fastnat i ett trappsteg...

Hej alla glada.

Har skrivit ett spelfilmsmanus, som är baserat på verkliga händelser, som jag har haft ute hos vänner. nackdelen med det, är att ingen är van manusläsare, vilket om ni kollar gamla trådar från mig upptäcker, så ska inte gå in på det.

Det har varjefall givit mig blodad tand, så jag har börjat på ett nytt, men känner att jag har fastnat i ett trappsteg, utvecklas inte. Så jag skulle bli tacksam om någon kunde ge konstruktiv kritik.

Vill inte lägga upp hela, för det förekommer några röda trådar genom hela manuset, men vi kommer in i " filmen" när Ted och Manne efter att de har sålt allt de ägde tre år tidigare för att flytta till Thailand, råkat på fyllan spelat bort nästan allt, bestämt sig för att flytta ändå, där det bara blir tok, och de landar ganska snart i deras lantortshåla igen. Tre år har förflutit, och de är på väg igen.

Detta ska inte läsas som en komedi, vilket de som läst det har gjort. mer som att dessa karaktärer har något fel, asperger eller adhd, varjefall så är de ungefär lika dysfunktionella som de obotligt positiva.

Utdrag ur manuset Gri....docx

Ingen som känner sig manad. : (

Kanske dumt att lägga ut något som är mitt i, men tänkte att denna del var lättast att förklara det som hände före i korta drag.

Om någon känner att ni vill ge en kommentar, men vill se mer, kan jag lägga ut några scener till, exempelvis de som händer efter detta.

Häls Only me

Nähä...

Jag ska läsa ikväll och se om jag kan hjälpa till.

Ok, jag har nu läst det hela två gånger, det var inte så långt. 10 sidor bara. Detta var scen 49-52, så det är som du skriver, en bit in i filmen.

Jag är med på att detta inte är en komedi, men om det inte är komedi, vad är det då? Verklighetsbaserat drama? Thriller? Action?

Hursomhelst - även om du berättar om förutsättningarna så förstår jag inte riktigt på vart storyn är på väg och varför man skall engagera sig i de två karaktärerna? Vanligen så brukar man utgå från att en karaktär har ett mål och utifrån det så sker det saker i filmen. Vad är målet för de här två personer och vilka hinder på vägen målet möter de? Deras karaktärdrag och dess brister brukar därefter påverka hur händelserna utvecklas.

Om målet är att skaffa pengar för att åka på semester och karaktärerna är intresserade av att dricka sprit, så har du mål och karaktärsdrag om inte funkar riktigt. Om du istället har två vänner där den ena är ett fyllo, oansvarig och har en låt gå attityd men är kul, den andre är något smartare men med har ambitioner, men lyckas vanligen inte med vad den tar sig för vars mål är att få pengar för att åka utomlands, så har du kanske en bättre förutsättning för en film.

Berätta mera, vad är storyn? Var är karaktärernas utmärkande fel och brister, deras bakgrund och deras mål? :)

Ja, man ser inte vart det hela är på väg. Dialogen, vad handlar den egentligen om? Blir inte särskilt intresserad av karaktärerna eller vad som händer med dem. Vad är det du vill säga med dessa scener? De känns inte som om de har så mycket med handlingen att göra, visst, bilen kraschar men det känns inte som om det händer särskilt mycket här.

Om det inte ska vara en komedi så varför är det med en gubbe som spelar dragspel och springer in i skogen? För det är ju roligt.

Om du vill att det ska kännas mindre som en komedi så får du skriva det mindre som en komedi.

Tex då bilen välter, sker väldigt odramatiskt: ”Chevavanen kränger till, glider av vägen på höger sida och välter upp på sidan.” Skriver man det lite mer dramatisk, lite mer detaljerat och så vidare så känns det kanske mindre som en komedi?

Anledningen till att detta känns ganska platt just nu skulle kunna vara att man kommer in mitt i och inte vet vad som har hänt eller vilka detta är.

