Kamerainstruktioner i manus - finns det ett mittemellan?

"Man ser bilder som i en film framför sig när man läser hans/hennes böcker."

Liknande uttryck i olika varianter hör man som svar på vissa alster i bokform. Manusform undviker mycket av beskrivningarna och skalar bort orelevant information.

Så manus är, hur ska man säga, ett effektivare och torrare språk än dramatik i bokform. Men fortfarande kan man använda språket för att skapa de bilder man vill. Det är det som kännetecknar ett bra manus. Man vill fortsätta se filmen i sitt huvud och är nyfiken på vart det tar vägen.

Dyker det då upp ett "Kameran panorerar vänster över den döda valen" så bryter man storyn och upplevelsen är borta. Det bryter flytet och således också storyn. Så en dålig story kan gömmas i tekniskt krims krams, medans en bra story drunknar i den.

Så i båda fallen kan man ganska tidigt säga att tekniska beskrivningar i manuset är amatörmässigt. Och är det amatörmässigt så är det säkert inte bra. Tyvärr är det sällan folk ens orkar ta reda på om storyn under tekniska beskrivningar är något att ha. För i de allra flesta fallen är det så att det inte är bra. Och svinnet är det ingen som bryr sig om. (När det inte är Harry Potter eller Star Wars då :) )

Ta 10 filmer gjorda av amatörer. Alla som ser dem kommer tycka olika, men oftast är det så att en film anses bättre än en annan av majoriteten. Det är oftast för att den är bättre. Det är samma sak med manus.

En liknelse för att riktigt hamra in mitt budskap.

Ni ser en film. I filmen dyker mikrofonen ner, ett mickdopp. Om mickdoppet är medvetet och stödjer handlingen så ska det vara där. T.ex om det är ett etablerande shot på en filminspelning, som först ser ut att vara en del av filmen men visar sig vara filmen i filmen.

Men om det inte fyller någon funktion för handlingen så är det bara någon klant som doppat micken, och fler därefter som inte brydde sig att göra det bättre. Och inte heller doppar man micken genom hela filmen gång på gång, om det är det berättigade alternativet. Utan man är sparsam och gör det endast där det absolut har bäst effekt och inte stör.

Precis så är det med manus.

Jonkanon: Hur kommer det sig då att en del säger att det var vanligare förr (under Hollywoods guldålder) att man hade med tydliga kamerainstruktioner?

"The Master Scene" formatteringen är väl, som jag har förstått det, ett relativt sent påfund?

Jag har en bok från 1961 som heter "Regissera smalfilm". Författarens manus kryllar av kamerainstruktioner och scenerna är lika korta som de enskilda tagningarna. Författaren är amatörfilmare, ja, men av det mer avancerade slaget (som antagligen majoriteten här på Voodoofilm). Jag har dock en känsla av att han är trogen ett manusformat som var ganska gänse på 50-talet.

En annan fråga:

Hur mycket i detalj skall man gå in på att beskriva sceneriet, dvs. hur saker och ting är placerade i ett rum där scenen utspelar sig och hur karaktärerna är placerade i förhållande till varandra?

Det som är av väsentlighet. Om man vill visa att det är morgon när en kille går i korridoren i skolan, skriver man att det sitter en klocka på väggen som visar tio i åtta och korridoren har typiska skol-skåp (så man fattar att det är i skolan). Vilken tid klockan visar är viktigt, medan färgen på skåpen kvittar.

Om man vill beskriva en veranda hos ett äldre par, beskriver man det som en veranda med falurödmålade paneler, ett gammalt köksbord, pinnstolar och en pelagonia på en broderad duk, dvs för att ge karaktär så man fattar att det inte är impregnerad trallvirke och inglasade skjutdörrar och alu-profiler al'a 90-tal. Färgen på pelagonian kvittar, likaså stolarnas placering. Men med äldre möbler och falufärg fattar man att det är ett äldre par som bor där, inte nyinflyttade 29-åringar i 90-talshus.

Det florerar en myt om att inget som inte är viktigt för handlingen skall beskrivas, men detta är som sagt en myt. Samtidigt skall man naturligtvis inte dränka manuset i detaljer, för det gör ingen lycklig.

