Manus: Escape Room Game

Aristoleles brydde sig inte om karaktärens inre. Han var mer intresserad av historien.

Jag förstår inte riktigt vad det är du vill säga? Det du frågar om är ju just karaktärens inre.

Är det konstigt att fråga sig varför han skulle utsätta en människa han tycker om på det här bisarra sättet? Om han nu vill visa sin överlägsenhet så vill man gärna varför han är sån. Det är helt naturliga reflektioner som skapas när man läser historien är det konstigt?

Absolut inget konstigt att fråga någon sånt. Jag tycker bara det framhävs i manuset just genom Mentor - Lärjunge dynamiken.

Skillnaden är att jag köper det och nöjer mig där medan du inte gör det.

Varför är Darth Vader ond? Varför är Caligula i Hets som han är? Varför är Biff i Tillbaka Till Framtiden en översittare?

Det sägs aldrig, men vi köper det ändå. Så länge en antagonist kan sättas i kontrast till vår hjälte och vi förstår dynamiken mellan dem så känns det som om extra förklaring blir just bara överflödigt. Mystiken är ofta en stark nog motivator, tycker jag. Speciellt vid mera high-concept manus som detta.

Kort sagt: jag är bara förundrad över att du vill ha mer av ett sånt här manus som jag personligen tycker är bra som det är.

Vänta lite, du låter skådespelare gissa vad som skall hända?

Nämen nu beter du dig väl ändå lite väl korkat, om du ursäktar att jag säger det.

"Isabel sits down on the sofa. She stares at the timer

counting down, hands shaking.

The camera turns, looking down at her.

Isabel just stares, passive, at the countdown."

...

"Isabel cries."

...

"Isabel takes a deep breath."

Hon blir handlingsförlamad -> Hon bryter ihop -> Hon tar sig samman.

Man varken behöver eller ska skriva överdrivet mycket om hur skådespelaren ska agera. Det man ska ta med är det som är av betydelse för historien och jag anser att jag har fått med det. Du håller inte med, det har jag förstått, men att påstå att jag lämnar till skådespelaren att gissa vad som ska hända, då strävar du uppenbarligen efter helt andra manus än jag.

Du skriver inte ens ålder på henne.

Det är ett vanligt "nybörjarfel" att haka upp sig på en karaktärs ålder. Det har faktiskt inte betydelse för den här historien. Det som är viktigt är att Isabel är en kvinna som har en snygg, kurvig kropp. Sen framgår det av historiens gång att hon är gammal nog att vara lärare och ung nog för att vara yrkesaktiv. Om hon är tjugo eller fyrtio spelar faktiktiskt ingen roll för den här historien. När castingen görs har faktiskt regisören läst hela manuset och inte bara karaktärsbeskrivningen. Om han eller hon hittar rätt kropp och charm hos en kvinna som är femtio så skulle det fungera lika bra som om skådespelaren var tjugo.

Edit: Dessutom skriver jag faktiskt åldern på henne: "in her twenties". Men jag gissar att du letar efter den klassiska och i mitt tycke avskyvärda "(26)" efter hennes namn.

Kort sagt: jag är bara förundrad över att du vill ha mer av ett sånt här manus som jag personligen tycker är bra som det är.

Tackar.

Det är ett vanligt "nybörjarfel" att haka upp sig på en karaktärs ålder. Det har faktiskt inte betydelse för den här historien. Det som är viktigt är att Isabel är en kvinna som har en snygg, kurvig kropp. Sen framgår det av historiens gång att hon är gammal nog att vara lärare och ung nog för att vara yrkesaktiv. Om hon är tjugo eller fyrtio spelar faktiktiskt ingen roll för den här historien. När castingen görs har faktiskt regisören läst hela manuset och inte bara karaktärsbeskrivningen. Om han eller hon hittar rätt kropp och charm hos en kvinna som är femtio så skulle det fungera lika bra som om skådespelaren var tjugo.