 

Hursomhelst - även om du berättar om förutsättningarna så förstår jag inte riktigt på vart storyn är på väg och varför man skall engagera sig i de två karaktärerna? Vanligen så brukar man utgå från att en karaktär har ett mål och utifrån det så sker det saker i filmen.)

Tack Taz för att du tog dig tid. Helt riktigt att man inte ser vart storyn är på väg, och delvis inte var den har varit, var faktiskt lite meningen för, har lagt ner mycket arbete på den, så den röda tråden, pulsen, dramaturgin och motivet vill jag inte skriva här. Sorry.

Kanske valde en för abstrakt scen, men funderingen var om det är rätt formaterat, vad som anses oklart och vad som inte är korrekt förklarat för ett spelfilmsmanus.

För övrigt så är den tänkt som en drama/ abstrakt komedi.

Ja, man ser inte vart det hela är på väg. Dialogen, vad handlar den egentligen om?

 

Om det inte ska vara en komedi så varför är det med en gubbe som spelar dragspel och springer in i skogen? För det är ju roligt.

 

Om du vill att det ska kännas mindre som en komedi så får du skriva det mindre som en komedi.

Hej Shelly. Tack till dig med. Som jag skrev nyss, kanske valde de mest abstrakta scenerna. Dialogen syftar på hur empatilösa de är, efter att ställt till det för sig, så de missar planet, spelat bort pengarna, ändå inte ger det en större eftertanke, utan bara pang på nästa grej. Gubben återkommer, så "vi" vet inte om han finns på riktigt, eller i Mannes huvud, men får kanske tona ner honom lite?

Övrigt så är väl svaren, och frågorna de samma som jag gav till Taz

Ok, jag förstår lite mera nu. Din fråga gällde mera formateringen och om man förstår av manuset som det är skrivet, hur filmen skall bli? Jag kanske skulle föredra lite mera adjektiv och illustrerande beskrivningar, för att ge det lite "färg" och känsla.

Jag kanske skulle skriva så här, för att illustrera mera av hur fulla de är och hur dåligt koordinerade de är när de skall ut och köra.

TED

( Kisar genom spritdimmorna och försöker läsa klockan på väggen, lyckas. )

Men, va fan...Manne! Planet går ju om... (räknar på fingrarna i sju sekunder) sju timmar. Va fan!

MANNE

( Placerar försiktigt den sista av 27 ölburkar längst upp på en pyramid av ölburkar, mycket försiktigt...)

Öhh, oj. Fan då lä vi dra typ nu.

TED

Men vem ska köra?

MANNE

Ja kan köra, no problem.

( Försöker ställa ölen på bordet. Missar och den faller i golvet. Skrattar och pekar. )

TED

( Sträcker sig efter nästa ölburk, vinglar, missar den och river hela pryamiden... )

Jo, men... Ja annars är det bara å säga till.

MANNE

De är lugnt.

Något sådant kanske? :)

TED

( Kisar genom spritdimmorna och försöker läsa klockan på väggen, lyckas. )

Men, va fan...Manne! Planet går ju om... (räknar på fingrarna i sju sekunder) sju timmar. Va fan!

 

MANNE

( Placerar försiktigt den sista av 27 ölburkar längst upp på en pyramid av ölburkar, mycket försiktigt...)

Öhh, oj. Fan då lä vi dra typ nu.

 

TED

Men vem ska köra?

 

MANNE

Ja kan köra, no problem.

( Försöker ställa ölen på bordet. Missar och den faller i golvet. Skrattar och pekar. )

 

TED

( Sträcker sig efter nästa ölburk, vinglar, missar den och river hela pryamiden... )

Jo, men... Ja annars är det bara å säga till.

 

MANNE

De är lugnt.

 

Något sådant kanske? :)

Skratt, Ja det där var ju jättebra, ger ju onekligen färg på scenen. Tackar, Härligt att få en variant av vad man skrivit, som dessutom är bättre. : ))

Nackdelen är att resten ( 148 sidor) är ganska adjektivfattigt, så denna scen sticker verkligen ut. Har kanske skrivit för "tråkigt"? Feedback!!

