Gå till innehåll

Att jobba med skådespelare/Hur ska man göra?


Recommended Posts

Hur ska man ge sin skådis den rätta information? Hur brukar ni andra göra när ni hittat er skådespelare? Vilken information ska man ge dom för att rollen ska bli så bra som möjligt?

 

Här är några exempel på hur jag skulle göra om min skådespelare skulle spela t ex CP-skadad (för jag tycker att alla som spelat det är väldigt duktiga på just den biten).

 

1. Be min skådis att läsa böcker, studera ämnet, för att sedan verkligen kunna det och förstå det.

2. Besöka CP-skadade och leva med dom under ett tag för att kunna se hur de är.

 

Jag vet inte om detta är rätta vägen för en skådis att bygga upp sin karaktär på, men jag tror att det kanske är det.

 

Alla skådespelare spelar olika. Min favorit, Daniel Day-Lewis spelar inte, utan BLIR även den han ska gestalta, även när det inte är inspelning, detta kallas metodskådespel och jag vet inga förutom DDL som sysslar med sånt.

 

Men hur brukar ni göra när ni hittat er skådespelare? Vilkas visioner ska man filma? Både regissörens och skådespelarens egna?

 

Hur ska man egentligen göra för att skådespelaren ska spela så bra och realistiskt som möjligt?

Länk till kommentar
Share on other sites

Som Oller Visuals säger så finns det egentligen inget rätt och fel, även om det finns gott om folk som faktiskt påstår det.

 

Men samtidigt måste jag säga att idén om att kräva att skådisar läser en massa böcker och lever med cp-skadade är overkill. Visst, om du betalar bra och skådisen tror att hen har chans att vinna en Oscar, så visst...

 

Det Daniel Day-Lewis ägnar sig åt är en extrem form av metodskådespel, men det finns gott om metodskådisar. "Metoden" handlar helt enkelt om att leva sig in i rollen och att "inifrån" komma fram till resultatet, istället för att börja i andra änden. Förenklat exempel: Istället för att tänka att "nu är jag arg" så tänker man "min tjej ringde och dumpade mig medan hon hade sex med min farsa, och nu var det en tiggare som spottade mig i ansiktet för att jag inte ville ge honom pengar" och se vilken reaktionen blir.

 

Det finns många som ogillar så kallad "resultatregi" där man som regissör beskriver resultatet istället för motivationen, men jag menar att bägge metoder har sina fördelar. Det är liksom enklare att säga åt någon att plocka upp en tallrik och kasta den i väggen än att beskriva en motivation och hoppas att skådisen kastar tallriken i väggen.

 

En inte ovanlig metod för regissörer är att använda verb istället för adjektiv. Istället för att säga "du är arg på kalle när du säger det här" så säger man "du anklagar kalle för bla bla". Man kan vädja till någon, skämta med någon, skälla på någon etc, och det är lätt för skådisar att förstå vad som menas.

 

Det är aldrig fel att ta input av skådisar, och precis som Oller Visuals har jag goda erfarenheter av skådisar som är mer eller mindre självgående och experter på att improvisera, men i slutändan är det regissören som bestämmer. Skådisarna vet när allt kommer omkring inte hur filmen skall klippas ihop, och de är inte intresserade av det heller. Om du som regissör vill att ett visst ord skall betonas eftersom det kontrasterar på ett intressant med något som sägs i en annan scen så är det bara att säga till.

 

Tja, det var lite blandade och ostrukturerade tankar.

 

/Jakob

Länk till kommentar
Share on other sites

Tack för tipsen!

 

Ja det finns väl många olika metoder att få sin skådis att spela bra.

 

Men när jag ser en dålig film, en kalkonfilm med uselt skådespel, där skådespelaren ska spela t ex arg/elak, spelar mycket dåligt, betyder det att det är regissören som inte kan se skillnad på vad som är verklighet då?

 

Alltså, en regissör måste se vad som är realistiskt och vad som inte är realistiskt, och när han godkänner en scen där skådespelarna spelar uselt jättedåligt, är det regissören det är fel på då eller nåt sånt?

