"The pencil"

Tja!

Nu ber jag er att fullständigt skjuta ner mig!

Jag och en kompis älskar film och fick i dagarna idén att göra en kortare film.

Såväl skådespelande som foto/klipp har vi erfarenhet av men problemet är att vi har noll koll på hur man skriver ett manus.

Jag har läst igenom alla guider som finns här på sidan men tror jag har missuppfattat hur man gör när man skriver.

Därför ber jag ödmjukast er om hjälp, om ni skulle kunna ta er tid och läsa igenom de fyra sidor vi hittills skrivit ihop och besvara följande frågor;

1. Är det fel som vi har gjort när vi delat upp varje klipp till en ny scen

2. Kanske svårt att utläsa av fyra sidor, men blir det för "spattigt" med så mkt hopp mellan olika miljöer, nutid och dåtid etc?

3. Eftersom vi inte kommer att ha budget till att göra bra mordscener så är alla mord tänkta att illustreras med bilder huvudkaraktären ritar på dem. bra eller anus?

Story i korthet (ursäkta stavfel, även synpunkter på storyn mottages)

David lives alone in he's big lonely house far away from any civilization.

The house his father once built. The same house as his mother gently raised him and his brother.

They are all gone now. He's the only one left. Often he find himself daydreaming away hours at the time.

His childhood -The best a child could want.

His parents -The best ones God could ever give you.

His brother -That laughter that will never be more than six years old.

That will never have to grow up and be sad.

Just that happy laughter.

He has been there for some time now.

Hiding. Even though he has no one to hide from.

Except himself.

David likes to draw

It calms him. Helps the voices in his head become clearer.

Sometimes he cries. He's not a believer but more than once he tried and find the answer with a mightier being. Why him.

Why?

David is a killer. He knows it wrong.

He don't like it. But he's also an artist.

And an artist have needs.

He never showed anyone his drawing.

People would just find them repulsive.

They wouldn't understand.

But mainly, he has no one to show them to.

He like drawing peaceful motives.

People are not peaceful. But flesh stripped of it soul and senses are.

That's why david kills.

He knows it wrong.

But he's an artist.

----------------------

Är alltså tänkt att vara ett slags porträtt av en seriemördare som saknar alla de klyschiga anledningarna till att vara som han är!

The Pencil_0001.pdf

Nej, jag förstår inte manuset men å andra sidan är jag humorist, så när det gäller din genre så är det bättre att någon annan är smakråd.

Själv har jag lärt mig skriva manus på följande sätt. Jag började med att låna från andra. Varpå jag såg vad som fungerade genom att spela in. Ju mer jag spelade in, desto mer inspiration fick jag till att skriva egna manus eftersom jag såg vad som fungerade.

Som du kanske sett så har jag i forumet postat ett meddelande om att jag skänker bort manus till 600 korta sketcher. Om du finner det relevant så kan du ge mig din e-postadress. Men som sagt, jag är humorist, så manusen är därefter.

Av det du skriver verkar det som att ni är inne på att filma manuset själva. Det finns en skillnad mellan manus som inte gått till produktion och manus som man praktiskt ska filma efter. I det sistnämnda har man scennummer och kan ha kameravinklar, instruktioner för hur klippen ska vara osv. Om ni ska filma själva, är det inget problem att ni har dessa grejer med i manus, även om jag själv helst skulle ha sett det utan.

Det första jag reagerade på var "tänker david". Ingen tänker något i manus - det varken syns eller hörs.

Om vi fortsätter med scen två som exempel så är texten vacker och målande, men för detaljerad för att riktigt höra hemma i ett manus. Den beskriver för noggrant exakt vad som händer - utan att jag får någon känsla för att det är viktigt att just de grejerna som för historien framåt. Är ni med?

Sen finns det en idé om att en sida manus ska motsvara en minut film. Om man ser till

"David står vid spisen, tevattnet sjuder i en kastrull. Han

häller vattnet i en vit kopp innehållande en tepåse. Han

tar en tesked från bänken, går till köksbordet och sätter

sig ned. David tar socker och häller det i koppen."

...så blir det mellan 5 och 10 sekunder film. Det känns som en betydligt snabbare scen än vad jag får intrycket att ni vill ha. Var inte rädd att dela upp texten i mindre stycken. En mening per stycke är helt i sin ordning om det ger rätt tempo i filmen.

När jag läser får jag intrycket att han skissar fågelkvitter, barnskratt och vind som blåser. :) Skulle vara bra med ett förtydligande.

