Gå till innehåll

Att regissera amatörer


Ronnie

Recommended Posts

Här finns en del erfarna filmare på forumet och då undrar jag, har ni några tips eller tricks för att regissera amatörer (folk som aldrig stått framför en kamera i hela sitt liv)?

 

Vissa i det lilla kortfilmsprojekt som jag håller på med tror jag nog klarar av det som krävs, men vissa har jäkligt svårt att vara övertygande (och då snackar vi inte om nåt seriöst drama-projekt ;)) och tycker att allt de gör suger rätt hårt.

Några moral-höjande förslag?

Länk till kommentar
Share on other sites

Folk som aldrig stått framför kameran är väl svåra att regissera på grund av en stor sak: de har aldrig stått framför kameran!

 

Så jag anser i alla falla att man ska försöka lära känna sina skådespelare så mycket som möjligt innan kameran rullar igång. Det är ju en fördel att köra på video får då kan man låta kameran rulla, och då låta skådisen ta sig tid att hitta rollen.

 

Man ska ju alltid ge feedback och uppmuntra också, säga vad man tycker var bra och dåligt. En skådespelare som bara får höra saker som är dåligt får sämre självförtroende, och en som bara hör bra saker tror ju han/hon är bättre än vad han/hon egentligen är. Jag tror det handlar mycket om en balansgång...

Länk till kommentar
Share on other sites

jo, som pace sager att lara kanna skadespelarna ar en mycket stor bit i det hela. Prova med att (offcamra) sitta snacka skit, at tillsammans (later konstigt) allmant umgas! Sen nar det ar inspelning sa om de inte forstar, ta deras position i skadespeleriet och lev ut. Visa precis som du vill ha det, ga/springa, skrika/viska… spela upp det sa sjalva kan se det med egna ogon.

 

Under de lagbudgetfilmerna som vi gor sa gor regissoren detta ganska mycket. Sjalv ar jag off med allt vad de haller pa med (eftersom jag ar fotograf)

 

Prova kanske ocksa med att kora lite ”teater start”, du vet innan en forestallning borjar sa han man alltid en uppvarmning. Kanske vart ett forsok!

 

/nenne

Länk till kommentar
Share on other sites

Det här med amatörer...jag tycker de är lättast. I det lilla filmkollektiv där jag är med är vi två stycken som sysslat med teater av 8 personer. I och med att vi inte har en bra mick - ännu - har vi gjort stumfilmer och lagt musik på. Det blir jävligt bra och det har dessutom fördelen att man kan ropa instruktioner medan filmen rullar. De två som jag tycker impar mest varje gång på mig är de två som aldrig aldrig har hållit på med teater. Man får provocera och inspirera men när de sätter igång själva är det bara att hänga på.

 

Jag har gjort film med "proffs" och det blev inte lika bra. En fördel är att "proffsen" alltid talar tydligt dock...

Länk till kommentar
Share on other sites

Man ska inte vara försiktig med att belysa, dåligt ljus = dålig inspelning. Det gäller bara att belysa rätt.

 

 

Teater och film är två helt olika skådespeleri. Oftast (jag säger inte alltid) så är de som spelar teater i allmänhet sämre än de som inte har spelat in eller har varit med i små roller tidigare. Detta beror på att man måste ”spela ut” på en scen medan en liten rörelse syns direkt på filmen. Lika så är det i tal och sång. De ”bästa amatörskådisarna” får jag säga att de är de som har spelat live. (oftast iaf) Dessa människor har en mycket neutral form.

 

Om proffsen inte är bra så är det nog inte skådespelarna, utan regissören som inte kan ta sitt ansvar och inte har tillräckligt med kunskap över sin roll tror jag.

 

Hoppas jag inte låter för negativ nu Dan! :-)

 

Länk till kommentar
Share on other sites

Massor av märkliga åsikter här...

