Klara stressen som regissör?

Hejsan allihopa fellow voodoofilmare

(Varning! Detta kan bli ett långt inlägg men hoppas någon orkar läsa mitt historia)

Sitter här i djupa tankar, spelar filmmusik och tänker över mitt liv och filmbranchen. Jag vet inte om jag vänder mig till rätt folk men jag hoppas det, är rätt splittrad när de gäller dessa tankar om mig själv och filmbranchen men jag litar på hyffsat vettiga svar från er voodoofilm-medlemar. Jag vet att filmbranchen är tuff, tuff som bara den! Och de är bara dom som verkligen krigar och ger allt som tar sig in i filmbranchen och framförallt dom som sedan blir regissörer!

Hela mitt liv har jag haft visioner om att jobba i filmbranchen och jag verkligen inte rädd för att kriga mig in i branchen men senaste året har jag bara präglats av personliga motgångar och fått höra ett å annat från folk som inte är så insatta i branchen....>

För ungerfär ett år sen så skulle vi spela in en musikvideo i skolan och jag hade inte filmat nån film på ett ganska långt tag så jag slog på "bigtime"! Jag satt och skrev manus till musikvideon, jag ritade storyboards, jag designade rail-dollys som jag byggde ihop själv, jag beställde delar från USA och byggde ihop en proffskamera med 35mm adapter och jag tog pengar från min egna budget och jobbade helger för att få ihop pengar! ..jag fortsatte, jag åkte kors och tvärs över hela stockholm för att fixa rekvisitan för filmen, jag ordnade tillstånd för att få hyra övrig kamerautrustning och andra grejer till inspening som rökmaskin och belysning, jag hyrde övriga grejer som vi behövde, jag ordnade skjuts till och från inspelningplatserna ja ..jag fixade inprincip allting och sen tog jag hjälp av vänner som skötte kameran och skådespelare osv!

Allt var riggat för den perfekta inspelningen! Tre dagar innan inspelning så sitter jag hemma med mor och pratar då delar av hennes ansikte börjar försvinna! Det går en stund och sen försvinner mer och mer och jag ser inte knappt längre! Håller på och bli blind tänker jag så vi åker in till akuten! Där gör dom lite tester på mig och sen kommer en brutal huvudvärk! Det visade sig att jag fått migrän, första gången och detta var stressrelaterat. Sedan tog jag det lugnt en dag men sen kom inspelningsdagen och jag fortsatte i samma tempo, fick fyra attacker till.

Under redigeringen så präglades vi bara av problem efter problem och mitt drömprojekt som jag kämpat så otroligt hårt för blev mitt mardrömsprojekt som jag inte ville höra talas om längre! Antagligen för att jag började associera det med blindhet och stress och andra dåliga omen. Tack vare att jag kämpat så hårt med filmen så sköt jag skolan åt sidan utan att jag tänkte på det och jag fick ig på nästan varenda prov under den perioden.

Sedan hade jag en personligt otrolig jobbig vinter som bestod av ångest, deprission och usla betyg i skolan, jag var helt enkelt skoltrött men de är en annan femma, inte på grund av musikvideon men de började med musikvideon, hursomhelst nu kommer ju tankarna om mig och filmbranchen. Under tiden jag gjorde musikvideon så gick jag i skolan och jag jobbade på helger.

Jag vet att som regissör så måste man kunna hantera stress och efter dethär så känner jag mig sjukt misslyckad, som om att jag kommer gå in i väggen varje gång jag ska göra nått seriöst projekt. Men samtidigt så är jag en sådan person som inte kan driva flera OLIKA projekt samtidigt, jag kan driva flera olika moment i samma projekt då jag känner att dom hör ihop men inte flera olika projekt för då tappar jag fokus och de kanske skulle kunna vara en av anledningarna till varför jag inte är så bra i skolan.

