Tillväxtverkets rapport "Fler filminspelningar till Sverige" föreslår att 300 miljoner kronor årligen används för att subventionera utländska filminspelningar i Sverige.
https://tillvaxtverket.se/download/1...ge%20KLAR.PDF5

Min inställning är att jag skulle gärna använda skattebetalarnas pengar för att finansiera filmskapande, men bristande kostnadseffektivitet är kortsynt.
*
I rapporten konstateras att Sverige är föga konkurrenskraftigt när det gäller att locka till sig utländska filminspelningar.

I internationella rankningar är Sverige ett mycket konkurrenskraftigt land. Så filminspelningar är tydligen en av de sektorer där vi är sämst.

Samtidigt kanaliseras mycket av branschens pengar genom Filminstitutet, för att främja branschen. Då tycks Filminstitutet vara ineffektiva. Så det naturliga vore att ryta till gentemot Filminstitutet.

Sverige är utomlands känt för blue movies respektvie Schwedenfilm. Men inte ens de som gör underhållning för vuxna är särskilt intresserade av att filma i Sverige. Det är talande så man hade kanske kunnat få relevant information genom att kontakta Erika Lust eller någon annan svensk som skapat sådan film.
*
Rapporten tar upp 20 företag inom digital efterproduktion, Från 2007 till 2016 ökade antalet anställda från 150 till 500 hos dessa företag. Men man förstår inte sammanhanget.

Modern datateknik gör det möjligt att skapa i dator. I filmbranschen har resultatet blivit att allt mer skapas i dator i stället för att inspelas.

Att i den situationen prioritera utländska filminspelningar till Sverige är alltså ett förlegat tänkande. Det rimliga borde vara hur man får utländska filmbolag att förlägga datorarbetet till Sverige. Just det, rapporten handlar om att Sverige ska locka till sig en krympade verksamhet trots att det vore bättre att locka till sig en växande verksamhet.

Och ju mer datorarbete som förläggs till Sverige, desto mer inspelningsarbete lär rimligen också hamna till Sverige.

Ni som vet mer får komplettera mig men jag har uppfattat det som att vissa andra länder subventionerar datorredigering, för att dra till sig utländska inspelningar. Så jag blir inte förvånad om svaret är att subventioner i andra länder begränsar Sveriges möjlighet att konkurrera. Samtidigt är dock svensk högteknologi internationellt sett mycket konkurrenskraftig så det vore relevant om någon utredde möjligheten att få utländska filmbolag att förlägga mer datorarbete till Sverige.
*
På sidan 6 skriver man att filmproduktionen ökat mindre i Sverige än i andra länder och att man befarar att det kommer att fortsätta.

Då jag själv skapat två nollbudgetlångfilmer så vet jag att personer i min situation sällan får ut sina filmer på bio. Rapporten är alltså så missvisande att man missar detta.

Hade rapporten varit mer rättvisande så hade man i stället kritiserat Filminstitutet för att det är så svårt att i Sverige få till stånd biografvisning av långfilmer skapade utan stöd.

Trots svårigheten med distribution så står det på sidan 44 att det största problemet är finansiering. Tydligen har man inte funderat på om det skulle bli lättare att skaffa pengar till nästa långfilm om folk hade fått med sin förra långfilm i biografstatistiken
*
Enligt rapporten skulle fler utländska filminspelningar i Sverige locka fler turister till Sverige. Nja.

De flesta filmer blir publikmässiga besvikelser. Så för varje film som lockar fler turister till Sverige så får man nog räkna hundra som misslyckas.

Hamlet är världens mest kända teaterpjäs. Handlingen utspelar sig på Kronborgs slott i Helsingör. Visst används Hamlet i marknadsföringen av slottet, men så enormt populärt är inte det stället. Jag uppfattar det som att Lunds domkyrka besöks av 4 gånger fler turister.

Rapporten tar upp hur mycket turismen ökat till Irland och Nya Zeeland sedan det blev populärt att filma där. Kanske det, men utlänningars turistande i Sverige har de senaste årtiondena ökat, trots föga utländskt filmande i Sverige. Så kanske det hade varit lönsammare för de två länderna att använda andra metoder för att locka turister.

Dessutom, när det gäller turism till platser som blivit kända genom filmande. Jag kan förstå att filminspelning gör det lättare att efteråt marknadsföra en viss plats. Men på platsen måste det ju finnas något som intresserar turisterna. Annars försvinner ju turisterna bums, varpå de skriver på sin Facebooksida hur besvikna de blev. Och att fixa något som gör turistera nöjda, det kostar pengar. Dessutom får man ju räknar med att en del av satsningarna blir olönsamma eftersom långtifrån alla filmer är sådana att publiken efteråt vill besöka inspelningsplatsen.
*
Om man vill locka turister till Sverige genom att visa Sverige på film så finns faktiskt ett alternativ. Låt utländska TV-stationer gratis visa svenska filmer. . Många filmer har så lågt marknadsvärde att redan några år efter biografpremiären bör upphovsrättsinnehavaren vara villig att för lågt pris överlåta rättigheterna till någon som vill främja turism.

