Filmfoto / Cinematografi

Hittade ingen ordentlig diskussionstråd för just cinematografi i film så bestämde mig för att starta en! :bire

Riktar sig främst till filmfotografer, DoP's och elektriker --- Vad är erat take på fotot? Preferenser, älskad utrustning och arbetssätt.

Själv är jag en Hollywood-sucker till det yttersta. Det blir lätt cheesy med noggrann blockning, specifika kameraåkningar och evigt bakljus (var gång jag kommer undan med det givetvis). Tycker att det är Cheesy för att det är uttjatad, och uttjatad för att det funkar. Samtidigt kan den här europeiska "naturligt ljus & handhållen kamera" fungera otroligt snyggt det med (Lars Von Trier

Nyfiken på vad ni andra tycker om A-Foto vs Cinematographer också :) Här i Sverige motsvarar A-Foto engelskans Cinematographer eller DoP (Director of Photography), men samtidigt förväntas A-Fotot även sköta kameran, vilket inte gäller för DoP's i te.x. USA. Problemet som jag ser det kommer när man ser på vad A-Fotot förväntas göra, vilket är att utforma bilden och sätta det visuella intrycket. Det är inte lätt att både rigga och sköta kameran samtidigt som man ska hålla en öppen dialog med ljus, scenograf och regissör.

Har blivit nekad och nekat jobbtillfällen pga att jag stått på mig och erkänt att "Om jag som A-Foto ska ansvara för hanteringen av kameran så kommer det krävas mycket mer tid och krångel för mig att koordinera ljus och liknande, och det är mycket mer effektivt att använda sig utav en kameraoperatör för just det syftet."

Sen har jag ju fått godtyckliga svar som att budgetten inte räcker till, men även saker som ".. Vadå du ska ju bara filma".

Nä, jag ska stå vid monitorn och gapa och peka, springa mellan ljus, foto och regissör för att koordinera och diskutera tills dess att bilden ser riktigt bra ut.

Frågan blir ju, vad är vad? Vad förväntas av vårt A-Foto och är det verkligen det som är det bästa arbetssättet? Offrar vi tid och artistisk kvalité för pengar? Eller är jag helt ute och cyklar? :D

Intressant tråd Tolin!

Jag tycker inte det är fel att man försöker göra bilder lika Hollywood. Hollywood har ju helt klart en stil som fungerar, så varför inte använda samma stil? Däremot tycker jag att det är viktigt att man gör sin egen tolkning av stilen man apar efter.

Det jag flera gånger blir och undrar är snarast A-foto/DoP vs regissör. Vem är det som bestämmer när bilden är bäst, och hur mycket inverkan kan A-fotografen ha på filmens konstnärliga sida? Är det inte regissörens uppgift att få filmen ur sin egna konstnärliga vinkel? Du nämner att du vill koordinera ljus, scenografi och liknande för att få en så bra bild som möjligt, men är inte detta nånting regissören borde ansvara för? Bör inte A-fotos främsta uppgift vara att tillfredsställa regissörens önskemål? Jag som regissör, gillar inte alltid när A-fotot kommer med för många nya synpunkter och åsikter om saker. Jag vill oftast att A-fotot bara ska följa mina färdiga direktiv. Men, frågan är då, blir då regissören ansvarig för fotot och samtidigt DoP?

Intressant tråd Tolin!

 

Jag tycker inte det är fel att man försöker göra bilder lika Hollywood. Hollywood har ju helt klart en stil som fungerar, så varför inte använda samma stil? Däremot tycker jag att det är viktigt att man gör sin egen tolkning av stilen man apar efter.

