvete för att jag aldrig hört av mig till Lee-Anns föräldrar. Dom tog ju hand om mig..efter...efter...

Indi: Jag ska åka tillbaka till min hemstad. Sedan får vi se...

Honey: Jag stannar här. Jag har redan fått kontakt med ett band..ett rockn roll.

China: Jag ska, jo det är faktiskt sant, åka hem och ta hand om en av familjens restauranger. Och tjejen jag träffade ska komma och hälsa på mig.

Blacky: Jag åker också hem och hälsar på mina föräldrar. Skål och tack för den här tiden. Jag hoppas verkligen att vi träffas någon gång...

De andra: Skål....

 

Berättaren: Honey stannade alltså kvar och blev som väntat tjejernas stora idol. (Bild när han sjunger och många flickor och yngre damer skriker nedanför scenen).

Fast först gick han med i en sekt som tillät månggifte. (Bild på tre vackra unga tjejer). Honey tyckte han hade mycket att...catch up??. Först tyckte han det var rena drömmen. Men efter ett par högtider med hela familjen, bland annat tre svärmödrar, började Honey bli lite tveksam. Så småningom blev det för mycket och Honey flydde. Han hade inte heller någon svårighet att få skilsmässa. Tjejerna ville stanna kvar i sekten och månggifte var ju inte officiellt godkänt.

Han återgick till karriären som sångare, och han är fortfarande sångare...(bild på en äldre Honey) ..med samma magiska dragningskraft på kvinnor. (Någon kastar upp ett par stooora underbyxor som landar på Honeys huvudet och täcker det helt). Hur det gick med Honyes hormonproblem. Jo några återfall fick han (bild från scenen när rösten skär sig och blir ljus..) men med hjälp av de nya tabletterna tog det bara en dag att bli normal igen.

 

Berättaren: Lucky satte sig på bussen hem.

Bild på Lucky som kliver ombord på bussen. Han sätter sig ner, ser nervös ut. Bild när de åker förbi vägskylten, nu kör bussen vidare mot ....city.

Lucky kliver av bussen. Börjar promenera mot Lee-Anns föräldrars hus. Han sätter sig ner en bit bort, tuggar på ett grässtrå, nervöst.

Lucky mumlar: Dom blir säkert glada...

Lucky går fram till huset, till dörren och knackar på.

Lee-Anns mamma öppnar, hon tittar undrande på mannen.

Mamman: Vem....är det inte...är det du Jack.

Lucky nickar

Mamman skriker och kastar sig om halsen på Lucky.

Mamman: Du kom tllbaka, vi hade nästan gett upp....nu ska jag laga någonting extra gott. Gå ut till ditt gamla rum i förrådet...det är tillbyggt nu och det finns någon som blir jätteglad att se dig.

Lucky: Menar du Lee....

Mamman sätter fingret för munnen: Gå nu...

Lucky går till sitt gamla rum, som nu är ombyggt och utbyggt. Han knackar.

Lee-Ann: Kom in.

Lucky öppnar försiktigt. Står i dörröppningen och harklar sig.

Lee-Ann: Vem är det...

Hon tittar på Lucky som innan resan rakat av sig skägget.

Lee-Ann: Jack...är det verkligen du.

Lucky: Jooo....

Lee-Ann kastar sig om halsen på honom: Om du kan ana hur jag väntat...

Lucky: Väntat på mig. Men Rick då...

Lee-Ann: Prata inte om den knölen. Jag flyttade från honom bara ett tag efter Jack j:r föddes.

Lucky: Om jag bara vetat....men Jack j:r.. hen heter väl Rick j:r.

Lee-Ann: Nej..han heter efter sin far.

Lucky: Menar du....

Lee-Ann nickar.

Lucky: Var är han...min son.

Lee-Ann: Han är i skolan men kommer hem snart. Ska vi berätta...

Lucky: Har du inte gjort det.

Lee-Ann skakar på huvudet: Vi berättar senare..när du bott här ett tag.

Lucky: Menar du att jag får flytta in...hos dig.

Lee-Ann: Ja, det är ju din gamla bostad. Och har jag väntat så länge på dig ...

Lucky börjar gråta.

Lee-Ann kramar om honom.

Jack j:r kommer in: Hej, mamma...

Lee-Ann: Hej, Jack...det här är hm, Jack s:r..

Lucky: Äh, kalla mig Lucky...

Lee-Ann: Lucky??

Lucky: Det är en lång historia...

Berättren: Tur och otur brukar jämna ut sig, fast ibland sträcker det sig övet två generationer.

Bild från ett nöjesfält. Lucky, Lee-Ann och Jack j:r bär omkring på massor av mjukisdjur, choklad och annat.

En man: Kul att du är tillbaka Jack. Har du vunnit allt det där.

Lucky: Nej, jag har bara tagit nitlotter. Det är min grabb, Jack j:r, som vunnit allt. Han har en otrolig tur.

Bild från en basketmatch. Jack j:r skjuter från ett nästan omöjligt, trängt, läge. Bollen studsar ett par gånger på ringkanten och går i korgen.

