Gå till innehåll

Man väljer inte sin färg (8 sidor)


Daniel Hållquist

Recommended Posts

Det känns att manuset är genomtänkt och att du har ett syfte och ett mål med det du skriver. Överlag är jag positiv och har gott hopp om att det här manuset en dag kommer att bli en bra film.

 

Det var ju givetvis ändå några saker jag reagerade på.

 

På vissa ställen skriver du vad de säger, men inte i dialogform. Är det för att vi inte hör, utan att vi bara ska få ett intyck av vad som sägs? Förtydliga gärna detta. Å andra sidan så borde vi höra att han erbjuder tonårsflickorna billig sprit hemma hos sig, annars kan man ju likagärna tro att han bjuder upp dem på sex.

 

Sen känner jag att det är för lång inledning och för snabbt slut. Det är först de sista två minutrarna som auran kommer på tal - utan setup eller någonting - och sen är det slut innan det hunnit sjunka in. Hanna kan kanske prata om auror tidigare med honom, men inte vilja svara på vad han har för aura, eller uppenbart ljuga, så att man förstår att det är något med den, eller åtminstone får grepp om begreppet och vem Hanna är.

 

Om Hanna blir skrämd av hans aura, så borde hon väl inte vara intresserad av att följa med honom ut? Eller vill hon försöka lära känna honom och se om det är något hon kan göra för att hjälpa honom? Hon är lite för difus. Hon är ju ändå den enda som ser honom, så hon borde vara tydligare i manuset.

 

En spännande historia.

Länk till kommentar
Share on other sites

Det känns att manuset är genomtänkt och att du har ett syfte och ett mål med det du skriver. Överlag är jag positiv och har gott hopp om att det här manuset en dag kommer att bli en bra film

 

Tack :) Ja, jag hoppas verkligen det.

 

På vissa ställen skriver du vad de säger, men inte i dialogform. Är det för att vi inte hör, utan att vi bara ska få ett intryck av vad som sägs? Förtydliga gärna detta

 

Nja, det är för att manuset inte är helt färdigskrivet, så på vissa ställen har jag endast skrivit ner vad som ska sägas och göras, men jag har inte skrivit själva scenen. Det har jag gjort av flera anledningar.

 

1. Jag vill att skådespelarna som ska spela Hanna och Johan ska få vara med och utforma manus så mycket som möjligt och därför har jag fokuserat på grunden. Den främsta anledningen till det är för att jag läste en väldigt inspirerande bok i somras som verkligen inspirerade mig. Den hette ”Cassavetes on Cassvetes”, där regissören John Cassvetes berättade om sitt liv och sitt skapande, och han brukade alltid skriva manus på detta vis, vilket jag tilltalades av och själv vill utforska.

 

2.Som jag skrev i min förra post, jag ska söka manusstöd för detta manus och då skadar det nog inte att manuset ser halvfärdigt ut på vissa ställen, så länge som man ser att det finns en historia där.

 

Jag förstår om det kan te sig förvirrande när man läser det, men det är iaf mina anledningar till varför vissa saker är slarvigt skrivna :)

 

Sen känner jag att det är för lång inledning och för snabbt slut. Det är först de sista två minutrarna som auran kommer på tal - utan setup eller någonting - och sen är det slut innan det hunnit sjunka in. Hanna kan kanske prata om auror tidigare med honom, men inte vilja svara på vad han har för aura, eller uppenbart ljuga, så att man förstår att det är något med den, eller åtminstone får grepp om begreppet och vem Hanna är

 

Förstår hur du tänker det och jag ska tänka på det. Men om hon pratar om auror, då tror jag att en smart publik listar ut varför hon tittar på honom. Hon ska få ett helt annat djup dock.

 

Om Hanna blir skrämd av hans aura, så borde hon väl inte vara intresserad av att följa med honom ut? Eller vill hon försöka lära känna honom och se om det är något hon kan göra för att hjälpa honom? Hon är lite för difus. Hon är ju ändå den enda som ser honom, så hon borde vara tydligare i manuset

 

Tanken är att hon är smårädd för honom, så pass att hon inte vågar tacka nej. Men efter hon går ut med honom ändrar hon åsikt i och med att han ger ett så fumligt intryck, ofarligt, liksom.