 

Det jag flera gånger blir och undrar är snarast A-foto/DoP vs regissör. Vem är det som bestämmer när bilden är bäst, och hur mycket inverkan kan A-fotografen ha på filmens konstnärliga sida? Är det inte regissörens uppgift att få filmen ur sin egna konstnärliga vinkel? Du nämner att du vill koordinera ljus, scenografi och liknande för att få en så bra bild som möjligt, men är inte detta nånting regissören borde ansvara för? Bör inte A-fotos främsta uppgift vara att tillfredsställa regissörens önskemål? Jag som regissör, gillar inte alltid när A-fotot kommer med för många nya synpunkter och åsikter om saker. Jag vill oftast att A-fotot bara ska följa mina färdiga direktiv. Men, frågan är då, blir då regissören ansvarig för fotot och samtidigt DoP?

Min tanke är att man som A-foto/DoP snackar ihop sig med regissören redan innan inspelning, diskuterar visuell stil, ton och bildspråk. On-set sedan så sköter A-fotot/DoP koordinerandet av bilden så att regissören kan fokusera på skådespelarna och filmens helhet. Sen om regissören har någon tanke om bilden eller något speciellt denne vill ha ut så säger han/hon till A-fotot/DoP, det är en ständig "line of communication" mellan de två.

Det är iallafall så jag ser mig själv prestera bäst som A-foto, och som jag föredrar att arbeta som regissör :) Sen är jag också typen som gärna styr upp fotot till punkt och pricka när jag regisserar, men om någon lyckas rigga det så att 8/10 faktorer redan sitter rätt med min vision så skulle ju det vara super.

Är helt med dig.

Precis så brukar jag försöka jobba också. Men ofta blir det väldigt mycket ansvar på mig som regissör även vid fotot.

Problemet här i Sverige är väl just det att man förväntar sig otroligt mycket av A-fotografen. A-fotos främsta uppgift bör vara att tillsammans med regissören skapa tydliga direktiv för inspelningarna. Sedan skall fotografen sitta på en stol och diskutera med regissör, ljussättare, samt kolla in i en monitor och ge direktiv därifrån. Precis som du sa. Killen som håller i kameran skall endast ha i uppgift att följa de direktiv han fått.

Ja precis. Sen kan man hoppa på tråden om ljussättare och deras roll -- Har jobbat som ljussättare/elektriker på inspelningar där jag både haft absolut kreativ frihet men även ingen kreativ frihet alls. Vet att i England brukar "chefselektrikern" ha någorlunda kreativ frihet över just ljuset och elementen där (Rök, färg osv), och DP'n håller sig till kamerans område (Vinklar, objektiv, framing mm). Har ingenting emot full kreativ frihet som elektriker, men ibland kanjag komma till en punkt där jag känner att man gör mer arbete än jag får credits för -- Om man rådfrågar med A-fotot om vilken typ av ljussättning denne tänker sig, och får svar i stil med "Hitta på något" -- Då blir det plötsligt upp till mig att ta reda på filmens stuk och visuella ton, och i grund och botten blir tvungen göra samma förberedelser som vid A-foto bara för att göra elektrikerjobb.

Så vad ska man förvänta sig från ljussättarens sida egentligen?

många fotografer i USA såväl som i resten av världen väljer att operera sin kamera själv, såvida det inte är en 2 kamera setup etc eller transformers x. play har väl förresten så statiskt foto det kan bli? otroligt snyggt.

fin tråd!

play har väl förresten så statiskt foto det kan bli?

Syftade på det naturliga ljuset :bire Ser hemskt ut

många fotografer i USA såväl som i resten av världen väljer att operera sin kamera själv, såvida det inte är en 2 kamera setup etc eller transformers x.

Nja, i USA är det facken som styr rätt hårt på större filminspelningar. Cinematographer och camera operator / camera man är mycket sällan samma person. Självklart gäller inte samma regler för mindre produktioner, och där kan man säkert gynnas ekonomiskt av att hålla teamet nere.

Syftade på det naturliga ljuset :bire Ser hemskt ut

agree, brukar annars också vara ett stort fan av naturligt ljus. fattar dock idén bakom det, att fotot inte ska vara påtvingat utan att man blir som en iakttagare i realistisk situation.

