Lite djupare får du analysera, Daniel! Du kommer inte undan så lätt bara för att du tyckte om filmen
Ska du göra film på svenska så borde du nog också se mer svensk film. Jag ser själv väldigt lite av svensk mainstream eller underhållningsfilm men de lite mindre och mer konstnärliga eller experimentella filmerna kan ju ändå vara värda att se, annorlunda är bra om inte absolut bra...
Jag tänkte nog att jag skulle få samma känslor som när jag såg Ruben Östlunds De Ofrivilliga, ett obehag som inte automatiskt har att göra med att filmen skulle vara dålig utan även för att den väcker obehagskänslor pga sitt ämne och form. Det är ju bra, filmer ska röra om i grytan men det gör inte automatiskt att filmen är bra för att den tar upp ett angeläget ämne.
Odell har satt sig lite grand i samma sits som Åsa Linderborg som skrev Mig Äger Ingen: genom att vara extremt privat och berätta om sin gamla klass offentligt så tycker jag inte att det hjälper att mobbing är viktigt att diskutera, hon hänger både ut sig själv (jag har läst kommentarer på nätet som "hon ser ju tokig ut" och "hon saknar uppenbarligen social kompetens") och hon hänger ut sin nu levande klasskompisar dvs även om det inte är en ren dokumentär så får hon samma problem eller mer med sitt sätt att göra film.
Odell tar ut svängarna i den första fiktiva delen på ett sätt som hon nog inte hade gjort i verkligheten och samtidigt låser fast sig själv genom att (vad jag förstår) låta skådespelare återberätta ordagrant vad hennes klasskompisar sa när hon bjöd in några av dem för att titta på första delen. Jag skulle nog tro att det hade blivit en bättre film och mer allmängiltig för åskådarna om det hade varit mer fiktion, nu är det konstigt nog lättare för att publiken att skärma av sig mot problematiken eftersom det är svårare att identifiera sig med huvudrollen (om man nu inte har varit i precis samma situation som barn själv). Och visst undrar man över vissa saker: kom brevet verkligen bort på posten eller ljuger klasskompisarna henne rakt upp i ansiktet?
Sen tycker jag nog inte att det var så himla välspelat, Anna själv är ganska stel, de på festen är karikatyrer och de hon intervjuar sen är ju låsta i replikskiftena till vad som verkligen sades.
Hon har fått pris som bästa skådespelare också, jag håller med radions Kino med att man kan inte dra några slutsatser mer än att hon är bra på att spela Anna Odell. Hon är också bra på att få ett produktionbolag och få det svenska filmkulturetablissemanget att stötta henne. Bra gjort men det garanterar inte alltid bra film, eller en stor publik (att få både och är att greppa om för mycket
)
Så jag såg den för att jag tycker om att ruskas om och att diskutera, att bara strykas medhårs är inte så utvecklande.
Återträffen
Svara med citat
Ursprungligen postat av StenR
