Gå till innehåll

Vad gör en regissör?


Recommended Posts

Jag har alltid undrat detta. Vad gör regissören egentligen? Jag vet att de är konstnärliga ledare, och att de oftast kan mycket om allt. Så alla frågar liksom regissören vad som ska användas i denna scen osv. Men är inte det respektive yrkesrolls ansvar? Jag menar vi har en proffsig fotograf, borde inte han/hon veta bättre än regissören vad som ska användas. MÅSTE regissören veta allt om ljussättning och objektiv osv? Eller räcker det med att regissören säger att, "den här stilen vill jag ha" "Det ska se ut ungefär såhär". Sen är det då fotografen/ljussättaren/ljudteknikern etc jobb att fixa så att det blir så?

 

Kort och gott:

 

Vad gör egentligen en regissör under en filmproduktion? Vad är det han/hon MÅSTE göra? Vad MÅSTE han/hon kunna?

Länk till kommentar
Share on other sites

Men är inte det respektive yrkesrolls ansvar? Jag menar vi har en proffsig fotograf, borde inte han/hon veta bättre än regissören vad som ska användas. MÅSTE regissören veta allt om ljussättning och objektiv osv?

 

Regissören har en vision, något som ska berättas. Denne för sedan vidare sin vision till medarbetarna (de andra yrkesgrupperna) som i sin tur hjälper till förverkliga denna vision. Regissören måste inte veta eller ha fokus på vilka slags lampor som ska användas för att få till ljuset som denne vill ha, det är ljussättarnas jobb.

Om vi säger att vi har tillgång till en superbra ljussättare, en ypperligt duktig fotograf, en helt duglig ljudupptagare och flertalet begåvade skådisar. Men vad hjälper de? Någon måste ta på sig ansvaret för att alla kämpar mot samma mål, samma vision - det är regissörens jobb!

 

En regissör måste i botten egentligen inte kunna någonting, förutom en förmåga att förmedla sin vision till andra (vilket inte är så lite iofs). Sen underlättar det självklart om regissören i kunnig i diverse områden om denne vill förklara mer detaljerat.

 

Ett lite kortfattat svar i alla fall..

Länk till kommentar
Share on other sites

Regissören har en vision, något som ska berättas. Denne för sedan vidare sin vision till medarbetarna (de andra yrkesgrupperna) som i sin tur hjälper till förverkliga denna vision. Regissören måste inte veta eller ha fokus på vilka slags lampor som ska användas för att få till ljuset som denne vill ha, det är ljussättarnas jobb.

Om vi säger att vi har tillgång till en superbra ljussättare, en ypperligt duktig fotograf, en helt duglig ljudupptagare och flertalet begåvade skådisar. Men vad hjälper de? Någon måste ta på sig ansvaret för att alla kämpar mot samma mål, samma vision - det är regissörens jobb!

 

En regissör måste i botten egentligen inte kunna någonting, förutom en förmåga att förmedla sin vision till andra. Sen underlättar det självklart om regissören i kunnig i diverse områden om denne vill förklara mer detaljerat.

 

Ett lite kortfattat svar i alla fall..

 

Tack, MovieMaker :)

Jag var inte heller 100% på vad regissörer gjorde :)

Länk till kommentar
Share on other sites

Jag instämmer med det ovanstående. Regissören har en vision som han förmedlar och pratar igenom med teamet, och tillsammans försöker de uppfylla visionen.

 

Men man får inte glömma att medan kameramännen och ljussättarna snackar kompositioner och utsnitt, har ju regissören framför allt hand om skådespelarna. Någon måste ju styra dem i rätt riktning, försöka förmedla vad deras karaktärer känner och hur de ska reagera. Personregi är en viktig beståndsdel i regissörens yrke.

Länk till kommentar
Share on other sites

Tack för svaren! Som jag misstänkte då.

