manus: "Livet går på räls" drama/komedi 26 sidor

Mitt första manus på svenska, och mitt första försök på novellfilm. Några facebookinlägg från en vän som besökte Way Out West-festivalen häromveckan triggade skrivlustan, och sidorna rann iväg. (Tack, E-L!)

Logline:

En småbarnsmamma hamnar på en utmanande resa när hon bestämmer sig för att ta ett break från vardagslivet.

Till dig som läser och vill ge feedback har jag tre funderingar:

Jag är medveten om att det finns mycket referenser till musikval - ibland specifika - i själva manuset.

- (efter att du läst det) Hur förhåller du dig till det?

- Är det en story som du tror att du skulle skratta eller möjligen le åt här och där?

- Tycker du manuset upplevs längre eller kortare än 25-28 minuter?

Men jag är tacksam för alla kommentarer, stora som små!

Livet går på räls-1f.pdf

Ja, jag ler utan tvekan åt tågstation. Det är (dessvärre) ett lite väl nysvenskt ord för järnvägsstation.

Men ska man då ha tågstation så kan man inte ha så många kupéer (du får ett motsatsförhållande där), om handlingen ska utspela sig i dagens Sverige. Kupéer i vagnar är tämligen ovanligt om vi bortser från nattåg. Det finns djurkupéer i enstaka vagnar, det är max 1-2 kupéer per tågsätt numera. Det är salonger man sitter i. Men ser du en handling fram till några år in på 1990-talet så fanns kupéer i störe omfattning.

Intressant.

En kupé har du förstås rätt i att de inte längre är vanliga i regionaltåg som exempelvis Öresundstågen i det här fallet. Tycker du "INT. TÅGVAGN - SALONGSBORD - DAG" klingar bra, eller har du ett bättre förslag till motsvarande scenrubrik?

Ordet "Tågstation" finns med i SAOL (sid. 1056):

Ordlista

- så sådär obildat nysvenskt tror jag inte det är.

På Trafikverket.se kallar dom hållplatsen för tåg i Åkarp kort och gott för "Station":

Åkarps station - Trafikverket

Men om "järnvägsstation" är det rätta begreppet har jag inga problem att ändra - man vill förstås undvika att läsare fastnar i terminologin istället för att ta åt sig av själva storyn.

Stort tack!

EDIT: för att göra terminologin ytterligare ett snäpp mer korrekt har jag även ändrat "Höghastighetståg" till "Snabbtåg" i det nya utkastet.

Först svar på dina punkter.

- Mitt förhållande till musikvalet är att de kunde vara nästan vad som helst. Detta är nog en högst personlig uppfattning som andra kan reagera helt annorlunda åt.

- Log lite i början men sen blev det glesare.

- Tiden känns nog som 25-28 minuter.

Så till lite fria kommentarer.

Som du kanske förstår av svaret på punkt två tyckte jag inte att det var så väldigt roligt.

Början var intressant. Upplägget med presentationen av personerna fungerar. Dock började jag känna i mitten att den tappade fart och satt bara och väntade på att något skulle hända. Du ansträngde dig för att introducera människor som de sen träffade på festivalen men där hände inget heller.

Den fungerar som en sann historia som någon vän berättar men som film betraktat tycker jag inte att den funkar.

Jag ber om ursäkt för det ärliga svaret.

Inget att be om ursäkt om, tvärtom uppskattar jag att du tog dig tid att läsa och kommentera med dina åsikter.

Jag tar mig en funderare på detta, stort tack!

Hej Daniel

Jag tycker att du skriver väldigt bra kritik på andras projekt här på forumet och blev nyfiken när jag upptäckte att du själv postat ett manus förra året.

Livet går på räls tycker jag fungerar bra i det stora hela. Som småbarnsförälder känner jag såklart igen mig i kampen för lite individuell frihet inom familjen när tiden inte räcker till för mycket mer än att få allt att gå runt. Berättelsen har en klassisk båge som avslutas när hon kommer tillbaka hem och det känns som att hon kan uppskatta sin situation på nytt och ta nya tag (från att ha varit desperat i början).

Min kritik skulle vara att historien är lite tråkigt vardaglig. Jag antar att det är avsikten men man skulle kanske kunna vrida upp temperaturen på något sätt. Jag gillar inte riktigt SJ som antagonist. Kan det vara en möjlighet att den jobbiga situationen på tåget gör att Britta och grannarna (Griniga Gubben och Kulturtanten) kommer i konfiikt med varandra också?

Min faviritdetalj i filmen är när Britta ser Griniga Gubben och Kulturtanten hångla på festivalen. Den grejen skulle kanske kunna bli ännu starkare tror jag om de varit i luven på varandra innan.

Vänliga hälsningar

Lars

Tack för att du kikat igenom och gett kritik på mitt manus Lars. Uppskattas å det grövsta.

Funderade på att göra gubben och tanten till ovänner under resan upp men tog aldrig tag i det. Det blir en bättre payoff om de haft argumenterat, bråkat eller åtminstone surat på varann tidigare, absolut! Tror jag ska försöka få in det i en befintlig scen, gärna i bakgrunden, något som pågår samtidigt som något annan är i fokus i scenen. Vi får se hur det löser sig.

Vardagligheterna, skulle du kunna ge några exempel på vad du menar?

Har tänkt mig en berättelse som är lite vuxnare i sin framtoning, men ändå dråplig. Ur en småbarnsförälders perspektiv, absolut, men förhoppningsvis tillräckligt intressant för att en tonåring skulle kunna tycka det var underhållande. Är det framtoningen av händelserna och miljöerna som inte är tillräckligt extraordinära, eller är du mer inne på karaktärerna i sig?

SJ-bashingen är också ett bekymmer jag brottats med, den får just nu stort fokus. Tanken är att resan SKA vara jobbig, extremt jobbig, i kontrast till festivalen som en positiv höjdpunkt (typ en "false victory"). Funderar på att dra ner på SJ-strulet med någon scen, och ev. sätta in mer strul på hemresan. Just nu är hemresan något kortare än hemresan, kanske går det att balansera bättre.

Du fick mig inspirerad av att ta upp och suga på den här gamla karamellen igen, gött så!

Jag menar vardaglig som att historien är realistisk och allt känns som det skulle kunna ha hänt i verkligheten. Med undantag av just detta med Griniga Gubben och Kulturtanten som återkommer på festivalen, det känns som film. Och det är det jag gillar bäst. Jag tror att det behövs fler scener som är komiska, extraordinära, oväntade, underbara på något sätt.

Jag är förtjust i lastbilschauffören och ser gärna mer av honom. En möjlighet till att korta ner är att skippa tåg- och bussproblemen på tillbakavägen och att hon liftar direkt (aldrig mer SJ) och eventuellt istället utveckla mötet med den filosoferande chauffören? Blir lite tråkigt upprepande att det är krångel med tåget igen.

/Lars

Aha, då förstår jag vad du menar.

Hemresan får jag ta mig en rejäl funderare över. Din idé ger utrymme för ett djupare samtal, samtidigt som jag gärna skulle gjort mer kul med de andra karaktärerna. Kanske får det konsekvensen att jag helt enkelt får ta bort någon annan karaktär, om det ska gå ihop sig i novellfilmsformat kring 25 minuter.