 

Men som sagt, det framgår ännu inte i manus så jag förstår om det inte går fram.

 

Nu ska jag iväg och hämta på förskolan, men tack för att du läste och kommenterade! Skriv gärna något mer om det är något du kommer att tänka på.

 

/D

Länk till kommentar
Share on other sites

Men om hon pratar om auror, då tror jag att en smart publik listar ut varför hon tittar på honom.

 

Svår balansgång mellan att "svaret" kommer som en blixt från en klar himmel och att vi räknat ut det för länge sen. Hmmm...

 

Skulle man kunna tänka sig att hon pratar om övernaturligheter och konstiga fenomen, frågar honom saker som om han tror på ödet och om hans barndom? Han behöver ju inte svara, utan det är vad hon frågar som är intressant. Att hon kommenterar andra människor, eller bara tittar på vissa på ett speciellt sätt, som indikerar att hon ser något andra inte ser?

 

Desto mer jag tänker på det, desto mer tycker jag att det är synd att frågan om huruvida man styr över sitt öde eller ej - hur mycket den medfödda auran påverkar ens liv och ens möjligheter - sköljs så fort. Vi behöver inte få några svar skrivna på näsan, men vi ska - tycker jag - hinna tänka efter om det vi har sett talar för eller emot det hon säger om att alla har ett val. Jag tänker t ex på tonårstjejerna som tycker han är läskig - visst han vill gärna att de stannar, men han kunde lika gärna verkat vara en trygg person, men av någon anledning känner de sig besvärade. Hans aura gissar jag, och det betyder ju att han alltid kommer att ligga pyrt till hos tjejer => Har han verkligen något val?

Länk till kommentar
Share on other sites

Svår balansgång mellan att "svaret" kommer som en blixt från en klar himmel och att vi räknat ut det för länge sen. Hmmm...

 

Skulle man kunna tänka sig att hon pratar om övernaturligheter och konstiga fenomen, frågar honom saker som om han tror på ödet och om hans barndom? Han behöver ju inte svara, utan det är vad hon frågar som är intressant. Att hon kommenterar andra människor, eller bara tittar på vissa på ett speciellt sätt, som indikerar att hon ser något andra inte ser?

 

Ja, verkligen. Men du har helt rätt, Désirée. Det måste vara tydligare vem Hanna är som person, jag får jobba på det, helt enkelt.

 

Nu när jag tänker på det ska jag nog låta henne skylta med en bok som heter ”Krama din skugga”, varpå de kan diskutera kring det. Då förstår man som publik att hon är intresserad av sånt, människans skuggsidor.

 

Desto mer jag tänker på det, desto mer tycker jag att det är synd att frågan om huruvida man styr över sitt öde eller ej - hur mycket den medfödda auran påverkar ens liv och ens möjligheter - sköljs så fort. Vi behöver inte få några svar skrivna på näsan, men vi ska - tycker jag - hinna tänka efter om det vi har sett talar för eller emot det hon säger om att alla har ett val

 

Men där manipulerar jag också publiken. Du får tänka på att när Hanna säger allt detta så fruktar hon för sitt liv, därför får man tänka extra på om hon faktiskt tror på det som hon säger eller hon säger det som hon tror att han vill höra.

 

Apropå auror. Jag tror inte auror är medfödda, eller att en aura måste vara permanent. Borde jag vara tydligare med det, med vad jag tror på? Måste publiken förstå fullt ut eller ska man låta dem dra sina egna slutsatser?

 

Hur som helst, så här ser jag det, auror, de är som en spegel för själen, men precis som en spegelbild så kan den förändras beroende på hur man mår just den dagen, vissa personen dock, som Johan, de går omkring med samma aura dag efter dag, år efter år, de är trasiga människor, med oläkta sår, människor som är fast, vars livssyn, okunskap kring sig själva, och minst, dåliga handlingar har gjort att de kört fast och hamnat i en slags återvändsgränd.

 

Har han verkligen något val?

 

Svår fråga, förstås, men det här är vad jag tror på.

 

En omedveten person har aldrig något riktigt val, därför är de dömda till ett liv i förvirring.