Ålder kan säga väldigt mycket i en människas utveckling. Attityd, mognad, föreställning om världen osv. Så det är högst relevant i en beskrivning att presentera karaktärens ålder.

Jag håller inte med dig att ålder inte spelar nån roll för historien eftersom vi reagerar helt olika som människor i olika faser i livet. Jag reagerar absolut inte likadant på vissa situationer som jag gjorde för 10 eller 20 år sen. När du ändå pratar om kurvig kropp så vet du att det är stor skillnad på en kvinnas kropp i 20 års åldern jämfört med en 40 årig. Säg att hon nu skulle vara 40, då skulle hon troligen börja känna av tidens effekter på många olika sätt. Hon kanske inte har barn eller så har kanske tom flera barn. Kroppen påverkas väldigt mycket av en graviditet. Om hon nu är singel vid den här ålder finns det stor sannolikhet att hon kanske blir mer "desperat". Hon kanske tom börjar känna att hennes dragningskraft inte är den samma som när hon var ung. I det fallet så kanske hon överdriver genom att ge extremt starka signaler till män genom att klä sig i starka färger tex eller mycket läppstift osv... Faktum är att jag känner några kvinnor som är precis så. Kanske tragiskt men det existerar i verkligheten.

Nu var detta bara ett exempel men jag anser att man måste vara noggrann med hur man beskriver sin karaktär. Tyvärr är detta ett återkommande problem i många manus och speciellt ser man det i svenska filmer.

Så det är upp till dig om du tycker att det inte är viktigt eller inte.

Jag skulle nog vilja vända på argumentet om att det är "nybörjarfel" att haka upp sig på karaktärs ålder. Det är ett nybörjarfel att inte skriva ålder.

Ålder kan säga väldigt mycket i en människas utveckling. Attityd, mognad, föreställning om världen osv. Så det är högst relevant i en beskrivning att presentera karaktärens ålder.

Jag håller inte med dig att ålder inte spelar nån roll för historien eftersom vi reagerar helt olika som människor i olika faser i livet. [...] Nu var detta bara ett exempel men jag anser att man måste vara noggrann med hur man beskriver sin karaktär. Tyvärr är detta ett återkommande problem i många manus och speciellt ser man det i svenska filmer.

Så det är upp till dig om du tycker att det inte är viktigt eller inte.

Jag skulle nog vilja vända på argumentet om att det är "nybörjarfel" att haka upp sig på karaktärs ålder. Det är ett nybörjarfel att inte skriva ålder.

Det är klart att det skiljer hur man agerar i olika åldrar, men jag vidhåller att det inte har någon betydelse för den grundläggande historien i detta manus.

Jag anser att det är ett val av hur historien ska tolkas som bör och ska göras av regisören, inte av mig.

Ett manus ska egga fantasin och kreativiteten, inte stänga in den. Att som manusförfattare sträva efter total kontroll och enbart acceptera sin egen bild av hur historien ska tolkas begränsar på alla plan.

Jag förstår inte riktigt vad det är du vill säga? Det du frågar om är ju just karaktärens inre.

 

Om du har läst The Poetic så pratar han om händelse drivna historier. Man la inte nån stor vikt i att ge karaktären några speciella motiv till varför han drevs till att göra tragedier förutom kanske ära. Han ansåg tom att en karaktärs backstory inte var av intresse för historien eftersom han påstod att den var drivande.

 

Absolut inget konstigt att fråga någon sånt. Jag tycker bara det framhävs i manuset just genom Mentor - Lärjunge dynamiken.

 

Skillnaden är att jag köper det och nöjer mig där medan du inte gör det.

 

Varför är Darth Vader ond? Varför är Caligula i Hets som han är? Varför är Biff i Tillbaka Till Framtiden en översittare?

 

Det sägs aldrig, men vi köper det ändå. Så länge en antagonist kan sättas i kontrast till vår hjälte och vi förstår dynamiken mellan dem så känns det som om extra förklaring blir just bara överflödigt. Mystiken är ofta en stark nog motivator, tycker jag. Speciellt vid mera high-concept manus som detta.