Det gäller att finna en medelväg. Det viktigaste är att skapa en god bild av scenen, men med så få ord som möjligt. Ofta använder man sig av en värderande formulering, t ex "det ser ut som att en sportfåne bor här" för att följa upp med några detaljer "...det sitter en signerad landslagströja på väggen och en almanacka med allsvenskanmotiv ligger på bordet". (Okej, jag har noll koll på sport och sportfånar. Jag vet inte varför jag valde det exemplet...) Vissa skulle säkert invända mot den första beskrivningen, men själv har jag inget problem med den.

Att hitta rätt detaljer för att beskriva en scen är det som utmärker en god manusförfattare. Ibland är det rätt att nämna den fuktskadade betongen och ibland är det fel. Det handlar helt och hållet om vilken bild man vill förmedla.

Hur karaktärerna står i förhållande till varandra tycker jag inte hör hemma i manuset, eftersom det är kamerainstruktioner. Om man däremot har anledning att nämna att någon t ex går bakom någon annan så är det klart att det kan nämnas.

Tillägg: gorse hann svara medan jag skrev, så jag kan bara tillägga att jag instämmer i hans svar.

/Jakob

[citat=TomStac]Jonkanon: Hur kommer det sig då att en del säger att det var vanligare förr (under Hollywoods guldålder) att man hade med tydliga kamerainstruktioner?[/citat]

50-talet hmmm....

Kanske var det då man skrev manus med hjälp av flertalet sekreterare. Vet inte säkert men sen 50-talet har det skett en utveckling av manusförfattandet.

Formatet är det enda som består som fan :)

Auteurernas tid var besynnerlig. För då gjorde en människa som den ville, alla andra jublade som attan och fattade nada. Så det gick aldrig att ifrågasätta något. För var det dåligt så var det ändå ett statement. Sen kom idioterna...

Tanken med det strippade manuset är inte att skapa en anonym själlös tingest, utan snarare bringa fram historian i filmen. Det som är viktigt. Så att fokus inte ligger på tekniska detaljer.

Mitt förslag är parallella anteckningar med manuset. Så ett manus och ett techscript eller vad man ska kalla det. Då kan du till och med gå in och dramaturga tekniken sen om du fläskar på den lite till. Och kanske identifiera problemen där redan innan. :)

Sen är det också så som jbergman säger att det ska inte vara så lite att man inte fattar något. Men det gäller att göra allt med finess och balans.

Så visst ska man vara lite mer omfattande i början för att sätta stil, ton, stämning, karaktärer och miljöer utöver själva dramat. Men istället för att skriva ned klädseln i detalj, så kan dialogen avslöja väldigt mycket om karaktären. Sen vet kostymören direkt vad den människan har på sig. För sådant känns om det är bra skrivet. Och det gäller det mesta. Man kan skriva detaljer på andra sätt. Med de komponenter som man har till sitt förfogande.

Det är det som är att vara manusförfattare. Och jag litar på att kostymören gör sitt jobb utan att jag behöver skriva små anteckningar åt denne.

Jag hittade mitt eget manus om mannen som mötte döden, och jag hade formaterat korrekt. Tydligen hade jag haft ideer om vinklar och klipp för jag hade med blyertspenna antecknat till tusen i marginalerna, tycligen i klotterstil. Nu långt senare begrep jag inte ett skit vad mina anteckningar betyder. Jag såg inte alls ens mina egna visioner. Min slutsats är att inte ens egna antecknar är till direkt nytta och man får hitta på något annat.

När "Batman begin" kom, köpte jag en serietidning med samma namn. Denna tidning var i mina ögon snudd exakt ett bildmanus. Redan anslaget i serietidningen gjordes en kameraåkning över tre bilder. Aha! När jag läste tidningen var det ju nästan frame-by-frame från filmen. Saken är klar. Det är så här man skall göra.

Man skriver berättelsen på papper och fokuserar på berättelsen så den blir bra och håller vatten. Man ritar bildkompostionen på rutor på papper. Är man kass på att teckna så får mobilkameran vara tecknare när man rekar platserna.