När en karraktär dyker upp för första gången ska denne skrivas med stora bokstäver.

Det bör framgå att David i scen 3 är barn med en gång, t ex DAVID 3 ÅR. Och det är en ny skådespelare och en ny karaktär, så stora bokstäver och eget namn - dvs benämn honom som DAVID 3 ÅR i dialogen också.

Sen finns det lite mindre saker, som att Davids pappa är betydligt längre än ett barn som sitter ner, ändå ser han upp på sin son.

Psykologen i scen 8 är inte på plats, så det borde markeras med (O.S.) för Off Screen, eller möjligen (V.O.) för Voice Over, men jag är lite osäker på vilket som är vanligast. Med Voice Over tänker jag mer på en berättarröst, så jag skulle valt OS.

Ni har en del "(ler)" t ex. I regel är de onödiga direktiv. Det går oftast utmärkt att lämna det valet till skådespelaren.

Ni har missat en del skiljetecken, som punkt och komman. Och stora bokstäver i början på meningen. Var noga med sådant. Ett manus ska vara lättläst.

Sen kan jag inte säga att jag förstår manuset alls. Jag scrollade nedåt i tron att det skulle finnas en fortsättning, men den slutade verkligen mitt i...

Rent generellt är jag skeptiskt till filmer med psykologmöten. Dels för att de allra flesta inte har en aning om vad det innebär att gå till en psykolog och dels för att det är ett alldeles för enkelt och clichéartat sätt att få en karaktär att framstå som underlig och/eller farlig.

Av det David gör och beter sig så kan jag inte se att han är konstig eller ovanlig på något sätt. Han känns helt normal. Lite ensam och tråkig bara.

Hej! På det stora hela tycker jag att handlingen verkar intressant och spännande och jag gillar tanken med att han tecknar sina mord. Synopsisen är också väldigt häftigt och annorlunda skriven vilket får den som ska se filmen att bli intresserad.

När det kommer till manusskrivande och filmskapare har jag själv inte jättemycket erfarenhet ännu, men jag kan ändå ge lite tips jag tänkte på när jag läste manuset.

Jag antar att psykologscenen i början ska skapa spänning och få tittaren att bli intresserad, men det enda i scenen som bidrar med detta är repliken "I think I'm not normal" och en sådan replik känns tyvärr lite för vanlig och intetsägande. Jag tror att det vore bättre om filmen inleddes med en form av handling istället, för att fånga tittaren.

Sedan blev jag precis som Désirée lite förvånad över att ni skrivit ut vad han tänker, men jag gissar att ni menade att dessa tankar kommer att spelas in efteråt och läggas på senare. Om det nu är så ni tänkt tycker jag att de är helt onödiga och till exempel tanken "Mum. Why did you ever have to leave me?" kan tydligt visas endast visuellt nästan bara genom skådespeleri.

Tycker att replikerna överlag känns ganska onödiga och överflödiga, och tillsammans med skådespeleriet kommer dessa inte lämna något till tittarens fantasi, vilket blir väldigt tråkigt att titta på. Detta med undantag för dialogen i scen 9 där det, i och med att psykologen och David talar om olika saker, plötsligt blir intressantare för tittaren.

Tror inte det blir för "spattigt" som ni beskrev det med alla tidshopp med mera, men kanske skulle det behövas ett mer tydligt "nu" som resten av filmen kan utgå ifrån. Om ni tänkt detta "nu" som psykologrummet skulle dessa scener med psykologen kanske behöva vara lite längre eller på något vis annorlunda från de andra scenerna fotomässigt.

Även om det är en bra idé att han tecknar morden finns det risk att detta blir lite tråkigt i längden, så kanske behövs det ändå lite "riktiga" mord också, jag är säker på att ni kan fixa det utan en stor budget.

Hoppas detta var till hjälp och lycka till!

Tack för era synpunkter/råd.

För att förtydliga, jag läste någonstans att alla ljud som läggs på skrivs med stora bokstäver så alla tankar, fågelkvitter etc är pålagt ljud.

Kanske inte framgick så tydligt.

Angående "nuet" så är det som du säger Eline, psykologen är nuet och min tanke är att colour grading (vad heter det på svenska?) ska särskilja de olika tiderna.

Fortsätt komma med era tankar och idéer också för den delen, det är bara lärorikt

För att förtydliga, jag läste någonstans att alla ljud som läggs på skrivs med stora bokstäver så alla tankar, fågelkvitter etc är pålagt ljud.

