Gå till innehåll

Sjungande eld (7 sidor)


Daniel Hållquist

Recommended Posts

I och för sig, det framgår tydligt som du säger. Tänkte inte riktigt igenom det innan jag skrev.

 

Jag tycker det schizofrena blir lite onödigt, då det inte får något riktigt utrymme. Ska det vara med vill jag se fler av hans olika karaktärer, som det är nu är han bara en jävligt urflippad luffare. Jag vill se mer om relationen mellan Inferno och dottern, varför det har blivit som det blivit även om det känns som man kan lista ut det ganska lätt på egen hand. Då kanske man får mer sympati för Inferno, som i dagslägen känns bara osympatisk och jävligt dryg.

 

Allt som allt en bra idé, men karaktärerna tycker jag känns lite outvecklade. Något som inte alls är konstigt när det bara är sju sidor långt, men i vilket fall.

Länk till kommentar
Share on other sites

Ok! Men schizofreni är inte lika med multipel personlighet. Det är ett vanlig missförstånd.

 

På vilket sätt tycker du att han är osympatisk och dryg, förutom att han sjunger provokativt? Jag menar han är sjuk och kan knappast lastas för sin pyskiska sjukdom, men du kan ha en poäng, så du får gärna utveckla det.

 

Jag vill helst inte avslöja för mycket om dottern, vill att det ska komma som överrasking på slutet.

Länk till kommentar
Share on other sites

OK, jag bör läsa igenom mer noggrant i framtiden. Skummade igenom en gång till och får ta tillbaka att han skulle framstå som osympatisk.

 

Dryg kan jag däremot utveckla. Han verkar söka uppmärksamhet å det grövsta, skrikig och för sig barnsligt åt i samtalen han deltar i. Exempelvis när han pratar med den tuffa killen och kontrar "din mamma". Likaså "Vad heter hunden!?". Det är väl mest det som gör att jag tycker att han framstår som dryg.

 

Annars måste jag säga att jag gillar det mesta.

Länk till kommentar
Share on other sites

Det är lätt hänt när man snabbläser. Tack för att du läste det iallafall!

 

Förstår faktiskt varför du trodde han var multipel personlighet. Hade nämligen ett replikskifte som gick:

 

INFERNO

Vet du vem jag var?

 

Mannen skruvar besvärat på sig.

 

INFERNO (CONT`D)

Jag var många personer.

 

Dörrarna öppnas, mannen går ut. Inferno står kvar, dörrarna stängs.

 

INFERNO (CONT`D)

Det är jag fortfarande.

 

Den sista repliken kan förvirra, vad han menar är att han är mer än en hemlös missbrukande drygskalle, han är pappa, musiker, ja en människa, men som sagt, man kan lika gärna tolka det som att han syftar på att han har flera personligheter.

 

Därför ändrade jag det till:

 

Dörrarna öppnas, mannen går ut. Inferno står kvar, dörrarna stängs.

 

INFERNO (CONT`D)

Jag var pappa.

 

Ok, då förstår jag vad du menar med dryg, fast lite jobbig tycker jag ändå att han borde vara. Finns ju mycket jobbigare typer i verkligheten, bodde i Högdalen förra året och och där finns det en äldre som kvinna som går runt och skriker på främlingar, skriker i tungor, om Gud, synd, jordens undergång. Mycket märkligt beteende, men hon har också varit barn en gång, haft folk som brytt sig, drömmar, möjligheter.

 

Det jag vill göra med detta manus är att få publiken att se det som de vanligen inte ser, människan bakom trasorna så att säga.

Länk till kommentar
Share on other sites

  • 1 månad senare...

Bra jobb. En stark historia.

 

Skulle bara vilja se att efter tunnelbane-scenen så skulle det kunna finnas en scen där de iaf går av tåget så man inte blir chockad och tror att det är en annan dag eller något, men bra att du litar på din publik.

 

Sen skulle det nog vara bra om han hade en bild på sin dotter som han kanske sjunker ihop till under fönsterbrädan med ett stort leende på läpparna.

 

Allt gott, lycka till.

Länk till kommentar
Share on other sites

Den här versionen är riktigt bra. Helt klart en utveckling åt rätt håll. Jag tycker om

att du väljer att fokusera mer på honom och Toves relation eller vad man ska kalla

det. Inferno blir mycket intressantare då i mina ögon.

 

Jag skulle gärna vilja få en ännu starkare känsla av att det är Inferno mot "hela världen".

Kanske några lite mer dramatiska scener som spelar på det. Scener som den när folksamlingen

skringar sig när han kommer gåendes. Kanske något i hans eget huvud hur han har blivit

behandlad av samhället?