 

Hur ska man basera sina skådespelare på verkliga människor och deras beteenden egentligen?

Länk till kommentar
Share on other sites

Jag drar mig till minnes en filmvisning av en amatörskräckis där ungefär halvvägs in i filmen började publiken skratta så fort en av skådisarna öppnade munnen, för att de tyckte att han var så usel. Jag kände samma sak själv, men sedan jag funderat lite på saken kom jag fram till att det stora problemet var att dialogen var så onaturligt skriven. Inte ens de bästa skådisarna i världen kan leverera en uselt skriven replik.

 

För att få fram en bra prestation krävs en kombination av bra manus, bra regi och bra skådespel. När du ser en dålig prestation är det värt att tänka på vad det beror på. Det kan vara att manuset är ruttet, det kan bero på att regissören vill ha scenen på ett visst korkat sätt, eller så beror det på att skådisen var dålig. Men visst, ansvaret faller på regissören.

 

Ett av problemen är att man måste ta hänsyn till verkligheten. I många filmproduktioner finns inte tid till repetitioner, och inte heller tid till särskilt många tagningar. Tid är pengar.

 

Jag har jobbat med fullständiga amatörer som verkligen inte haft någon särskild skådistalang, men som regel har det gått att få till acceptabla tagningar om man bara lagt ned en helvetes massa tid. Men vem har den tiden?

 

/Jakob

Länk till kommentar
Share on other sites

Kan det vara bra att fråga skådespelaren hur han själv brukar reagera, bete sig, eller uppföra sig om det som händer i manuset skulle hända honom själv?

 

Jag menar, om man sen ser att hans RIKTIGA reaktioner, beteende och uppföranden och dom inte är särskilt realistiska så som regissören vill att dom ska vara, vad ska man göra då?

 

Ska regissören kunna hitta egna metoder för att få skådespelaren att att spela så som han vill?

 

Jag skulle aldrig göra detta, men jag vet att regissören till filmen Exorcisten, William Friedkin ville ha realistiska reaktioner från sina skådespelare, han gav bland annat en skådespelare en örfil för att han skulle gråta i en scen. Sen sköt han med ett gevär bakom ryggen på en för att se hur han skulle skrämmas på riktigt och vissa skådespelare spelade inte att de skulle ha ont, de hade ont på riktigt så deras skådespel är inte skådespel utan verkliga reaktioner.

 

Vad finns det för andra metoder? Om ens skådespelare inte är tillräckligt bra, vad gör man då?

Länk till kommentar
Share on other sites

Jag skulle aldrig göra detta, men jag vet att regissören till filmen Exorcisten, William Friedkin ville ha realistiska reaktioner från sina skådespelare, han gav bland annat en skådespelare en örfil för att han skulle gråta i en scen. Sen sköt han med ett gevär bakom ryggen på en för att se hur han skulle skrämmas på riktigt och vissa skådespelare spelade inte att de skulle ha ont, de hade ont på riktigt så deras skådespel är inte skådespel utan verkliga reaktioner.

 

Vad finns det för andra metoder? Om ens skådespelare inte är tillräckligt bra, vad gör man då?

 

Det där låter effektivt. Det kanske man ska tillämpa.. Om man vill bli av med sina skådisar till nästa inspelningstillfälle.

 

Jag har bara regisserat två filmer. En musikvideo och en kortfilm. Båda gångerna har jag jobbat med samma huvudrollsinnehavare, just tack vare att det går att ge extremt luddiga beskrivningar som involverar känslor. Slå på ett "hur skulle du reagera?" och sen låta honom sköta resten. Senaste filmen så skrev jag replikerna ihop med honom tex. Nu har jag sett slutresultatet, om och om igen, då vi just nu ligger i sluttampen av postproduktionen. Och det är lite blandat. Men det beror nog mest på att jag skött såpass mycket tekniskt själv när vi varit på plats, att tankarna varit någon annanstans. Jag skulle säga att scenerna med honom så är alla scener klart godkända, men det är en liten, fem sekunder lång del av en scen som jag stör mig på. För mig är det ett exempel på att det fungerar bra att göra så. Om man jobbar med rätt person och är beredd på många omtagningar.