Är en väldig ångest om mig själv då de känns som jag svikit mig själv, allt de jag brinner för rinner ut i sanden bara för att min kropp inte kan hantera stress!=(

Ni som jobbar i filmbranchen och gått ut skolan och tagit er förbi hela den biten, hur är det ute i verkliga världen? Hur mycket stress och sömnlösa nätter är det? Den enda gnistan som håller allt vid liv just nu är tanken att när jag går ut skolan så kan jag fokusera på filmen till 100% och INTE driva två fokuskrävande saker samtidigt och då kanske de kan funka.

Hursomhelt, ge era tankar om stress kring att jobba med film och om vad ni tycker om det jag sagt, jag är mer än otroligt tacksam för era svar!

//Mvh Patrik

Nu blev det här nog lite flummigt kanske...

Det är ju inte direkt en dans på rosor att göra film preics som du säger. Jag har funderat många, många gånger om allt är värt det. Och stressigt är det, och kommer nog alltid att vara. Är det inte hur man ska få ihop en nollbudgetfilm seriöst, så är det hur man ska leva upp till förvätningarna och finasiera sitt stora projekt..

Men vill man jobba med film så är det bara att tackla problemen. Typ, lära sig leva med stressen, eller rättare sagt, lära sig förebygga så gott det går, planera väl. Inse att man måste räkna med att det kan gå åt skogen, för det kommer det göra, och det gör det ganska ofta. Och förebygga det genom att kanske ha flera projekt igång samtidigt. Då är ett nederlag inte lika tungt.

Jag skulle vilja jämföra filmskapande med sport: En vanlig dag på jobbet är inte överst på prispallen. Det är bara hård träning och en plats i mitten av fältet. En grymt otroligt bra dag i sportsammanhang, som inte händer så ofta, är överst på pallen.. Samma sak med film, det är bara hårt arbete och mediokra resultat. Det är vardagen. Någon gång ibland om man har riktigt tur kan man få fin uppskattning för ens film på en festival eller bland folk som sett filmen. Så.. Man måste inse att det går inte att ha så höga krav på sig udner vardagen, eller vid tävling. Att plats 5 eller 10 tittar på youtube är riktigt bra. typ. jag vet inte om nån fattar det där men iallafall.

keep on fighting. som någon annan skrev också: "talang är egentligen samma sak som hårt arbete och intresse, inget annat."

Ja du, det där har jag sett förr. Både inom och utanför filmsammanhang har jag sett folk bryta ihop totalt av stress och hyperaktivitet. Vissa är förstås immuna mot det, men vi andra måste lära oss att ta det lugnt då och då.

Nyckeln är att delegera. Om man ensam skall fixa allting blir det snabbt outhärdligt, så det gäller att dela upp ansvaret. Det är därför man som regissör har en producent och en inspelningsledare (och en massa annat).

Principen gäller även om vi snackar filmskapande på lägre nivå. Hitta någon som kan vara ansvarig för att fixa lokaler, utrustning, folk, smink, etc. Att vara en ledare innebär att kunna delegera uppgifter till andra.

Om man emellertid hamnar i situationen att man inte kan ta hjälp av någon så är det bäst att hålla det smått. Sikta inte så högt till en början. Skaffa vänner och kontakter så att ni kan hjälpa varandra, för ensam är faktiskt rätt klen. Framför allt är det för jävla tungt att bära allt ansvar på sina egna axlar.

/Jakob

Som Jbergman säger. Delegera. Få av de saker du nämner har med en regissörs uppgifter att göra, men blir ofta ens ansvarsområden när man är den som är initiativtagare till projekt. Däremot kan man tänka på att det finns massor av människor som är intresserade av att hjälpa till. Runner, inspelningsledare, "snickare/tekniker", sminkare är personer som det är bra att ha tillgång till.

Tack så hemskt mycket för era svar! Ni har alla rätt! Anledningen till varför jag inte delade upp arbetet var personligen för att jag kände "en risk" för att de inte skulle bli likt mina visioner som den perfektionist jag är! I höst funderar jag på att spela in en kortfilm till projekt-arbete då vi har lite längre tid på oss och då jag förhoppningsvis bytt strategi efter detta misslyckadet me musikvideon. Att misslyckas är inte det jag är rädd för igentligen utan rädslan ligger i grund och botten i sättet att hantera stressen.