Kanske inte framgick så tydligt.

Någons tankar ska aldrig vara med i ett filmmanus. De varken syns eller hörs.

Om någon ska berätta vad som tänks så ska det stå som dialog med (V.O.) efter namnet för att markera att det är en Voice Over.

t ex:

DAVID (V.O.)

Faan vad jag är trött.

DAVID

Nej, du störde mig inte alls i natt.

Den första repliken hör vi honom säga, men han rör inte på läpparna, utan är vad han tänker. Den andra repliken säger han högt.

Vad det gäller ljud, så finns det vissa sådana idéer om att skriva ljud med stora bokstäver. Återigen är det lite av skillnaden mellan ett lämna iväg ett manus för att hitta en köpare och ett manus som ska användas vid produktion, så flera olika grupper behöver tydlig info och inte litterärt lull-lull. Men samtidigt så behöver alla yrkersgrupper en läsupplevelse av manuset som inspirerar, så att bara skriva till ljudeffekterna "löst" nedanför scenen säger inget om var de ska vara eller i vilket sammanhang eller vilken sorts stämning det ska vara på ljudet. Det är enligt min mening bättre att skriva scenen som du hoppas att den ska upplevas och låta ljudpersonen och kamerapersonen och de andra skriva in sina egna anteckningar senare.

Jag noterade att ni är två som skrivit manuset, men jag adresserar er båda som du istället för ni.

Första scenen:

INT. PSYKOLOGMOTTAGNING - DAG

David sitter hos psykologen. De sitter mittemot varandra

med ett bord mellan sig. Båda sitter tysta, de väntar ut

varandra. Spänd stämning.

Det saknas ett intryck av psykologmottagningen och karaktärsintroduktion av psykologen och David. Stirrar de bara på varandra? Om det ska vara spänd stämning - hur ska det visas och upplevas? En klocka som tickar? Davids flackande blickar ut genom fönstret? Ljudet av psykologen som klickar med en bläckpenna?

Just nu ger du mig intrycket att det bara är en passage som jag inte kommer minnas, för det händer ingenting. Tänk exempelvis på inledningscenen till "Once Upon a Time in the West", där vi följer ett gäng bad guys som står och väntar på ett tåg, på en ensam perrong mitt i ingestans - i drygt tio minuters speltid! Och ändå händer det hur mycket som helst. Det byggs upp en stämning och förväntan. Förvisso ett extremt exempel som kanske inte passar i detta sammanhang, men man kan inspireras av det.

Fundera på hur du kan göra skeenden långsamma utan att göra dom innehållslösa och tråkiga.

Varför blandar du svenska och engelska? Försök hålla dig till det ena eller det andra, annars riskerar du att tappa i läsbarhet. Jag har ibland själv börjat skriva på svenska och sedan översatt efter 10-40 sidor - eller tvärtom i några fall - men det är alltid drafter som jag inte vill visa upp för någon annan än mig själv.

TONA UT TILL:

Övergångar som inte fyller ett specifikt syfte är inte nödvändiga att skriva ut. De kan med fördel tas bort. Det är redan implicit en övergång när man har ny scenrubrik, och om du inte ska filma detta själv kan du lita på att regissör och klippare kommer göra sina jobb.

Man kan fortfarande vara otroligt kreativ med scenövergångar och få till ett flow som motsvarar tonen i storyn. Använd det! Du kan skapa dramatiska, komiska eller spektakulära effekter utan att skriva ut "TONA UT TILL:" genom att dialogen avslutas rätt, att en händelse går in i nästa scen, att ett ljud eller dialog gör en PRE-LAP osv. (Jag älskar för övrigt Dirty Harryfilmernas övergångar!).

Du använder det på ett intressant sätt mellan scen 8 och 9. Ser att Désirée redan anmärkt där, och föreslår att du använder "PSYCHIATRIST (PRE-LAP)". Mellan scen 1 och 2 skulle du också kunna göra en mer träffande övergång, till exempel använda det pipande ljudet av det kokande tevattnet.

Scen 2 upplever jag som seg och den berättar inget speciellt.

Och där hittar jag också:

"TWO SPOONS, THATS ENOUGH tänker david"

NOOOOOOOOO! Ingen tänker något i en film! (Undantaget filmer som "I huvudet på John Malkovich".) Rensa manuset från detta. Hitta andra sätt att audiovisualisera tankar; genom symboler, handlingar, rent av Voice Over om det passar.