 

Blir lite fundersam över att det finns utbildningar som spänner sig över tre år på högskola inom enbart regi (tänk t.ex DI). När en regissör egentligen inte behöver kunna någonting.

 

Vad lär sig dessa bliviane regissörer under tre års heltidsstudier?

Länk till kommentar
Share on other sites

Tack för svaren! Som jag misstänkte då.

 

Blir lite fundersam över att det finns utbildningar som spänner sig över tre år på högskola inom enbart regi (tänk t.ex DI). När en regissör egentligen inte behöver kunna någonting.

 

Vad lär sig dessa bliviane regissörer under tre års heltidsstudier?

 

Ja, då har du nog ändå inte förstått. En regissör måste kunna MASSOR om film. Detta är oftast inte nåt man kan lära sig på en skola, utan något man lär sig av erfarenhet.

 

Regissören är alltså inte bara en man som man stoppar in i en filmproduktion för att vara lite allt-i-allo och hålla i tyglarna. Regissören kan liknas vid en VD på ett stort företag. Behöver VD:n för Volvo veta hur man installerar krockkuddar i rattar? Nej, hans uppdrag är att föra företaget till framgång. Och då genom en vision.

 

Dramaturgi, personregi, klippning m.m är saker regissören måste vara belevad inom. Till viss mån måste även regissören vara insatt i specialeffekterna (om filmen kräver dessa). Inte nödvändigtvis hur man framställer dem, men veta vad som går och inte går att göra, innan man sätter igång att filma.

 

Här nedan följer ett blogginlägg från Tom DiCillo, en av mina favoritregissörer. Jag tror detta får dig att inse regissörens makalösa jobb:

 

 

When I was 23, I moved to NYC and started classes at NYU Film School. As the months went by I kept waiting for the day when I would actually learn something. I knew the art of directing could not be taught. I knew the faculty was doing their best to provide the basic fundamentals of filmmaking but still, something was missing.

 

Some of it had to do with my classmates. They were mostly guys, all with goatees and backwards baseball caps. One freaked me out by coming to class one day with his hat so far backwards it was actually forwards. This cutting edge spirit was reflected in their films which were strictly divided between stories of film students trying to get pizza delivered to their dorm rooms and lovesick, guitar-playing mimes in Washington Square Park.

 

After 3 years I walked out with an MA in Directing and the profound sense I had no idea what I was doing.

 

These words are an attempt to make up for that. They come after 7 films and 25 years as a NY independent filmmaker. They are not meant to be gospel. They only reflect what sometimes works for me. Some may find them simplistic. In some ways they are nothing more than common sense. They are however based in reality and an apparently endless cycle of falling down and getting up again. If one or two aspiring filmmakers find some value in them then at least I won’t feel so bad about paying all that tuition.

 

The Director’s Job is Everything.

Many people have come up to me over the years and said, “I really, really want to be a film director.” The first thing I ask is, “Why?” This isn’t meant to be sarcastic. It’s a real question. If you’re looking for the Path the answer to this question will help you because being a film director requires the immediate acceptance of two facts:

 

1. There is no Path.

 

2. The Director’s job is Everything.

 

I’ll start with #2 because #1 requires much stronger medication.

 

In 1998 I wrote and directed, Box Of Moonlight, starring John Turturro and Sam Rockwell. The film was an attempt to break out of the gritty urban cinemascapes I’d been working in; to re-examine the small town America I knew as a kid. Much of the script was about the simple pleasures of jumping naked into a quarry, sleeping outside at night and getting arrested for throwing tomatoes. But, for some reason, it was one of the most grueling shoots I’ve ever been on.

 

Everything went wrong. On the first day of shooting the crane fell off its tracks and it took 6 hours to get it back on. The rain, the long hours, the bickering of the crew and the actors all started blackening my spirit. All the minutia of chaos began to infuriate me. The camera department forgot to order film. As a result we had to shoot long night scenes with tiny left-over rolls of film.