 

Hur långt gånget är det med regissör? Är det så pass att man kanske kan se en slutproduktion

under den närmsta framtiden? :)

Länk till kommentar
Share on other sites

Jag skulle gärna vilja få en ännu starkare känsla av att det är Inferno mot "hela världen".

Kanske några lite mer dramatiska scener som spelar på det. Scener som den när folksamlingen

skringar sig när han kommer gåendes. Kanske något i hans eget huvud hur han har blivit

behandlad av samhället?

Jag har tänkt i liknande banor faktiskt. Något förslag på vad? :) Jag är tacksam för alla små bidrag som kan göra det bättre.

 

Just nu fokuserar jag på slutet.

 

Hur långt gånget är det med regissör? Är det så pass att man kanske kan se en slutproduktion

under den närmsta framtiden? :)

Regissör är mer eller mindre spikat, om inte något oväntat händer men det tror jag inte. Vi har haft mail- och tfnkontakt i snart en månad, och han känns väldigt entusiastisk.

 

Jo vi hoppas det men det beror så klart på vad vi får ihop för budget, hoppas på några slantar. Men vi satsar på augusti eller september. Borde vara rimligt, tycker jag.

Länk till kommentar
Share on other sites

ingen scennummrering!!

 

okej. när jag läser manuset ser jag en uteliggare som är nöjd med vardagen, han är glad när alla andra vanliga människor är ledsna eller inte väljer att visa känslor så öppet på stan. han kommer över en nallebjörn, som han sen stalkar en annan tjej och lägger på hennes altan. Och blir då glad för det. Jag tror att Inferno är en sjuk psykopat som följer efter unga tjejer och gud vet vad han ska göra med dom.

 

till en början är det rätt segt, låtarna han spelar är aldeles för långa och det händer inget. ungefär kan man säga att de 5 första sidorna kan skrivas om på en halv sida utan att tappa innehållet. dör nu är det mycket utfyllnad.

sen vid sidan 5 blir det lite spännande när han börja följa efter tjejen, då får vi en realtion där att fundera över. känner han igen henne eller vill han henne något., han ser henne spela gittar på rummet, och jag blir osäker på om han vill henne illa eller om han bara är störd.

 

så, det är en lång seg historia utan riktigt innehåll.

vad är det du vill berätta med historien? vad är det intressanta med inferno?

 

sen är det mycket litterärt skrivet, tex:

>Han kallar sig för INFERNO, sitt riktiga namn säger han inte, och i hans huvud kan ingen och inget stoppa honom.

Hur ser den meningen ut i filmen? Är det en namnskylt och en pil som pekar på honom? och en dragkedja över munnen när han försöker läsa skylten till hans namn? och sen en bild innuti hans huvud???

 

Samma sak här, hur gestaltas det här?

>Han sjunger med livet som insats och visar på det sättet vem han är, vad som är fel på honom.

 

det finns vissa kvalitéer med manuset, jag gillar spänningen när han stalkar tjejerna vad han ska göra och så, men mer än det vet jag inte. om hans mål är att lämna igen björnen, låt det då vara samma tjej som tappar den så att vi förstår att han är där för att lämna igen den.

 

/Tom

Länk till kommentar
Share on other sites

Tja!

 

Först av allt: Tack för att du tog dig tid att läsa det!

 

okej. när jag läser manuset ser jag en uteliggare som är nöjd med vardagen, han är glad när alla andra vanliga människor är ledsna eller inte väljer att visa känslor så öppet på stan. han kommer över en nallebjörn, som han sen stalkar en annan tjej och lägger på hennes altan. Och blir då glad för det. Jag tror att Inferno är en sjuk psykopat som följer efter unga tjejer och gud vet vad han ska göra med dom.

 

Vad fan! :) Nöjd med vardagen? Glad när andra är ledsna? Pyskopat? Var läste du inte det någonstans? Det är absolut inte min mening. Peka gärna ut var, för då måste jag genast ändra på det.

 

Förstod du inte att det är hans dotter?

 

till en början är det rätt segt, låtarna han spelar är aldeles för långa och det händer inget. ungefär kan man säga att de 5 första sidorna kan skrivas om på en halv sida utan att tappa innehållet. dör nu är det mycket utfyllnad.

 

Ja det är ju ingen hollywood-plot direkt, har väl mest tänkt mig att publiken ska få följa denna sjuke man en dag. Få lära känna honom.