Min tanke var att få den så kort som möjligt, och att vid en eventuell försäljning av manuset, ville regissören sätta färgen på den? Feedback!!

Ps: Fick svar igår av en producent som ville läsa det, så ska åka skicka ett ex idag. Ds

Att skriva är att skriva om / "Writing is rewriting".

Kul att det uppskattades. :)

Visst kan man överlämna åt regissören att ge färgen, men först tror jag att man måste få regissören och andra involverade som tex tidiga investerare chansen att bli kära och engagerade i karaktärerna och storyn? Helt utan beskrivningar så blir miljöerna och personerna kanske bara grå formlösa objekt i grå formlösa rum som går igenom grå formlösa händelser och kör grå formlösa bilar som de kör ner i grå formlösa diken.

Genom att erbjuda regissören och andra något att läsa som har färg, nerv, mål och mening som de kan bli engagerade av och som ger bra "bilder i huvudet", så tror jag man har större chans att få det hela sålt.

Jag tror man får se det så, du måste sälja in det du skriver till regissör och investerare något, inte för mycket förstås (som Björn Ranelid) men lagom mycket, och absolut inte för lite (Statliga Offentliga Utredningar). ;)

Det förekommer, vad jag förstår att även om en producent eller regissör gillar ett manus, så anlitar man en annan manusförfattare för att göra en sk "punch-up" av manuset. Det är just att ge manuset färg, och få till mera skämt (om det är en komedi), eller mera drama eller mera action. Ett sådant exempel är att Joss Whedon anlitades för att göra punch-up på en av X-Men-filmerna, men det mesta han lade till av roliga repliker och dialoger ströks. (Det kan du säkert googla fram, både termen och det exemplet).

Grattis till att du fått en producent som vill läsa det, bra jobbat!

Visst kan man överlämna åt regissören att ge färgen, men först tror jag att man måste få regissören och andra involverade som tex tidiga investerare chansen att bli kära och engagerade i karaktärerna och storyn? Helt utan beskrivningar så blir miljöerna och personerna kanske bara grå formlösa objekt i grå formlösa rum som går igenom grå formlösa händelser och kör grå formlösa bilar som de kör ner i grå formlösa diken.

Hej igen.

Förstår precis vad du menar, karaktärsuppbyggnaden som är i de ungefär trettio första scenerna är mer verbal. Där vi får bekanta oss med Manne som är en indoktrinerande, självgod, oempatisk som ser de sju dödsynderna som något positivt, men ändå så ska tittaren sympatisera med honom, eller inte alls. Förstår du hur jag menar? Skapa meningsskiljaktigheter för de som tittar på filmen.

Ted är mer jordnära men gillar äventyr och är väldigt lättindoktrinerad, även där ska publiken förhoppningsvis ha delade meningar.

Ska kolla upp det med Joss Whedon, lät intressant.

Writing is rewriting, ja det kan man lugnt säga, detta är fjortonde varianten, började med ett utkast 2006, sen skrev jag ett treatment i Juni förra året, och manuset i Juli. : )

Tack för feedbacken, och för din sista mening. Ja det känns som man hamnat i tratten, men nu är det en bit kvar till nålsögat.

Läste lite av manus som Tarantino och Coen gjort, och de är också extremt adjektivfattiga.

Någon som har en åsikt om detta? Jag har bara använt adjektiv där jag anser att man måste för att läsaren ska förstå avsikten med scenen. Rätt eller fel?

Tacksam för svar. : )

I en utmärkt liten snabbkurs i manusskrivande jag läst som heter A crash cource in Screenwriting (en länk till den medföljer i ett demo-manus som i sin tur medföljer manusprogrammet CeltX), så säger man ett par intressanta saker.

