Konkret eller vag i berättandet?

Har lagt upp massor av manus här på voodoofilm men jag har insett att jag har en egen röst och ingen begriper vad mina manus handlar om. Det är så att jag vill att mina filmer ska bli uppfattade på ett undermedvetet plan, jag är inte så konkret i mitt berättande (mer eller mindre medvetet). Så jag ställs inför ett dilemma: Ska jag bli mera konkret så att mina idéer går fram (tilltala folk som söker FÖRKLARINGAR), eller ska jag gå motsatta vägen och bli ännu mera vag, för att tilltala folk som söker MYSTERIER. Jag gillar det mystiska själv men vill också att folk ska förstå ungefär vad mina manus handlar om. Förstår ingen, känner ingen något, kan man resonera, men om man går den abstrakta vägen kan man bli intressant på ett annat plan. Ungefär som en surrealistisk målning. Man sitter och betraktar, och börjar fundera efteråt vad detta kan betyda. Det är väl det senare jag vill åstadkomma. Det blir David Lynch av det... Problemet är att jag vill nå ut med min konst. Jag står inför ett stort vägval. Just nu är jag en hybrid som ingen begriper. Så jag bara undrar vad ni tycker. Självklart är det mitt beslut i slutändan, men jag lyfter fram detta för det är en intressant diskussion.

vad vill du få ut av ditt filmskapande? både nu med de filmer du hålle rpå med och har gjort,, samt vad vill du göra i framtiden?

vad vill du få ut av ditt filmskapande? både nu med de filmer du hålle rpå med och har gjort,, samt vad vill du göra i framtiden?

Jag har funderat och känt efter och har kommit fram till att jag vill berätta mer än vad som kan sägas med enkla ord. Ingen vanlig film tillfredsställer, för jag söker i det mystiska, vaga, tillkrånglade. Problemet är väl att jag försökt nå fram till den stora massan, men detta blir inte bra, för jag är inte en sådan människa. Det stora problemet är, blir man sedd? Är det någon som bryr sig i mystiken?

Jag har inte läst något av det du skrivit, men efter att läst din frågeställning i denna tråden kom jag att tänka på Michael Haneke och Das weiße Band - Eine deutsche Kindergeschichte. Har du inte sett den så låt dig inspireras, det låter lite som att du är inne på samma väg.

Du tänker för högt om dig själv. Att vara vag i manusskrivande är bara en brist i författarförmåga. Är det små detaljer du vill ska ha en betydande roll för tolkning men inte synas i bild så skriv ut dem ordentligt. Det finns gott om filmer som har både en sida för tolkning och en för publiken som bara vill ha något intressant att se på (The Matrix är ju ett solklart exempel). Vill du nå ut till den stora massan så skriv så folk förstår vad som händer, och vill du skriva något som ska analyseras till döds av ett fåtal så skriv på ett sådant sätt.

Så som jag uppfattar det nu så gnäller du över att den stora massan inte förstår sig på dina manus som du skrivit på ett sätt som är menat att inte vara övertydligt. Om det finns en publik eller inte för otydligt berättande eller "experimentella" filmer är en annan fråga. Det du borde fokusera på är att komma på vem din målgrupp är och hur du bäst når ut till denne. Vill du att din film ska ses av "den stora massan", ja då får du helt enkelt öva på att skriva konkret och tydligt - men som i The Matrix kan man mixa för att tillfredställa båda sidorna :)

Du tänker för högt om dig själv. Att vara vag i manusskrivande är bara en brist i författarförmåga. Är det små detaljer du vill ska ha en betydande roll för tolkning men inte synas i bild så skriv ut dem ordentligt. Det finns gott om filmer som har både en sida för tolkning och en för publiken som bara vill ha något intressant att se på (The Matrix är ju ett solklart exempel). Vill du nå ut till den stora massan så skriv så folk förstår vad som händer, och vill du skriva något som ska analyseras till döds av ett fåtal så skriv på ett sådant sätt.

Jo, jag har börjat inse att jag har långt att gå för att komma dit jag vill. Ofta är jag otydlig utan egentlig anledning. Alltså jag missförstår hur folk uppfattar film. Jag vill vara vag på rätt sätt. Alltså berätta mer än vad som kan sägas med enkla ord. Så jag tror det är en kombination av att jag vill säga för mycket, och dels att jag inte förstår mig på manusskrivande tillräckligt väl. Ja, precis, Kubrick var ju också en mästare på att skriva mångdimensionella manus. Själv har jag börjat attraheras av videokonst, just eftersom att allt är tillåtet.