Om du ser på 5 eller 6 delen av Star Wars förstår vi att Darth Vader är Luke Skywalkers son. Darth förklarar att han drogs in i den svarta kraften eftersom detta gav han en ny väg i livet. Faktum är att det finns en frågeställning i hela serien eftersom man frågar sig hur en Jedi kan bli så mörk och transformeras till Darth Vader. I 3:an får vi veta att han inte valde kärleken och man fördjupar anledningen till han valde just den vägen. Kanske var det rädslan som gjorde att han rejectade kärleken. På samma sätt är det med Calicula och Biff. Alla har sin anledning till varför dom är som dom är. Det är inte bara mystik som bara finns där av ingen anledning.

Jag är ledsen att säga det men känns inte rätt att kalla detta ett High-koncept manus. Det finns tydliga brister i manuset och det är egentligen bara det jag argumenterar emot.

Tänkte att det skulle vara kul för mina underbara kritiker att veta att manuset - den version som är uppladdad i denna tråd - har nått finalplats i The Writer's Place årliga internationella teleplay/short script tävling. Vinnaren presenteras den 1:e januari. Skulle gärna byta ut versionen mot en med ett lite mer stressat slut där man verkligen känner tidspressen och hennes nervositet (och "upon" är utbytt mot "on"), men det går givetvis inte. Jag skickar alltid iväg manus till tävlingar för fort, så jag har bara mig själv att skylla. Men en finalplats är inte fy skam.

Grattis Désirée! :D

Grattis! Vad händer om du vinner?

Om du har läst The Poetic så pratar han om händelse drivna historier. Man la inte nån stor vikt i att ge karaktären några speciella motiv till varför han drevs till att göra tragedier förutom kanske ära. Han ansåg tom att en karaktärs backstory inte var av intresse för historien eftersom han påstod att den var drivande.

Återigen: vad är det du vill säga? Verkar ju snarare så att gamla gubben Aristoteles håller med i vad jag säger.

Om du ser på 5 eller 6 delen av Star Wars förstår vi att Darth Vader är Luke Skywalkers son. Darth förklarar att han drogs in i den svarta kraften eftersom detta gav han en ny väg i livet.

Inte förren V/VI, ja.

Men ändå köpte publiken IV...

I 3:an får vi veta att han inte valde kärleken och man fördjupar anledningen till han valde just den vägen. Kanske var det rädslan som gjorde att han rejectade kärleken.

30 år senare, ja...

På samma sätt är det med Calicula och Biff. Alla har sin anledning till varför dom är som dom är. Det är inte bara mystik som bara finns där av ingen anledning.

Som vi aldrig får reda på.

Ändå så köper vi det.

Jag är ledsen att säga det men känns inte rätt att kalla detta ett High-koncept manus. Det finns tydliga brister i manuset och det är egentligen bara det jag argumenterar emot.

"Brister" har inget med att göra om ett manus är high-concept eller inte. X-Men: First Class är en enda stor brist. Fortfarande en high-koncept film.

Vad skulle det annars vara, liksom?

Grattis! Vad händer om du vinner?

1:a till 3:e pris får div hjälp med representation plus lite prenumerationer på några tidningar och lite sånt. Det är ju representationen som är intressant.

Men annars händer nog inte så mycket mer än att det sätter en liten guldstjärna i kanten på mitt CV. De som gör kortfilmer är i regel aspirerande regissörer som vill bli uppmärksammande, och ett sätt att bli det är att deras filmer vinner pris på festivaler. Ett sätt att öka de chanserna är att börja med ett manus som vunnit pris.

Mest stärker det nog min egen självkänsla när jag försöker marknadsföra mig som manusförfattare. Helt plötsligt skulle jag ju vara "Awardwinning". Amerikanarna är snabba med att lägga in sånna "titlar" framför alla namn för att ge dem tyngd. Vet man inte vem det är så vet man iallfalla att de vunnit prisför någonting någonstans i världen.