 

Another scene required Turturro to walk barefoot along a rocky path. During the take I saw him stumble and flinch but he finished the scene. The moment I said cut, he erupted in rage. He’d broken his toe. He was incensed no one had cleared the path of pebbles and sticks. Much of his anger was directed at me which only further darkened my mood. All I could think about was, ”What the fuck does this have to do with directing?”

 

My wife came down to visit. She immediately noticed my state of mind and said, “Your mood is affecting the entire film. You are the captain of the ship. That means everyone is looking to you. If you’re in a bad mood they all feel it.”

 

The day she returned to NYC she left me a drawing of a stick figure on a tiny boat with the words, “Captain of the ship” penciled on it. As much as I appreciated it, in my mental state the waves she’d drawn looked enormous, as if they were going to wash me overboard at any moment.

 

That day we were filming underwater in an outdoor swimming pool. Turturro, Rockwell, Catherine Keener and Lisa Blount had to jump into the water over and over. The day started out sunny but quickly turned cold and gray. The actors were wearing only bathing suits. At one point I looked up from the camera and saw them all huddling together; wet, sullen and shivering.

 

I asked the 1st AD to hook up a heater. He said we didn’t have one. I went to the wardrobe department (sitting in hats, scarves and parkas) and asked for some coats. They said there were none. I asked for sound blankets. They were all damp and muddy from the week of rain. Then, for some reason, an idea hit me. I asked the gaffer to get the biggest light out of the truck and set it up beside of the pool. In a few minutes it was up and blazing.

 

Usually the hot light is your enemy. It makes shooting in small, enclosed spaces stifling and unbearable. But, here it was my salvation. The four wet actors stood right in front of the lens, the steam from their bodies rising up into the cold air. After a few moments, they were laughing and joking with each other. It slowly dawned on me; setting up that light was part of the job. It affected what ended up on film as much as any direction or creative decision I’ve made.

 

The director’s job is Everything. This needs to be accepted completely; without bitterness or resentment. And that’s where it gets tricky. Because at these moments all you really want to do is beat the shit out of somebody. It’s not difficult to understand why. The pressures of filmmaking are intense, especially on a low-budget film where there is no money to re-shoot, re-cast or hire a new DP. Everything crucial to the film has to be attained in that insanely brief shooting period. If something goes wrong it affects the film. If a crew-member’s attitude creates friction on the set it affects the film. If an actor shuts down it affects the film. And if the film is only half-realized that affects how and if it is seen, which directly affects your chances of making another one.

 

So, yeah; things can get a little tense. If you’re reading this thinking, “I’m much more interested in the director as the medium cool, genius auteur,” then all I can suggest is that you stock up on sunglasses, leather goods and triple nicotine no-foam macchiatos and start writing the remake of Fantasy Island. Because this conflict between art and human nature is real and has existed on every movie set I’ve ever been on.

 

Don’t get me wrong; I’ve tried to wear sunglasses to work many times. Unfortunately I can’t see the monitor through them. After 12 hours they really start to hurt my nose and I always end up losing them or stepping on them. I’ve also found this image of the mysterious, uber-cool Director is just that; an image. Most directors, including myself, are in a constant state of doubt, fear, ecstasy and confusion all at the same time. Unfortunately, there are very few guidelines on how to deal with it.

 

Your only option, in the midst of the chaos, is to somehow stay creative. Stay excited. Stay curious and open to discovery. If you lose one moment to your own negativity or despair, you’ve given in. You are the captain of the ship. Everyone is looking to you for guidance, even when you feel lost, defeated and absolutely alone.

 

I have some thoughts on how you can prepare yourself. Stay with me. Just remember: the director’s job is to do whatever it takes to keep the film going, to keep everyone excited and committed to the miracle–capturing something alive on film.