Så som jag uppfattar det nu så gnäller du över att den stora massan inte förstår sig på dina manus som du skrivit på ett sätt som är menat att inte vara övertydligt. Om det finns en publik eller inte för otydligt berättande eller "experimentella" filmer är en annan fråga. Det du borde fokusera på är att komma på vem din målgrupp är och hur du bäst når ut till denne. Vill du att din film ska ses av "den stora massan", ja då får du helt enkelt öva på att skriva konkret och tydligt - men som i The Matrix kan man mixa för att tillfredställa båda sidorna :)

Problemet är min inre konflikt, alltså jag vill nå ut till stora massan, dels vara personlig i mitt berättande... Kanske är det en hybrid jag borde syssla med. Alltså göra det enklare i handling, men djupare i substans. Ska lägga detta på minnet.

Jag har inte läst något av det du skrivit, men efter att läst din frågeställning i denna tråden kom jag att tänka på Michael Haneke och Das weiße Band - Eine deutsche Kindergeschichte. Har du inte sett den så låt dig inspireras, det låter lite som att du är inne på samma väg.

Ska kolla in det. Låter som att det skulle kunna vara intressant. =)

Jo, jag har börjat inse att jag har långt att gå för att komma dit jag vill. Ofta är jag otydlig utan egentlig anledning. Alltså jag missförstår hur folk uppfattar film. Jag vill vara vag på rätt sätt. Alltså berätta mer än vad som kan sägas med enkla ord. Så jag tror det är en kombination av att jag vill säga för mycket, och dels att jag inte förstår mig på manusskrivande tillräckligt väl. Ja, precis, Kubrick var ju också en mästare på att skriva mångdimensionella manus. Själv har jag börjat attraheras av videokonst, just eftersom att allt är tillåtet.

Jag tror att en del av problematiken består i just att du inte "förstår dig på" manusskrivandet tillräckligt väl. Det är klart att en bild säger mer än tusen ord. Men själva historien måste kunna berättas i ord. Till varje bild kan man sätta en beskrivning. Den beskrivningen kan ge mig en annan bild än den ger dig, men exakt den bilden du har i ditt huvud, den kommer aldrig någon annan att få se. En del av konsten att skriva filmmanus ligger i att hitta vad som är viktigt att beskriva av bilden, och acceptera att bilden blir olika hos alla läsare, men att man ändå får fram sin historia.

Problemet är min inre konflikt, alltså jag vill nå ut till stora massan, dels vara personlig i mitt berättande... Kanske är det en hybrid jag borde syssla med. Alltså göra det enklare i handling, men djupare i substans. Ska lägga detta på minnet.

Att nå ut till den stora massan och vara personlig i sitt berättande behöver inte vara en konflikt. Tvärtom så måste alla filmer vara personliga på något plan för att nå ut. Men experimentella filmer når sällan den stora massan.

Désirée säger en massa bra saker och jag skriver manus själv, men nu behöver man ju inte gå den vägen. Roy Andersson, Gus van Sant och Terrence Malick skriver inte manus på det sättet, det finns andra sätt att göra film på men det kräver mer och andra saker av filmaren.

Jag tror att en del av problematiken består i just att du inte "förstår dig på" manusskrivandet tillräckligt väl. Det är klart att en bild säger mer än tusen ord. Men själva historien måste kunna berättas i ord. Till varje bild kan man sätta en beskrivning. Den beskrivningen kan ge mig en annan bild än den ger dig, men exakt den bilden du har i ditt huvud, den kommer aldrig någon annan att få se. En del av konsten att skriva filmmanus ligger i att hitta vad som är viktigt att beskriva av bilden, och acceptera att bilden blir olika hos alla läsare, men att man ändå får fram sin historia.

Du beskriver mitt problem väldigt bra, jag kan inte kommunicera min vision som jag har i huvudet. Jag har inte riktigt förstått vad som uppfattas och inte uppfattas av tittaren eller av den som läser manus. Jag har kollat på "smarta manus", som inte berättar allt i klartext, och jag har trott att jag skriver på det sättet. Men jag är alltför vag i berättandet... Problemet ligger också i att jag vill berätta väldigt mycket på kort tid, jag tycker om vändningarna i historien. Men jag har insett att det är bättre att varva ner, om man nu inte gör speciell experimentfilm som jag funderar på.

Att nå ut till den stora massan och vara personlig i sitt berättande behöver inte vara en konflikt. Tvärtom så måste alla filmer vara personliga på något plan för att nå ut. Men experimentella filmer når sällan den stora massan.

Nej, det finns ju exempel som Steven Spielberg som lyckas. Men jag tror det är svårare då. För det är nog sällan som det kommersiella och det personliga går hand i hand. Eller vad tror du?

