Gå till innehåll

Sjungande eld (7 sidor)


Daniel Hållquist

Recommended Posts

Jag ser ett barn som far illa när jag läser den här historien. Och det gör mig beklämd att flickans situation inte blir bättre i den här historien.

 

Inferno är en intressant kille, men det känns inte som det finns något som för historien framåt. Han är samma i början och i slutet. De situationer han hamnar i leder ingenstans, och förändrar ingenting. Jag skulle gärna sett att han verkligen försöker vara en bra pappa och hittar ett sätt att vara det mot slutet.

 

Det är kul att han ställer sig att vrålsjunga på tunnelbanan, men jag skulle inte säga att det är ett bra sätt att berätta bakgrunden.

Jag skulle föreslå en dialog med dottern: han frågar om hon saknar mamma, hon undrar om hon måste bo med honom nu. Jag skulle gärna se ett större fokus på relationen mellan honom och dottern.

 

Barn generellt älskar, skyddar och tar hand om sina föräldrar, även om de är busar. Jag känner ingen sån kärlek från dottern. Känner honom honom alls? Är det en främmande person hon fått flytta till, som hon inte kan relatera till som sin pappa?

 

Du har ett bra och beskrivande språk som målar upp bilderna bra.

 

Dina stycken är väldigt kompakta, vilket dels kan göra dem svårlästa, men framförallt missar gentemot filmens tempo. Om du tänker dig att en sida ska motsvara en minut, så kommer vissa bitar av filmen att gå så fort att man knappt kommer att hinna uppfatta vad som visas, som det är skrivet nu. Genom att radbryta, visar man på tempot i filmen, ger bilderna lite tid att hinna visas.

 

Jag trycker manuset har potential att kunna bli något bra, så du ska absolut fortsätta jobba på det.

Länk till kommentar
Share on other sites

Hej, schysst att du tog dig tid.

 

Jag tycker manuset har potential att kunna bli något bra, så du ska absolut fortsätta jobba på det.

 

Tack. Jo, min ursprungliga tanke var att spela in det i somras men eftersom jag inte har någon slutversion än så har jag fått flytta fram det till nästa sommar. Hör och häpna, regissören hoppade dessutom av eftersom han tyckte att det blivit för övertydligt! :) Men han var väldigt inne på att göra en utmanande film, så det har sina förklarliga skäl.

 

Jag ser ett barn som far illa när jag läser den här historien. Och det gör mig beklämd att flickans situation inte blir bättre i den här historien.

 

Ja, det är ett barn som farit illa, Infernos dotter, som han ju övergav. Men flickan som han ser är en hallucination, tonårsflickan som han ser på slutet är hans riktiga dotter.

 

Du tycker det är otydligt förstår jag?

 

Barn generellt älskar, skyddar och tar hand om sina föräldrar, även om de är busar. Jag känner ingen sån kärlek från dottern. Känner hon honom alls? Är det en främmande person hon fått flytta till, som hon inte kan relatera till som sin pappa?

 

Det är tänkt att flickan, som är lika gammal som när han lämnade henne, ska spegla hans vansinne, ånger, självförakt. Något som han tvingas leva med.

 

Jag har inspirerats av slutet på Bergmans ”Fanny och Alexander”, när Alexander fälls bakifrån av sin styvfar, vars död han orsakat, och styvfadern säger: ”Mig kommer du inte undan.” Ja, han uttrycker sig inte exakt så men något i den stilen.

 

Det är kul att han ställer sig att vrålsjunga på tunnelbanan, men jag skulle inte säga att det är ett bra sätt att berätta bakgrunden.

 

Okej, varför då? Kan du förklara mer utförligt varför du tycker så?

 

Jag skulle föreslå en dialog med dottern: han frågar om hon saknar mamma, hon undrar om hon måste bo med honom nu. Jag skulle gärna se ett större fokus på relationen mellan honom och dottern.

 

Det håller jag nog med om. Vad sägs om fler vardagliga scener dem emellan?

 

Dessutom har jag precis insett att det finns en stor brist i manuset, i scen 6 försvinner flickan i tomma intet och Inferno blir chockad, men när jag tänker efter borde han faktiskt redan inse att hon är ett hjärnspöke och då borde han naturligtvis inte reagera så starkt.

 

Dina stycken är väldigt kompakta, vilket dels kan göra dem svårlästa, men framförallt missar gentemot filmens tempo.

 

Menar du att jag beskriva mer vad som händer? Hur han rör sig och så? Hur saker och ting ser ut runtomkring?

 

Om du tänker dig att en sida ska motsvara en minut, så kommer vissa bitar av filmen att gå så fort att man knappt kommer att hinna uppfatta vad som visas, som det är skrivet nu.