 

Även min biroll var väldigt självgående. Och jag tror inte på att gå in och styra och ställa för hårt med amatörskådespelare överhuvudtaget, i synnerhet inte om de kommer från teater, eller om det är deras första film. Tror snarare det slår bakåt och leder till nervositet istället. Frihet och förtroende. Sen finns det skådespelare som man verkligen lär gå in och styra varenda liten reaktion och allt de gör, för att de inte har någon känsla för hur de agerar i verkligheten och inte kan ta fram det på plats. Även om de säkert kan vara bra under en annan regissör så är jag näst intill oförmögen att forma mina tankar till ord som de klarar av att agera utefter.

 

En perfekt värld för mig är där man låter replikerna möta personerna bakom karaktärerna, improviserar första tagningen helt - sedan går in och mikrokorrigerar vartefter, när man ser vad som funkar. Då släpper nervositeten lite (tror jag), jämfört med om man skulle smälla på med allting på en gång. Så lite åt gången, med andra ord. När jag sedan varit nöjd, tog vi några omtagningar till efter samma koncept.

Länk till kommentar
Share on other sites

  • 2 månader senare...

Hur ska man ge sin skådis den rätta information? Hur brukar ni andra göra när ni hittat er skådespelare? Vilken information ska man ge dom för att rollen ska bli så bra som möjligt?

 

Här är några exempel på hur jag skulle göra om min skådespelare skulle spela t ex CP-skadad (för jag tycker att alla som spelat det är väldigt duktiga på just den biten).

 

1. Be min skådis att läsa böcker, studera ämnet, för att sedan verkligen kunna det och förstå det.

2. Bes

Länk till kommentar
Share on other sites

  • 2 år senare...
Som Oller Visuals säger så finns det egentligen inget rätt och fel, även om det finns gott om folk som faktiskt påstår det.

 

Men samtidigt måste jag säga att idén om att kräva att skådisar läser en massa böcker och lever med cp-skadade är overkill. Visst, om du betalar bra och skådisen tror att hen har chans att vinna en Oscar, så visst...

 

Det Daniel Day-Lewis ägnar sig åt är en extrem form av metodskådespel, men det finns gott om metodskådisar. "Metoden" handlar helt enkelt om att leva sig in i rollen och att "inifrån" komma fram till resultatet, istället för att börja i andra änden. Förenklat exempel: Istället för att tänka att "nu är jag arg" så tänker man "min tjej ringde och dumpade mig medan hon hade sex med min farsa, och nu var det en tiggare som spottade mig i ansiktet för att jag inte ville ge honom pengar" och se vilken reaktionen blir.

 

Det finns många som ogillar så kallad "resultatregi" där man som regissör beskriver resultatet istället för motivationen, men jag menar att bägge metoder har sina fördelar. Det är liksom enklare att säga åt någon att plocka upp en tallrik och kasta den i väggen än att beskriva en motivation och hoppas att skådisen kastar tallriken i väggen.

 

En inte ovanlig metod för regissörer är att använda verb istället för adjektiv. Istället för att säga "du är arg på kalle när du säger det här" så säger man "du anklagar kalle för bla bla". Man kan vädja till någon, skämta med någon, skälla på någon etc, och det är lätt för skådisar att förstå vad som menas.

 

Det är aldrig fel att ta input av skådisar, och precis som Oller Visuals har jag goda erfarenheter av skådisar som är mer eller mindre självgående och experter på att improvisera, men i slutändan är det regissören som bestämmer. Skådisarna vet när allt kommer omkring inte hur filmen skall klippas ihop, och de är inte intresserade av det heller. Om du som regissör vill att ett visst ord skall betonas eftersom det kontrasterar på ett intressant med något som sägs i en annan scen så är det bara att säga till.

 

Tja, det var lite blandade och ostrukturerade tankar.

 

/Jakob

 

 

Skapligt slarvig återgivning om vad Method acting är.

Ingen respektabel method skådis skulle använda "sinnesminnen" på det sätt du beskriver.