 

En medveten person, vilket ju Johan börjar bli mot slutet, har alltid ett val, oavsett handikapp. En person med självinsikt är en person som när

som helst kan börja göra rätt saker istället för fel saker, kort sagt, förändra sitt liv till det bättre.

 

Om Johan gör det eller ej, det vill jag inte svara på, men jag vill att publiken ska tänka kring det.

 

/D

Länk till kommentar
Share on other sites

Du får tänka på att när Hanna säger allt detta så fruktar hon för sitt liv, därför får man tänka extra på om hon faktiskt tror på det som hon säger eller hon säger det som hon tror att han vill höra.

 

Apropå auror. Jag tror inte auror är medfödda, eller att en aura måste vara permanent. Borde jag vara tydligare med det, med vad jag tror på? Måste publiken förstå fullt ut eller ska man låta dem dra sina egna slutsatser?

 

Hur som helst, så här ser jag det, auror, de är som en spegel för själen, men precis som en spegelbild så kan den förändras beroende på hur man mår just den dagen, vissa personen dock, som Johan, de går omkring med samma aura dag efter dag, år efter år, de är trasiga människor, med oläkta sår, människor som är fast, vars livssyn, okunskap kring sig själva, och minst, dåliga handlingar har gjort att de kört fast och hamnat i en slags återvändsgränd.

 

Vi är inne på det som jag nämnde i min första kommentar, att det går för fort på slutet. Scenen där Hanna berättar om auror är i sig inget fel på, men sen är filmen slut. Personligen avskyr jag filmer som slutar innan man hunnit tänka efter - det är som en föreläsare som packar och går innan man hunnit tänka efter om man har några frågor :). Jag vill ha något mer på slutet. En liten chans att hämta andan och förstå. Men, som sagt, det är så jag vill ha en film.

 

Det du beskriver ovan med auror i förändring upplevde jag inte alls i manus. Jag uppfattade det som att det var något medfött - som ett öde. Johan kan ju uppleva det som att vad han än gör så går det fel, och Hanna kan säga att hon inte tror på ödet och att allt beror på ens handlingar, när de träffas, innan aura-avslöjandet. Då kan man än mer förstå om Hanna är rädd, för om Johans aura är svart så har han ju gjort något hemskt. Och då förstår vi också att Johan kan påverka sitt öde och att auran är en spegel av hans förflutna.

Länk till kommentar
Share on other sites

Ja, verkligen. Men du har helt rätt, Désirée. Det måste vara tydligare vem Hanna är som person, jag får jobba på det, helt enkelt.

 

Nu när jag tänker på det ska jag nog låta henne skylta med en bok som heter ”Krama din skugga”, varpå de kan diskutera kring det. Då förstår man som publik att hon är intresserad av sånt, människans skuggsidor.

 

 

 

/D

 

 

LÅter bra. tror också att det kommer bli tydligare i själva filmen med kläder, kroppspråk etc.

du kan ju testa skriva in lite av det i manuset, så man får en klarare bild av hur det ska bli.

Alternativt bara lägga in en scen tidigare där hon presenteras som karaktär

Länk till kommentar
Share on other sites

LÅter bra. tror också att det kommer bli tydligare i själva filmen med kläder, kroppspråk etc.

du kan ju testa skriva in lite av det i manuset, så man får en klarare bild av hur det ska bli.

Alternativt bara lägga in en scen tidigare där hon presenteras som karaktär

 

Jo, jag tror också det. Jag tror också att när jag skriver klar dialogen mellan Johan och Hanna så kommer det bli tydligare.

 

Jag leker även med tanken på att låta skådespelarna improvisera kring en eller två scener för att se vad de drar till med. Mycket möjligt att de överraskar mig när de får göra sin egen tolkning.

 

/D

Länk till kommentar
Share on other sites

Vi är inne på det som jag nämnde i min första kommentar, att det går för fort på slutet. Scenen där Hanna berättar om auror är i sig inget fel på, men sen är filmen slut. Personligen avskyr jag filmer som slutar innan man hunnit tänka efter - det är som en föreläsare som packar och går innan man hunnit tänka efter om man har några frågor :). Jag vill ha något mer på slutet. En liten chans att hämta andan och förstå. Men, som sagt, det är så jag vill ha en film

 

Nej, på det viset är vi olika, jag har inget emot tvära slut, vill heller inte börja analysera förrän efter filmen är slut.