Nja, i USA är det facken som styr rätt hårt på större filminspelningar. Cinematographer och camera operator / camera man är mycket sällan samma person. Självklart gäller inte samma regler för mindre produktioner, och där kan man säkert gynnas ekonomiskt av att hålla teamet nere.

beror väl snarare på hur fotografen väljer att arbeta och inte vad facken bestämmer? :)

de flesta av mina favoritfotografer gillar att operera kameran själva, såvida det inte är andra tekniska kunskaper eller fler människor som krävs (multi-kamera/jib/steady/second unit), men alla är ju olika.

beror väl snarare på hur fotografen väljer att arbeta och inte vad facken bestämmer? :)

I USA regleras sånt rätt hårt - Kom ihåg att vad vi kallar Fotograf är uppdelat i två yrken där; Cinematographer och Camera operator. Av vissa fackliga skäl kan du inte bära båda arbetsuppgifternam, men finns undantag för allt som sagt. Ibland kommer tillochmed regissören undan med att hantera kameran.

I USA regleras sånt rätt hårt - Kom ihåg att vad vi kallar Fotograf är uppdelat i två yrken där; Cinematographer och Camera operator. Av vissa fackliga skäl kan du inte bära båda arbetsuppgifternam, men finns undantag för allt som sagt.

Det räcker med att anställa en camera operator, DoP kan ändå välja att fota själv. Roger Deakins t ex gör så. Den han anställer som Camera Operator är i stort sett en DoP-praktikant.

Ang topic. Jag har lite svårt för Teal & Orange, slow motion och för många eller för överdrivna åkningar. Nu är det ju så att jag graderar och ljussätter turkost och orange ibland, speciellt i nattscener. Jag kan göra något i slow motion och jag gör åkningar. Det är det där överdrivna jag inte gillar. Actionscener där man duckar för kulor i slow motion. Bullet time. Det stuket. Nu gillade jag både Matrix och 300 när de kom men oftast är jag inget fan.

Noggrann blocking, specifika kameraåkningar och bakljus kan vara jättefint.

Inget är rätt eller fel, smaken är olika. Jag gillar indierock andra gillar Britney Spears. Skulle aldrig påstå att det ena är bättre än det andra.

Hollywood är grym på film. Det är bara en viss typ av Hollywoodfilm som inte riktigt passar min smak.

Det här är kanske inte riktigt min smak.

[video=youtube;CUiCu-zuAgM]

Det här däremot.

True Grit har underbart foto ja :bire Speciellt när det kommer till period pieces så skäms på den som inte passar på att dra fram hazer'n det första man gör.

Noggrann blocking, specifika kameraåkningar och bakljus kan vara jättefint.

Inget är rätt eller fel, smaken är olika.

Det känns som att folk blir lite försiktiga när de vill kommentera smak och preferenser :D Jag må vara en sucker för det lite hollywood mainstream, men självklart uppskattar jag bra många andra stilar också -- Det handlar ju som sagt om smak, inte rätt eller fel :)

"No Country for Old Men" är inte helt fel heller! Roger Deakins är grym!

Jag måste vara ganska ensam om att starkt ogilla den nyare artificiella hollywoodlooken. En film som exempelvis "Den siste samurajen" har helt magnifikt foto, men det är ett undantag bland allt skräp. Jag vet inte vad sådanna typer av filmer kallas, men det är Matinèäventyr med lite dialog där bilderna och ljuset får tala. Hollywood anno 2012 undviker jag helst om jag kan. Westerns från 1950-70 talet har den där skitiga, gryniga och "matta" looken som nyare filmer aldrig har och som jag saknar något oerhört. Bilderna liksom "skakar" och vibrerar på ett äkta sätt. Den typen av foto är helt underbar och jag är nyfiken på hur dessa filmer kan se så gryniga och naturliga ut medan dagens filmer, trots att de är skjutna på 35-millimeters har en artificiella ofelbar look? Av det skälet väljer jag gamla filmer alla dagar i veckan. Jag skulle göra vad som helst för att få fota på det sättet.