 

Från http://www.tomdicillo.com/blog/

Länk till kommentar
Share on other sites

En regissör kan ju inte bara förmedla sin vision, som jag tycker många ovan verkar anse. Undantag finns ju, som Frank Miller (serieförfattare till bl.a. Sin City och The Spirit som även regisserat för att han är så snål med rättigheterna). Han behöver inte kunna så mycket om filmproduktionens grundläggande bitar. Han får en oändlig budget och kan bara säga hur han vill ha det.

 

Men... för de allra flesta regissörer handlar det ju om att veta VAD man kan göra utifrån förutsättningarna. Det är ju detta de flesta regissörer tampas med.

Tänk basic. När Peter Jackson gjorde sina lågbudgetfilmer (räknar braindead dit) så bestod ju inte hans främsta jobb i att berätta hur han vill ha det, utan att skapa underverk utifrån sina förutsättningar.

Följaktligen; om Fritz Lang hade berättat hur han ville ha det på sin tid, och beskrivit Matrix, hade detta inte gått.

En regissör bör därför ha koll på alla bitar inom produktionen, för att veta vad som är möjligt att göra. Inte hur man kopplar lampor, men vad lamporna kan göra. Inte hur klipprogrammen fungerar helt och hållet, men veta vad man kan göra i dem.

Så:

1. Ha en vision.

2. Ta del av produktionsförutsättningarna; budget, personal, tid etc.

3. Känn till vad du kan göra med dessa förutsättningar; vad alltifrån fotografer, redigerare till scenografer kan åstadkomma.

4. Få fram visionen och lös problemen så bra som möjligt utifrån ovanstående förutsättningar.

Länk till kommentar
Share on other sites

Jag kom på en rolig liknelse! :)

 

Tänk dig att dirigenten är kocken!

 

Kocken ska göra det bästa utav råvarorna, som är en berättelse, skådespelare och filmteam, etc. Han bestämmer hur det ska smaka, och för att det ska bli gott/bra, så måste alla ingredienser fungera med varandra!

Länk till kommentar
Share on other sites

Ja, regissören är ju den med visionen av hur filmen ska vara. Denne behöver ju inte kunna ett skvatt om ljussättning osv, men det gäller att vara artikulär (Stavas?).

 

Regissören strävar ju efter att få filmen att motsvara bilden i huvudet, och kan då säga te.x. "Nej, jag vill att ljuset faller från den vinkelt och reflekteras här och där", sen är det upp till ljusteknikerna att se till att det händer.

Länk till kommentar
Share on other sites

  • 3 månader senare...

Jag har läst igenom allt vad som skrivits här i denna tråd och jag håller till viss del med på det som sagts.

 

Men jag vet inte om jag kan hålla med om att man som regissör INTE behöver veta så mycket om varje yrkesfunktion. Själv har jag jobbat professionellt inom en rad yrkesfunktioner på inspelningar inom film och tv och ju mer funktioner jag jobbat inom desto mer inser jag hur nyttigt (och nödvändigt) det är att kunna mycket om allt på en filminspelning för att själv kunna regissera.

 

T.ex. att inom varje yrkesfunktion (och på inspelningsplatser överhuvudtaget) finns det en rad facktermer som det är väldigt väldigt bra att kunna. Hade jag som regissör inte kunnat dessa "kodord" så hade mitt jobb känts otroligt komplicerat. Inte kul om "chefen" på setet blir "pratad över huvudet" av de anställda och inte förstår ett dyft vad de andra pratar om...eller?

 

Såå...facktermer och att vara insatt så mycket som möjligt i vad varje person på setet gör och jobbar med är mitt råd.

Många regissörer som har kommit någon vart i livet har ju gått den "långa vägen" och startat med att vara inspelningsassistent (koka kaffe o fixa fika) och sedan avancerat efter hand för att till slut få förtroendet att regissera själv.