Nej, jag har ingen aning om detta alternativ skulle vara kostnadseffektivt, men det är talande att rapporten ej nämner möjligheten.

Inte heller tar man upp hur det gått när turistfrämjande reklamfilmer använts. Men det ligger nära till hands att gissa att sådana filmer är sällsynta pga de fungerar dåligt.
*
Rapporten bekymrar sig för att brist på svenska specialister kan begränsa hur mycket utländska filminspelningar som kan lockas till Sverige. Delvis handlar problemet rimligen om att många upphandlingar förläggs till de länder där det är lättast att förhandla sig till subventionerat filmarbete. Så svenska företag missgynnas, vilket i sin tur betyder att många svenskar saknar anledning att skaffa sig specialistkompetens.

Därför borde rapporten ha beaktat hur specialistkompetens fås till lägsta möjliga kostnad.

Filminstitutet och regionala resurscentra har i årtionden förtigit nollbudgetfilmning. Det hade varit bättre med uppmuntran. Och det hade inte kostat något. Det skulle räcka med att på hemsidan berätta att det är en god idé att ansluta sig till närmaste amatörorganisation, samt ge kontaktinformation. Men icke. Så föreningsdrivna lokal-TV-stationer och andra sammanslutningar för fritidsfilmare lider brist på medlemmar.

Just det ja, det är trassel med kompetensutveckling när det är brist på arbetstillfällen. Omräknat till helårssysselsatta räknar man med att runt 2,000 personer försörjer sig som filmarbetare i Sverige. Samtidigt finns 10,000 andra personer som skulle vilja hitta ett jobb i branschen, men det saknas arbetstillfällen. När en grupp genomför ambitiösa nollbudgetprojekt så ökar möjligheten till specialisering med åtföljande kompetensutveckling. Gratis för skattebetalarna. Men Filminstitutet ignorerar filmande inom ramen för föreningslivet.

Dito för rapportens bekymmer om brist på inspelningsvänlig infrastruktur i Sverige. Uppmuntra fritidsfilmande så lär bristerna begränsas när folk börjar samarbeta mer för att gemensamt genomföra ambitiösa projekt.

Men rapporten avstår tyvärr från att kritisera Filminstitutet. Nollbudgetfilmning nämns inte ens.
*
Rapporten innehåller flera räkneexempel och sifferuppgifter. Jag hade önskat att rapporten utgått från följande som jag citerar från sidan 81 "Det irländska skatteverket menar att det irländska produktionsincitamentet kostar mer än det genererar." Förvånar mig inte. Rent generellt, de som forskar i ekonomi har negativ inställning till subventioner eftersom de brukar fungera dåligt.

Men rapporten är mer optimistisk. På sidan 55 har man rentav ett resonemang som är så mysko att jag undrar hur man tänkt. "varje krona som en filminspelning omsätter kan det vara så att de övriga kulturella och kreativa näringarnas andel av BNP ökar med 7 gånger" Visst, när filmbolag spelar in så har man därtill kostnader för att köpa in musikrättigheter, bygga kulisser osv. Men om resonemanget var riktigt borde Hollywood vara känt för mer än filmande. Därtill slutar resonemanget med påståendet att allt färre filmer inspelas i Sverige.

Räkneexemplen verkar vinklade. Följande är från sidan 67. Svensk långfilm samfinansierad med Danmark. Budget 14 miljoner, varav Film i Väst bidragit med 2,5 miljoner. Då inspelningen gav 7,5 miljoner i utgifter i Västergötland räknas den som ett exempel på att subventionering gav tre gånger mer än det kostade. Va! Då filmen räknas som svensk så har rimligen majoriteten av pengarna kommit från Sverige.
*
Rapporten motiverar subventioneringar utan att tänka på bikostnader.

Föreställ er följande. Den som vill locka till sig utländsk filminspelning har kontakt med filmbolag. Filmbolaget berättar att det behöver fixas en del på den tänkta inspelningsplatsen. Kommunen offrar pengar. Sedan berättar filmbolaget att det blir inget. Så kommunen har förgäves offrat pengar.

Just det ja. För att få utländskt storprojekt till en viss plats så kan det krävas att något först fixas. Det kostar. Och den offentliga sektorn betalar. Men inom filmbranschen är det vanligt med projekt som inte blir av. Så mycket pengar satsas på sådant som slutar med ingenting. När man beräknar hur lönsamt det är att subventionera så måste givetvis sådant tas med.

Det finns forskare som studerat hur tokigt det kan bli när folk konkurrerar om något värdefullt. Folk visar en otrolig förmåga att bjuda över varandra så att det hela blir en förlustaffär.
*
Jag nöjer mig med det ovanstående. Ni andra är välkomna att lägga till.