Det händer att det går någon film eller dokumentär då man sitter och dregglar över hur fantastiskt vackert det är. Såg nyligen dokumentären "Staden i mitt hjärta" på SVT och fann mig sittandes med hakan nere vid golvet. Enastående vackert - Man kunde helt enkelt inte sluta titta.

Dagens filmmakare verka gå mer för att finna den perfekta bilden med superblueraykvalitèt. Minsta lilla millimeterstora skråma ska väck. Men trots att det filmas med 35-millimeters känns det som digital video de fotar med. När jag kollar på en gammal film med en kompis brukar jag ironisera och säga "Här har dom en riktig filmkamera, sånt används inte längre".

Svensk film brukar det vara blandade skurar med. Jag vet inte om t.ex. Beck-filmerna är Video eller Film, men det ser väldigt Video ut. Bilden är så platt och så tråkig att man får gråstarr i ögonen. "Smala Sussie" och "Fucking Åmål" är trevligare för mig att titta på sett till hur bilden är (purister klagar ofta på grynigheten, men jag älskar det!). Vad är nyttan att köra med 35-mm när det ändå ser ut som video? 'True Grit' ser visserligen fin ut, men känslan infinner sig ändå att det på något sätt är fake. Förmodligen för att bilden är helt perfekt utan några som helst tecken på skavanker. Inte en skråma, inte ett grynkorn. Putsad till 110%. Ett exempel på bra "putsning" däremot är Star Wars-franchisen som fick sig ett lyft, även om det finns stora brister där också.

Dessutom är färgerna helt fel nuförtiden. Dagens färgton är oftast orange/turkos om man kollar på amerikanska serier (tänk; CSI Miami...urk...).

Sån här look görs aldrig längre.

Ray Harryhausen är ett geni av sällan skådad art.

Jag måste vara ganska ensam om att starkt ogilla den nyare artificiella hollywoodlooken. En film som exempelvis "Den siste samurajen" har helt magnifikt foto, men det är ett undantag bland allt skräp. Jag vet inte vad sådanna typer av filmer kallas, men det är Matinèäventyr med lite dialog där bilderna och ljuset får tala. Hollywood anno 2012 undviker jag helst om jag kan. Westerns från 1950-70 talet har den där skitiga, gryniga och "matta" looken som nyare filmer aldrig har och som jag saknar något oerhört. Bilderna liksom "skakar" och vibrerar på ett äkta sätt. Den typen av foto är helt underbar och jag är nyfiken på hur dessa filmer kan se så gryniga och naturliga ut medan dagens filmer, trots att de är skjutna på 35-millimeters har en artificiella ofelbar look? Av det skälet väljer jag gamla filmer alla dagar i veckan. Jag skulle göra vad som helst för att få fota på det sättet.

 

Det händer att det går någon film eller dokumentär då man sitter och dregglar över hur fantastiskt vackert det är. Såg nyligen dokumentären "Staden i mitt hjärta" på SVT och fann mig sittandes med hakan nere vid golvet. Enastående vackert - Man kunde helt enkelt inte sluta titta.

 

Dagens filmmakare verka gå mer för att finna den perfekta bilden med superblueraykvalitèt. Minsta lilla millimeterstora skråma ska väck. Men trots att det filmas med 35-millimeters känns det som digital video de fotar med. När jag kollar på en gammal film med en kompis brukar jag ironisera och säga "Här har dom en riktig filmkamera, sånt används inte längre".

 

Svensk film brukar det vara blandade skurar med. Jag vet inte om t.ex. Beck-filmerna är Video eller Film, men det ser väldigt Video ut. Bilden är så platt och så tråkig att man får gråstarr i ögonen. "Smala Sussie" och "Fucking Åmål" är trevligare för mig att titta på sett till hur bilden är (purister klagar ofta på grynigheten, men jag älskar det!). Vad är nyttan att köra med 35-mm när det ändå ser ut som video? 'True Grit' ser visserligen fin ut, men känslan infinner sig ändå att det på något sätt är fake. Förmodligen för att bilden är helt perfekt utan några som helst tecken på skavanker. Inte en skråma, inte ett grynkorn. Putsad till 110%. Ett exempel på bra "putsning" däremot är Star Wars-franchisen som fick sig ett lyft, även om det finns stora brister där också.