Dock känns de som att de är svårt att dela upp arbetet till personer som jag inte känner utan budget? Jag känner ingen sminkör, känner ingen snickare och ingen ljussättare utan sådanna person kommer väl antagligen med en hyffsad budget. Vet inte hur lätt det är att söka budget för de känns som att jag inte utvecklar min kreativitet med min nollbudget som jag haft sedan jag var 9 år. Nu vill jag börja ta filmandet till en mer seriösare nivå och då tillkommer dessvärre budget, men samtidigt så tillkommer kanske även press med budget, att du verkligen måste prestera nu när du fått pengar.

Att delegera arbetsuppgifter på inspelningsplatsen har jag inga problem med att göra! Det gick utmärkt, problemet var ju som sagt förarbetet som tog kål på mig =)

Dethär med skolan då, tror ni att de också skulle kunna ligga bakom som en stressfaktor? De känns som de gör det i allafall pga. att då kan jag inte fokusera på filmen på heltid vilket jag skulle vilja göra=/

Men men, tack så hemskt mycket för att ni orkar ta er tid och läsa och svara, mycket uppskattat!

//Mvh Patrik

Gör flera mindre projekt där du lär känna personer och se vad de går för.

Jag har turen att liraren som jag kallar först som fotograf även är en grym effektsminkare, en bra ljussättare och har körkort. Han får ta på sig väldigt många uppgifter, vilket inte är optimalt men ofta funkat i mindre produktioner.

Känner igen mig. Senst i lördags när vi filmade fick jag hjärnsläpp, och flera minuter fattadas fortfarande för mig. Senare fick jag höra att jag givit kameran till en skådis och bett honom filma massa bilder til en scen! Tror jag har minnen av att jag säger åt honom att han filmar fel! Men så blir jag ibland när det är stressigt.

Inget att göra åt för mig.

Hoppas du får till något som funkar för dig. Att filma är hårt arbete.

Att filma är hårt arbete.

Absolut att det är, dock blir de lite mer hanterbart och man har en fungerande strategi, i allafall så verkar det som det

Håller med resten av folket här, delegera uppgifterna.

Om man tar på sig allt arbete själv (speciellt för-arbetet som oftast är det som tar mest tid och skapar mest stress) så blir det både jobbigt och även väldigt tråkigt.

Film ska man inte göra själv, utan man ska hitta folk som man litar på eller som åtminstone är bra på att tolka ens budskap och vad man är ute efter.

En producent och en inspelningsledare är gudagåvor, åtminstone enligt mig.

Misslyckanden gör alla regissörer. ALLA regissörer har skelett i garderoben de inte är allt för stolta över men som de dock lärde sig en himla massa av.

Jag såg på en dokumentär av inspelningarna av de tidigare Star Wars episoderna, det var riktigt intressant att se hur George Lucas som idag är en väldigr respekterar regissör, i princip falla ihop och hur ingen trodde på honom under den första episoden. I princip alla har varit där.

När det sedan kommer tills stressen så är det som sagt bara att lära sig leva med den. Vissa triggas av den och vissa bryter ihop av den.

Man får ibland lyssna på vad mammor alltid brukar säga och äta ordentligt (aldrig glömma att äta, riktigt illa kan det gå), ta det lugnt ibland och hitta en fungerande teknik för sig själv.

Den enkla förklaringen är att det finns många bra regissörer, men inte många bra regissörer som klarar att jobba under press/stress. Det svåra är att hitta balansen där du tar jobbet tillräckligt på allvar för att resultatet ska bli så bra som krävs, samtidigt som du tar inte tar det på så mycket allvar att du inte vågar slappna av och återhämta dig, ta risker och kanske misslyckas.

