Antagonist, protagonist etc men var är de andra?

Det är uppenbart att man skall hålla redan på sina anteckningar om man till äventyr skulle skriva upp något. När jag läst i bok eller på voodoos filmskola hur filmande skall gå till så har jag läst om Antagisten och protagonisten. Och å skall man ha hjälpkaraktärer som likare och andra figurer för att bära berättelsen framåt.

 

Och nu behöver jag denna sammanställning av karaktärer och mina anteckningar är spårlöst borta så jag kommer inte håg var jag läst det. Någon som har en länk till någon sida på voodoofilm, internet eller orkar knappa in listan på karaktärer och kortförklaring av karaktären så skulle jag blir så glad jag studsar. Boktitlar behöver jag inte för jag har redan läst ämnet en gång, men glömt hela rasket.

 

Visst tusan fanns det en sån sida i filmskolan här på forumet?

Det finns dessvärre inte EN lista över birollerna, utan vilka de är varierar från skola till skola, och jag har ingen aning om vilken det är du söker. Personligen har jag aldrig varit särskilt intresserad av just den biten av manusteorin, om inte annat för att jag tycker att det är där man hittar mest dumsnack. Behövs det verkligen en mentor, en dörrvakt, en skeptiker och en side-kick m.fl., eller kan en film funka i alla fall?

 

Själv har jag alltid föredragit korta listor, som hjälte, antagonist, reflektion och romans, men var och en blir salig på sin tro. Den modige kan även gå in på skillnaden mellan huvudperson, hjälte och protagonist.

 

Det är en jäkla röra, det är vad det är, och att bara lista karaktärstyperna ger sällan något. Det krävs att man är insett i den aktuella teorin för att förstå vilken betydelse de olika rollerna har.

 

Ledsen att jag inte kunde vara mer behjälplig än så.

 

/Jakob

Jovars, det vet jag. Men det räcker med en skola och jag behöver nog inte allihop. Jag pysslar lite med ett meta-ämne skilt från filmandet och skriver superschablon helt efter mall för att se hur det blir. Jag började med ett tomt papper, skrivit en Logline i tre meningar. Därefter skrev jag Akt ett, akt två resp tre. Därimellan skriver jag anslag, presentation, första vändpunkt etc. Sen fyller jag i min berättelse därimellan.

 

Ser rätt lovande ut och går ganska snabbt om man bara lagt upp mallen ordentligt från början. Om man lägger ut rollerna innan man hittar på berättelsen och prickar in vändpunkter i förväg verkar berättelsen blir väldigt tydlig från början och skapandet tar ruskig fart utan att man går vilse i dialogerna. Det verkar som berättelsen går ihop utan att man behöver skriva om nånting.

 

Jag kommer inte ihåg vad de olika karaktärna kallas, men jag behöver nog en likare, en normal och några figurer till.

 

Hjälten är diskvalificerad tycker jag, då det kan vara antingen antagonist eller protagonisten. Huvudpersonen behöver inte ens vara nån av dem. Men det går jag inte på nu, utan försöker lära mig nått.

Som sagt, inte mitt område, men lite googlande ger t ex http://www.startrekdb.se/forum/lofiversion/index.php?t2107.html som åtminstone verkar använda samma terminologi som du.

 

Det vore roligt om det kunde komma en Campbellian och ge sin syn på saken. Och Java ex Machina borde kunna redogöra för vad Robert McKee har att säga i frågan, vilket säkert är en hel del.

 

/Jakob

Tack för sidan. Det duger utmärkt tillsvidare, även om jag tycker det låter lite ofullständigt och hemsnickrat. Jag är inte så pretantiös i detta miniprojekt som ändå inte skall bli något. Jag är mest nyfiken vad det kan leda till, att i princip bara skriva av skolboken och se vad det blir. Vad googlade du på?

