Jump to content

Gåshuds-scen som du kan se om och om igen?


e93mw
 Share

Recommended Posts

För mig var en scen i 3:an den största rysningen i LOTR. En scen som egentligen inte skulle varit med, men som jag tycker blev riktigt bra (skulle egentligen varit slagsmål med Sauron). När de står utanför Mordors portar och Aragorn vänder sig mot de övriga med repliken, "-For Frodo." Sen kastar han sig in i vad han rimligen måste förvänta sig vara en säker död. Det enda han vill är köpa en gnutta tid till Frodo. Sen förstörs ögonblicket totalt av helbilden där hoberna börjar kuta. Oundvikligen ser det aningen komiskt ut och känslan är borta.

 

En annan gåshudscen i LOTR är ju när Eowyn spöar nazgulbossen. "-I am no man!", tuff fantasyfeminism. :)

Link to comment
Share on other sites

För mig var en scen i 3:an den största rysningen i LOTR. En scen som egentligen inte skulle varit med, men som jag tycker blev riktigt bra (skulle egentligen varit slagsmål med Sauron). När de står utanför Mordors portar och Aragorn vänder sig mot de övriga med repliken, "-For Frodo." Sen kastar han sig in i vad han rimligen måste förvänta sig vara en säker död. Det enda han vill är köpa en gnutta tid till Frodo. Sen förstörs ögonblicket totalt av helbilden där hoberna börjar kuta. Oundvikligen ser det aningen komiskt ut och känslan är borta.

 

En annan gåshudscen i LOTR är ju när Eowyn spöar nazgulbossen. "-I am no man!", tuff fantasyfeminism. :)

 

Håller definitivt med dig. Löjligt och onödigt att sätta in dom, ser bara dumt ut.

Bästa scenen tycker jag dock är när hästarmén stormar den 600 000 stora orcharmén vid Gondor.

Link to comment
Share on other sites

DanielSjöström skrev:

Såg en konsert nyligen med Ennio Morricone på svt. Gåshudsmaraton! Hans musik gör ju nästan allt i Sergio Leones filmer!.

 

Ur Dagens Nyheter 29 november:

 

"Jag tror faktiskt att jag hade gåshud från det att han kom in på pulten, till det att han lämnade den (jag får gåshud nu när jag skriver om honom). [...]

Det är inte musik som färdas in i oss, det är musik, toner, klanger, och det sistnämnda är egentligen den bästa beskrivningen, som han slår an inne i oss (jag vet att det är klyschigt, men bara med klyschor kan man försöka närma sig det här), och den klang han sprider, färdas sedan ut i hela kroppen, förmedlas till varje por - gåshud. "

 

Kan vi enas om att Morricone är den ultimata gåshuds-filmkompositören? :)

 

ABSOLUT - såg reprisen och håller med till 100%...

 

Sen tar Nisse, bra namn förresten, i tidigare inlägg upp Solaris. Om det är den gamla ryska filmen, väldens mest plågsamma film. Både i längd och olustkänsla.

/nils

 

Javisst är det underbart :)

Link to comment
Share on other sites

Först blir mitt sinne helt blankt när jag läser era kommentarer. Och jag försöker verkligen komma fram till saker som får mig att rysa på film. Vilket gör det otroligt komplicerat. För för mig finns olika sorters rysningar. Ni får förlåta mig, men jag blir verkligen extremt njutningsrysig när jag ser chick flicks. Jag älskar dem, typ Steel Magnolias, Fried Green Tomatoes, Sleepless in Seattle, Sound of Music, Gone With The Wind. Jag gråter ögonen ur mig och blir kär i dem. Varför görs inte filmer på det sättet längre?

Sen har vi den där känslan som framkallas av 1990-tals dystopiska filmer med den tidens technosound, typ introt i Seven där John Doe gör iordning sina redskap. Älskar det, det är hur snyggt gjort som helst. Musiken dödar allt motstånd och får det som egentligen är påväg att hända att bli hur hett som helst.

Hostel, när hälsenorna blir avskurna, en rysning grundad redan vid Pet Sematary.

Och, faktiskt, när Whoopie Goldberg drar naglarna mot svarta tavlan i En Värsting Till Syster. Fy fan.

 

Kommer säkert på mer.