 

Det finns inga dåliga skådespelare - bara dåliga regissörer. Som regissör är det skitsvårt och nödvändigt att förstå varför en skådespelare är dålig. Amatörer är dom bästa skådespelarna och det av en enda anledning. Dom KAN inte spela någonting som inte är trovärdigt eller naturligt. Om materialet - filmen - man jobbar med är fejk kommer skådespelarna att vara det. Rutinerade skådespelare kan konsten att fejka. Det kan inte amatörer. Därför upplevs dom som "sämre". Skådespelare i Sverige bygger sina karriärer på att fejka trovärdighet i skitfilmer i stil med Beck och annat. Lyssna på replikerna, studera handlingsmönstren. Känner vi igen det som sanning - någonting som vi möter i livet och vardagen? Knappast! Däremot är de filmerna fyllda av klischéer som lite mindre smarta människor uppfattar som bra och representerar trygghet. Den enda Beck-film som lyckats låta bli att fejka är Mannen På Taket. Där var materialet genom Widerbergs bearbetning sannare. Och flera skådespelare var amatörer än vanligt.

 

Den största svårigheten (och utmaningen) i personregi är att få rutinerade skådespelare att spela som amatörer. Det självklart naturliga uttrycket är det i särklass svåraste. Att tala med hög röst och vifta med armarna och imitera en flaxande regissör kan alla göra. Och det blir alltid lika skitdåligt. Film är inte teater.

Länk till kommentar
Share on other sites

Det du skriver Traxx är mycket intressant, och stämmer nog jäkligt bra. Vår lilla kortfilm är väldigt fejk (allt som innehåller ett Ninja i titeln ska inte tas på för stort allvar... ;))...

 

Mannen på taket är förövrigt kung inom svensk polisfilm.

Länk till kommentar
Share on other sites

Det är en trist åsikt att filmer som är spektakulära automatiskt är fejk. Det är inte så. Ninjas är inte mer fejk än Helena Bergström som kriminalkommisarie. Det har aldrig funnits någon som varit som Helena Bergström och samtidigt kriminalkommisarie. Däremot har det funnits ninjas...

 

...sedan kanske folkhemmet har lite svårt att relatera till ninjas men jag hävdar att det då är något fel på framställningen av ninjas. Är framställningen ironisk kommer ingen att tro på den och inte skådespelarna heller. Ta ninjas på blodigt allvar så kommer också publiken att göra det (dom som har nåt i huvudet i alla fall)...

 

Nin Po Ikkan.

 

Länk till kommentar
Share on other sites

Japp, håller med Ronnie, det är väldigt intressant egentligen. Med andra ord är casting directorn och regissören huvudpersonerna i att hitta rätt person för rätt karaktär.

 

Fast att man ska "spela" amatör tycker jag låter lite vanskligt. Det är väl snarare så att man ska spela sig själv. Men hur ska man egentligen resonera när man castar en roll till t.ex. Star Trek eller Star Wars? Visst, det finns ju "mänskliga" karaktärsdrag i alla goda karaktärer, men samtidigt ska de vara något som vi har svårt att känna igen. Hur väljer man skådespelare til det?

Länk till kommentar
Share on other sites

  • 2 veckor senare...

Intressant diskussioner.

En fråga var hur man ska berätta för skådespelarna hur man vill ha det. Inom teater,opera och film finns det två vägar. Antingen har man planerat i detalj hur alla ska gå och göra (scenerier) eller så jobbar man fram detta med skådespelarna. Det finns inget rätt eller fel. Men har bestämt allt innan hur allt ska gå och sägas, man till och med visar hur det ska gå till. Detta leder till att amatörer inte klarar av att fylla dessa scenerier med känslor och actioner. En skådespelare skall kunna motivera allt den gör. Den djupare förståelsen kan försvinna och spelet känns dött.

Under inspelning måste skådespelaran under vissa förhållanedn fuska och anpassa sig till kameran och skärpedragningar.

En av teaterns stora teoretiker är ryssen Stanislavskij och utifrån han, (som var en mega realist) utvecklades grundfrågor som man kan ha som guidning.

