Smakråd om anslaget

Jag har dammat av min gamla pedofil-/seriemördar-/sexualdåre-berättelse som legat i malpåse och upptäckte att det manuset var ju inte så bra som jag tyckte i början, så jag funderar över nytt anslag, eller rättare sagt den där lilla snutten i början innan förtexterna. Jag har lite svårt att bestämma mig och önskar smakråd om spårval. Jag tror jag hoppar över att berätta om fortsättningen utan hoppas att enbart dessa två utkast kittlar nerven tillräckligt. Nu är kanske inte formatering och beskrivningar så finlirat, men det borde ge illusionen om vad jag vill göra i alla fall. Vilken skall jag välja enligt nedanstående?

Edit: Webbgränssnittet svalde all tabulering. Hoppas det går att läsa ändå.

1 --------------------------------------------------------------------------

EXT FRITIDSGÅRD - NATT

Gatumiljö i småstad. Utanför entren till en fritidsgård. Det är

väl upplyst av gatubelysning.

Det är en mindre folksamling av barn och yngre tonåringar som samtalar

i grupper. Fler barn kommer ut från entren och ansluter till grupperingen.

Två flickor bryter sig ut ur grupperingen, HELENE 13 och en ANNAN FLICKA

i samma ålder.

HELEN

Hejdå, vi ses i morgon

ANNAN FLICKA

Vi ses, jag ringer i morgon

De vinkar till varandra och Helen går i riktning från fritidsgården.

EXT BRUKSGATA - NATT

Huvudgata i bruksmiljö, hus i 1700- 1800-talsstil. Gatan är grusbelagt.

Ingen biltrafik. Begränsad belysning från gammal gatubelysning. Avsides

och helt folktomt.

Helen går mitt i gatan.

Plötsligt från ingenstans spärrar en vuxen man vägen för Helen.

NEDTONING

[Förtexter]

2 -----------------------------------------------------------------------

INT. ETT SVART RUM

Helt mörkt. Inga detaljer. Det är helt TYST.

Det hörs FOTSTEG

Det hörs en LJUSKNAPP. En ljuskäggla från taket tänds. Rummet är helt tomt.

Det går inte att urskillja några detaljer utanför ljuskäglan.

I ljuskäglan sitter en flicka ca 13 år bunden till en stol. Hon höjer blicken

mot oss. Hon ser rädd ut.

Det hörs fotsteg medan vi närmar oss flickan.

Vi ser flickans ögon. Bilden blir svart till ljudet av en ÖRFIL.

Vi hör ett barnskrik medan bilden är svart.

[Förtexter]

Jag tycker att alt. Två var bäst, men sen beror ju allt på hur det ser ut sen i manus, och vad du vill säga med din film..

För att göra ditt val ännu svårare så skulle jag nog välja ettan. Mest för att det lämnar en del åt fantasin. Med ettan vet man inte att hon har blivit tagen och inspärrad. Kanske hon blev mördad med en gång? Kanske hon slapp undan? Denna ovetskap kan skänka spänning under filmens gång.

Angående alternativ 1 så kanske du skall skippa dialogen. Ibland kan dialog förstöra en stämning och egentligen behövs ju inte dialogen här för att man skall förstå vad som händer.

Sen så beror det mycket på vad för film som följer.

För att krånga till det för dig ytterligare, varför inte en kombination av båda? Jag tror att det kan bli mycket stämningsfullt. Men du kanske ska undvika att visa så mycket av miljön där hon är inspärrad i anslaget. För att i en senare scen avslöja mer och kanske även plantera något (tex ett ljud) som i slutet leder till upplösningen. Detta kanske du t o m kan smyga in i anslaget.

Om jag vore du skulle jag byta namn på flickan. Tråkigt om någon skulle ta illa vid sig pga av namnet och det är ju en lätt sak att byta.

EDIT:

Ovanstående förslag bygger ju på att flickan räddas, fast det kanske du inte tänkt dig?

Så här tycker jag...

Den första känns "ny" alltså när jag läste den och spelade upp scenen i huvudet så kunde jag inte relatera till något jag sett förut.