Link to comment
Share on other sites

ok eftersom det är ett filmskaparforum det här,

 

vad tror ni det är som berättarmässigt gör en "gåshudscen", och hur skapar man en sån?

 

Bra vinkling av frågeställningen Java ex Machina! Jag har inget bra svar på detta, men för egen del är jag väldigt svag för underdogen-får-äntligen-ge-igen-scener och självuppoffrande-hjälte-som-ger-allt-för-att-rädda-andra-scener.

 

Apropå detta så kom jag på en annan scen som jag såg första gången när jag var nio år. Det är när Stellan Skarsgård går för att göra upp med Den Onda Fabrikören i "Den enfaldiga mördaren". Jag tror inte någon enskild filmscen har gjort så stort intryck på mig någonsin. Musiken. De beskyddande änglarna vid hans sida. *gåshud och rysningar av välbehag vid blotta tanken*

Link to comment
Share on other sites

Ni får förlåta mig, men jag blir verkligen extremt njutningsrysig när jag ser chick flicks. Jag älskar dem, typ Steel Magnolias, Fried Green Tomatoes, Sleepless in Seattle, Sound of Music, Gone With The Wind.

 

Jag tycker det är lite orättvist att "chicks" har ensamrätt på pärlor som Stekta gröna tomater. Jag tror inte jag är den enda killen här på forumet som diggar filmer som dessa! :)

Link to comment
Share on other sites

Chick-flicks... av outgrundlig anledning kom jag å tänka på TankGirl som jag såg häromdagen... en SpiceGirls gone wrong kan man säga... den har många fel. men liksom Batman: the movie (1966) så kan jag inte tycka illa om den... och samtidigt är jag ju 21 årig man... Inte riktigt on topic men men...;)

 

För vinklingens skull så vill jag ha med Den som inte vet "bättre" som använts väldigt bra i en del fall... som i Forrest Gump, han har inte lärt sig att vara rädd, eller stackars hachi-ko som inte vill inse att husse inte kommer med tåget idag heller...

 

i kategorin underdogen som äntligen får ge igen som nyss nämndes vill jag nämna david cronenbergs A History Of Violence när sonen tappar kontrollen och skickar mobbaren till akuten. Det är en våldsam och "fel" scen... men som den lagts upp från första starten av filmen så kändes det så skönt att få se den. Samtidigt som man blir snabbt medveten om att karaktären begår ett fruktansvärt misstag. En sån där händelse som troligtvis nästan alla mobboffer längtar efter med samtidig avsky.

 

För att spä på med LotR referenserna (börjar bli många av dom även fast jag läst flera gånger hur medlemmar här brukar kalladen Tråkologin;)) så är jag väldigt förtjust i del 3 när gandalf tar med sig en hob på sin vita häst och rusar ut över slätten, staven upp i luften som en lans skiner upp som en sol och krigsdånet överallt dör ut medan en kör stillsamt stämmer upp.

 

Sedan har vi ju scenen i RotJ (tänk om en nykommling till nätets förkortningar kommer in och undrar vad alla dessa bokstäver står för:P) när luke tappar kontrollen och nästan snubblar in på den mörka sidan i slutstriden på dödsstjärnan, och en sång går igång i bakgrunden som förvånansvärt inte blivit lika uttjatad som Duel of the Faiths.

 

Vid närmare eftertanke så är mina kandidater från History of violence och RotJ lite mer i en egen kategori som jag skulle kunna ta mig friheten att kalla hjälte tappar kontrollen... Lite som i Johnny Mnemonic när Keanu flippar ut och ger sitt "I WANT ROOMSERVICE" tal ;)

 

Förresten så har jag inte riktigt tänkt påGone with the Wind som en chick-flick... eller sound of music... jag har alltid sett dom liksom Doctor Zjivago mer som Teater-på-Film.

 

Och i överlag kan jag tilllägga att jag är alltid lika barnsligt förtjust i mattepaintings :D men där är det nog min nördhet som sätter in och inte min filmkritiker-sida.

Link to comment
Share on other sites

Jag läste trilogin Sagan om ringen flera gånger som tonåring. Inga bilder men kartor över området. Gåshud? JA. Fantasi om hur gollum och gandalf såg ut.

