Jag har nyligen sett följande påstående i två böcker skrivna strax efter millennieskiftet, dvs medan alla filmer fortfarande hade sin biografdistribution på 35 mm filmremsor. Påståendet är att det är så dyrt att förstora upp 16 mm till 35 mm att det är billigare att spela in på 35 mm.

För all del, numera är det ju digitalt som är vanligast. Men stämde påståendet då?

Vissa personer spelade ju in långfilm efter långfilm på smalfilm, så de borde ju ej ha gjort samma misstag gång på gång.

Jag tänker så här om dem som filmade förr. Genom att spela in på smalfilm i st f på 35 mm så räckte pengarna till färgfilm i st f till svartvitt. Och man hade råd att göra fler omtagningar.

Kamerorna var billigare för smalfilm så det var sannolikare att filmfotografen hade sin egen kamera, så slapp produktionsbolaget att betala separat kamerahyra,

Kamerorna för smalfilm var mindre, så det gick att spela in fler scener med handhållen kamera. Och även i övrigt gick det fortare att flytta kameran. Det sparade tid, vilket betydde färre inspelningsdagar.

Med smalfilm kunde man filma där det var ont om plats, så det var lättare att välja inspelningsplats.

De som spelade in 8 mm kunde lämna filmen i närmaste fotobutik och få tillbaka den framkallad redan nästa dag, så att det bums gick att avgöra om fler tagningar behövdes.