Om du tror att Daniel Day.Lewis jobbar så så lurar du dig själv.

Det är betydligt mer komplicerat. Rekommenderar böcker av Uta Hagen & Ivana Chubbuck samt Santislavskij om du vill få bättre koll på hur olika typer av

Method fungerar. Sen jobbar alla skådespelare olika oavsett inskolad teknik. Det gäller att få tekniken att funka för dig i slutändan.

 

Angående regissörer så tror jag jag synen på den sk demonregissören som ger skådisen sin motivation etc är övermytologiserad.

Bergman var väldigt hands on(när man kollar på bakomfilmer etc) och gick igenom och repade mycket med skådespelarna på set i veckor innan inspelning.

Dom flesta har inte den lyxen.

Det pratas mycket om att Scorcese jobbar mycket med improvisation men när man väl går tillbaks och läser manusen så är i princip alla repliker där.

 

Här är 4 konkreta tips om du vill få bra skådespel i din film.

 

1.Skriv ett bra manus!

Den mest underskattade aspekten.

Jag har jobbat en del med sk dialog-polering och har läst en hel del skit.

Tänker inte gå igenom allt för mycket men som har nämnts tidigare.

Det är ytterst sällan jag läser något svenskt med bra dialog.

Studera filmer du gillar. Hur låter dialogen? Hur skulle den låta naturligt på svenska.

Och för guds skull undvik onödig exposition i dialogen typ:

"Hej Svante min bror som jag inte har sett på fyra år sen den där dagen i mars då våra föräldrar olyckligt dog i en fallolycka i Grekland

och som fortfarande gör att jag lider av svår ångest och inte längre kan bygga en stabil relation"

(Skräckexempel). Inte ens Daniel Day-Lewis hade kunnat göra guld av den skiten.

 

 

2. Casta bra skådespelare

Idag finns inga ursäkter. Det vimlar av hungriga begåvade skådespelare i landet.

Dom flesta får ingen chans. Lägg upp annonser på filmsidor typ filmcafe, statist.se etc.

Kan du inte hålla en casting i din närhet så skicka en scen ur manuset och be dom göra en self-tape.

(Dom flesta har mobiler med kameror eller kan låna).

 

Det hjälper om man kan betala skådisens resor samt mat och boende såklart men är man fattig så kan folk tacka ja ändå

om dom tycker att manuset och projektet verka tillräckligt intressant.

Se punkt 1.

 

3. Trampa inte på skådespelarna.

Ibland är den bästa regin att bara låta skådespelarna göra sitt jobb.

Du behöver inte bombardera dom med motivation och bakgrundshistorier etc.

Är dom bra så fattar dom. Är det nått du känner att dom behöver veta så kan du prata om historien överlag.

Svara på deras frågor etc.

Försök att få skådespelarna att känna sig fria att göra rollen till sin.

Sen är ju allt tycke och smak men jag personligen gillar att ljussätta rätt öppet

och köra rullande tagningar istället för att starta om med klappan varje gång för att få skådespelarna att känna sig trygga

och helst glömma bort att kameran är där. Mycket av regin går ut på att bygga upp en trygg stämning på set.

Hur ska du kunna förvänta dig att någon ska göra en emotionell och svår scen och dom inte trivs eller känner sig respekterade

eller får tid att arbeta?

De Niro kunde under sina glansdagar göra 15-20 tagningar och vare tagning blev bättre och bättre för han fick möjlighet att arbeta in scenen och kom djupare och djupare. Detta kostade såklart tid och film men resultaten talar för sig själv.

Har man inte tid för repetitioner så är detta är bra alternativ.

Dessutom så filmar du antagligen digitalt så det finns ingen ursäkt till att inte låta kameran rulla.

Kanske hittar du en gyllene blick från en skådis mitt emellan två "Tagningar" som passar perfekt i klippning. Var kreativ.

Jobba för och med dina skådespelare så kommer dom att jobba för och med dig.

 

4. Klipp dom bra.

I klippningen är ditt jobb att berätta din historia så bra som möjligt samt att få varje skådis att se så maximalt begåvad ut som den bara kan.