Den andra däremot känns "gammal" jag kan inte sätta fingret på vad den påminner om, men något är det.

Håller med nemo här. Tvåan känns som om jag sett den förut.

Gör din scen unik genom att ändra miljön från det klassiska tomma rummet med den klassiska stolen och de klassiska fotstegen.

Typ:

PIANOMUSIK. Invid ett svart självspelande piano sitter en flicka fastbunden på en pall. DANSSTEG hörs i bakgruden. Musiken tystnar. Flickan vänder på sitt ansikte. Hennes ögon visar omedelbar skräck. Bilden blir svart till ljudet av hennes skräckfyllda skrik.

Vad vet jag?

svårt val det där, håller med om att ettan känns fräschare, och håller också med om att dialogen bör tas bort, den bidrar inte till stämningen. Å andra sidan skulle jag nästan vilja ha det lite längre, men det kanske bara är jag. kort och koncist är det för all del, är väl så ett anslag skall vara antar jag.

Tvåan är bra den också, blir lite råare stämning i filmen dock, så det beror som sagt lite på hur resten av manuset ser ut. Jag gillar också örfils-ljudet i kombination med att det blir svart. Det är bra, men då måste du sannerligen ha en otäck rulle att följa upp det med =)

För att knyta an till vad jag sa om längre så kanske det vore en idé att utveckla lite mer i anslaget, kanske att resten av gruppen framför fritidset blir hämtade av sina föräldrar, alla försvinner en efter en medans Helen (namnet är kanske inte så vältajmat, men politiskt korrekthet är ändå för kvinnor) står ensam kvar tills hon är helt ensam. Hon tittar besviket bort mot vägens ände och sänker tillslut sitt huvud och går därifrån.

Jag har ju iofs ingen som helst aning om hur du tänkt dig i ditt manus, detta var bara ett obefogat intrång från min sida, såg det framför mig bara =)

Aja, lycka till, lägg upp mer om du fortsätter på det.

1 + 2 utan dialog! Därför att det blir en kontrast. Först det normala, kompisen, upplyst - och sen mörkt och en okänd man. Mm.

(Vad menar Mr Christopher med att politisk korrekthet är för kvinnor då tro..?)

[citat=erik_m]

PIANOMUSIK. Invid ett svart självspelande piano sitter en flicka fastbunden på en pall. DANSSTEG hörs i bakgruden. Musiken tystnar. Flickan vänder på sitt ansikte. Hennes ögon visar omedelbar skräck. Bilden blir svart till ljudet av hennes skräckfyllda skrik.

[/citat]

Klockrent!!

Tack för alla svar. På 24 timmar händer det saker i hjärnkontoret snabbt och jag tror att de flesta svaren var rätt givna när jag ser dem i efterhand. Tusen tack.

Mina kommentarer är:

Dessa två scener är egentligen bara en liten del av anslaget, några sekunder långa innan eventuella förtexter. Jag har Alien^3 i åtanke, den några sekunder korta sekvens i början när man ser en facehugger som ränner runt i räddningsskeppet innan den krashar och förtexterna börjar.

Dialogen; I mitt huvud hade jag i åtanke att dialogen skall inte vara med full volym utan man kan uppfatta hälsningen på lite avstånd men vad de säger spelar egentligen ingen roll. Jag stryker dialogen men lämnar dialogen öppen för regisören/kameramannen att hitta på vad de vill, dvs jag skriver manuset att de hälsar och vinkar. Lätt som en plätt och jag instämmer med synpunkterna. Tack. Jag inbillade mig att man lättare identifierar sig med personer som faktiskt öppnat munnen, så de inte blir helt anonyma offerlam. Men eftersom de faktist är offerlam så ändrar jag på det.

Namnet; Helen överlever inte övergreppet utan kommer i resten av filmen att enbart figurera på löpsedlar, så associationen är övertydlig så jag måste byta namn, helt klart. Men det finns inget tvivel var jag hämtat inspiration.