[citat=gorse] Man ritar bildkompostionen på rutor på papper. Är man kass på att teckna så får mobilkameran vara tecknare när man rekar platserna.[/citat]

Är det någon som vet om det finns något program utvecklat att animera en storyboard? Jag är iofs ganska bra på att teckna men är samtidigt en latmask...

[citat=jonkanon]Så en dålig story kan gömmas i tekniskt krims krams, medans en bra story drunknar i den.[/citat]

Skitbra formulerat, jonkanon, men jag förstod inte vad du menade med mickdoppen. Det var en detalj som jag reagerade på bara:

[citat=jonkanon]Så manus är, hur ska man säga, ett effektivare och torrare språk än dramatik i bokform.[/citat]

Ordet torrt inte är riktigt rätt beskrivning. Effektivt språk ska man ha, d.v.s. säga saker med få ord, men man måste inte begränsa sig till ultrakonkreta lågstadieord.

T.ex. jämför de här två versionerna av samma scen. Båda är ungefär lika långa och har samma handling. I den andra har jag försökt använda ett mustigare språk. Nu är tyvärr jag inte så bra på det (det är därför jag är så fascinerad av manus där de lyckas beskriva kort och koncist men väldigt målande), men lägg märke till att handlingen inte blir flummigare eller mindre begriplig (såvida man inte är nybörjare på svenska förstås).

INT. VARDAGSRUM - NATT

Janne sitter i soffan och blundar. Vi hör nycklar som sätts i låset på ytterdörren, sedan ljudet av nyckeln som vrids om. Någon öppnar dörren och går in, men vi ser inte vem det är. Janne öppnar ögonen och lägger sig snabbt på golvet och börjar krypa in under soffbordet.

INT. VARDAGSRUM - NATT

Janne halvsover i soffan. Från trappuppgången hörs skramlet av nycklar som sätts i låset och vrids om. Någon sliter upp ytterdörren och klampar in - det är för mörkt att se vem det är. Janne spärrar upp ögonen och kastar sig ner på golvet för att gömma sig under soffbordet.

EDIT: Fixade en mening som lät lite konstig.

Vilcans!

Andra versionen var bättre...den var mer dramatisk och väckte tydligare bilder om vad som hände.

Så, om jag har förstått det rätt:

Manusskrivande som konstform har utvecklats från att vara en detaljerad instruktion för filmteamet till att bli en striktare form av romanskrivande, indelad inte i kapitel utan i scener..?

Jag skulle nog snarare säga att manusskrivande är ett sätt att skriva berättelser som går att filma. En roman tex kan utan problem beskriva tankar och känslor och händelser som är ganska abstrakta, tex beskriva att en person är nyskilld. Det är saker som är svårt att filma.

Helt ovetenskapligt spekulerar jag i om manusskrivning är just vad du säger en utvecklad form att skriva berättelser för film.

Sen kanske jag hade lite svårt att se någon egentlig skillnad mellan vilcans exempel. Båda duger nog till film, men det andra exemplet gillade jag också bäst. Ett exempel på hopplöst manus är;

INT: Vänthallen i Centralstationen.

Vänthallen är tom. Tomheten skall symbolisera ödet.

En man sitter i vänthallen och stirrar rakt fram. Han är nyskilld och ruinerad. Han heter Kjell. Kameran panorerar och vi klipper till närbild.

Han tappar sin näsduk. Det skall symbolisera det förlorade hoppet. Kameran byter vinkel och gör en åkning.

Vad är det för fel med exemplet?

Kan ju finnas syfte när man gör konstfilm om man tror att ingen skall fatta den. Men då skall den som skrivit troligen stå för regin själv om han inte litar på att nån annan kan göra filmen enligt hans vision.

Men jag tycker ett bra manus beskriver det som tittaren själv vet.

INT: Vänthallen i Centralstationen.

En man sitter själv i en övrigt öde vänthall.

Han sitter och stirrar rakt fram.

Efter en stund tapppar han sin näsduk...

Eller så får vi försöka få in lite mer.

INT: Vänthallen i Centralstationen.

En man sitter själv i en övrigt öde vänthall.

Han sitter och stirrar rakt fram. Hans ansikstuttryck är helt tomt.

Efter en stund tapppar han sin näsduk. Han ser apatiskt på när den faller.