 

Jag har funderat på att ha någon scen i början med mer fart i men jag har inte kommit på något än. Vi får se. Du kanske har något förslag?

 

Men, jag är osäker, vet inte om det behövs. Personligen gillar jag filmer med långsamt tempo.

 

sen vid sidan 5 blir det lite spännande när han börja följa efter tjejen, då får vi en realtion där att fundera över. känner han igen henne eller vill han henne något., han ser henne spela gittar på rummet, och jag blir osäker på om han vill henne illa eller om han bara är störd.

 

Än en gång, det är hans dotter Hon spelar gitarr, han spelar gitarr, är det inte uppenbart? Behövs det förklaras tydligare?

 

så, det är en lång seg historia utan riktigt innehåll. vad är det du vill berätta med historien? vad är det intressanta med inferno?

 

Det är meningen att vara filmiskt subtilt :) Jag vill berätta en historia om en schizofren man som förlorat allt, anseende, jobb, familj, men han kan inte glömma sin dotter. Hon lever kvar i hans huvud, och han projicerar på flickor som han möter. Eller ser han verkligen sin dotter? Det är något jag vill leka med, sker det på riktigt eller inbillar han sig? Är det fylle-delirium?

 

sen är det mycket litterärt skrivet, tex:

>Han kallar sig för INFERNO, sitt riktiga namn säger han inte, och i hans huvud kan ingen och inget stoppa honom.

Hur ser den meningen ut i filmen? Är det en namnskylt och en pil som pekar på honom? och en dragkedja över munnen när han försöker läsa skylten till hans namn? och sen en bild innuti hans huvud???

 

Vet vad du mernar. Många Manus-poliser retar sig på sånt men jag skriver lite som jag känner för det, ibland litterärt, ibland poetiskt, och så länge inte regissörerna klagar brukar jag låta det vara kvar.

 

/D

Länk till kommentar
Share on other sites

Först, jag förstod inte att han är hennes dotter. speciellt inte när i såfall i början tappar nallen när hon går med sin mor och far, och sen sen senare när hon sitter och käkar med sin mor och far i huset i slutet av filmen. då antar jag att hon har en farsa redan. hon kan lika gärna ha vart elev i någon av hans klasser om han nu vart gitarrlärare. det är ingen man direkt knyter ihop som far och dotter iallafall.

man försöker hela tiden lägga ihop små detaljer i filmer för att skapa sig en uppfattning.

 

Inferno, med en ny öl i näven, möter ett myller av

människor längs en lång affärsgata. Deras ansikten trötta

och glåmiga, frusna i en dödsdans. Inferno tittar på dem,

betraktar dem noga, varpå han ruskar på huvudet och tar en

stor klunk öl.

den beskrivningen säger mig att han är en glad uteliggare som inte bryr sig i alla andra, han ser resten av människorna som kalla och eländiga. han skakar på huvudet och dricker sin öl istället,

 

att han följer efter en tjej från tunnelbanan säger mig att han är en psykopat som är ute efter något. okej, kanske itne pyskopat direkt, men när han klart stalkar en tjej och väntar utanför hennes fönster så ja. då blir det min uppfattning om honom.,

 

även om du gillar filmer med långsamt tempo är det fortfarande roligare och mer tillfredställande att se en film med långsamt tempo som berättar något, alltså ger en insikt eller utvecklar karaktären/omvärlden.

 

ett förslag om än dåligt elelr bra, är iallafall: om han börjar som nolställd uteliggare, och har allt han behöver. men sen när han får syn på dottern, utan farsa så vi kan anta att han är farsan. så tappar hon nallen. då får han ett mål och en vilja, att lämna tillbaka nallen. då vet vi dirket vad filmen handlar om och det blir spännande, fast du kan ta det i ett lugnt tempo. om vi också får reda på att det är någon kär till honom så bryr vi oss mer om inferno vill verkligen att han ska lyckas. sen när han hittar henne tillslut och ska ge henne dockan, kanske hon inte känner igen homom och blir rädd. han blir ledsen och bestämmer sig för att tag i sitt liv och nästa gång de träffas så har han klippt sig eller vänder sin nackdel till sin fördel och lyckas prata med dottern utan att hon blir rädd. då är hans liv underbart igen för nu har han kontakt med sin dotter trots att han fortfarande är uteliggare.

 

om du vill att han ska se sin dotter på olika ställen måste vi veta det. hänger man inte med på det så blir filmen helt utan förståelse och man undrar bara vad allt handlar om.

litterärt eller inte. det blir svårare för de som ska läsa filmen, (oss här på forumet bla) att se filmen framföross när man läser.