 

Edit: Föresten, att jag frågar är att jag har kanske grundstommen i en berättelse och det börjar bli dags att rollsätta berättelsen. Men jag vill inte bara stoppa in massa folk bara för att befolka berättelsen. Det skall vara så få gubbar som möjligt, men att bara ha en protagonist och en antagonist blir lite tunt tänker jag. Jag har inte riktigt koll på drivande roll, vem som skall utvecklas osv. Därför vill jag bara skriva av en mall-definition. Klart med andra ord.

Robert McKee har sagt fantastiskt mycket! Håller på som bäst och läser hans bok Story. Väldigt intressant och inspirerande, men samtidigt blir man nästan snurrig. Ska filmkaraktärer och samspelet dem emellan vara nästan lika avancerade som verkliga människor i vår värld? Men intressant är det! (Har alltid varit lite av en psykologipundare).

Vad googlade du på?

"likare" och "karaktär".

 

Som sagt, det här är inte mitt område, men om du hittar något intressant så posta det gärna här i tråden.

 

/Jakob

Det är uppenbart att man skall hålla redan på sina anteckningar om man till äventyr skulle skriva upp något. När jag läst i bok eller på voodoos filmskola hur filmande skall gå till så har jag läst om Antagisten och protagonisten. Och å skall man ha hjälpkaraktärer som likare och andra figurer för att bära berättelsen framåt.

 

Och nu behöver jag denna sammanställning av karaktärer och mina anteckningar är spårlöst borta så jag kommer inte håg var jag läst det. Någon som har en länk till någon sida på voodoofilm, internet eller orkar knappa in listan på karaktärer och kortförklaring av karaktären så skulle jag blir så glad jag studsar. Boktitlar behöver jag inte för jag har redan läst ämnet en gång, men glömt hela rasket.

 

Visst tusan fanns det en sån sida i filmskolan här på forumet?

Jag tycker du ska ta och skaffa dig Writer's Journey av Christopher Vogler.

 

Väldigt bra övergripande förklaringar till hjältens resa och alla de olika arketyperna där. Bra ställe att börja på.

Jag skall gå till biblioteket och se om jag kan återhitta nån bok. På internet verkjar det vara lite virrigt och det finns gott om tyckare. Simon och Java är nog den som är spåret närmast, men jag vet inte om jag orkar läsa en hel bok i ämnet.

 

Det jag inte gillar är folk som hittar på egna namn på karakärerna och när jag sen försöker tolka det så stämmer det inte. Jag har läst "antagonist" och "protagonist", men så skriver folk på internet "den drivande goda personen" och "huvudkaraktären". Blä. Vem är vem? Jag har alltid trodd att antagonisten är den drivande karaktären?

 

Min första gissning hittills är (vilket verkar helt galet?) och har säkert fel namn:

 

Huvudkaraktären, hjälten. Är den som utvecklas och försöker uppnå något. Kan vara protagonisten men behöver inte vara det.

 

Protagonisten är den utvecklande karaktären. Kan vara hjälten, men behöver inte vara det. Om han inte är hjälten vete f*n vad han gör i filmen?

 

Den goda drivande karaktären. (???). Utvecklas inte, men manar på hjälten. Kan vara "chefen" i polisfilmen.

 

Antagonisten är protagonistens motståndare. Är den drivande karaktären och ofta orsaken till konflikten. Behöver inte vara en person utan kan vara en naturkatastrof eller ett kollektiv ("firman").

 

Närmaste relationen ger en fördjupning av huvudkaraktären.

 

Likaren är den som reagerar "normalt" i filmen, tex den skiträdda tjejen i alla skräckfilmer. (tex Lambert i Alien)

 

Normalen är den som upprätthåller ordning och reda filmen, har sensmoral. Liknande roll som likaren.

 

Skuggroller och biroller förstärker huvudkaraktären och de andra karaktärerna men jag har inte riktigt fattat hur.

 

Nåja, ett klassigt exempel på hur man använder rollerna:

 

En man i ljusa kläder kommer in i scenen, ser en gullig hund och böjer sig ner och klappar den. Han försvinner hur scenen.

Nästa man som kommer in i scenen är mörkt klädd. Han ser hunden, blir arg och ursinnigt sparkar hunden till döds, innan han försvinner ut ur scenen.