DAVIDS POV. GUNGSTÄLLNING - SOMMARDAG (FLASHBACK)

Hur gammal är David här? Hur långt bak i tiden sträcker sig Flashbacken? Ska vi förvänta oss samma skådespelare, eller en tioåring? Hur ser Davids mamma ut och vilket intryck ger hon? Karaktärsintroduktion saknas igen.

Och var tydliga med när Flashbacken tar slut.

Ordningen på scenerna kan du experimentera med. Scen 6 och 7 till exempel. Skulle tycka det var mer spännande att gå från en till synes oskyldig uppmaning att rita, till en scen där David gör det - med ett ljudspår frår "verkligheten". Visserligen vill man att protagonisten ska driva handlingen, men i det här fallet tycker jag att det kan vara psykologen som föreslår det, och låter David göra en "why not?"-grimas som respons. Detta skulle kunna hamna redan i första scenen, men lek lite med att kasta om scenerna så kanske du hittar en bättre giv.

Det ser nästan ut som man skulle kunna göra en hel del i strukturen genom att testa en lek med indexkort, och rensa och omarbeta scenerna till att skapa ett bra flow som stödjer temat och tonen.

För vad är det för ton du vill förmedla? Svart komik? Hårdkokt thriller? Läskig thriller? Jag har inte fått en tydlig bild av texten som den är nu.

Tycker idén med en seriemördare som tecknar sina verk (före och/eller efter de är verkställda) är kul! I storyn som den är beskriven i första inlägget beskrivs David som en artist som inte visat sina 'verk' för någon. Man kan ana att psykologen blir den första, och kanske tar storyn egentligen avstamp där; hur psykologen upptäcker det och hur han eller hon hanterar det.

Har du en aning om hur det hela är tänkt att sluta? Om inte, så är det hög tid att skaffa sig en idé om det. Första akten tenderar alltid att kännas lättare än den andra och tredje...

Lycka till!

Hej!

Gillar idén med en konstnär/mördare som skapar kaos men söker lugn. Men det finns en del saker som inte riktigt funkar, enligt mig. Dels tankarna, flashbacksen och dylikt som andra redan kommenterat, sen är det också viktigt med att skapa rörelse i bilden. Lite väl många scener börjar med att han sitter eller står eller väntar på att starta en handling. Oftast tjänar scener på att starta mitt i handlingen, när teet hälls upp i koppen, t.ex.

Tycker absolut att ni ska välja ett språk och hålla fast i det.

Lycka till!

Funderar lite på om ni har någon klar bild av vart ni är på väg med historien. Vissa skriver utan att ha ett klart slutmål, men det är mycket svårare. Storyn som du beskriver i början är ingen story alls. Det är en karaktärsbeskrivning, och det är bra att ni har det. Men jag tror ni skulle tjäna mycket på att fundera igenom vart ni vill, och hur ni vill komma dit.

Vad jag reagerar på din historia är att seriemördare är människor som har haft väldigt traumatiska upplevelser under sin barndom. Det räcker inte att bara bli lämnad ensam i ett stort hus. Man måste ha åtanke att mördare i sin akt befinner sig i ett makabert tillstånd. Vad får en människa att bli en mördare? Dessa människor är inte som vilka som helst eftersom de saknar eller har förlorat olika empatiska förmågor. Då uppkommer nästa fråga: hur förlorade personen sin empatiska förmåga? Jag köper att killen har en artistisk ådra och är en seriemördare.Det är en bra utgångspunkt men det gäller att rättfärdiga hans drag. Min första tanke var att hans far kanske misshandlade honom. Familjen kanske var fattig och därför var en kreativ ådra det minsta familjen behövde för att överleva. Nu är ju Sverige ett rikt land. (eller var). Så du måste rättfärdiga hans handlingar så att de blir trovärdiga. Ju mer trovärdig du skapar honom desto mer makaber karaktärer kommer du att få eftersom han har väldigt speciella drag. Detta är iof ingen unik karaktär då en av mina klasskompisar karaktär hade samma drag i hans historia.

Jag kan rekommendera dig att göra lite research om seriemördare och psykopater. På youtube kan du tex söka på olika seriemördare där de ger intervjuer.

Vad får en människa att bli en mördare? Dessa människor är inte som vilka som helst eftersom de saknar eller har förlorat olika empatiska förmågor.

Det mest spännande tycker jag är att alla människor kan bli mördare under "rätt" förutsättningar.

Dessutom kan de ha empatiska förmågor i andra sammanhang.

Det mest spännande tycker jag är att alla människor kan bli mördare under "rätt" förutsättningar.