 

Som jag tidigare nämnt så har jag också en försmak för filmer som bryter mot det konventionella. Har du sett ”Shame” av Steve McQueen? Jag såg den förra veckan och den var riktigt tung, skitbra, bästa jag sett på länge, det som jag gillade bäst med den var att man inte fick några svar i huvud taget, endast antydningar. Så himla ovanligt, tycker jag, och modigt, med filmer som respekterar sin publik så pass mycket att de vågar lämna saker och ting öppet för tolkning.

 

Det du beskriver ovan med auror i förändring upplevde jag inte alls i manus. Jag uppfattade det som att det var något medfött - som ett öde

 

Trots dialogen på slutet?

 

HANNA

Nej. Men du väljer ...

 

JOHAN

Vadå?! Vad väljer jag?

 

HANNA

Du väljer själv. Vad du gör, liksom.

 

JOHAN

Men jag väljer inte vem jag är, så ...

 

HANNA

Nej, men du väljer hur du vill leva.

 

Visst, detta ger ju inga direkta svar men det antyder ju åtminstone att Johan kan förändra sitt liv på något vis …

 

Johan kan ju uppleva det som att vad han än gör så går det fel, och Hanna kan säga att hon inte tror på ödet och att allt beror på ens handlingar, när de träffas, innan aura-avslöjandet. Då kan man än mer förstå om Hanna är rädd, för om Johans aura är svart så har han ju gjort något hemskt. Och då förstår vi också att Johan kan påverka sitt öde och att auran är en spegel av hans förflutna

 

Att man har en svart aura behöver nödvändigtvis inte betyda att man är en galen mördare, det kan betyda det, men det kan lika gärna betyda att man är självmordsbenägen, alltså svart till sinnet.

 

I Johans fall betyder det att han är fruktansvärt arg och ensam, har problem med att förstå andra människor, samt alkoholproblem och extremt dålig impulskontroll.

 

Men som sagt, mycket är öppet för tolkning. Jag vill att publiken ska diskutera efteråt. Typ: ”Hur tolkar ni slutet? Förändras han? Kan han förändras?”

 

Men vi får se hur jag gör. Det är inte helt möjligt att jag skriver en sån scen som du är ute efter, det tog mig 5 månader att ta till mig kritiken att jag borde stryka Inferno :)

 

/D

Länk till kommentar
Share on other sites

Som jag tidigare nämnt så har jag också en försmak för filmer som bryter mot det konventionella. Har du sett ”Shame” av Steve McQueen? Jag såg den förra veckan och den var riktigt tung, skitbra, bästa jag sett på länge, det som jag gillade bäst med den var att man inte fick några svar i huvud taget, endast antydningar. Så himla ovanligt, tycker jag, och modigt, med filmer som respekterar sin publik så pass mycket att de vågar lämna saker och ting öppet för tolkning.

 

Yep, jag har sett Shame. Är inte intresserad av att se den igen, kan jag säga.

 

Jag tycker inte att det handlar om att "respektera sin publik", utan snarare att man är för feg för att våga ta tag i ett problem. Det enda man vågar göra är att visa på att det finns. Att visa på en konflikt, men att gå som katten kring het gröt och inte våga göra något, utan lämna det i knät på publiken är fegt. Publiken kan ju inte göra något - det är ju en film! De enda som kan göra något är de som gör filmen, men de valde att blunda och hoppas att någon annan gör något.

 

 

 

Trots dialogen på slutet?

 

HANNA

Nej. Men du väljer ...

 

JOHAN

Vadå?! Vad väljer jag?

 

HANNA

Du väljer själv. Vad du gör, liksom.

 

JOHAN

Men jag väljer inte vem jag är, så ...

 

HANNA

Nej, men du väljer hur du vill leva.