Ett litet barn kommer in i scenen och klappar gråtande den döda hunden.

 

har någon bättre förslag är jag ett idel öra.

Vän och fiende, gud och jävulen, ont och gott. Ta en regäl fylla för att beskriva karaktärerna i mitten. Annars blir det en kopia av nån amerikansk film.

/nils

Tjohej, här är länken till sidan på Voodoofilms fimlskola. http://www.voodoofilm.org/artikel/karaktarer-biroller.aspx

Dock är det ju som tidigare sagts så att det finns olika skolor och tydligen olika förklaringar till karaktärsbegreppen. Jag tycker personligen att Voodoofilms benämningar är lite trångsynta (t.ex. "Hjälten" är inte alltid en hjälte i alla filmer, vem som är ond och god kan vara svårdefinierat o.s.v.) och håller mig hellre till definitionen i http://"Filmboken" (Natur och Kultur) som är sanktionerad av Svenska Filminstitutet.

De skriver, något sammanfattat, så här:

 

Den drivande karaktären

Sätter igång hela händelseförloppet. Finns med hela tiden och segrar/besegras i konfliktförlösningen. Handlar av tvång eller nödvändighet. Utvecklas inte, driver samma linje från början till slut.

 

Antagonisten

Står mot den drivande karaktären. De vill rakt motsatta saker och är jämnstarka. Är tvungen att driva sin linje. Möter drivande karaktären i konfliktförlösningen. Genomgår ingen utveckling.

 

Huvudkaraktären

Genomgår en stor utveckling, man kan säga att han går från 0 till 100. Befinner sig i början så långt från sitt mål som möjligt, och när filmen är slut har han antingen uppnått det eller varit väldigt nära att uppnå det. Det är huvudkaraktären som åskådarna identifierar sig med, hoppas på, lider med.

Det är den till synes omöjliga utgångspunkten som väcker åskådarnas intresse.

Huvudkaraktär ska inte förväxlas med det som i dagligt tal kallas huvudroll.

Thohej, färdigskrivna mallar sanktionerat av SFI och filmskolar på internet? Hur detta kommer att skapa nåt nytt, förstår jag inte. Hur dessa tusentals skriver efter önskemål om en likadan film som redan setts av miljoner människor. Vilda västern, då, i nutid och forntid, likadant. En svensk dito om gud och jävulen: Sheriffen som red in i Tensta. Allt blir ungefär samma sak. Jag tror folk vill se nåt nytt. Vadå huvudkaraktär?...behöver det vara en kopierad människa av någon sort. Drivande karaktären och antagonisten, behöver dom vara med enligt mall. Tänk på dessa tusentals amerikaner, ofta med liten lya i New York, som försöker tjäna pengar på ett manus som är likadana ur samma utgångspunkt, nämligen ont och gott, vän eller fiende. Något mer finns inte i mallen de lyckats hitta på internet. Framförallt inte i deras huvuden ;)

/nils

Jag har alltid trodd att antagonisten är den drivande karaktären?

Om man upptäcker att antagonisten är den drivande karaktären i manuset så är det dags att tänka om. Huvudpersonen (observera att jag inte skrev protagonisten, men i sammanhanget spelar det ingen roll) måste vara den som driver historien framåt. Ingen vill titta på en person som bara reagerar, utan vi vill se någon som agerar.

 

Syd Field skriver en del om just det i "The Screenwriter's Problem Solver". Det är lätt hänt att man låter antagonisten vara den som styr handlingen, men vad vi vill se är att hjälten fattar besluten och leder handlingen fram till sitt klimax.

 

Antagonisten är protagonistens motståndare. Är den drivande karaktären och ofta orsaken till konflikten. Behöver inte vara en person utan kan vara en naturkatastrof eller ett kollektiv ("firman").

Fast Michael Hauge, som skrivit "Writing Screenplays that Sell", hävdar att i slutändan måste antagonisten alltid vara en person. Som tittare behöver vi en konkret person att tycka illa om. Om fienden är "firman" måste vi ändå ha ett enskilt ansikte som representerar den.