 

Men att en sida ska motsvara en minut stämmer nästan aldrig, inte enligt mina erfarenheter. Brukar alltid bli längre, tycker jag i alla fall.

 

/D

Länk till kommentar
Share on other sites

Ja, det är ett barn som farit illa, Infernos dotter, som han ju övergav. Men flickan som han ser är en hallucination, tonårsflickan som han ser på slutet är hans riktiga dotter.

 

Du tycker det är otydligt förstår jag?

 

Du skojar? Det gick mig helt förbi. Jag tog förgivet att han berättade på tunnelbanan om bakgrunden och att mamman nu dött och han fått vårdnaden om dottern.

 

Det är tänkt att flickan, som är lika gammal som när han lämnade henne, ska spegla hans vansinne, ånger, självförakt. Något som han tvingas leva med.

 

Jag har inspirerats av slutet på Bergmans ”Fanny och Alexander”, när Alexander fälls bakifrån av sin styvfar, vars död han orsakat, och styvfadern säger: ”Mig kommer du inte undan.” Ja, han uttrycker sig inte exakt så men något i den stilen.

 

Jag tolkade hans sång som att han lämnat barnet i en mycket spädare ålder. (Och jag skulle nog inte säga att Alexander var skyldig till styvfaderns död. Det var ju hans mamma som hälde sömnmedel i koppen.)

 

Okej, varför då? Kan du förklara mer utförligt varför du tycker så?

 

Det känns inte så subtilt att hojta ut bakgrunden på tunnelbanan. Jag tycker bättre om de mer diskreta hintarna om vad som har hänt som tillsammans bildar en helhet. Jag gillar stämningen han utstrålar på tunnelbanan när hans står och sjunger, men jag tycker det han sjunger om är för tydligt.

 

Det håller jag nog med om. Vad sägs om fler vardagliga scener dem emellan?

 

Hon är ju ett hjärnspöke. . .

 

Dessutom har jag precis insett att det finns en stor brist i manuset, i scen 6 försvinner flickan i tomma intet och Inferno blir chockad, men när jag tänker efter borde han faktiskt redan inse att hon är ett hjärnspöke och då borde han naturligtvis inte reagera så starkt.

 

Oj, det är uppenbart att jag tog för givet att det var en riktigt flicka, för jag trodde inte att det var bokstavligt att hon försvann i tomma intet. Jag assosierade det jag läste mer med att hon sprang ut. Och jag trodde att han gnydde för att han hade ont i näsan och för att han hade en dålig relation till sin dotter.

 

 

Menar du att jag beskriva mer vad som händer? Hur han rör sig och så? Hur saker och ting ser ut runtomkring?

 

Nej, nej. Jag vill bara ha mer luft, för att ge rytm åt bilderna så att säga. Beskriv inte mer än vad som behövs för historien.

 

Men att en sida ska motsvara en minut stämmer nästan aldrig, inte enligt mina erfarenheter. Brukar alltid bli längre, tycker jag i alla fall.

 

Jo, det kan nog stämma, men man kan ge en hint av hur fort man vill att bilderna ska virvla förbi genom att skriva tätt eller glest.

 

 

Nu när du sagt att hon är ett hjärnspöke så skulle jag nog säga att om han vet om det, så borde han inte öppna en konservburk till henne och när hon kniper om hans näsa så borde om gå upp i rök och vi se honom sitta och knipa sig om näsan själv.

 

Lite anklagelser och skuldbeläggande från hennes sida skulle inte heller vara fel.

 

Och sen göra det tydligt att tonårsflickan är hans dotter och är riktig. Jag förstod inte riktigt vad han gjorde i huset. . . Funderade på om det var ett hjärnspöke. Eller om han skulle antasta tjejen. Det blev lite bakvänt. Jag gjorde hans hjärnspöken till verkliget och hans verklighet till hjärnspöken.

 

Hon skulle kanske komma in i hans lägenhet på slutet och fråga efter pappa?

 

Jag gillar fortfarande historien. Kanske lite mer nu när det faktiskt inte är något barn som far så illa som hon skulle gjort om hon bott hos pappan. Samtidigt kan man ju säga att det nog skulle vara ett manus med större konflikt och framåtrörelse, om hon var riktig.

Länk till kommentar
Share on other sites

Du skojar? Det gick mig helt förbi. Jag tog förgivet att han berättade på tunnelbanan om bakgrunden och att mamman nu dött och han fått vårdnaden om dottern.

 

Tja, du är inte den första som missförstått det :)

 

Och jag skulle nog inte säga att Alexander var skyldig till styvfaderns död. Det var ju hans mamma som hällde sömnmedel i koppen.

 

Jaså? Ja, jag har bara sett den en gång och minns inte riktigt alla detaljer, men pratade han inte med någon androgyn person som på något vis hade magiska krafter och bidrog till styvfaderns död?

