"Den som lever får se"

Tjenixen!

Har suttit och funderat lite på en ny filmidé. Har tänkt mej en monolog, med budskapet ungefär att den som lever får se. Har inte skrivit nåt manus, och vet heller inte hur mycket manus det behövs eftersom 90% ska spelas in V.O. och så kommer det mestadels att visa klippbilder där berättaren inte pratar.

Har tänkt mej att det handlar om en gammal mommo som dött, och ser tillbaka på sitt liv som ganska misslyckat. Hon inser att hon stressade lika mycket som alla andra, och att hon inte borde ha gjort så. Filmen kommer väl uppskattningsvis bli ca 5 minuter lång, och genom största delen av filmen hör man hennes röst och ser massa klippbilder på saker som har med det hon berättar att göra. Ibland ser man henne själv när hon berättar. Hon kanske kommer att vara på olika ställen, men första gången man ser henne kommer hon stå vid sin gravsten. Hon är klädd i vitt och har nån sorts "glowing" effect. Vill försöka få ungefär sån här stämning i bilden:

Detta är vad jag kladdat ihop:

Gumman V.O.: Alla åren som gått Alla dagar som gått. Alla timmar, minuter och sekunder som passerat. Ett evigt stressande. Hela tiden. Varför har alla så bråttom? Vart skyndar alla? Alla kommer vi att dö. Vissa tidigare, andra senare. Alla är vi olika, men ändå lika.

*Man ser för första gången den som pratar, hon är lite av ett spöke/ängel och står vid sin gravsten, det är ganska "dunkel" miljö*

Gumman V.O. fortsätter: Jag var precis som alla andra. Jag stressade genom livet. Redan i skolan fick man lära sej att stressa, måste få bra i alla prov, måste skaffa pojkvän snabbt, börja dricka tidigt. Jag växte upp i samma stresstempo som jag hade vant mej vid.

Jag förstår inte, varför har alla så bråttom? Vart är det alla skyndar.

Jag hade många visioner, om hur jag ville att det skulle bli. Det skulle bli bra, perfekt. Allting skulle bli precis som jag hade tänkt mej, men nej.

Jag blev sjuk. Blev förtidspensionerad. Jag levde de sista åren av mitt liv i ensamhet. Jag gick bort en regnig tisdagseftermiddag. Det tog fyra dagar innan någon hittade mig.

När jag ser tillbaka på mitt liv skäms jag nästan. Jag gjorde ingen skillnad. Jag syntes inte, jag blir knappt ihågkommen. Jag förändrade ingenting. Jag kände mej ofta misslyckad, när ingenting blev som jag planerat. Precis som alla andra, stressade jag mej igenom livet.

Lev inte i framtiden, planera inte framtiden. Den som lever får se.

Nu är inte jag så hemskt erfaren inom film, så jag skulle verkligen uppskatta all kritik och förslag till förbättringar samt andra åsikter!

mvh. Alex

No comments? :(

Har suttit och funderat lite på en ny filmidé. Har tänkt mej en monolog, med budskapet ungefär att den som lever får se.

Okej, i det lilla du skrivit så ser jag inte det budskapet någonstans.

Har inte skrivit nåt manus, och vet heller inte hur mycket manus det behövs eftersom 90% ska spelas in V.O.

Jag hoppas att du inser att även en monolog behöver skrivas i manus. Och nittio procent berättarröst är inte särskilt spännande.

Har tänkt mej att det handlar om en gammal mommo som dött

Mommo?

Hon inser att hon stressade lika mycket som alla andra, och att hon inte borde ha gjort så.

Det blir nog inte mer klyschigt än så.

Gumman V.O.: Alla åren som gått Alla dagar som gått. Alla timmar, minuter och sekunder som passerat. Ett evigt stressande. Hela tiden. Varför har alla så bråttom? Vart skyndar alla? Alla kommer vi att dö. Vissa tidigare, andra senare. Alla är vi olika, men ändå lika.

Klyscha på klyscha.

Gumman V.O. fortsätter: Jag var precis som alla andra. Jag stressade genom livet. Redan i skolan fick man lära sej att stressa, måste få bra i alla prov, måste skaffa pojkvän snabbt, börja dricka tidigt. Jag växte upp i samma stresstempo som jag hade vant mej vid.

Hon är gammal och död, eller hur? Kände hon verkligen pressen att börja dricka tidigt på fyrtiotalet? På motbokens tid?

/Jakob