Gå till innehåll

Läs min outline!


Recommended Posts

Hallå!

Jag har skrivit ett outline för ett långfilmsmanus.

 

Manuset utspelar sig i Norrland, 1977 där Mange och Steffo, två hårdrockare vill slå igenom med sitt band. Chansen dyker upp när en club-ägare ringer och vill att dem ska spela hos dem, i Stockholm. Eftersom cluben får flitiga besök av skivbolagsfolk bestämmer de sig för att låna en folkabuss och sticka dit. Dem har bara ett problem. Gitarristen som spelade i bandet har slutat och dem måste snabbt hitta en ny som vill och kan hänga med till Stockholm. Lösningen blir till slut en släkting till Mange. Det är en 17 årig kille med asperger syndrom..

 

Notis: Asperger var ett syndrom som inte var så välutforskat vid den tidpunkten. Dem hade gjort en del forskningar i Tyskland, men resultatet av dem blev inte kända för svenskarna förens mycket senare. Detta gjorde att dem svenskar som hade asperger blev väldigt utsatta.

 

Jag tror själv att det kan bli ett väldigt bra manus av detta outline, men nu vill jag ha era ärliga åsikter. Jag vill inte lägga ner en massa timmar på att försöka få ihop ett manus, ifall det inte har lite potential.

 

/Johan

Miffo_outline.doc

Länk till kommentar
Share on other sites

Mjo jag läste igenom hela outlinen riktigt snabbt och fick starka vibbar från filmen Control.

Har du sett den? Själva tiden (70-talet), scenen där Knut går av scenen och ropas in igen är liknande, samt att han har en sjukdom som påverkar hans spelande/relation med bandet.

Men annars kan det bli en bra film.

 

Bara mina 2 cent's då jag inte är kunnig om manusskrivande. Låter någon annan kommentera det.

 

/Tony

Länk till kommentar
Share on other sites

Tack för dina åsikter!

 

Jo jag har sett filmen och gillar den mycket, men faktum är jag hade alla idéer innan jag såg filmen.

 

Jag valde 70-talet då det känns på nått sätt roligare att skriva om än nutid. Det fanns inga mobiltelefoner, datorer osv. så all kommunikation skedde via vanlig telefon eller ansikte mot ansikte. Och så känns det mer intressant att ha en asperger kille i en film om 70-talet då sjukdomen var mer okänd då. Nu vet alla vad asperger är och det gör det inte lika intressant.

Länk till kommentar
Share on other sites

Jag tycker idén känns jättebra och handlingen flyter på, men är outlinen komplett? Jag tror inte att Asperger är så där jättekänt i praktiken bland gemene man nu heller men det finns ju mycket mer att läsa om det förstås. 70-tal är väl coolt men det fördyrar ju produktionen fast det är ju en avvägning hur viktigt det är. Du skriver bra men du bör nog dela upp texten i stycken för att göra det lättare att läsa och kolla upp alla ställen där du skrev dem istället för de. Och sen titeln, den finns ju en svensk film Miffo redan...

 

Slipa på!

Länk till kommentar
Share on other sites

Jo jag ansåg den vara komplett när jag lade upp den, men är det något som du tycker fattas i storyn så får du gärna skriva det.

 

Jag har tänkt på det där med att det är dyrare att spela in en film som utspelas i dåtid, så att jag har försökt att ha mycket utescener (naturen ser lika ut då som nu) Men som du säger så det en nackdel när det väl kommer till att man ska spela in den.

 

Jag känner till den svenska filmen vid namn Miffo. Jag tycker bara att titeln är passande, men jag är rädd för att jag får komma på nått nytt. Kom gärna med förslag!

Länk till kommentar
Share on other sites

Det är väl inte världens problem att presentera asbergers i filmen? Man måste ju göra i presentation i alla fall. Man kan inte ta för givet att alla vet, och om alla gör det måste preseantionen göras i alla fall.

 

Jag tänker också lite på filmen "Tjenare Kungen". Rätt skysst faktiskt, om ett punkband.

Länk till kommentar
Share on other sites

Jo...Miffo är redan taget. Vad förknippar man med 70-tal?

Bandets namn kan väl vara titeln. Lägg till någonting med syndromet efteråt eller så, typ:

 

Bandets namn

och syndromet som ändrade deras liv

 

Bara ett spontant exempel men du förstår nog. :)

 

/Tony

Länk till kommentar
Share on other sites

Tjena gorse!

 

vad menar du med att det inte är världens problem?

 

 

Att det kan väl inte vara så svårt att i början av filmen presentera asbergers syndrom så att det passar i filmen. En gämförelse tex med klassikern Gökboet, där huvudkaraktären beskrivs perfekt på mindre än fem minuter genom att läkaren läser högt från hans journal.