 

Nåja, du behöver inte svara.

 

Men budskapet, som jag tolkade det, i sista scenen mellan Alexander och styvfadern var att det helt enkelt inte går att glömma vissa saker, att det är något som man får bära med sig för alltid.

 

Det är det jag också vill säga med denna historia, med min sista scen där flickan skrattar åt honom, att det liksom inte går att vrida tillbaks klockan, man kan ångra sig hur mycket man vill men man måste ändå leva med konsekvenserna av sitt handlande.

 

Det känns inte så subtilt att hojta ut bakgrunden på tunnelbanan. Jag tycker bättre om de mer diskreta hintarna om vad som har hänt som tillsammans bildar en helhet. Jag gillar stämningen han utstrålar på tunnelbanan när hans står och sjunger, men jag tycker det han sjunger om är för tydligt.

 

På sätt och vis kan jag hålla med dig men anledningen till att jag är så pass tydlig är att det är så många som har missförstått vad jag vill berätta, vill inte kosta på mig att bli missförstådd igen och har därför valt att dosera bakgrundsinfo på detta vis.

 

Nu när du sagt att hon är ett hjärnspöke så skulle jag nog säga att om han vet om det, så borde han inte öppna en konservburk till henne och när hon kniper om hans näsa så borde om gå upp i rök och vi se honom sitta och knipa sig om näsan själv.

 

Men tänk på relationen mellan Russell Crowe och Paul Bettany i ”A Beautiful Mind”?

 

Som jag tänker har Inferno och Flickan en liknande relation, dock mer dysfunktionell.

 

Inferno är ju mer eller mindre i en konstant psykos men någonstans har han också en slags självbevarelsedrift, och man skulle till och med kunna säga att han funnit sig i sin situation. Han står iallafall ut, lever dagligen med det medan han sjunger ut sin smärta på gator, tåg, och torg. Och ibland är han till och med så pass psykotisk att han glömmer bort sig själv och tror att det faktiskt är hans riktiga dotter. För att sedan minnas igen.

 

Men bra förslag att han nyper sig själv i näsan, det använder jag mig nog av.

 

Nej, nej. Jag vill bara ha mer luft, för att ge rytm åt bilderna så att säga.

 

Jo, jag läste om och läste om rätt, du vill helt enkelt att texten ska få andas mer?

 

Lite anklagelser och skuldbeläggande från hennes sida skulle inte heller vara fel.

 

Nej, det skulle inte alls vara fel.

 

Flickan är väldigt tyst i manuset och pratar heller aldrig i bild, har gjort det så därför att jag tycker att det är så jäkla svårt att hitta bra barnskådespelare.

 

Kanske fegt …

 

Jag förstod inte riktigt vad han gjorde i huset.

 

Jo, det är fortfarande för otydligt, har varit det hela tiden, faktiskt.

 

Anledningen till att han går in i huset är för att söka försoning, förklara sig för sin dotter och lämna tillbaks hennes älsklingsnalle som han tog med sig den dag han lämnade henne.

 

Funderade på om det var ett hjärnspöke. Eller om han skulle antasta tjejen. Det blev lite bakvänt. Jag gjorde hans hjärnspöken till verklighet och hans verklighet till hjärnspöken.

 

Lugnt, jag kan förstå dig. Det är skrivet så att det är upp till publiken att bestämma om han ser sin riktiga dotter eller om det är ännu en psykos. Du kanske inte minns det men i scenen innan sitter han i tunnelbanan och tittar på människor, blundar och öppnar ögonen, för att då se att vagnen är helt tom. Därefter klipp till nästa scen där han träffar dottern och hennes vänner i tunneln, vilket man förstås kan tolka som att han sitter kvar blundandes, avskärmad ifrån alla andra.

 

Hur som helst, stort tack för din feedback! Guld värt.

 

/D

Länk till kommentar
Share on other sites

På sätt och vis kan jag hålla med dig men anledningen till att jag är så pass tydlig är att det är så många som har missförstått vad jag vill berätta, vill inte kosta på mig att bli missförstådd igen och har därför valt att dosera bakgrundsinfo på detta vis.

 

Du ska givetvis skriva manuset och historien på det sätt som du trivis bäst med och känner att du står för. Jag har en gång sabbat ett manus fullständigt för att jag inte bara lyssnade på kritiken utan försökte justera efter feedback-givarens idéer. Han såg nått annat än jag i manuset och det blev pannkaka av alltihop.

 

Flickan är väldigt tyst i manuset och pratar heller aldrig i bild, har gjort det så därför att jag tycker att det är så jäkla svårt att hitta bra barnskådespelare.

 

Kanske fegt … .

 

Svårt val. Å andra sidan, det är väl skådespelartalang att bara vara närvarande på rätt sätt? Jag skulle nog struntat i val av skådis och bara kört på, men så har en del av mina kortfilmsmanus fallit pga budget eller andra praktiska problem.