 

Dessutom är färgerna helt fel nuförtiden. Dagens färgton är oftast orange/turkos om man kollar på amerikanska serier (tänk; CSI Miami...urk...).

 

 

Sån här look görs aldrig längre.

 

 

Ray Harryhausen är ett geni av sällan skådad art.

Normen kommer nog alltid vara att få bilden så clean och "ofelabar" ut som möjligt. Sen finns det utstickare till detta, filmskapare som medvetet går ifrån det "perfekta" för att hitta något unikt eller annorlunda, perfekt på sitt sett kanske. Tror det finns en feghet bakom detta i vissa fall. Mycket pengar är inblandat och många intressen likaså. Det ofelbara eller tekniskt perfekta fotot utgör ingen "risk". Men å andra sidan är det inte så det ska vara? Normen gör på sitt sätt sen får independetent-, smal- och konstfilmare utmana och gå ifrån normen för att kanske influera även andra.

"Smala Sussie" och "Fucking Åmål" är trevligare för mig att titta på sett till hur bilden är (purister klagar ofta på grynigheten, men jag älskar det!). Vad är nyttan att köra med 35-mm när det ändå ser ut som video?

Du har så konstig definition av Video så det får Mig att "skaka" och vibrera som din variant av "äkta film". Om det enda du ser som skillnad på digital video och äkta film är grynigheten, då har du fått det helt om bakfoten. Även hur du påstår att "superbluraykvalité" är video-likt när film varit det överlägsna mediumet ett bra tag, och enligt många fortfarande är.

Sitter man och suktar tillbaka till det som varit och inte kan med att omfamna ny teknologi så har man verkligen missat hela grejen med film. Folk som går på bio vill inte se massa skavanker som distraherar, eller matta färger som ser ännu mattare ut på duken -- Men trots detta så, vill du filma med halvt misshanterade rullar och få den där skitiga looken så finns det inget som stoppar dig; eller någon annan filmskapare. Det var ju värre förr när vi inte hade något val för att tekniken helt enkelt inte tillät oss att producera film så ren och fläckfri som idag.

Du har så konstig definition av Video så det får Mig att "skaka" och vibrera som din variant av "äkta film". Om det enda du ser som skillnad på digital video och äkta film är grynigheten, då har du fått det helt om bakfoten. Även hur du påstår att "superbluraykvalité" är video-likt när film varit det överlägsna mediumet ett bra tag, och enligt många fortfarande är.

 

Sitter man och suktar tillbaka till det som varit och inte kan med att omfamna ny teknologi så har man verkligen missat hela grejen med film. Folk som går på bio vill inte se massa skavanker som distraherar, eller matta färger som ser ännu mattare ut på duken -- Men trots detta så, vill du filma med halvt misshanterade rullar och få den där skitiga looken så finns det inget som stoppar dig; eller någon annan filmskapare. Det var ju värre förr när vi inte hade något val för att tekniken helt enkelt inte tillät oss att producera film så ren och fläckfri som idag.