Det är lite som att springa ett 100 meterslopp och ett maratonlopp samtidigt. Du ska ha maxat dig precis när är klar med 100 metersloppet. Du ska inte ha säckat ihop på halva vägen eller ha massa krafter kvar på slutet. Du ska ha bränt allt där och då. Problemet är bara att 100 metersloppet i sammanhanget är en metafor för ett projekt och du måste samtidigt kunna gå från projekt till projekt (eller växla mellan dem). Så fort ett lopp är klart, är det dags att ladda om för nästa. Där handlar det i grund och botten om att lära känna sin kropp, samt att bygga upp erfarenhet succesivt. Att inte ge sig in på projekt och arbetsmetoder man inte är mogen för. Att ha, för att använda ett svenskt ord - lagom - stora ambitioner.

Jag har sysslat med film sedan 1994 och kämpar fortfarande med den här balansen. Jag har kollapsat två ggr under redigeringsarbetet och fått åka ambulans därifrån. Idag är jag dock väldigt mycket mer medveten och känner av kroppens signaler tidigt. Viktigast av allt tror jag är att jag idag ser till att ha ett liv utanför som inte alls har med filmskapande att göra. En fru och hund att komma hem till efter dagens slut, som älskar mig lika mycket oavsett om jag haft en jobbig eller bra dag på jobbet... Utan det tror jag inte man överlever (eller i alla fall inte mår bra) i branschen på lång sikt... :-)

Mvh

Tomas

Har inte hunnit läsa igenom alla inlägg, inte ens det första från TS.

Men just nu är det en intressant intervju i Gokväll, ca 18:20 till 18:29

Kolla in det dagen idag är ti 2011-05-03 säger Lasp

Nu har jag läst alla inlägg och jag ser grundfelet. Du känner att ingen annan kan och du vet att du kan!

Att göra en musikvideo kräver ju ett antal personers medverkan.

Hur kan man göra en plan så att resultat och resurser fördelas! Vad är viktigt i ett tidschema?

Din första blackout kom sig ju av att du faktiskt hade rott alla detaljerna iland.

Så skapa en plan, med reservscener, så kan man höja kvaliten allteftersom man klarar av delarna.

Och en väsentlig grej har du tagit till dig! Du kunde klara av det. Men gör det inte själv nästa gång, för den kommer snart tror Lasp

Ofta kan man hitta bra folk om man bara är ute i hod tid och vågar lyfta telefonen. Ring filmskolor sminkutbildningar etc. Det som sägs om budget håller jag inte med om. Allt blir lättare med pengar, däremot kan man upptäcka att regissörsarbetet är större om mer konplext när man väl får tid att bara koncentrera sig på det. Söka pengar är däremot ett riktigt jobbigt arbete så man ska verkligen fråga sig om det är värt det. Ring alla filmskolor eller filmbolag och försök skaffa en producent när ett manus börjar bli färdigt. Ensam är INTE stark. Och vad det gäller stress och prestationsångest så har det inte blivit bättre på de åren jag hållit på iallafall men som många andra säger lär jag mig sakta att känna igen filmproduktionens dramaturgi. För mig är det först deprimerad utan ideer. Sen en fantastisk början på något som börjar ta form. Leta människor kring projektet, jobbigt men varje ny teamarbetare ger en positiv kick. Extrem stress och prestationsångest inför inspelning. Inspelningen är så mycket adrenalin så jag orkar vara positiv trots långa dagar och motgångar, ändå kul på nåt sätt. Klar nöjd glad. Första grovklippningen all magi borta, det har återigen bevisat att jag är en talanglös idiot. Slutklippt ljudlagd och gradad tycks de värsta problemen vara lösta. Premiär och jag var ganska bra trots allt. Sen tillbaka till deppig o idélös.

Men man lär sig alltid nåt.

Jonas

Tack för alla otroligt underbara svar! Har suttit och läst dom hela kvällen och verkligen tagit in dom! =) Lite hopp om migsjälv blossade till liv efter de jag läst från er så det är toppen!