 

Ja, trots dialogen. För den handlar - som jag ser det - inte om auran, utan om att du väljer dina handlingar och ansvarar för dem, oavsett aura, "öde", DNA eller uppväxt. Som att en vuxen som blivit misshandlad som barn kan välja att fortsätta i sina föräldrars fotspår och slå sina egna barn, eller att välja att se sina erfarenheter ur ett annat perspektiv och välja en annan uppfostringsmetod - men han kommer ju aldrig ifrån att han blev slagen som barn => Auran påverkar ditt sätt att tänka, men bestämmer inte hur du ska handla.

 

Här tror jag att problemet är att du är helt på det klara med hur du ser på auror, öden osv, men att jag, som har andra idéer och erfarenheter, läser det ur mitt perspektiv och missförstår din avsikt.

Länk till kommentar
Share on other sites

Yep, jag har sett Shame. Är inte intresserad av att se den igen, kan jag säga.

 

Jag tycker inte att det handlar om att "respektera sin publik", utan snarare att man är för feg för att våga ta tag i ett problem. Det enda man vågar göra är att visa på att det finns. Att visa på en konflikt, men att gå som katten kring het gröt och inte våga göra något, utan lämna det i knät på publiken är fegt. Publiken kan ju inte göra något - det är ju en film! De enda som kan göra något är de som gör filmen, men de valde att blunda och hoppas att någon annan gör något

 

Fegt? Det där förstår jag inte alls, faktiskt. Jag tycker snarare att det är ett tecken på arrogans eller okunskap om man ska försöka ge publiken enkla svar på svåra frågor. Vissa saker är faktiskt så hemska och lämnar så djupa sår, som till exempel det som karaktärerna i ”Shame” varit med om, att det i mina ögon skulle det vara rent ut sagt skamligt om de som gjort filmen skulle försöka lösa det åt dem, och varför då, frågar man sig, jo, för att publiken ska förstå det och må bättre! Nej, sånt gillar jag inte alls, som du nog märker :)

 

Du skriver också att publiken inte kan göra något men när du gör det så låter det som om du skriver om barn, för barn har ju, som vi vet, svårt att bearbeta sånt som är komplext och jobbigt, vuxna däremot, tänkande vuxna ska väl klara av det? Att tänka efter själva, sätta sig in i en annan människas situation, dra egna slutsatser?

 

Ja, trots dialogen. För den handlar - som jag ser det - inte om auran, utan om att du väljer dina handlingar och ansvarar för dem, oavsett aura, "öde", DNA eller uppväxt. Som att en vuxen som blivit misshandlad som barn kan välja att fortsätta i sina föräldrars fotspår och slå sina egna barn, eller att välja att se sina erfarenheter ur ett annat perspektiv och välja en annan uppfostringsmetod - men han kommer ju aldrig ifrån att han blev slagen som barn => Auran påverkar ditt sätt att tänka, men bestämmer inte hur du ska handla.

 

Här tror jag att problemet är att du är helt på det klara med hur du ser på auror, öden osv, men att jag, som har andra idéer och erfarenheter, läser det ur mitt perspektiv och missförstår din avsikt

 

Jo, så är det nog. Men jag tycker inte det är något problem, det är okej att tycka, tolka olika.

 

Men om du frågar mig, och det är ju jag som skrivit det :), så påverkar inte auran något, som jag skrev förut, den är som en spegel, en spegel för själen, varken mer, varken mindre. För att citera Hanna igen: ”Jag ser hur du mår. Jag ser din aura.” Det är alltså inget stort mysterium som ska lösas.

 

/D

Länk till kommentar
Share on other sites

Fegt? Det där förstår jag inte alls, faktiskt. Jag tycker snarare att det är ett tecken på arrogans eller okunskap om man ska försöka ge publiken enkla svar på svåra frågor. Vissa saker är faktiskt så hemska och lämnar så djupa sår, som till exempel det som karaktärerna i ”Shame” varit med om, att det i mina ögon skulle det vara rent ut sagt skamligt om de som gjort filmen skulle försöka lösa det åt dem, och varför då, frågar man sig, jo, för att publiken ska förstå det och må bättre! Nej, sånt gillar jag inte alls, som du nog märker :)

 

Du skriver också att publiken inte kan göra något men när du gör det så låter det som om du skriver om barn, för barn har ju, som vi vet, svårt att bearbeta sånt som är komplext och jobbigt, vuxna däremot, tänkande vuxna ska väl klara av det? Att tänka efter själva, sätta sig in i en annan människas situation, dra egna slutsatser?