Så må det absolut vara för vissa men inte för mig. Sedan har vi nog lite olika synsätt. Du ser nog film som ett medel att tjäna pengar på, en produkt som levereras till en distributör; Tänkt att tillgodose kundens behov. Och där nöjer man sig inte med grynighet på filmduken, det ska vara knivskarpt och kliniskt. Men jag själv köper inte det nya konceptet. Sedan har det inte bara att göra med själva kvalitén på fotot. Det är det nya sättet man filmar på, vinklarna man använder och närbilderna. Mycket skiljer sig från "The old times". Ska väl tilläggas att jag blivit petigare med åren. Men böja mig för den stora massan tänker jag inte göra - Jag är nostalgisk när det kommer till dessa saker och håller fast vid min åsikt. Jag skulle exempelvis välja en Super-8 före RedOne alla dagar i veckan. Trots teknisk överlägsenhet. Du är välkommen att avundas det nyare "hollywoodfotot" om du så vill, men jag är själv inte så lättimponerad på den fronten. ;)

Men på ett sätt är det bra med tekniken att vi numer har så stor frihet inom mediet och kan skapa filmer betydligt enklare, tack vare datorn och det digitala formatet.

Som Tolin säger är credits hårt uppstyrt i USA, Philip Bloom fick ju den smått otacksamma titeln "advisor camera department" i Red Tails för att han inte är med i facket.

Bigmackorgen: Som du säger, viktigt att skilja på "jag är filmintresserad" och "jag livnär mig på film". Älskar film, men vore dum i huvudet att sluta filma med DSLR och spara ihop för 16mm framkallning till nästa rulle.... såvida jag inte hade sjukt mycket pengar och för mycket fritid... fast då handlar det ju inte längre om att sälja en produkt. Utan konst.

Jag kan sakna den "organiska" imperfektionen hos gamla filmer, sedan om det bara är ren nostalgi eller någon sorts rationell åsikt kan man ju diskutera.... älskar t.ex. "projektionsskakningarna" (som mer eller mindre är helt borta nu pga bättre scanningstekniker). Riktigt härligt på gamla filmer på bluray, tycker det ger känslan av närvaro, även om man kanske bara medvetet tänker på skakningarna i opening/closing credits.

Som bekant är det ju så att grynig bild säger en sak till tittaren medan clean och ofelbar bild säger något annat. Eftersom man i största möjliga mån ska göra medvetna val så kan det bli missvisande om man exempelvis ska göra en film om framtiden med en grynig bild. Samtidigt som en 8 mm film omedvetet signalerar 60-tal. Att göra en film på 8 mm film kan vara ascoolt men det måste ju finnas ett syfte med valet. Precis som med allt annat med film. Att ha grynig bild eller använda 8 mm bara för sakens skull känns ogenomtänkt.

Att ha grynig bild eller använda 8 mm bara för sakens skull känns ogenomtänkt.

projektionsskakningar

Där har vi nog det rätta ordet. Sedan är det inte bara "skakningar" - jag talar om flimrande matta färger som ändrar färgtoning vid varannan bildruta och där skådespelarna liksom blänker i ansiktet (förmodligen av vaselinet eller strålkastarna). Utomhusfoton har en speciell vacker look som jag inte skådat i någon nyare film och då har jag sett många. Klipphällar får en sorts obeskrivlig "kristallisk" look som man sällan får se nuförtiden.

Sedan älskar jag äldre så det blir väl att man inte är helt opartisk... :)

Bigmackorgen, jag är helt med dig i dina åsikter, 100% =)

Jag jobbar som en galning med mitt 5d mark 2-material för att få det så likt de gamla filmerna som möjligt, men det är inte helt lätt. Brukar numera använda mig av gamla filmknep såsom att ha strumpbyxor innanför (eller utanpå) objektiven, samt att jag använder mig av rökmaskiner för att få en bra "diffusion" i bilden. Därefter försöker jag rensa bort så mycket digitalt noise som möjligt och istället applicera inscannat filmgrain, samt använda 2.35:1 anamorfisk framing, och lite sånt lattjo. Blir inte alltid som "the real deal", men jag kommer närmre och närmre mitt mål =)

Jag tycker som dig Tolin!