Gollum, en svart orm med människohuvud. Gandalf, en tomte med vitt skägg.

Har sett lite bilder från filmen, ser spännande ut. Tror ni att jag får gåshud när jag ser filmen? Tror inte det. Liknar mest ett nevrotiskt dataspel.

/nils

Link to comment
Share on other sites

läser man igenom den här tråden märker man hur pass olika saker som folk reagerar på med gåshud, och hur det egentligen inte har med en speciell sak i filmberättande att göra.

 

Jag tror att framkallande av gåshud är mer psykologiskt än något annat, men eftersom filmberättande, oavsett om man pratar om musiken, regin, manuset eller något annat, handlar mycket om att först placera åskådaren i en sinnesstämning, och sedan föra åskådaren på en känslomässig resa med den sinnesstämningen som startpunkt, så borde man kunna kartlägga vad exakt det är som krävs för att få tittaren i "gåshudsläge".

 

Jag gillar scenen i sjätte sinnet, när ungen och morsan sitter i bilen och ungen säger berättar att hans mormor kommer och hälsar på honom ibland. sättet den scenen knyter ihop filmen bara rent berättarmässigt är väldigt snyggt gjort. Det är något man suttit och halvt omedvetet väntat på sedan scenen i början i köket när man först inser att de två har problem.

 

Jag tror det är just väntan och sen uppfyllandet av det som skapar gåshud i den scenen.

 

I scenen med hobbitarna som rusar mot en säker död kan det på liknande sätt vara att de målats upp som små, barnsliga, odugliga i strid, men ändå tappra, och man bara väntar (halvt omedvetet) på att de ska gå emot sin karaktär och bli något mer än de var tidigare.

 

Det är en teori.

Link to comment
Share on other sites

Jag läste trilogin Sagan om ringen flera gånger som tonåring. Inga bilder men kartor över området. Gåshud? JA. Fantasi om hur gollum och gandalf såg ut.

Gollum, en svart orm med människohuvud. Gandalf, en tomte med vitt skägg.

Har sett lite bilder från filmen, ser spännande ut. Tror ni att jag får gåshud när jag ser filmen? Tror inte det. Liknar mest ett nevrotiskt dataspel.

/nils

 

Har du inte sett LOTR filmerna, speciellt den tredje, ska du inte uttala dig om dom. :)

 

PS. Vilken färg på skägget har en tomte, om inte vitt ? :P

Link to comment
Share on other sites

Sedan har vi ju scenen i RotJ (tänk om en nykommling till nätets förkortningar kommer in och undrar vad alla dessa bokstäver står för:P) när luke tappar kontrollen och nästan snubblar in på den mörka sidan i slutstriden på dödsstjärnan, och en sång går igång i bakgrunden som förvånansvärt inte blivit lika uttjatad som Duel of the Faiths.

 

Ahhh, en pärla som definitivt är topp 5 på min gåshudslista. Mark Hamill är faktiskt förvånansvärt bra i den scenen.

Link to comment
Share on other sites

Jag tror att framkallande av gåshud är mer psykologiskt än något annat, men eftersom filmberättande, oavsett om man pratar om musiken, regin, manuset eller något annat, handlar mycket om att först placera åskådaren i en sinnesstämning, och sedan föra åskådaren på en känslomässig resa med den sinnesstämningen som startpunkt, så borde man kunna kartlägga vad exakt det är som krävs för att få tittaren i "gåshudsläge".

 

Jag tror man kan styra i rätt stor utsträckning vad åskådaren känner (rädsla, glädje, sorg etc.). Men kanske att "gåshud" är ett mer komplex psykologiskt fenomen som till stor del beror på personlighet, värderingar, humör etc.?

Link to comment
Share on other sites

Jag tror att det här med gåshuds-känslan har mycket med musiken att göra. Eller kanske musiken i kombination med en dramatisk händelse i filmen. Så är det i alla fall för mig.

 

Brukar få gåshud av riktigt bra trailers, där tror jag mest det är musiken som skapar en viss känsla.