Désirée säger en massa bra saker och jag skriver manus själv, men nu behöver man ju inte gå den vägen. Roy Andersson, Gus van Sant och Terrence Malick skriver inte manus på det sättet, det finns andra sätt att göra film på men det kräver mer och andra saker av filmaren.

Det är det jag börjat fundera på. Roy Andersson och Terrance Malick är två av mina favoritregissörer. Så man funderar helt enkelt på att gå den vägen. Bli totalt egen i sitt uttryck. Roy och de andra når ju också ut till massan, åtminstone filmnördar, så kanske behöver det inte bli en konflikt.

För det är nog sällan som det kommersiella och det personliga går hand i hand. Eller vad tror du?

Det beror nog på vad du lägger i begreppet "personligt". George Lucas Star Wars projekt är i allra högsta grad personligt för honom. Många andra manusförfattare, regissörer och skådespelare pratar om hur nära historien ligger deras hjärtan - och jag tror de menar det. För en som är mer kännare av foto skulle nog kunna koppla en viss typ av teknik till en viss regissör eller kameraman.

Roy Anderssons "Sånger från andra våningen" fick ju en puff ut i rampljuset för den blev uppmärksammad i media tillsammans med att Roy själv var känd sedan tidigare.

Det är klart att du ska vara personlig i ditt berättande. Samtidigt tror jag att du måste veta vad den stora massan förväntar sig att se, och veta om när du avviker och kunna hantera det. Vill du nå ut så måste du nog spela på strängar som de flesta lystrar till. -Och inte att förglömma, du måste marknadsföra projektet.

Men om du ska göra animationen själv, kanske du inte behöver skriva ett manus som "funkar" utan beskriva din historia på annat sätt, eller bara se till resultatet?

Det beror nog på vad du lägger i begreppet "personligt". George Lucas Star Wars projekt är i allra högsta grad personligt för honom. Många andra manusförfattare, regissörer och skådespelare pratar om hur nära historien ligger deras hjärtan - och jag tror de menar det. För en som är mer kännare av foto skulle nog kunna koppla en viss typ av teknik till en viss regissör eller kameraman.

Ja, problemet blir då när ens egen vision inte "slår". Vissa lyckas, som Spielberg, andra blir inte upptäckta, hur "personliga" de än är. Jag ser inte mig själv som "omöjlig", utan jag tilltalar nog känslor som är ganska basala. Det är när jag går in i det spirituella som det blir svårt. Jag har den här "mystikerläggningen" som jag tror få förstår. Jag vill liksom att det ska vara lite förvridet och svårbegripligt, för att göra det det intressant. Men jag har också den lättsammare sidan, som gillar ren underhållningsfilm, så detta är ett svårt beslut att fatta.

Roy Anderssons "Sånger från andra våningen" fick ju en puff ut i rampljuset för den blev uppmärksammad i media tillsammans med att Roy själv var känd sedan tidigare.

Så sant. =)

Det är klart att du ska vara personlig i ditt berättande. Samtidigt tror jag att du måste veta vad den stora massan förväntar sig att se, och veta om när du avviker och kunna hantera det. Vill du nå ut så måste du nog spela på strängar som de flesta lystrar till. -Och inte att förglömma, du måste marknadsföra projektet.

Det är just det. Man måste veta vad man gör. Jag tror den lättsammare sidan av mitt berättande tilltalar massan. Det svårbegripliga är motsatsen.

Men om du ska göra animationen själv, kanske du inte behöver skriva ett manus som "funkar" utan beskriva din historia på annat sätt, eller bara se till resultatet?

Bara det att man inte vill lägga ner flera år på ett projekt och sedan misslyckas. Man vill förstå folk, och några ljus börjar gå upp för mig. Delvis tack vare din kritik.

Jag, har tänkt mer på detta och kommit fram till att jag vill nå ut till massan. Det jag också velat är att ha en egen stil. Jag gillar snabba klipp, tidsförskjutningar, hopp av perspektiv och liknande, att blanda olika element. Det jag bestämt mig för att göra är att dra ner på pacingen, alltså den tid det tar att utveckla något som har betydelse för storyn. Vid närmare eftertanke kom jag på att det är möjligt att behålla min stil och ändå utveckla saker långsammare, så att poängen går fram för tittarna. Det gäller bara att göra det på ett bättre sätt, än vad jag gjort det nu. Kan jag kombinera "att nå ut", med att lyckas på ett personligt plan, så är jag mer än nöjd. Så nu blir det ett helsike med en massa jobb, för det är ett stort steg i min utveckling.

Tack för alla kommentarer, jag känner att jag nu kan gå vidare i mitt skrivande.