Har också haft filmjobb där jag har blivit anställd som A-Fotograf och sedan inte fått någon frihet alls, förutom att trycka på REC knappen på kameran. Jag förstår mycket väl att en regissör blir irriterad när jag kommer med mina egna synpunkter och idéer, men eftersom det är mitt ansvar som A-Fotograf då att få en så bra bild som möjligt, känns det meningslöst att komma dit och inte göra något alls förutom att trycka på REC, speciellt om det är mig regissören blir upprörd på i efterhand om inte ljussättningen blev tillräckligt bra. Därför är frihet med kamera och ljus något jag begär nu innan jag tar ett filmjobb, och håller inte regissören med om det så får det vara. Än så länge har det inte hänt dock, utan brukar faktiskt uppskattas, bara man är tydligt från första början.

Den enda gången en regissör har blivit upprörd är när hon ville att jag skulle göra en kameraåkning (en idé som hon kläckte ur sig på inspelningsplatsen) som skulle kräva både en dolly och en jibb för att bli bra. Ett litet problem var bara att jag inte hade en dolly eller kran med mig, och när hon kom med en hög stege som hon ville att jag, som kameraman, skulle klättra upp på med utrustning istället sa jag ifrån och tyckte att man kunde få en okej dolly åkning från en bil istället. Detta togs mot döva örat hur som helst och hon ställde in filminspelningen i protest.

Jag förstår mycket väl att en regissör har sin vision som han eller hon vill förmedla, och egentligen är det ju det som en A-Fotograf ska arbeta blint efter. Hursomhelst, efter att ha varit både regissör och A-Fotograf, är min personliga åsikt att så länge regissörens känsla eller idé är förmedlad genom kameran, ska A-Fotografen få experimentera för att förmedla den på bästa sätt. Det är dock något jag själv har lite problem med, då jag gärna agerar både kameraman och regissör på samma gång, för att inga missförstånd ska uppstå. Det blir mitt nästa projekt att jobba på!

Mina projekt blir oftast också lik Hollywood-stilen, men även om många anser att det är uttjatat så tycker jag om den looken. Som Simmej säger, jag försöker alltid göra min egna tolkning istället för att apa efter en stil på pricken. Annars blir det som när många andra knycker effekter från Videocopilot och lägger upp det på Youtube som sina egna... Efter att ha sett fem stycket identiska effektvideos så är det inte lika spännande längre...

Människorna som vill ha filmer från mig uppskattar verkligen den stilen som jag använder när jag gör en reklamvideo eller något liknande, och eftersom dom kommer tillbaka till mig för mer projekt, så håller jag fast vid samma stil, sen spelar det ingen roll för mig om ljussättningen är tagen från Hollywood eller inte!

p.s, Jag sa ju att jag också var en medlem här, ses på Åland! :)

Såg första Snabba Cash idag. Är det bara jag som misstänker att något gått snett när Aril Wretblad vinner Guldbagge för Bästa Foto (2011) för sitt jobb?

Tyckte att hela filmen såg hemsk ut foto-mässigt. Utblåsta highlights i ett fluffkalas av diffusion tillsammans med världens mest tveksamma kamerahantering.

Hade mycket hellre sett Eric Kress ge sig på filmen.. Men han har väl bättre saker för sig.

(Inte för att nämna gradingen här asså -- Någon tog ju complementary colors alldeles för långt..)

Kan det vara ett visuellt grepp, att de gjort så medvetet? Oavsett kan man kan ju fundera över varför man väljer att exponera på gränsen till överexponerat hela tiden. Exponerar man på gränsen till överexponerad är ju oddsen hög att vissa bilder faktiskt blir överexponerade (och inte går att rädda i post), något som flera av bilderna visar.

Kan det vara ett visuellt grepp, att de gjort så medvetet?

Ja, någon har ju gjort det medvetet, men frågan är varför någon skulle tycka det var snyggt eller bra för filmen. Ta bara scenen med Kinnaman framför fönstret (2) - Han försvinner ju nästan helt i diffusion och det ser ut som nåt DSLR-test på Youtube; samma sak kände jag när det dök upp hemska lens flares på de mest udda klippen.

Kanske tycker folk att det är snyggt, men själv kunde jag knappt se klart filmen.