Dessutom kan de ha empatiska förmågor i andra sammanhang.

Det är inte uteslutet att de skulle helt sakna empatiska förmågor. Richard Kuklinski är ett bra exempel då han hade både barn och familj men i slutändan var han ändå tvungen att lämna sin familj. Richard Kuklinski The Iceman Mafia Hitman HBO interview (2001) Part 1 - YouTube I den här intervjun gör en psykolog en intressant diagnos.

Vad många seriemördare har gemensamt är att de är psykopater. En av de mest "intelligenta" är Ted Bundy som manipulerade och charmade sin offer innan de blev mördade. Psykopater lär sig sociala koder och kan tom uppvisa empati för andra människor men i verkligheten är det bara ett spel. Inombords har de avsaknad av känslor och det förklara många av deras handlingar. Sedan självklart finns det olika slags kombinationer av seriemördare. Mycket av deras problem härstammar oftast från tidig ålder, familjeproblem, en brutal fader, mobbing, utanförskap osv.

Ett litet sidospår: Alla psykopater är inte seriemördare, och alla seriemördare är inte psykopater:

The Straight Dope: What's the difference between sociopaths, psychopaths, serial killers, etc.?

Det är inte uteslutet att de skulle helt sakna empatiska förmågor.

Nej, det är riktigt. Personligen tycker jag att det blir mer spännande karaktärer desto mer sympati och förståelse man kan känna för dem. Det är lite trist med en mänsklig terminator-typ tycker jag. Om det däremot är grannen som man känt i tjugo år och anlitat som barnvakt. . .

Vad många seriemördare har gemensamt är att de är psykopater. En av de mest "intelligenta" [..] Mycket av deras problem härstammar oftast från tidig ålder, familjeproblem, en brutal fader, mobbing, utanförskap osv.

Det är lite väl generaliserande att klumpa ihop alla och kalla dem psykopater. Psykopat är var jag förstår en diagnos precis som alla andra. 4% av befolkningen beräknas falla inom kriterierna för att vara psykopater (lite tveksam källa, men intressant ändå). 4% av befolkningen är inte seriemördare. Och som Daac påpekar så är inte alla seriemördare psykopater.

Sen behöver du inte skriva "intelligenta" inom fnuttar. Psykopater har i regel en intelligens över medel, eller t o m mycket över medel. Intelligens har ingenting med "godhet" eller "vettighet" att göra.

Jag tror, att för att man ska kunna skriva en trovärdig mördare, så måste man ha god självkännedom och kunna tänka sig in i och förstå andra människor och deras motiv. Säga att ens mördare är psykopat och lämna det där utan att sätta sig in i dennes känsloliv närmare tror jag inte blir en trovärdig karaktär.

Nej, det är riktigt. Personligen tycker jag att det blir mer spännande karaktärer desto mer sympati och förståelse man kan känna för dem. Det är lite trist med en mänsklig terminator-typ tycker jag. Om det däremot är grannen som man känt i tjugo år och anlitat som barnvakt. . .

Ingen har påstått att man skulle konfigurera en karaktär bara genom att använda ett karaktärsdrag. Seriemördare har väldigt komplexa personligheter eftersom de kan ha många personlighetsstörningar i kombination. Det är också dessa kombinationer som gör dem unika.

Det är lite väl generaliserande att klumpa ihop alla och kalla dem psykopater. Psykopat är var jag förstår en diagnos precis som alla andra. 4% av befolkningen beräknas falla inom kriterierna för att vara psykopater (lite tveksam källa, men intressant ändå). 4% av befolkningen är inte seriemördare. Och som Daac påpekar så är inte alla seriemördare psykopater.

Ur Wikipedia: "Psykopati (från psyche "själ", "liv" och pathos "lidande") är en generell beteckning på en störd personlighet ifråga om känsloliv och vilja att följa sociala normer. Det räknas ibland som en personlighetsstörning, men finns inte som diagnos i någon standardiserad diagnosmanual.[1] Psykopati associeras ofta med kriminalitet, men personligheten måste inte vara oförmögen att leva laglydigt. Många begår till följd av störningen handlingar som av majoriteten uppfattas som onda; psykopaten är oförmögen att känna ånger, utan kan tvärt om skryta med att ha kommit strafflöst undan. Andelen psykopater uppskattas till omkring ca 4 % av befolkningen.[källa behövs] "

4% är en ren uppskattning och skall tas med nypa salt då det sägs att många kända företagsledare har någon form av psykopatisk personlighetsstörning.