När jag jobbade med musikvideon så var de mycket sena kvällar, dålig sömn, mycket stress etc. Jag skulle med nöje lägga om mitt liv till ett mer sundare liv med träning och motion (det sägs att man orkar mer då "thumbs up"), mycket bättre kost än den jag äter idag men framförallt SÖMNEN!!! Jag har på senare tid börjat värdera sömnen otroligt mycket! Har haft problem på senare tid med att jag sover ganska dåligt, kommer aldrig riktigt ner i djupsömnen och jag drömmer otroligt mycket! Inte för att komma in på ett sidospår men jag älskar mina drömmar! För mig så är det som att kliva in i en helt ny äventyrlig värld och jag har faktist vaknat viss mornar och börjat skriva filmidér inspirerat från den galna värld jag lever i mina drömmar.

Hur har sömn påverkat er under åren? Jag är trots allt bara 17 och klassas väl kanske fortfarande som en trött tonåring så att höra andras tankar kring sömn vore ju intressant. Hade jag fått en god natts sömn varje natt under perioden med musikvideon så kanske jag hade klarat mig undan från att hamna på akuten =)

Brukar Hollywood-regissörer har tid för en god natts sömn och träning och sund livsstil? Bara en fråga som slog mig =)

Jag sover oftast dåligt. Vaknar av det minsta lilla och drömmer varje kväll.

Dock sover jag aldrig så tungt och fruktansvärt bra som när jag kommer hem från en lång dags inspelning!

Dagarna innan inspelningen börjar kan jag inte räkna med mycket sömn.

Med hollywood regissörer är det ju olika för alla.

Vissa kanske man inte ens ska kalla regissörer, utan mer producenter medan vissa jobbar lika hårt som oss ''ungdommar med'' filmdrömmar.

Ett tips från mig är att kolla på massa extra material från dina dvd:er, speciellt från dina favoritregissörer.

Är både intressant och har man tur så lär man sig ett tips eller annat och har man extra tur får man se att dem sliter och stressar exakt lika mycket som en själv :).

Att göra film är krig.

Man vinner inte, utan man försöker bara minimera förluster. Man ska försöka ta de slag man kan vinna och strunta i de man inte kan. Mycket med filmande är just att folk sprider ut sig för mycket och inget blir bra gjort. Nått jag märker med framförallt studenter är att man lägger ner för mycket tid på ytliga saker, så när man väl ska filma så är man inte mentalt förberedd om något går snett. Man har bestämt sig att man vill ha ett "coolt" tracking shot, och när det visar sig att dollyn är trasig så kan man inte komma på hur man ska lösa scenen, etc... Man spenderar helt enkelt för mycket tid på att leta efter "proffsiga saker" istället för "proffsigt berättande".

Brukar Hollywood-regissörer har tid för en god natts sömn och träning och sund livsstil? Bara en fråga som slog mig =)

Tveksamt... och givetvis variabelt. Min kollega (Adobe-anställd med ansvar för Hollywood) har jobbat som VFX supervisor på både Titanic/Harry Potter/Sky Captain and the World of Tomorrow/etc och han nämner (givetvis...) upplevelsen på Titanic som en mardröm. Cameron (givetvis ett extremfall att jämföra med, men ändå relevant...) är ökänd för att driva alla otroligt hårt (sover sällan mer än 4-5 timmar per natt), men det väckte (släckte?) en gnista i honom och efter ett gäng filmer till var han utbränd. Han vill fortfarande vara kvar i branschen, men på sina villkor. Han jobbade massor på Avatar ocskå, men då på sina (Adobes) villkor. Om jag läste rätt mellan raderna ångrade han Titanic eftersom den ödelade hans "ork" för filmskapande.

Du har trots allt en lång tids skapande framför dig och det gäller att lära känna sig själv och sina begränsningar och jobba efter förutsättningarna.