Lucky på läktaren till en man bredvik: Thats my boy...

Berättaren: Lucky och Lee-Ann tog över gården och Lee-Anns föräldrar flttyttade ut i det före detta förrådet. Lucky gick kvällskurser och lärde sig läsa.

Lucky (lite äldre) sitter i husets kök och vickar på en stol.

Lucky: Jag är nog världens lyckligaste och (stolen brakar, Lucky faller och slår huvudet i hörnet på bordet så att blodet rinner, han tittar upp...) största turgubbe.

Rick. Jo, han sitter fortfarande på pubar och jagar unga tjejer. (Bild på en pluffsig Rick som tjejerna skrattar åt.) Men jaktlyckan är inte lika bra, inte alls.

Berättaren: Indi återvände till sin lilla hemstad. Där tog han över den gamla musikaffären.

Indi och några till bär in ett piano. Där står sedan tidigare fullt med pianon av olika modeller, stora och små, leksakspianon med mera.

Men kunderna står ute i en boda och trängs. Dom söker bland alla olika modeller av trummor som staplats där.

En av männen som hjälpt Indi bära in pianot: Du kanske ska satsa på trummor i alla fall.

Indi uppgivet: Det verkar så.

En indiansk kvinna som stått en bit ifrån: Bra att någon kanske får honom att glömma det här vanvettet...sälja pianon. Åh, ibland ångrar jag att jag gifte mig med honom.

Indi sätter sig vid ett piano och spelar.

Kvinnan: Fast när han spelar så vacket så förstår man att han är en god människa.

 

Berättaren: China övertog alltså en av familjens Chinarestauranger. Han kallades också den spelande kocken. (Bild när China spelas på lock och kastruller för gästerna). Och han spelade mer än lagade mat...(Bild på China bakifrån. Han tycks hålla om någonting. China vänder sig om, då syns en liten, liten vit kvinna). Han gifte sig med Cindy från Texas, som han träffade på hotellet i Las Vegas, och dom fick två söner. Texas-Cindy gillade stora blodiga biffar, fast ingen vet var dom tog vägen när hon åt dom...hon var ju så liten och mager. Så Chinas restaurang hette: Cheenes food§beefsteakes. Chinas barn behövde inte heller äta ris och överbliven mat från restaurangen (dom kliver in på en kycklingrestaurang...).

 

Berättaren: Blacky åkte också hem till sin bardomsstad. Han utbildade sig till musiklärare och fick jobb vid sin gamla skola. Han gifte sig med en kvinna som bodde bara några hus från Blackys föräldrar. Blacky och hans fru fick två barn och dom köpte ett hus i stan.

Bild från skolan.

En liten pojke till Blacky: Pappa...äh..magistern..jag vill ha den här.

Han pekar på en basfiol Blacky tittar på den.

Blacky: Den hade jag...en dag..när jag var liten. Den är tung. Du vill inte ha en flöjt.

Pojken: Nää, jag har hört dig spela så mycket flöjt. Jag vill ha ett häftigare instrument.

Blacky: Okey.

Bild när dom går hem från skolan. Blacky släpar på basfiolen och pojken går bredvid...

 

Bild på Tom där han står utanför Hansons hotell med sin kratta. Peggy kommer fram och lägger armen runt honom.

Strax bredvid, på staketet sitter en pojke och en flicka.

Tom: Peggy...vet du..jag tänker ibland på The Sugerboys..och Honey och Lucky...undrar hur det gick för dom.

Peggy vänder sig mot Tom och klappar honom på kinden: Dom var trevliga personer...det gick säkert bra.

Tom och Peggy går iväg. Barnen sitter på staketer och dinglar med benen.

Eftertext......

SLUT

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

[daybreak]

Formatera texten till manusformat så ska jag läsa det och ge synpunkter.

Och fråga inte hur man gör utan ta reda på det. Det finns bla på denna sajt.

 

Att bara lägga upp text som du gjort gör ingen sugen på att läsa det.

Och det är ju synd för dig.

 

/D

[pysen]

Jag märker att det blev fel.

Är inte så bra på datorer med filer och annat.

 

[Apeman90]

världens längsta inlägg?

[Black Star]

Du skulle ha stängt av smiliesarna innan du skrev inlägget. Sedan så bifoga manuset som en word fil. Hur som helst så har du vunnit första pris i längsta inlägg... vad jag vet.

[Adam88]

[citat=daybreak]Formatera texten till manusformat så ska jag läsa det och ge synpunkter.

Och fråga inte hur man gör utan ta reda på det. Det finns bla på denna sajt.

 

Att bara lägga upp text som du gjort gör ingen sugen på att läsa det.

Och det är ju synd för dig.

 

/D[/citat]

 

Man skulle ju kunna förväxla det med gammla tidens manusskrivande... (Så man skrev svenskt manus).

 

Alla kanske inte är lika internationella så de skriver på amerikanskt vis...

 

Håller däremot med om att det vore bra att bifoga en fil med manuset i istället...

(Fråga någon som vet hur man gör det så får du säkert hjälp.)