 

ja nu blev det långt, hoppas du kan urskilja något ur allt det här.

/Tom

Länk till kommentar
Share on other sites

Jag håller inte alls med Tom. Själva grejen är ju att den ska vara långsam och lite utmanande för tankeverksamheten.

Blir det en sån tydlig handling som Tom föreslår tycker jag den tappar all charm.

 

Jag har tänkt i liknande banor faktiskt. Något förslag på vad? :) Jag är tacksam för alla små bidrag som kan göra det bättre.

 

Jag tänkte typ en scen där han blir misshandlad av flertalet människor som visar sig vara bland annat mamman och mammans nya man. Lite

för att abstrakt visa det svek som Inferno upplever? Jag vet inte riktigt, men någonting sånt.

 

Roligt att det verkar vara klart med regissör! :)

Länk till kommentar
Share on other sites

Jag håller inte alls med Tom. Själva grejen är ju att den ska vara långsam och lite utmanande för tankeverksamheten. Blir det en sån tydlig handling som Tom föreslår tycker jag den tappar all charm.

 

Nej jag håller inte heller med, men alla har rätt till en åsikt :) Kul ändå att se hur det kan misstolkas.

 

Jag tänkte typ en scen där han blir misshandlad av flertalet människor som visar sig vara bland annat mamman och mammans nya man. Lite för att abstrakt visa det svek som Inferno upplever? Jag vet inte riktigt, men någonting sånt.

 

Något kanske kan hända i huset? Det lutar mer och mer åt att han ska smyga in för att överlämna nallen. Det kanske händer något efteråt?

Länk till kommentar
Share on other sites

Vad sägs om att han blir påkommen av den nya fadersfiguren som då tar ut sin ilska på honom medan mamman står passiv och kollar på?

 

Det är inte dumt! Men frågan är vad det blir för slut, känns som om det blir svårt att landa i sista scenen med en sådan avslutning. Det behöver inte vara dåligt, men det gäller att veta vad man förmedlar. Hmm knepigt.

 

Det jag gillar med det nuvarande slutet är att Inferno visar på en viss insikt, när han inte överlämnar nallen, att han någonstans inser att han inte längre har rätten att kalla sig för hennes pappa och att han bara kommer skrämma henne.

 

Jag får klura på det, för jag vill att något ska hända.

Länk till kommentar
Share on other sites

Jag gillar ditt språk, och jag gillar verkligen idén, men manuset känns för spralligt. Jag förstår verkligen inte vad det är du vill förmedla? Vad är det för teman du vill anspela på?

 

Du säger här på tråden att Inferno är schizofren, hur framgår det i manuset? Vilken betydelse har det? Ja, vi alla förstår att han är udda, men hur ska vi förstå att han är schizofren? Det känns som en tom stämpel som inte säger någonting egentligen.

 

Jag gillar litterära inslag i manus, saken är att de måste vara träffande och målande. Tomgrejs har rätt i den punkten att de inte är beskrivande. Just den här oxymoronen om att folket är "frusna i en dödsdans", t.ex. Vad är det du försöker säga? Analogier och metaforer finns för att måla upp en bild och ytterliggare förklara vad du vill säga, inte bara för att det ska bara se snyggt ut. Från resten av meningen ("Deras ansikten trötta och glåmiga..."), och från scenen tidigare när Inferno säger att han ska bara ägna sig åt det som ger honom mening, så får det mig att tolka som om Inferno är besviken/sorgsen över att folk lever som robotar och inte ägnar sig åt det som behagar dem. Detta är vad jag trodde manusets fokus var.

 

Men sen helt plötsligt så dyker Tove upp och berättelsen byter riktning helt och hållet. Inferno "häpnas" och bestämmer sig för att följa efter henne, helt slumpmässigt. Ingen koppling etableras förrens i slutet, och då en väldigt vag en: du säger att hon ska vara hans dotter, men det finns inget som tyder på det. Hon spelar gitarr, precis som Inferno, ja, det är en koppling, men det säger inget konkret om deras relation. Teddybjörnen? På vilket sätt förstärker det banden mellan dem? Hur är teddybjörnen kopplad till henne? Vad betyder egentligen teddybjörnen för Inferno? Vad symboliserar den och hur framställs denna symbolik? Änsålänge så är det är bara ett slumpmässigt föremål han plockar upp från gatan. Vi vet inte varför han plockar upp den eller hur han känner inför den, han bara plockar upp den.

 

Men du är bra på att skriva, tvivla inte på det.