 

En annan länk som kan vara värd att kika på om man vill reda ut begreppen hjälte, huvudperson och protagonist är http://johnaugust.com/archives/2005/whats-the-difference-between-hero-main-character-and-protagonist

 

/Jakob

jernby film: Håller både med dig och inte. :)

 

Det finns kanske en anledning till att berättelser byggts upp på detta sätt ända sen de grekiska dramerna. Jag har svårt att tänka mig en film som inte har en karaktär som jag kan följa och hoppas på. Likaså måste en film ha framåtrörelse (annars upplever man den nog vare sig stimulerande eller intressant), och följdaktligen så är det svårt att inte koppla den till karaktären i fråga. Men tänk då på att en huvudkaraktär lika gärna kan vara en by (De sju samurajerna) liksom den drivande karaktären kan vara ett naturfenomen (The Day After Tomorrow). Det ger tillräckligt med möjligheter för att kunna göra intressant film i ytterligare ett par hundra år, tror jag.

Mallen i fråga är inte direkt framtagen av SFI. ;) Den beskriver snarare det vanligaste sättet att göra film, som nu råkar vara just så.

 

Samtidigt tycker jag det är helt rätt att tänka i nya banor. T.ex. så är jag väldigt spänd på Roy Anderssons nya film "Du levande", som innehåller 57 scener och nästan lika många karaktärer. I en intervju säger han:

- Nej, fan. Jag är trött på det konventionella sättet att göra film. Jag har medvetet velat bryta med den traditionen. Det är ett myller av öden i en stad i världen - man blir överraskad hela tiden.

 

Och förresten, försök att bena ut karaktärerna i Pulp Fiction enligt mallen. ;)

 

Och apropå de "tusentals amerikaner" i New York som sitter med manusförhoppningar, så tror jag personligen att de stora filmbolagen snarare ratar de som går utanför den konventionella mallen. Tyvärr!

Som sagt, det finns en anledning till att 9,5 av 10 nya filmer följer den klassiska västerländska dramaturgin.

Det är verkligen inget fel på mallar. Historier fungerar på ett visst sätt, och det är inget konstigt med det. Man kan ju testa att försöka konstruera en rolig historia med poängen först och upplägget sist, men jag misstänker att det inte lär ge upphov till så många skratt.

 

/Jakob

Historier fungerar på ett visst sätt, och det är inget konstigt med det. Man kan ju testa att försöka konstruera en rolig historia med poängen först och upplägget sist, men jag misstänker att det inte lär ge upphov till så många skratt.

/Jakob

Nej, inte blir den rolig efter de regler och mallar vi har. Men man kan enkelt skapa en tagisk historia genom att göra så, t.e.x en utbränd standup ;)

/nils

Och förresten, försök att bena ut karaktärerna i Pulp Fiction enligt mallen. ;)

 

Och apropå de "tusentals amerikaner" i New York som sitter med manusförhoppningar, så tror jag personligen att de stora filmbolagen snarare ratar de som går utanför den konventionella mallen. Tyvärr!

Som sagt, det finns en anledning till att 9,5 av 10 nya filmer följer den klassiska västerländska dramaturgin.

 

Japp, Pulp Fiction är ju häftig och annorlunda både med kararaktärer och utanför den konventionella mallen ;)

 

Angående stackars manusförfattare i New York får väl dom blicka ut och över den klassiska västerländska dramaturgin. Finns en tavla: "The New Yorker" som illustrerar detta. Tror inte det klassiska håller även om terrorhotet har kommit till. Det kassiska håller i sig i USA så länge medelamerikanen är lite dum i huvudet ;)

/nils

Precis. Så länge den större delen av biopubliken betalar för att få se hjärndöd action enligt mall 1 A så kommer sådana fortsätta tillverkas.

 

Därför gott folk, stöd era Folkets Bio-biografer (eller vad ni nu har i närheten) som visar annat än mainstreamproduktioner. :D

(Även om de filmerna oftast använder sig av samma karaktärer de också, hehe...)