1 versus 2; Bra ide att ta båda. Korkat att inte tänka på det på en gång. Nu vill jag inte gärna skriva förtexter i manus, men jag får försöka bjuda på den lösningen på nått sätt. Man tar version ett innan förtexterna. Version två efter första delen av förtexterna och fortsätter anslaget som vanligt efter förtexterna.

Att tvåan är bekant beror på att jag tog det direkt ur huvudet väldigt klychsigt, men jag kan inte heller referera till nått. Det enda jag kan komma på är Tintin.

Hursom helst, resten av berättelsen har jga tänkt det läbbiskaste och råaste jag kan komma på och det är en sexualförövare utan empati med traumtiskt förhållande till barn-relationer. Inspiration är Helen-mordet, en viss Quick, Hannibal Lecter, och mig egen förskärlek till den lilla männsikan och dess storhet dvs att även en tillsynes en liten och osynlig männsika är också en människa som kan göra storverk. I bakhuvudet har jag min förståndshandikappade kusin.

[med lågmäld röst] Jag hoppas också kunna skapa något sorts ultravåld helt utan skjutvapen, karatesparkar och annat vanligt underhållsvåld. Hur det skall gå till har jag grunnat mycket över, men inte ännu hittat lösningen för. [/lågmäld röst]

I resten av anslaget återgår jag lite den ursprungliga iden med att presentera en småstadsidyll där kvällstidningslöpsedlar berättar att något hemskt har hänt. Eventuellt antyda vad gärningsmannen faktiskt gjorde för att sen övergå till presentationnen av huvudpersonen som på något sätt skall vara handikappad eventuellt rent av ett förståndshandikappat barn som ställs iför problemet att veta vem (serie?)mördaren är men som inte tas på allvar.

Fram till vändpunkten hoppas jag också ge lite bakgrund till varför mördaren blev så knäpp som han blev tex genom flashbacks. Men vem vet, det hinner ändra sig flera gånger om.

När jag läser dina tankar kring filmen slår mig två saker. Dels finns här verkligen en bra och kraftfull story att berätta. Jag blir genast nyfiken och vill läsa mer. Men även att den känns splittrad. I anslaget presenteras flickan som då tydligen inte ska överleva. Men hur följs hon upp? Är det inte så att anslaget snarare ska presentera mördaren eftersom han är en av de viktigare karaktärerna? Ta en typisk amerikansk skräckfilm som exempel. Filmen börjar oftast med det första offret. Men det är ju för att etablera mördaren/monstret, inte offret (som egentligen är helt oviktig). Här känns det lite som att flickan presenteras mer än mördaren/dådet och man tror/vill därför att hon ska överleva.

Innan vändpunkt ett så gäller det att du etablerat samtliga karaktärer samt filmens huvudkonflikt. Huvudkonflikten här gäller ju egentligen inte flickan utan snarare mordet och den förståndshandikappade gossens kamp för att bli trodd. Kanske borde anslaget spegla det bättre.

Om nu flickan är det enda offret och således väldigt viktig för filmen efter sin död kan jag förstå anslaget bättre. Men då tycker jag att man bör följa upp det i filmen och visa vilken betydelse det hade att det just var hon. Kanske grabbens syrra eller något liknande.

Bara några tankar...

håller med om att "första mordet" finns för att etablera mördaren, och det gör det ju här också. Man får veta att han är pedofil, och att han är väldigt agressiv, ingen "jag tror att barn gillar när jag smeker dom" pedofil, utan en hård jävel.

Dock så håller jag med om att man vill att flickan skall överleve. Eller, vill och vill, men man förutsätter nästan det, finns få filmer som inleds med att 13-åriga flickor mördas (därför är det så bra!).

Iofs var det en bra idé om nu "hjälten" har en relation till flickan. En småstadsidyll säger gorse, lite alla känner alla då alltså?

Hjälten, om han nu är förståndshandikappad kanske var lite förälskad i flickan, hon kan ha varit den enda som var snäll mot honom eller något liknande. Alla vet ju hur jävliga barn är mot varandra, hade inte velat vara förståndshandikappad och 13-år i en småstad i Sverige....