 

Sedan är ju den här biten med att ta hand om skådespelarna den viktigaste. Det är ju ingen annan på setet som har en yrkesfunktionen mer än regissören; att berätta för skådespelarna vad de ska göra, hur de ska röra sig, vad de ska säga och på vilket sätt de ska säga meningarna och orden. Finns ju hur många sätt som helst att säga en mening - både i styrka, tonläge och betoningar på olika ord och bokstäver. Varje sätt att säga ett ord ger betydelse för hur scenen och filmen uppfattas. Som regissör gäller det alltså att LUSLÄSA manus och dissikera varje mening och ord som står där. Är du riktigt ambitiös så måste du också sedan kunna ha en förklaring till varför du valde att göra som du gjort.

Har du inte skrivit manus själv så tycker iaf jag att det är väldigt viktigt att ha en konversation med manusförfattaren. Helst så att ni två är "på samma nivå" när det gäller vad manuset handlar om. Många gånger så står det en sak skriven i manus som man som regissör kanske inte tycker är bra eller behövs. Men då är det viktigt att ta ett snack med manusförfattaren och fråga varför denna sak är med, för oftast så står det där av en anledning.

 

Mmm....det är därför det finns 3 åriga regiutbildningar och på dessa utbildningar så hjälper elever ofta varanra att göra olika filmprojekt som övningar, för att kunna få tillfälle att prova på olika yrkesfunktioner på en inspelning.

 

Det var en lång utläggning om en kort fråga...men så uppfattar jag det hela iaf :-)

Länk till kommentar
Share on other sites

Det är så sant : )

 

Ja det är ju det mest korkade man kan göra, att som regissör inte samarbeta med fotografen - och det gäller för övrigt samarbete med alla yrkesfunktioner på inspelningen.

 

En film kan man inte göra helt på egen hand (nu pratar jag om spelfilm med högre klass) utan det är ju ett rent teamwork.

Länk till kommentar
Share on other sites

Jag har alltid undrat detta. Vad gör regissören egentligen? Jag vet att de är konstnärliga ledare

 

MÅSTE regissören veta allt om ljussättning och objektiv osv? Eller räcker det med att regissören säger att, "den här stilen vill jag ha" "Det ska se ut ungefär såhär". Sen är det då fotografen/ljussättaren/ljudteknikern etc jobb att fixa så att det blir så?

 

Kort och gott:

 

Vad gör egentligen en regissör under en filmproduktion? Vad är det han/hon MÅSTE göra? Vad MÅSTE han/hon kunna?

 

Det ena utesluter inte det andra. Visst samarbete och teamwork - Men tänk på att de absolut högst rankade regissörerna ALLTID har varit de mest kunniga - om filmteknik, filmteori och filmhistoria.

 

Ingmar Bergman satt klockan tre på Bio Victor i filmhuset - under många år, många år, flera gånger i veckan - och såg film. Han var vetgirig och lärde sig allt han kunde om sina medarbetares yrken!

 

Alfred Hitchcock var assistent för tyska filmare och lärde sig hantverket från grunden. Han läste också enormt mycket böcker, varav en hel del om film.

 

Martin Scorsese anses vara en levande encyklopedi om film - Han har sett allt och vet allt av värde. Han har också producerat en egen serie om filmhistoria.

Länk till kommentar
Share on other sites

  • 8 månader senare...

Vi är ju ett gäng kompisar som filmar på ren amatör nivå. Den av oss som råkar regissera en film blir den som har mest koll på just den filmen, vi andra kan bara lita på denne.

 

Gång efter gång när vi ser den färdiga filmen blir det "ahh, det var så du menade...jag gjorde bara som du sa!".

 

Det är regissören jobb, enligt mig : )

Länk till kommentar
Share on other sites

Delta i konversationen

Du kan posta nu och bli medlem senare. Om du har ett konto, logga in nu för att posta med ditt konto.

Gäst
Skriv ett svar...

×   Klistras in som rik text.   Återställ formatering

  Endast 75 max uttryckssymboler är tillåtna.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa redigerare

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder från URL.

×
×
  • Skapa nytt...