 

Det är väl helt enkelt ( :) ) för att vi har olika skäl till att vi vill skriva och göra film. För mig handlar det inte om att "lösa något åt publiken" eller att hindra dem från att dra egna slutsatser, eller ännu mindre ge "enkla lösningar". För mig handlar film - eller överhuvudtaget de historier jag skriver - om hopp om en bättre värld. Då handlar mycket om att förstå andra människor, visa att man måste våga fråga, våga närmar sig och våga hjälpa. Och också att man måste gå djupare in i sig själv och förstå sig själv. Jag vill visa att det finns en "väg ut" i någon form, att det finns val och att det finns hopp. Själva kärnan i allt det jag vill berätta handlar om insikt och att blicka framåt, att söka det positiva.

 

En film som Shame är för mig bara en halv film. Den presenterar bara ett problem, en konflikt, en situation, men den inger inget hopp eller visar inte på någon väg mot något bättre. Det finns ingen självinsikt, ingen hjälp, ingen kärlek, ingenting som hjälper oss att förstå, och inget om hur vi kan göra världen en bättre plats för oss alla. Som att filma i Gotham och sen sluta precis innan Batman kommer in. Batman behöver inte vara den bästa lösningen, men det är en lösning och den visar att det finns hopp.

 

Jag kan tänka ut ett antal sätt som syskonparet skulle kunna komma vidare i livet. Att jag kan tänka ut det, behöver inte betyda att det är en enkel lösning, men den visar att det finns sätt, om de bara vill, och för mig är den positiva känslan viktig. Att bara visa upp ett problem som apor i en bur ger mig ingenting.

 

Att visa på ett problem och lämna till publiken att lösa det för att "visa respekt" eller "låta publiken tänka själv" är för mig inget annat än högkulturellt finskiteri för att slippa göra jobbet själv. Det är så bekvämt att inte ens behöva fundera på hur syskonparet skulle kunna få en fungerande relation till varandra som gör att båda mår bra, utan nöja sig med att låta publiken tolka det som de vill. Om nu ett förslag på lösning i en film innebär att publiken inte behöver tänka själva, så borde ju rimligtvis frånvaron av en lösning innebära att filmskaparna inte behövt tänka? Och de om några borde tänka, tycker jag.

Länk till kommentar
Share on other sites

Det är väl helt enkelt ( :) ) för att vi har olika skäl till att vi vill skriva och göra film

 

Definitivt. Jag drivs av desperation! :)

 

För mig handlar film - eller överhuvudtaget de historier jag skriver - om hopp om en bättre värld

 

Lyckliga slut i all ära, jag gillar dem, jag skrattar åt dem, jag gråter till och med ibland, men är det inte farligt när det lyckliga slutet blir som ett självändamål?

 

Det måste väl få finnas plats för sorgliga slut också? Hopplösa till och med? För så kan ju livet vara och filmerna bör väl spegla livet?

 

En film som Shame är för mig bara en halv film. Den presenterar bara ett problem, en konflikt, en situation, men den inger inget hopp eller visar inte på någon väg mot något bättre

 

Jag tycker du har fel där. Se på scenen på slutet där Brandon bryter ihop, vem säger att han inte tar med sig något av det, vilket sen kan leda till en insikt om att ändra sig? Jag ser iaf den möjligheten, gör inte du det? Han känner ju uppenbarligen något väldigt starkt så om han bara håller fast i den känslan så kan det nog ordna sig för honom, tror du inte?

 

Men just det där är ett misstag som många gör, de tror att när filmen tar slut så tar också karaktärernas liv slut, och så är det ju naturligtvis inte, ett slut är aldrig ett slut, vad händer med det förälskade paret efter att de fått varandra? I många fall skilsmässa! Vad händer med Johan i mitt manus? Lär han sig något? Enligt mig bör en riktigt bra film väcka lika många frågor som den ger svar.