Vem är jag

Var är jag på väg

Var är jag

vad vill jag

Vilken tid är det

Vilka är mina mål/delmål

Vilka medel använder jag

mm

 

JAg tycker att man kan nå långt genom att ställa frågor varför, få skådespelara att vara aktiva i skapandet och inte bara vänta på direktiv, de måste ta ansvar.

 

 

jag får skriva mer sen, ska bada

 

 

p.s Söker efter manusförfattare

Länk till kommentar
Share on other sites

"Men har bestämt allt innan hur allt ska gå och sägas, man till och med visar hur det ska gå till."

 

Att "spela före" är ett klockrent sätt att tända av de flesta skådespelare oavsett hur etablerade de är. Jag har märkt att det är vanligare i teatersammanang än inom film. Kanke funkar det bättre på en scen där varje uttryck skall nå till sista bänkrad men det är en garanterad flopp framför en filmkamera.

 

"En skådespelare skall kunna motivera allt den gör."

 

Varför? Kan du motivera allt du gör? Jag tror mer att det handlar om att mobilisera någon av våra grundinstinkter i situationen. Dåliga skådespelare frågar varför. Bra skådespelare hittar drivkraften i texten/situationen och använder den utan att konsultera regissören. En bra regissör kan handplocka bra skådespelare och släppa dem fria. Det är äkta regi. Jag låter regiassistenten ta hand om "stage"-direktiven. Det som en del miffon tror är peronregi. Scenskoleeleverna undrar varför dom går in genom en dörr för att få svaret -"om du inte öppnar den innan du går igenom den får du ont i näsan". Ett svar dom borde kunna klura ut själva. Väldigt få skådespelare är intelligenta.

 

"Den djupare förståelsen kan försvinna och spelet känns dött."

 

Förståelse? Varför inte spela med arschlet som Widerberg brukade säga? Eller är det kanske samma sak?

 

 

 

Länk till kommentar
Share on other sites

  • 4 veckor senare...

Det är roligt att du håller med att man inte ska visa skådespelarna hur de ska spela, genom att själv spela hur de ska vara. Detta sätt är opedagogiskt, och skapar bara prestaitonsångest. Det gäller ju att locka skådespelarna till att forska under repetionstiden. Detta med hjälp av olika frågor.

 

Jag kan motivera allt jag gör och vad alla andra gör, men jag kan ha fel ibland. En egenskap som gör mig till en bra regissör, jag har empati och kan leva mig in i andrab mäniskor.

Skådespelare frågar varför när otydligt manus dyker upp, eller för regissören inte kan nått om skådespeleri alls. Killen som gjort noll tolerans och livakterna verkar vara en sån kille. Hans totala misslyckande med personregin på statisterna får stå som bevis för att man måste leva sig förstå situationen.

 

När du pratar om scenskoleelever, så låter de som de har dissat dig. Och slår tillbaks i bitterhet

 

Jag hatar film och tv folk som objektfierar skådespelarna

 

vad menar du med stagedirektiv?

 

Henrik O Andersson

 

Länk till kommentar
Share on other sites

  • 1 månad senare...

Jag handskas med mina skådespelare som om de vore lika sköra som äggskal, jag behandlar dem med silkeshandskar, jag intalar dem att dom är motherfuckingmegastars och tror dom på det så spelar dom bra fast egentligen så säger jag (till professionella skådisar) s p e l a inte utan v a r den du spelar (rätt så schizofrent men deras yrke går ut på det) och jag håller fullständigt med om att det inte finns dåliga skådespelare utan bara dåliga regissörer, bästa beviset på det är Vittorio de Sica som tog två människor från "gatan" och instruerade dem så att de spelar som gudar i "Cykeltjuven". Regi handlar om kommunikation mellan människor av kött och blod så det är nödvändigt att vinna sina skådespelares förtroende och snacka med dem om livet i största allmänhet och inte begränsa sig till deras tilltänka roll i filmen - och som bekant vi i Svedala har vissa svårigheter med kommunikation människor emellan.

Länk till kommentar
Share on other sites

  • 3 månader senare...

Tja, jag är ganska ny här inne men jag hoppas att jag kan hjälpa till med det där amatör regisseringen. Själv är jag en filmmakare som jobbar med bara amatörer i mina filmer, men tack vare sig de lär sig eftersom vi filmar hela tiden....