* I en bok så kan man berätta om vad huvudpersonen tänker, det kan man inte på samma sätt i ett manus, så därför handlar manusskrivande om att beskriva vad personer gör. (sid 9). Detta har inte riktigt att göra med adjektiv, men det är viss skillnad på att beskriva handlingen att en "Oscar ställer sitt ölglas på bordet." (utan adjektiv) och "Oscar smäller sitt ölglas i bordet." (med adjektiv). Adjektivet hjälper precis som du säger att förstå handlingen och säger även något om karaktärernas motiv, att denne är arg tex.

* Ett annat tips ur snabbkursen är att en karaktärs svagheter är lika viktiga som dess styrkor, så när man beskriver båda aspekterna på en person så behöver man förstås adjektiv, just för att med dessa medföljer en massa konnotationer. (sid 27).

Jag menar att "Oscar, en ung man, slarvigt klädd i jeans och fläckig t-shirt, med tovigt hår, pigga ögon och en låt-gå-attityd, släntrar in i rummet med ett leende på läpparna.", är ju förstås något helt annat än "Oscar, 26 år, inträder". Det senare är kortare och ger möjligtvis regissören mera utrymme, men å andra sidan, tja, det är ju trist som fnöske och innehåller inga konnotationer som ger karaktär på personen (svagheter och styrkor). Vilket ju är vad vi behöver för att göra någon engagerad i en karaktär?

Förresten, brukar dessutom inte regissören göra som den vill i alla fall med manuset, personerna, deras klädsel osv? Så varför inte skriva lite roligare? Annars är ju hela ens kreativa verksamhet bara hamrande på tangenterna, du vet ungefär som ett riktigt jobb? ;)

Jag menar att "Oscar, en ung man, slarvigt klädd i jeans och fläckig t-shirt, med tovigt hår, pigga ögon och en låt-gå-attityd, släntrar in i rummet med ett leende på läpparna.", är ju förstås något helt annat än "Oscar, 26 år, inträder". Det senare är kortare och ger möjligtvis regissören mera utrymme, men å andra sidan, tja, det är ju trist som fnöske och innehåller inga konnotationer som ger karaktär på personen (svagheter och styrkor). Vilket ju är vad vi behöver för att göra någon engagerad i en karaktär?)

Absolut, håller med, men det jag menar är när för femtioelfte gången en karaktär dyker upp i scen, så blir adjektiven bara utfyllnad. Visst, sättet du beskriver Oskar är ju klockren, och jag har en liknande fast lite mer adjektivfattig ( självklart) beskrivning, som är ungefär 50/50 adjektiv/verbal.

Scenen jag la ut, må vara ganska "fattig" men den belyser (tycker jag) deras sätt att ta händelser på, ingen överreagerar, har hänt liknande förut, shithappens.

Förresten, brukar dessutom inte regissören göra som den vill i alla fall med manuset, personerna, deras klädsel osv? Så varför inte skriva lite roligare? Annars är ju hela ens kreativa verksamhet bara hamrande på tangenterna, du vet ungefär som ett riktigt jobb?

Skulle jag skriva i bokform, så skulle jag absolut måla så mycket som möjligt. eller som när jag skickade synopsisen, där sprutar det av beskrivningar, kan du tro. : ).

Men jag förstår absolut hur du menar. Min introduktion av Manne ser förresten ut så här.

Efter en kort stund stannar det en risig Chevavan bakom Volvon

MANNE 20. Gänglig, yvigt hår med oljiga jeans och en t-shirt med trycket ”Same shit different day” kliver ur.

Vi hör DUNKET från vanens basar eka samtidigt som Manne med en cigarett i munnen närmar sig Ted och hans bil med optimistiska steg.

MANNE

(Glad och entusiastisk)

Halloj. Fel på ferrarin eller?

Säger väl ungefär det jag skulle vilja ha sagt om denna mannen här, sen att han är en kvinnohatare, sociopat i vissa ögon, fullblodsegoist mm, det kommer under själva karaktärsutvecklingen när man tror att man har lärt sig att känna honom. : )

Otroligt stimulerande att diskutera med dig Taz, hoppas det blir fler tillfällen. : ))