Link to comment
Share on other sites

När Hawk-Eye, Chingachgook och Uncas jagar huron-krigarna i slutet på "Den sista mohikanen". Musiken, fotot, tragiken, tre självuppoffrande mohikaner... Jag börjar böla varje gång! :)

 

Jag alskar verkligen Last of the Mohicans i slutet. Nar forsta trummslaget kommer in o det e 10 minuters jagande, klippt till musiken med en harlig rytm. (i min filmstudiesbok sa anvands just denna scen under kategorin film klippt till musik som en dans).

 

Nar jag var tvungen att visa mitt favoritklipp i min Directing for the Camera-klass sa var denna scen ett givet val.

 

Helt underbart hur Michael Mann later bilderna och framforallt musiken beratta historien och fa det sa enormt tungt.

 

Jag alskar verkligen scenen precis da Coras syster hoppar ner och Magua forsoker stoppa henne.

 

Jag har sett scenen sa manga ganger att jag sett en massa fel i den :/

 

For ovrigt sa e Michael Mann min favoritregissor, han kan gora allt "tungt".

 

En annan scen som alltid ger mig gashud e borjan pa Braveheart da man flyger over de skotska bergen o musiken kommer in. - Freedom, den ger ocksa gashud.

 

The Platoon, da Elias dor till strakarna av Adagio for Strings e maktigt...

 

Slutet pa Philadelphia da Neil Youngs lat Philadelphia kommer in...

Link to comment
Share on other sites

jag ryser varje gång jag ser hitta nemo, i slutet där när dom hittar nemo, helt fantastiskt! oj oj oj! ser den nästan varje dag...

 

 

(väldigt mycket ironi om du inte fattade det... ;) haha)

 

annars vet jag inte riktigt, braveheart funkar alltid... eh... säkert någon typ LOTR scen också

 

peace

Simon

Link to comment
Share on other sites

Just fan! Hur kunde jag glömma!?

ALIEN:

En typ (minns inte namnet) står i fuktkammaren i jakt på vad han tror är en liten löjlig mask-alien.

Han tar av sig kepsen, svalkar ansiktet....upptäcker att något finns bakom honom, & blir Scans-råvara.

 

THE CELL:

Lopez är i mördarens psyke, där hon hittar honom som barn i ett rum med en häst.

När hon försöker gå mot honom knuffar mini-mördaren bort henne lagom i tid innan ett kluster av glasskivor strimlar upp hästen i tjocka stekar, & man ser att hästen lever vidare trots allt.

 

CUBE:

En skallig man med väldigt intressant & detaljrikt ansikte vaknar upp, ser sig om, & känner sig plötsligt väldigt väldigt kluven.

 

THE THING:

Kortfattat, scenen börjar med förtexterna & slutar med eftertexterna ;)

Link to comment
Share on other sites

Lite fler scener då:

 

Amelie: När hon hjälper den blinde mannen över gatan och berättar om allt hon ser. När hon sedan lämnar honom får man se hur hela han lyser upp av lycka. Bokstavligt talat.

 

Spiderman 2: Slagsmålet i klocktornet och på tåget.

 

Nightmare before christmas: Nästan hela filmen är en skön rysning.

 

Passion of the Christ: När Maria springer mot Jesus när han ramlar med korset och man får se en flashback från när han var liten och ramlade på vägen. Otroligt stark scen.

 

Sagan om ringen som sagt :) :

FOTR: När Frodo säger att han ska ta ringen och man ser Gandalfs blick.

Hela början med Sauron.

När alla utom Gandalf springer ut ur morias grottor.

Boromirs död.

Plus många fler.

 

TTT: Den extremt snygga fighten mellan Gandalf och Balrogen.

Aragorns öde. Musiken i den scenen när han ligger död är utan tvekan en av de bästa låtarna jag någonsin hört.

Enternas marsh mot Isengard.

Gollum. Gollum.

Plus många fler

 

ROTK: När Arwen i en framtidsvision ser Aragorn stå och titta ut över staden och deras son Eldarion kommer springandes. Hoppar upp i Aragorns famn.

 

Äsch, finns så mycket scener i Sagan om ringen filmerna som framkallar gåshud så jag har inte tid att skriva upp alla. Men vi kan väl komma överens om att dessa filmer är de största gåshudsfilmerna, det verkar som det iaf :). Och jag håller med flera här som sagt att musiken är nog en av de viktigaste faktorerna till att håret reser sig.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share


×
×
  • Create New...