...ingen roll) måste vara den som driver historien framåt. Ingen vill titta på en person som bara reagerar, utan vi vill se någon som agerar.

 

Mmmm. Om huvudrollsinnehavaren avstår att agera blir det ingen film. Jag fattade det som att med drivande karaktär så tvingar man huvudrollsinnehavaren att agera. Huvudrollsinnehavaren kan lungt rulla tummarna ända till första vändpunkten och kan faktiskt backa ur hela berättelsen ända tills point of no return.

 

 

...Syd Field skriver en del om just det i "The Screenwriter's Problem Solver". Det är lätt hänt att man låter antagonisten vara den som styr handlingen, men vad vi vill se är att hjälten fattar besluten och leder handlingen fram till sitt klimax.

 

När vi talar om dramaturgiska modeller så är det lätt att för sina inre ögon se Bruce Willis kämpande mot några storskurkar som hotar spränga hela skiten i luften. DET är scablonfilm det. Men vem är antagonsit, protagonst etc i Svensson, Svensson eller Pistvakt? Jodå, modellen funkar nog även där. Men jag är inte kompetent att berätta om det. Därför jag skapade den här tråden.

 

...

Fast Michael Hauge, som skrivit "Writing Screenplays that Sell", hävdar att i slutändan måste antagonisten alltid vara en person. Som tittare behöver vi en konkret person att tycka illa om. Om fienden är "firman" måste vi ändå ha ett enskilt ansikte som representerar den.

 

Vad bra. Så är min story jag skriver på nu, en "firma" som utser en person att göra nått. Men armagedon,titanic och andra katastroffilmer? Jag är inte lika övertygad, men jag ifrågasätter inte vad du säger. Kan man inte kasta in en annan figur även om det är en situation som faktiskt är antagonisten? Men gör det figuren till antagonist? Vem skall vara antagonist i filmatiseringen av Tsunamikatatrofen? Regeringsmedlemmar?

...

En annan länk som kan vara värd att kika på om man vill reda ut begreppen hjälte, huvudperson och protagonist är http://johnaugust.com/archives/2005/whats-the-difference-between-hero-main-character-and-protagonist

 

/Jakob

 

Tusen tack för ditt inlägg. Det klarnade inte riktigt men jag fick lite att fundera över.

 

Ni andra som ifrågasätter dramaturgin, mja, jag som aldrig lyckas skapa något manus har svårt att vara nyskapande om jag inte ens klarar av att vara "gammalskapande". Eller rättare sagt, det är imponerande lätt att vara nyskapande. Det går av sig självt utan minsta ansträngning, men bra blir det INTE.

 

Edit: Jag glömde. Pulp fiction är väl inte så annolunda än annan film? Den avviker från bruce willis-hollywood-våld men inte särskillt från den dramaturgiska modellen. Man måste inte berätta i kronologisk ordning.

Nä, att vara så pass nyskapande att man går utanför de vanligaste typerna av historieberättande känns som att man får lämna till dem som skrivit ett par manus redan. Roy Andersson, t.ex. ;)

 

Tänk på att "nyhet" per definition är något som man måste kunna relatera till sen tidigare. D.v.s. något nytt inom vissa givna ramar.

Huvudrollsinnehavaren kan lungt rulla tummarna ända till första vändpunkten och kan faktiskt backa ur hela berättelsen ända tills point of no return.

Jag förstår väl egentligen vad du menar, men jag vill ändå understryka det faktum att huvudkaraktären måste vilja något även i början av filmen. Tappar man motivationen tappar man publiken.

 

Vad bra. Så är min story jag skriver på nu, en "firma" som utser en person att göra nått. Men armagedon,titanic och andra katastroffilmer? Jag är inte lika övertygad, men jag ifrågasätter inte vad du säger. Kan man inte kasta in en annan figur även om det är en situation som faktiskt är antagonisten? Men gör det figuren till antagonist? Vem skall vara antagonist i filmatiseringen av Tsunamikatatrofen? Regeringsmedlemmar?