 

Jag kan tänka ut ett antal sätt som syskonparet skulle kunna komma vidare i livet. Att jag kan tänka ut det, behöver inte betyda att det är en enkel lösning, men den visar att det finns sätt, om de bara vill, och för mig är den positiva känslan viktig

 

Det tror jag mycket väl att du kan men det skulle inte bli ett dugg trovärdigt. För nu är inne på det som jag skrev i mitt förra inlägg, att ens författares ego ibland kan få honom/henne att styra över sina karaktärer som pjäser i ett spel, och i samma ögonblick som de tillåter sig att göra det så sluter de även att ta sina karaktärers känslor på allvar.

 

Ta syskonen i ”Shame” som exempel, hur ska de kunna nå varandra? Det är som en mur mellan dem och de är båda två riktigt skadade av sin uppväxt, vad de nu varit med om, jag gissar på incest.

 

Hur ska man som författare ge dem ett lyckligt slut, ett slut som känns sant utifrån vilka de är? Tro mig, om man gav dem ett lyckligt slut så skulle det bli oerhört falskt. Hur gör man det med gott samvete? Javisst, de är ju trots allt bara karaktärer i en film, inte riktiga människor, men deras smärta är alldeles för sann, det finns människor därute som varit med om liknande saker och jag tycker inte att man ska förringa deras kamp genom att göra en film som visar hur enkelt det är att lämna det hemska bakom sig.

 

/D

Länk till kommentar
Share on other sites

 

Det måste väl få finnas plats för sorgliga slut också? Hopplösa till och med? För så kan ju livet vara och filmerna bör väl spegla livet?

 

Nej. Nej. Nej. Jag är inte intresserad av att spegla livet. Jag är intresserad av att visa vad det kan bli.

 

 

Jag tycker du har fel där.

 

Omöjlighet. Det finns inget rätt och fel i film. Jag tycker som jag gör. Du tycker som du gör. Vi tycker olika.

 

Det tror jag mycket väl att du kan men det skulle inte bli ett dugg trovärdigt.

 

Ta syskonen i ”Shame” som exempel, hur ska de kunna nå varandra? Det är som en mur mellan dem och de är båda två riktigt skadade av sin uppväxt, vad de nu varit med om, jag gissar på incest.

 

Hur ska man som författare ge dem ett lyckligt slut, ett slut som känns sant utifrån vilka de är? Tro mig, om man gav dem ett lyckligt slut så skulle det bli oerhört falskt.

 

Lyckligt slut behöver inte vara sockersött. Och jag har pratat om att det ska finnas hopp. Det behöver inte betyda att allt går väl eller att det inte finns problem kvar när filmen är slut. Det finns människor som tar sig vidare i livet och kommer över trauman. Är de inte trovärdiga, menar du?

Länk till kommentar
Share on other sites

Nej. Nej. Nej. Jag är inte intresserad av att spegla livet. Jag är intresserad av att visa vad det kan bli

 

Det ena utesluter väl inte det andra? För om man inte vågar se livet i vitögat, den hårda verklighet som vi faktiskt lever i, finns det inte då risk att man hänger sig åt fantasier? Jag säger inte att du gör det, jag tycker mest att det är intressant att diskutera med en annan skrivande person som har helt annat perspektiv än jag.

 

Omöjlighet. Det finns inget rätt och fel i film. Jag tycker som jag gör. Du tycker som du gör. Vi tycker olika

 

Absolut, jag ville endast peka ut en scen som jag misstänker att du inte analyserat särskilt mycket och kanske diskutera det vidare?

 

Lyckligt slut behöver inte vara sockersött. Och jag har pratat om att det ska finnas hopp. Det behöver inte betyda att allt går väl eller att det inte finns problem kvar när filmen är slut. Det finns människor som tar sig vidare i livet och kommer över trauman. Är de inte trovärdiga' date=' menar du?[/quote']

 

Som sagt, jag såg hopp, jag andades faktiskt ut av lättnad när systern överlevde. Finns det liv finns det hopp, så ser jag det! För tro det eller ej, jag må ha en pessimistisk syn på mycket men till hjärtat är jag optimist :)

 

Självklart är de det, men nu diskuterade vi ju de två syskonen i ”Shame”.