En småstadsidyll är också en väldigt bra plats för en mordhistoria, vet som sagt fortfarande inte hur du tänkt, men om det skall vara en whodunnit-film kan man ju skapa mängder av underliga karaktärer i en sådan stad.

aja, jag bara släpper ur mig massa skit som vanligt, någon borde sätta knapplås på mitt tangentbord..

Håller inte riktigt med om resonemanget, Christopher. I anslaget framgår ju egentligen varken att mannen är pedofil eller att flickan mördas. Det enda vi vet är att flickan kidnappas och att mannen ger henne en örfil. Vi hör även ett skrik men är det pga av fortsatt "vanlig misshandel" eller sexuella övergrepp eller vad? Vi vet inte. Hade pedofilen/mördaren hållit i en köttyxa så hade vi direkt vetat varför hon skrek. Eller om han ömt smekt hennes hår.

Däremot håller jag med om att det kan sticka ut att en liten flicka mördas direkt i början, men då ska vi få reda på det också.

(Känns lite sjukt att diskutera detta :))

jag ger mig, man får faktiskt inte veta att hon blir mördad.

Å andra sidan kanske det är en fördel. Större delen av tittarna kommer ju som sagt tro att hon skall överleva.

Det kan avslöjas olika tidigt i berättelsen, om man vill kan man ju ha med löpsedlar redan i nästa scen (tänker mig en åkning genom småstaden) där det står "13-årig flicka hittat styckmördad i bäck" eller något i den stilen.

Annars kan man låta åskådarna sväva i ovishett till slutet om man vill det, helt upp till gorse.

Spännande diskussionämne må jag säga =)

Även om varken jag eller det korta manusliknade texten säger det så är Christopher dock mig på spåren. Jag har vart på föräldramöte så jag orkar inte skriva hela berättelsen just nu men återkommer...

En flicka försvinner och helvetas bortom vett och sans. Jag överlåter till tittaren att fantisera all världens jävelskap. De första scenerna fyller ingen annan funktion än att berätta för tittaren att mördaren är en riktigt elak jävel helt utan gränser.

I idylliska scener från en bruksbyggd. I kiosken syns löpsedeln om att en flicka saknas. En man köper en tidning, och går hem.

Mannen kommer hem, möter sin katt, äter lagad mat och läser tidningen. När han slänger soporna finns rester av flickan där (eller nått sånt, jag måste hitta på nått bättre). Flickan kommer inte att figurera nått mer i berättelsen. Från och med nu hoppas jag att tittaren är på det klara att det är en otäck jävel.

Vid nästa bortförande av ett barn blir mördaren iaktagen av en förståndshandikappad pojke som dock inte är helt på klara med vad som hände. Övergriparen tar senare kontakt med pojken för att försäkra sig om att han inget sett/begriper. De utvecklar någon sorts relation eftersom en utvecklingstörd pojke inte är något direkt hot mot övergriparen (ännu) och inte heller attraktiv för mördaren att förgripa sig på (de har kanske rent av något gemensamt? att vara särlingar), men med tiden har övergriparen avslöjat för mycket. Under berättelsen försvinner allt fler barn och tillsist någon närstående till pojken. Pojken måste göra något åt saken när han till slut solklart upptäcker hur landet ligger, samtidigt som övergriparen måste röja honom ur vägen. Pojken blir inte heller trodd. Pojken har en del tvångstankar och andra ideer vilket inte gör livet lättare för honom, men som kommer att vara väsentlig för händelseutvecklingen, tex katten i början (pojken skall vara paniskt rädd för hår och tvättar händerna omotiverat mycket). Som exempel skulle tex pojken vara rädd för "kakmonstret" och senare hemma hos mördaren bli bjuden på kakor. När pojken senare berättar om ett monster med kakor så är ju svaret givet.

Jag har inte riktigt bestämt mig för vem som skall vara antagonisk och protagonist, men jag överväger starkt att låta den lille pojken vara antagonisten, och låta mördaren utveckla sin karaktär.

Låter jävligt spännande för att uttrycka det enkelt.

Gör båda till protagonister.