 

Mitt råd är att låta skådespelarna öva på replikerna, komma med idéer och kanske visa hur de själva skulle vilja göra filmen. sedan låter du de öva på det lätta sättet som själva kan, efter att de lärt sig dialoger utantill då kan du visa dem rörelser. Oftast visar jag de hur jag ska filma och vem som ska synas i bild eftersom jag filmar in scenen tre - fyra gånger. Jag gör så för att om man säger fel första gången kan man ju klippa från en annan tagning och lägga ihop det. Det funka jag lova. Jag hoppas att det här inläget kan hjälpa med det du hade tänkt dig.

 

Wily

Länk till kommentar
Share on other sites

  • 2 månader senare...
  • 1 år senare...

en viktig grej är att ha rätt stämning på inspelningsplatsen, försöka få skådisarna att inte bry sig om hur dom ser ut när dom spelar. Om någon försöker att inte t.ex. se för ledsen ut för att dom själva tycker att dom är fula när dom gör såna miner, det förstör.

Länk till kommentar
Share on other sites

  • 1 månad senare...

Jag var på bio en gång och det var nån sorts karate rulle. 2 timmar. Bra film och man levde verkligen in i hjältens roll. Jättebra film..

När jag sen gick hem spelade fantasin vidare i mitt huvud. Jag gick med långsamma lugna steg, var beredd på hundratals bad-ass-muttafukka-ninjas som kunde hoppa fram från träden, bilar, avloppsbrunnar.. Jag kände som att vad än händer så kommer jag klara av att hoppa jämfota upp på biltak, om nödvändigt även i slow mo..

Den känslan höll i hela vägen hem från bion.. Jag gillade den känslan..

 

För att prova på sån typ av suggession gick jag på bio på nytt. Den här gången en snyft-romantisk drama.. Häftigt.. När jag gick hem den gången var jag hjärteslitande romantiker. Alla som jag mötte förestälde jag olika situationer att nån ung dam faller och stukar foten o så är jag där, tröstar, fiolerna spelar i bakgrunden, hon är ensam o hjälplös.. eller att en annan ung dam är i nöd o jag rusar till undsättning, håret flygandes i luften, klarblå ögon som heljus framåt, hela orkestrar spelar i bakgrunden osv.. Känslan var rätt kul..

 

Dåså.. Varför inte prova samma trick vid motiveringen till rollbesitning.. Om scenen kräver en rysk helgrym u-båts kapten med namnet Vladimir och ärret tvärs över ansiktet och som kan strypa ett lejon med ena handen och samtidigt lossa lastbilshjulbultar med andra medans han småler så guldtanden syns så låt skådisen sitta o stirra på motsvarande filmer timme två innan.. Jag lovar att han har mycket lättare att spela rollen.. : ))

Länk till kommentar
Share on other sites

  • 1 månad senare...

Jag sitter i skrivande stund med ett ofärdigt manus, som jag hoppas få färdigt innan sommarens början. Det är bara amatörer som ska agera. En av skådespelarna kom till mig och undrade om jag hade en filmidé på lager, tur att jag redan börjat planera på denna.

 

Är ärligt talat lite rädd och nervös för att börja filma sen. Är rädd för att de verkligen inte kan agera. Ska naturligtvis låta alla provspela, men är ändå orolig att de inte kan agera fullt naturligt.

 

I gymnasiet, när jag gjorde mitt projektarbete, var det väldig kris inför deadlinen, fick ta in en skådespelare i all hast och han kunde verkligen inte agera för fem öre!! Hur mycket jag än försökte, visade precis hur det skulle gå till, så sket det sig. Det lärde mig att planera i tid.

 

Fast jag är ändå rädd för detta igen, för i manuset finns det många känslosamma scener. Om de inte ageras rätt, så kommer filmen att falla.

 

Hur kan man regissera så pass att skådespelarna verkligen lever sig in i rollen och de inser att de är på väg att förlora sin bästa vän, t.ex.?