 

/D

Länk till kommentar
Share on other sites

Det ena utesluter väl inte det andra? För om man inte vågar se livet i vitögat, den hårda verklighet som vi faktiskt lever i, finns det inte då risk att man hänger sig åt fantasier? Jag säger inte att du gör det, jag tycker mest att det är intressant att diskutera med en annan skrivande person som har helt annat perspektiv än jag.

 

Jag har gärna precis hur många vitögon och djupa tragiskheter som helst i mina historier. Men det behöver inte betyda att slutet måste vara alltigenom deprimerande och tragiskt. För mig finns det alltid en väg ut ur tragiken och det är den jag vill visa att den finns - och det kan jag ju inte göra om jag inte ser livet i vitögat och visar den hårda verkligheten, som du uttrycker det. Fast då ska det ju tilläggas att det du beskriver som vitögon och hårda verkligheter är den värld som jag försöker visa på det positiva och mjuka i. Jag tycker inte jag hänger mig åt fantasier och försöker måla upp en värld som inte finns. För mig är det i mångt och mycket insikter från en tjugofem-trettio år lång process som speglas i mitt skrivande.

 

Absolut, jag ville endast peka ut en scen som jag misstänker att du inte analyserat särskilt mycket och kanske diskutera det vidare?

 

Se på scenen på slutet där Brandon bryter ihop, vem säger att han inte tar med sig något av det, vilket sen kan leda till en insikt om att ändra sig? Jag ser iaf den möjligheten, gör inte du det?

 

Jo, jag ser den möjligheten. Och jag skulle jobbat vidare med den om det var jag som var manusförfattare. För mig är detta vändpunkt 2 i historien. Den sista halvtimmen av filmen skulle handlat om hans försök att få ett normalt förhållande till en tjej och få förlåtelse från sin syster och få en helande och meningsfull relation till henne. Han börjar med att berätta för sin flickvän om hans sexbeteende och ber henne att försöka förstå - hon tar avstånd från honom, äcklad. Han visar att hon betyder mycket för honom och han han behöver henne, hon vågar sig närmare. Detta behöver inte betyda att de slutar arm i arm lyckliga; tvärtom kan det mycket väl innebära att i slutet så lämnar hon honom ändå, men under andra former och att han har självförtroende och självinsikt nog att kunna gå vidare och försöka hitta kärlek hos en annan kvinna.

 

Han kan också - precis lika gärna - ta livet av sig, så som filmen slutade.

 

Det är någonting som jag tycker är djupt otillfredställande med film är när jag vill fortsätta eller ändra historien och jag inte kan göra det, för filmen är ju redan gjord. Det finns inget jag någonsin kan göra för att göra filmen "rätt" eller "färdig". Vad är det för nytta med att jag har "rätt" slut i mitt huvud? Det är fiktiva karaktärer, skapade för att berätta en historia som redan är berättad. Om jag blir inspirerad av en artikel eller en händelse och spinner vidare på den så är det ju en historia jag faktiskt kan berätta, för filmen/boken/mediet är inte gjord än. Jag har full förståelse för personer som skriver fanfiction, även om jag inte gör det själv, för det är ju enda sättet att göra historien, som man själv ser den, komplett.

 

 

Självklart är de det, men nu diskuterade vi ju de två syskonen i ”Shame”.

 

Och vi är vääääääldigt långt från ditt fina lilla manus :) Men det är en trevlig diskussion.

Länk till kommentar
Share on other sites

Och vi är vääääääldigt långt från ditt fina lilla manus :) Men det är en trevlig diskussion.

 

Jo, jag har gillat den :) Men nu måste jag lämna diskussionen, har börjat jobba igen efter några dagars ledighet, 8 – 20 skift, slitsamt, kan jag säga! Kaos på mitt jobb, dessutom.

 

Men tack för förtydligandet, nu förstår jag dig bättre

 

/D

Länk till kommentar
Share on other sites

  • 1 månad senare...
  • 7 månader senare...

Delta i konversationen

Du kan posta nu och bli medlem senare. Om du har ett konto, logga in nu för att posta med ditt konto.

Gäst
Skriv ett svar...

×   Klistras in som rik text.   Återställ formatering

  Endast 75 max uttryckssymboler är tillåtna.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa redigerare

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder från URL.

×
×
  • Skapa nytt...