När du gör en studie av dessa människor så är det ett ofta förekommande drag. Självklart finns det några som inte är det. Du får gärna nämna någon för mig som inte är det.

Sen behöver du inte skriva "intelligenta" inom fnuttar. Psykopater har i regel en intelligens över medel, eller t o m mycket över medel. Intelligens har ingenting med "godhet" eller "vettighet" att göra.

Här tror jag att det inte finns en regel på de skulle ha en intelligens över medel.

Det finns inget belägg för att psykopater skulle ha högre intelligens än medel. Det finns del vinklade flera studier av det här påståendet som troligen uppkom efter Ted Bundy fälldes. Man kan misstänka att det var en missvisande tesis. Dom är precis som vi, av olika kulörer, form och innehåll.

Jag tror, att för att man ska kunna skriva en trovärdig mördare, så måste man ha god självkännedom och kunna tänka sig in i och förstå andra människor och deras motiv. Säga att ens mördare är psykopat och lämna det där utan att sätta sig in i dennes känsloliv närmare tror jag inte blir en trovärdig karaktär.

Att ha bra självkännedom är en bra utgångspunkt men att skriva trovärdiga karaktärer handlar så mycket mer om att "tänka" sig in i eller att "förstå" andra människor och deras motiv eftersom vi alla människor är väldigt komplexa varelser. Man måste nog gräva mycket djupare än så för att få en karaktär som andas och tänker på ett unikt sätt. Varje karaktär har sin historia som rättfärdigar hans handlingar och därför blir backstoryn desto viktigare. För att få en mer realistisk bild av en seriemördare är det bra att göra en noggrann research som är baserad på fakta och studier av professionella inom ämnet.

Jag har intervjuat rättspsykiatriker specialiserade i brott med återkommande karaktär såsom våldtäkter eller seriemördare. De skapar en profil utifrån brottets karaktär och man skapar olika profiler för att lokalisera förövaren. Har även gjort en lång intervju med person i Californien som har varit med om att utreda 3 st olika fall av seriemördare som senare blivit fällda. Det är en fascinerade värld men även en väldigt mörk sådan med tragiska öden och handlingar svåra att förstå ur en vanlig människas perspektiv.

"Once is an accident, twice a coincidence, three times a pattern"

När jag gjorde research för ett manus som handlar om kontraktsmördare (som inte nödvändigtvis är seriemördare) halkade jag in på följande sida:

Från https://en.wikipedia.org/wiki/Serial_Killer

Finns mycket matnyttigt och spännande om seriemördare, sammanställt och enkelt förklarat med länkar till källmaterial. Där finns flera av de drivkrafter/motiv och karaktärsdrag som Kidgray nämner, och mycket mera; exempelvis länkar till listor över sidor på identifierade och oidentifierade seriemördare - såväl riktiga som fiktiva, Rekommenderad läsning!

Ingen har påstått att man skulle konfigurera en karaktär bara genom att använda ett karaktärsdrag. Seriemördare har väldigt komplexa personligheter eftersom de kan ha många personlighetsstörningar i kombination. Det är också dessa kombinationer som gör dem unika. [..]

Det har jag inte påstått heller, men om du vill ha sista ordet i något du uppenbarligen känner att du behöver överbevisa mig i, så kan du få det. Det är helt okej. Ha en glad dag och ett lyckligt liv.

Det har jag inte påstått heller, men om du vill ha sista ordet i något du uppenbarligen känner att du behöver överbevisa mig i, så kan du få det. Det är helt okej. Ha en glad dag och ett lyckligt liv.

Det förvånar mig att du svarar på ett sådant sätt med tanke på att du är moderator. Du får inte ta detta personligen Désirée.

Man vill gärna vara till hjälp för den som startade tråden. För handlar det inte om att försöka skriva trovärdiga historier med unika karaktärer?

Jag tycker att man alltid skall göra noggrann research eftersom man i slutändan har en publik som är väldigt kritisk och det handlar om att skapa en värld som är mer "verklig" än verkligheten själv många gånger. Dessutom kan historien får nya turningspoints när man hittar ny information och mekanismer.

Jag tar det inte personligt. Jag tyckte diskussionen blev mer lik en debatt om något som jag egentligen tror att vi är helt överrens om. Som moderator kändes det inte som det var på sin plats att fortsätta, och som privatperson tycker jag dessutom att debatter är ganska meningslösa. Det började upphöra att var konstruktiv feedback till trådskaparen, kändes det som.