 

 

Anledningen till att han går in i huset är för att söka försoning, förklara sig för sin dotter och lämna tillbaks hennes älsklingsnalle som han tog med sig den dag han lämnade henne.

 

Manuset blir betydligt mer begripligare och bättre när du har förklarat det.

Länk till kommentar
Share on other sites

Svårt val. Å andra sidan, det är väl skådespelartalang att bara vara närvarande på rätt sätt? Jag skulle nog struntat i val av skådis och bara kört på, men så har en del av mina kortfilmsmanus fallit pga budget eller andra praktiska problem.

 

Javisst, men jag tänker på mig själv, jag brukar ibland skådespela och jag gör alltid bäst ifrån mig när det är enklare roller, minspel och enstaka repliker, blir ojämnare när jag försöker mig på långa dialoger. Vilket oftast märks också.

 

Men vi får se som sagt. Behövs en konfliktupptrappning mellan Inferno och Flickan, och då måste hon kanske prata mera.

 

Det som du beskriver har hänt mig också, eller mer att jag skrivit på något som sakta men säkert växt sig större och större tills jag till slut insett att jag aldrig någonsin kommer kunna producera det själv.

 

Så enkelt är bra, resonerar jag nu.

 

Manuset blir betydligt mer begripligare och bättre när du har förklarat det.

 

Bra :)

 

Tror du att slutet fungerar som det är om jag skulle trappa upp konflikten mellan Inferno och Flickan, och också förklara nallens betydelse? Tips på hur jag ska göra det, förresten?

 

/D

Länk till kommentar
Share on other sites

Tror du att slutet fungerar som det är om jag skulle trappa upp konflikten mellan Inferno och Flickan, och också förklara nallens betydelse? Tips på hur jag ska göra det, förresten?

 

Upptrappad konflikt är alltid en fördel i historieberättande. Han kan t ex vräka anklagelse över henne - hjärnspöket alltså - som egentligen berättar varför han stack, men som blir absurda om man ser ur föräldra-barn-perspektiv. Att en förälder skulle anklaga sin barn för att ta för mycket tid t ex.

 

Jag tror att det skulle vara en fördel att göra nallen tydligare. Hjärnspöket kan ju be att få tillbaka sin nalle t ex.

Länk till kommentar
Share on other sites

Kort handling: En psykiskt sjuk gatumusikant saknar sin dotter. Vad kan utvecklas?

 

/D

 

Jag tyckte manuset var riktigt bra som jag skrev men det gick inte fram att dottern hemma i lägenheten var en hallucination, inte heller att flickan på slutet var hans dotter. Jag läste utan förprogrammerade ögon och snappade inte upp det. Så du kanske måste göra som jag, göra det lite tydligare.

Länk till kommentar
Share on other sites

Han kan t ex vräka anklagelse över henne - hjärnspöket alltså - som egentligen berättar varför han stack, men som blir absurda om man ser ur föräldra-barn-perspektiv. Att en förälder skulle anklaga sin barn för att ta för mycket tid t ex.

 

Jag tror att det skulle vara en fördel att göra nallen tydligare. Hjärnspöket kan ju be att få tillbaka sin nalle t ex.

 

Bra förslag, det använder jag mig av. Det är av den här anledningen som jag lägger upp manus på voodoo, räcker oftast med att en enda person tar sig tid för att peka ut eventuella brister och föreslå hur man ska lösa det.

 

Än en gång, tack!

 

Jag tyckte manuset var riktigt bra som jag skrev men det gick inte fram att dottern hemma i lägenheten var en hallucination, inte heller att flickan på slutet var hans dotter. Jag läste utan förprogrammerade ögon och snappade inte upp det. Så du kanske måste göra som jag, göra det lite tydligare.

 

Jo, jag har börjat inse det. Till nästa gång kommer jag vara mer tydlig med det samt förklara nallens betydelse.

 

Hur tolkade du det?

Länk till kommentar
Share on other sites

 

Jo, jag har börjat inse det. Till nästa gång kommer jag vara mer tydlig med det samt förklara nallens betydelse.

 

Hur tolkade du det?

 

Jag tolkade det som att flickan i lägenheten var hans dotter och att flickan på slutet bara en kul tjej, som accepterade honom för den han var.

Länk till kommentar
Share on other sites

  • 2 veckor senare...

Delta i konversationen

Du kan posta nu och bli medlem senare. Om du har ett konto, logga in nu för att posta med ditt konto.

Gäst
Skriv ett svar...

×   Klistras in som rik text.   Återställ formatering

  Endast 75 max uttryckssymboler är tillåtna.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa redigerare

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder från URL.

×
×
  • Skapa nytt...