Tyvärr verkar inte alla klippare förstå detta. Om en bild var jättesvår att ta men inte passar in i filmen SLÄNG DEN!

Om den inte tillför något så måste du kunna strunta i detta för det bästa för filmen.

 

Om du har castat en okänd men bra skådis som ska ha en dialogscen med en halvkänd youtube-stjärna eller nått och du känner att

den okända skådisen var betydligt bättre så klipp då dialogen så att den okände skådisen syns mer och använda bara det bästa/minst dåliga från

youtube kändisen.

En dålig filmskapare/klippare skulle resonera "Men han/hon är ju känd så vi måste ha med maximalt med bilder på han/henne så att vi får uppmärksamhet"

Nej nej nej. Fel fel fel.

Alla kommer framstå som betydligt bättre om du till max klipper för att berätta historien och dölja sämre skådisinsatser och framhäva dom bra så mycket som möjligt.

 

Mycket text men hoppas att det hjälper nån.

Länk till kommentar
Share on other sites

Jag skriver på manus till min tredje långfilm, så jag har hunnit skaffa mig en liten aning rutin på att ge regi. Min metod är att i film efter film försöka ha samma typ av humor, samma rollfigurer och samma skådespelare. Efter varje enskild film kan jag då gå igenom vad som blev bra respektive dåligt så att det förhoppningsvis blir bättre i nästa film.

 

Då jag saknar möjlighet att betala försöker jag även skriva rollfigurerna så att skådespelarna ska gilla sina roller.

Länk till kommentar
Share on other sites

  • 3 år senare...

De bästa konstnärerna har både en exceptionell teknik och en extraordinär talang. Skådespelartekniker som att projicera rösten och röra sig på scenen kan läras och förfinas, vilket förbättrar varje talang. Den överlägsna fördel som en exceptionell naturbegåvning ger kan inte läras ut, och det är detta som utmärker stora artister. En annan sak som hjälper dem är dock att läsa eller titta på filmer, särskilt de som finns på Netflix. De har många fantastiska skådespelare som är bra på att agera som alla som tittar kan lära sig av och lätt anpassa sig till, så ett av de tips som kan ges är att titta på en film på Netflix.

Länk till kommentar
Share on other sites

  • 4 månader senare...
On 10/21/2017 at 6:00 PM, ghijohansson said:

Jag skriver på manus till min tredje långfilm, så jag har hunnit skaffa mig en liten aning rutin på att ge regi. Min metod är att i film efter film försöka ha samma typ av humor, samma rollfigurer och samma skådespelare. Efter varje enskild film kan jag då gå igenom vad som blev bra respektive dåligt så att det förhoppningsvis blir bättre i nästa film.

 

Då jag saknar möjlighet att betala försöker jag även skriva rollfigurerna så att skådespelarna ska gilla sina roller.

Wow fantastiskt, har du gjort 3 långfilmer utan att ha haft budget? Det måste varit 3 fantastiska manus! Obs menar det uppriktigt. Kan du berätta mer om hur du lyckades med det? 

Länk till kommentar
Share on other sites

Tack för vänligheten. Ja, mina tre längsta komedier blev alla drygt 100 minuter långa. Kostade mig drygt 25,000:- tillsammans. Varpå jag skänkt bort visningsrättigheterna till olika föreningsdrivna lokal-TV-stationer.

Nej, jag är inte nöjd. Framför allt är jag inte nöjd med mina egenhändigt skrivna manus. Men det har varit lärorikt. Så jag hoppas på det bästa när jag nu skriver manus till det som förhoppningsvis ska bli min fjärde långfilm.

Länk till kommentar
Share on other sites

Delta i konversationen

Du kan posta nu och bli medlem senare. Om du har ett konto, logga in nu för att posta med ditt konto.

Gäst
Skriv ett svar...

×   Klistras in som rik text.   Återställ formatering

  Endast 75 max uttryckssymboler är tillåtna.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa redigerare

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder från URL.

×
×
  • Skapa nytt...