Länk till kommentar
Share on other sites

Jo det behöver jag också hjälp med, att komma på ett namn på bandet, ett namn som klingar 70-tals rock. Och sen vad Knut ska heta när han bytt namn.

 

Jag tycker att det är tråkigt när man berättar allting om exepelvis sjukdomen i början. Jag håller med Von Trier om att man inte ska berätta allt om karaktärerna första 20 minuterna utan att det kommer lite efter som. Det tror jag gör historien mer intressant, men det är min åsikt, men däremot om det är mycket info som man måste ge tittarna så kan ett läkarbesök eller psykologbesök vara effektivt.

Länk till kommentar
Share on other sites

Presentationerna måste komma naturligt förståss. Att göra bra presentationer är en svår konst.

 

Ett läkarbesök är kanske lite trist, men några scener där han beter sig på typiskt asperbers vis och kanske nån är lite taskig kan kanske passa. Senare kan man börja tala om asbergers, eller tex återge ett samtal mellan mamma och skolläraren. Eller vad som helst. Men inte servera allt på fat utan plantera lite utan för undan.

Länk till kommentar
Share on other sites

Håller med Gorse på den punkten. Publiken måste på egen hand komma fram till att han har asbergers.

Läkarbesök, att han skriver det i sin personliga dagbok (hur det påverkar honom) och förhållanden är bra exempel på hur man bitvis förstår att han har syndromet. Ta inte för givet att alla vet vad det är hur globalt det än är.

Kolla hur de har gjort det i Control.

 

/ Tony

Länk till kommentar
Share on other sites

... han skriver det i sin personliga dagbok...
Jag tycker inte man skall använda dagböcker, fotografier, sms, MSN-konversationer, skriven text, tankar etc som informationsbärare i film. Det är inte visuellt. Funkar kanske i en roman, men på film måste det vara action i bild som berättar. Åtminstone en dialog är minsta kravet men helst en riktig händelse som funkar i rörlig bild. Man behöver inte ens nämna asbergers utan gör man det riktigt fattar man att det är nått tjall i hjärnan utan att man egentligen behöver veta namnet på diagnosen.

Jag tycker det räcker utmärkt om huvudpersonen beteer sig steriotypt för en person med medfödd hjärndefekt. Se "aviator" som exempel. Man nämner inte ett pip om att huvudpersonen är paraniod och har bacillskräck. Det framgår ändå med tydlighet att han har tvångstankar och är obsesivt ordningsam. Gör likadant, upprepa och ta fram typdragen för asbergers. Sen räcker det att nämna ordet i förbigående och det sitter hos publiken.

 

(i aviatior tex, slutar han äta av maten när någon annan rubbar ordningen på ärtorna på tallriken. Somliga barn med liknande syndrom pusslar ihop pålägget på mackorna så de passar exakt efter brödet, etc etc.)

Länk till kommentar
Share on other sites

Jag har precis samma syn som dig gorse på den punkten. Det är som bäst när man lyckas visa det mesta i bilder....

 

Jag har nog fått mig en klar bild av hur jag vill att Knut ska vara.

Han ska gå stereotypt.

Han ska ha lite utstickande drag i ansiktet.

Han ska ha en stor tallang vilket är vanligt bland asperger. Knuts är att lira gura.

Han ska å andra sidan ha stora svårigheter med andra saker. Kanske att läsa och skriva.

Han ska vara blyg och osäker (till en början)

 

Vad tycker ni i övrigt om idén till manuset. Jag tycker kanske nu i efterhand att det blev något förutsägbart, eller? Jag gillar egentligen inte det här manusupplägget, a la Hollywood. Det är så mycket regler som tittarna omedvetet vet om efter att ha sett flera hundra/tusen Hollywood-filmer. Så att jag tror att hela det här manusupplägget med början-mitten-slut, vändpunkter och presentationer o.s.v. gör att det lätt blir tråkigt och förutsägbart.

 

Slutet tycker jag däremot om. Jag tycker om det eftersom det inte avslöjar helt hur det går för bandet. Jag kunde lätt skrivit dit att dem blir hyllade i press och att dem får skivkontrakt o.s.v. men då tycker jag att man avslöjar för mycket. Mitt slut tycker jag känns väldigt öppet och man låter på så sätt tittarna/läsarna skapa sig ett eget cenario. Och sen så tycker jag att Steffos avslöjade hemlis (att han är alkoholist) gör att publiken blir osäker på om det verkligen kommer gå bra för bandet.

Länk till kommentar
Share on other sites

Delta i konversationen

Du kan posta nu och bli medlem senare. Om du har ett konto, logga in nu för att posta med ditt konto.

Gäst
Skriv ett svar...

×   Klistras in som rik text.   Återställ formatering

  Endast 75 max uttryckssymboler är tillåtna.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa redigerare

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder från URL.

×
×
  • Skapa nytt...