Här tog jag bort namnet för tittaren vet inte att han heter Kjell. För tittaren är han en anonym människa. Det som inte tittarn vet skall inte manusläsaren heller veta.

Sen skall man inte försöka göra andras jobb. Skriv att nån är ledsen inte hur. Det är skådespelaren och regissören som får lista ut hur de skall göra det. Samma sak med foto ljud etc. Respektive avdelning för göra det.

Så kan du i slutändan inte övertyga läsaren om din vad din berättelse vill säga så kommer inte tittaren fatta heller.

Dit jag ville komma är att jag sett många manus som försöker beskriva saker som inte alls gör sig på film, eller att man förklarar sig i manus. Då är det ett dåligt manus. Jag kom en annan sak man inte heller kan skriva i manus.

"Han tänker på sin sjuka mor". Mors. Hur skall man filma det? Då kanske regisören får hitta på.

Dock är jag inte helt säker på att skådespelaren skall hitta på eller regisören skall hitta på saker i filmen. De skall tolka det de ser i manus. Men är manuset ihåligt kanske de tvingas att hitta på. Det är därför jag tror knepet med att skriva manus är att talangen att berätta måleriskt genom att beskriva det som skall bli filmen, varken mer eller mindre.

Jag tror jag i någon mycket tidigt inlägg här i forumet provade lite olika manusdetaljer i forumet, varav en var nått i denna stilen (fritt efter minnet):

Ext:natt Långgatan

En bruksgata med 1700-talshus i bruksmiljö. Husen är låga, faluröda och gatan är grusad. Gatubelysninen är sparsam i sekelskiftesstil. Det är mörkt i krum och språng. En katt ränner fram utefter husväggen.

En ensam flicka i 14-årsåldern går på avstånd mitt i gatan där det är som mest upplyst och närmar sig.

Flickan flackar oroligt med blicken utefter de mörka husväggarna.

En fågel lyfter från ett träd med ett flaxade ljud.

Från ingenstans står plötsligt en man och blockerar vägen för flickan. Mannens ansikte går ej att urskillja.

Nertoning.

I inlägget jag skrev var nått i till med ovan, med och utan fågeln som lyfter, och jag undrade vilken som var bäst. Nästan alla gillade när fågeln var med.

Det går visst att skriva att någon tänker på någon eller fantiserar. Men skillnaden i manus är att man inte kan skriva "Han tänker på sin sjuka mor".

Utan man får skriva exakt vad publiken ska se. Nu utan tanke på formatering så skulle en sådan sekvensk kunna kallas tankesekvens.

Han tittar ut genom fönstret utan att blicken fäster på något.

(vasselin på linsen)En gammal dam ligger i sjukhussängen och hostar. Hon håller handen för munnen. När hon öppnar handflatan är där blod.

(åter till scen) Höstlöven vajar i vinden.

Han står och tittar ut genom fönstret och en tår rinner ner längs kinden.

Sen är till att välja rätt bilder för att förmedla rätt sorts tanke han har osv... Men detta ursäktar inga tekniska beskrivningar. Och här ser man också rätt lätt, om det är nödvändigt för manuset. För en sekvens med ett gäng scener som inte fyller någon funktion är väl ganska onödigt att filma. Och därmed också onödigt att skriva.

Med manussättet att skriva saker är det aningen lättare att se problematiken när man skriver för bok isället för manus.

/j

Jo, det är ritkigt. Man jag menade just att man kan inte skriva "han tänker..." utan man får just beskriva hela rasket, kanske ungefär som du skriver. Men att blanda in tankar i film är lite nödlösning tycker jag. Hur ofta ser man tankar i biofilm? Jodå, det förekommer men inte lika frekvent som i amatörmanus. Samma sak med flashbacks, minnen etc.

I mitt första exempel tog med just det jag ser i amatörmanus, symboliseringar, tankar, bekrivningar som inte syns i bild (nyskilld) och jag de synpunkter på det. Men allt går om viljan finns, det är bara tensoldater och små barn som inte går.

Right on gorse, jag mer förtydligade ditt resonemang. I alla fall var det det jag ville. :)

Låter som vi är väldigt överens. Om jag inte var tydlig så gjorde du det tydligt ialla fall.