Tveksamt... och givetvis variabelt. Min kollega (Adobe-anställd med ansvar för Hollywood) har jobbat som VFX supervisor på både Titanic/Harry Potter/Sky Captain and the World of Tomorrow/etc och han nämner (givetvis...) upplevelsen på Titanic som en mardröm. Cameron (givetvis ett extremfall att jämföra med, men ändå relevant...) är ökänd för att driva alla otroligt hårt (sover sällan mer än 4-5 timmar per natt), men det väckte (släckte?) en gnista i honom och efter ett gäng filmer till var han utbränd. Han vill fortfarande vara kvar i branschen, men på sina villkor. Han jobbade massor på Avatar ocskå, men då på sina (Adobes) villkor. Om jag läste rätt mellan raderna ångrade han Titanic eftersom den ödelade hans "ork" för filmskapande.

 

Du har trots allt en lång tids skapande framför dig och det gäller att lära känna sig själv och sina begränsningar och jobba efter förutsättningarna.

Anledningen till varför just regissörer som James Cameron och Michael Bay lyckats så otroligt bra så är de främst nog för att dom just kan pressa alla så hårt och klara av stressen (även om ni inte gillar Bay's filmer så ta en titt på hans lön=) han lyckas!) Man kanske borde börja med nån meditation eller nått sätt som för en till ett "inre lugn" en gång om dagen där man verklkigen får slappna av=D Sov din kollega 4-5 timmar eller Cameron?

Nått jag märker med framförallt studenter är att man lägger ner för mycket tid på ytliga saker.

Agreed! Jag imponeras även av hur ofantligt löjliga filmidér som vissa av dagens ungdomar kommer på:D De har väl alltid funnits skitfilmer och ibland undrar man hur fasen vissa regissörer och producenter lyckas! Men jag antar att de är därför inte alla som vill bli regissörer lyckas heller, dels för att dom inte orkar kriga så mycket som det behövs och en del orkar kanske kriga men dom har så dåliga filmidér att ingen vill gå och se filmerna!

Sov din kollega 4-5 timmar eller Cameron?

Cameron... (om han sov alls... han vänstrade väl sönder sitt äktenskap med Linda Hamilton under Titanic om jag minns rätt... ;) )

Man kanske borde börja med nån meditation eller nått sätt som för en till ett "inre lugn" en gång om dagen där man verklkigen får slappna av=D

Skadar inte att prova :) funkar nog för vissa.

Jag har inte tålamodet att faktiskt meditera så länge som behövs.

Det är sjukt jobbigt att vara regissör. Det måste man veta. Man måste ta filmerna man gör på största allvar för att det ska bli nåt överhuvudtaget. Däremot är det nog farligt och korkat att romantisera det svåra och tunga för mycket. Det enda som är viktigt är ju vad som hamnar på filmremsan... Och en jobbig produktion är bara jobbig. Speciellt om man ser framför sig ett helt yrkesliv. Och som regissör har man ansvar för att alla ska känna att det är meningsfullt att gå till inspelningsplats vaje dag. Det är ändå min vision de ska tillfredsställa. Om man kan vara glad men allvarlig är mycket vunnet tror jag. Och oftast finns det i varje projekt om man letar.

Jag är ingen filmis direkt, än. Och jag kan inte svara för hur verkligheten inom filmindustrin ser ut, men jag kan säga så mycket som att det handlar om träning och att bli van med att ha massor med bollar i luften, personligen har jag det jämt och det har näst intill blivit ett behov från mig, då jag parallellt med skolarbeten också jobbar ideellt för två communityn med produktion och redigering av filmprojekt som de vill ha gjorda. Jag tror inte att "om jag klarar det" är en sund inställning, tänk i de banorna med: "att jag klarar det" istället, det är generellt, inte bara med film att göra.

Sedan att det går en hel del fritid åt projekt och så får man räkna med, ibland får man offra lite sömn eller kvällen med polarna bara för att hinna med en deadline, eller vila upp sig för att klara nästa veckas arbeten. Men jag, som egentligen inte ens tjänar något på det jag gör, trivs ändå med min livsstil och fixar skolan, så utifrån det kan jag säga att inställningen är allt, allt, ALLT! Oavsett vad du gör.

---

Grattis : )

En viktig lärdom att ta till sig i framtiden.

Man ska välja sina strider.

Jag blev själv helt slut efter en kortfilm i våras, tog tre ånader att återhämta mig.