 

Ingen lätt nöt att knäcka, ursäkta att jag ställer frågan i denna tråd.

Länk till kommentar
Share on other sites

att visa är ett problematisk metod som kan och jag menar kan leda till en imitation av ditt agerade. inte ett liv som kommer ifrån dom. Proffs kan göra det till sitt eget men med mindre erfarna är risken betydligt större för tomt och platt spel utan processer inre liv.

 

Att förlora sin vän. Här är det bra om skådesplelaren har varit med om det så den kan förstå situationen. Berätta om dina erfarnheter och prata om det utan att fråga ut skådespelaren om dennes erfarheter.

 

Ageras rätt vet jag inte vad du menar, men det kan vara farligt att låsa sig vid ett exakt uttryck.

 

Testa att öka och minska angelägenheten av förloradet av vännen. Vad står på spel. Genom att öka och minska angelägenheten som kommer du få olika typer av uttryck. Blir det inte tillräckligt kan du använda en förutsättning som inte finns i manuset. ex i detta fall kör som om det var din flickvän som lämnade dig.

 

ok

 

lycka till

 

mvh

 

henrik

Länk till kommentar
Share on other sites

Jag har några erfarenheter av att regissera amatörer (både folk som aldrig agerat över huvud taget och folk som har viss amatörteatererfarenhet), så jag kan väl lika gärna dela med mig av dem.

 

Amatörer kommer inte att ge dig som regissör någonting gratis. Om du inte ger tydliga instruktioner är risken stor att de står och reciterar sina repliker som vaxdockor, utan att ens tänka på det själva. Du måste därför ha en mycket god uppfattning om hur skådespelaren skall agera och ha god förmåga att förmedla detta till skådisen.

 

Amatörer är ofta nervösa, så se till att de kan slappna av. Jag var med vid en inspelning där huvudrollsinnehavaren var spänd som en bågsträng av nervositet, och det gjorde att spelet var fullständigt off. Om du har möjlighet att lägga schemat så att du kan börja med några mindre påfrestande scener är det ett stort plus. Då hinner skådisen vänja sig vid kameran.

 

Repa med skådisarna i förväg så mycket du bara kan. Repa, repa, repa. Jag kan inte nog understryka vikten av att repa mycket.

 

Se till att de lär sig sina repliker utan och innan. När de inte behöver koncentrera sig på VAD de skall säga blir det mycket lättare att fokusera på HUR det skall sägas.

 

Var självkritisk. Jag har sett amatörfilmer där folk i salongen har skrattat åt dåliga skådisar, samtidigt som det har varit uppenbart att mycket av svagheten ligger i regin och i manuset. Detta är extra viktigt att tänka på när man arbetar med amatörer, för det är inte säkert att de upptäcker svagheter i dialogen på samma sätt som en erfaren skådis gör.

 

/Jakob

Länk till kommentar
Share on other sites

Tack så mycket, Henrik! Uppskattade ditt svar.

Kan nog tyvärr inte ta det med att förlora flickvännen, men att t.ex. förlora en familjemedlem. Bästa vännen ska dö i filmen, han ska vara döende under stora delen av filmen.

 

Ditt svar gav mig hjälp att regissera dem. För jag har tidigare förlorat min far, och hur det var att veta om att han skulle dö, men inte riktigt när, kan vara till stor hjälp att använda som exempel.

Länk till kommentar
Share on other sites

Ett annat mycket användbart tips när man jobbar med amatörer är att filma repetitionerna, fast utan deras vetskap. Snacka ihop dig med teamet innan och slå igång kameran när skådisarna repar. Många blir väldigt stela när de vet att kameran rullar.

Länk till kommentar
Share on other sites

Delta i konversationen

Du kan posta nu och bli medlem senare. Om du har ett konto, logga in nu för att posta med ditt konto.

Gäst
Skriv ett svar...

×   Klistras in som rik text.   Återställ formatering

  Endast 75 max uttryckssymboler är tillåtna.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa redigerare

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder från URL.

×
×
  • Skapa nytt...