Länk till kommentar
Share on other sites

Några spontanförslag efter snabbläsning:

1. du behöver kanske inte berätta historien kronologiskt? på så sätt få in rörelse tidigare.

2. tove och inferno kanske kan få ögonkontakt på tåget. men hon väljer att titta bort, alt. titta ner. man förstår att de känner varandra men att hon skäms.

Länk till kommentar
Share on other sites

Tack som fan! Bra kritik, verkligen!

 

Jag förstår verkligen inte vad det är du vill förmedla? Vad är det för teman du vill anspela på?

 

Det har jag inte riktigt tänkt igenom, jag skriver mest som en dåre och och ser vart jag hamnar. Tänkandet är inte min starka sida, om man säger så :) Men skämt åsido, jag skojar men det är allvar i det, brukar ofta se ut typ så här när jag får en idé, en tanke föds, en situation, en uppgörelse, eller i detta fall, en karaktär, ja något som intresserar mig, rent känslomässigt, jag tänker mycket på det, sedan skriver jag i kaos, först därefter analyserar jag. Det är i den delen av processen jag är i nu.

 

De teman som jag intreserar mig i denna historia är, det som Inferno upplever som sitt självvalda utanförskap, men också sorgen över vad han förlorat, för att vara fri.

 

Men egentligen är det inte en historia med en riktig handling, utan mer av en karatärsstudie av en person i schizofren psykos.

 

Apropå just det ...

 

Du säger här på tråden att Inferno är schizofren, hur framgår det i manuset? Vilken betydelse har det? Ja, vi alla förstår att han är udda, men hur ska vi förstå att han är schizofren? Det känns som en tom stämpel som inte säger någonting egentligen.

 

Det framgår inte mycket, nej. Det är mest för mig, som bakgrundsinfromation, varför han är så paranoid och varför han valt att leva utanför samhället.

 

2005 - 2007 bodde jag i London, i ett kollektiv på ungefär tolv personer. En av dem insjuknade i schizofreni, och det var både skrämmande och fascinerande att bevittna, hur han gradvis tappade kontakt med verkligheten, blev alltmer paranoid och avskärmad från oss andra, för att efter nästan två månader flytta tillbaka till Sverige.

 

Men iaf, ända sen dess har jag varit intresserad av schizofreni och jag återvänder ofta till det när jag skriver, försöker med fantasins hjälp närma mig det sjuka, se på världen med samma ögon.

 

Det är i det syftet jag vill använda mig av schizofrenin, kanske inte något som är uttalat men som ändå färgar av sig över allting som sker.

 

Är det kanske för abstrakt?

 

Jag gillar litterära inslag i manus, saken är att de måste vara träffande och målande. Tomgrejs har rätt i den punkten att de inte är beskrivande.

 

Jo jag vet, jag kan skriva lite väl svävande ibland, slarva med att mejsla ut vissa scener.

 

Men sen helt plötsligt så dyker Tove upp och berättelsen byter riktning helt och hållet. Inferno "häpnas" och bestämmer sig för att följa efter henne, helt slumpmässigt. Ingen koppling etableras förrens i slutet, och då en väldigt vag en: du säger att hon ska vara hans dotter, men det finns inget som tyder på det.

 

Det kan jag reta mig på, varfär måste publiken alltid få allting serverat, kan inte saker och ting komma som överraskningar, vara svårgreppade? Varför kan man inte lita på att folk förstår ändå? Att de klarar av att tänka lite själva? :)

 

Teddybjörnen? På vilket sätt förstärker det banden mellan dem? Hur är teddybjörnen kopplad till henne? Vad betyder egentligen teddybjörnen för Inferno? Vad symboliserar den och hur framställs denna symbolik? Änsålänge så är det är bara ett slumpmässigt föremål han plockar upp från gatan. Vi vet inte varför han plockar upp den eller hur han känner inför den, han bara plockar upp den.

 

Det har du dock rätt i. Det måste fördjupas.

 

Tack än en gång!

 

/D

 

Tove och Inferno kanske kan få ögonkontakt på tåget. men hon väljer att titta bort, alt. titta ner. man förstår att de känner varandra men att hon skäms.

 

Det är absolut inte dåligt. Kanske!

 

Tack för att du läste det :)

 

/D

Länk till kommentar
Share on other sites

Delta i konversationen

Du kan posta nu och bli medlem senare. Om du har ett konto, logga in nu för att posta med ditt konto.

Gäst
Skriv ett svar...

×   Klistras in som rik text.   Återställ formatering

  Endast 75 max uttryckssymboler är tillåtna.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa redigerare

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder från URL.

×
×
  • Skapa nytt...