Åh, jag skrev lite dumt. Hauge använder inte just termen "antagonist" utan "nemesis" (antagligen just för att inte snurra in sig i alla dessa olika teorier som finns). Nu undrar du förstås vad som utmärker en antagonist i förhållande till en nemesis.

 

Om man läser lite mellan raderna i Hauges bok inser man att det viktiga är att motståndet får ett ansikte, oavsett vad motståndet är. Hauge nämner t ex att Apollo Creed är nemesis i Rocky, trots att dramats natur snarare säger att Rocky själv är den Rocky måste övervinna.

 

Även om dramats konflikt är människan mot naturen, som i de flesta katastroffilmer, måste huvudpersonen ha en annan människa att konfrontera. Vi är inte intresserade av vulkaner, mördarbin eller exploderande stjärnor, vi är intresserade av människor.

 

Att fråga sig hur man skall ge tsunamin ett mänskligt ansikte är egentligen att ställa fel fråga. Den fråga man borde ställa sig är vilken historia man vill berätta, och hur man finner dramat i den. Först efter det är det dags att fundera över rollerna (vilket är en anledning till att jag aldrig varit särskilt intresserad av arketypiska roller, just för att jag anser att historien kommer först.)

 

/Jakob

Aha. Att göra en tsunami-film är rätt värdelöst för det blir ingen större dramatik mer än att massa folk dör just när vattnet sköljer över människorna. Ingen dramatik allt i det, det bara händer (mao en episk berättelse, vilket säkert kan bli en bra film det med, men inget drama). Men, om berättelsen handlar om hur huvudpersonen letar efter sina anhöriga som försvann så är det drama?

 

Jag får nog läsa en bok i alla fall. Och däremet har jag ytterligare en bortförklaring till varför jag aldrig får nått färdigt.

 

Om huvudpersonen vill nått i början? Ja, han måste ju nappa på historien av en eller annan anledning. Hur tidigt kan man sätta upp förutsättningen för filmen? Kan man skapa konflikten redan i anslaget? Det skulle väl i så fall vara nyskapande om det har något egenvärde.

 

Jag tror INTE nyskapande har nått egentligt egenvärde eller mått på kvalite. Däremot skall det nog finnas framåtrörelse i varenda minut. Det behåller intresset och i dagens mediabrus är det ännu viktigare. Med mer än 100 kanaler är det kanalbyte som gäller vid minsta tristess.

Aha. Att göra en tsunami-film är rätt värdelöst för det blir ingen större dramatik mer än att massa folk dör just när vattnet sköljer över människorna. Ingen dramatik allt i det, det bara händer (mao en episk berättelse, vilket säkert kan bli en bra film det med, men inget drama). Men, om berättelsen handlar om hur huvudpersonen letar efter sina anhöriga som försvann så är det drama?

Tja, det blir ju inte mycket till drama bara för att han letar efter någon, men om huvudpersonen däremot blir motarbetad av ambassadpersonal eller släktingar som tycker att han skall ge upp eller lokalbefolkning som tycker att han är i vägen så har vi i alla fall en tydlig konflikt mellan människor. Men fortfarande, det är att börja i fel ände.

 

Ponera att vi vill skriva ett manus om just tsunamin. Vad är det som gjorde tsunamin så speciell? Ja, det är en fråga om perspektiv. Antingen kan vi utgå från det faktum att det dog en sjujävla massa människor, och försöka skildra katastrofen ur några få individers perspektiv, eller så kan vi utgå från den mer svenska synen att det vi trodde var tryggt, semester-thailand, plötsligt blev till en symbol för den svaga svenska staten. Eller så hittar vi en annan poäng vi vill få fram. Och det beslut vi fattar på det här stadiet är långt viktigare än att finna en tydlig antagonist/nemesis/whatever.

 

När vi har kommit fram till vad vi vill säga med historien är vi en bit på väg, men det är fortfarande långt kvar. Vill vi skriva en historia om en mans kamp för att finna sin förlorade familj, eller vill vi skriva en historia om hur en man som rest till Thailand för att dö plötsligt finner mål och mening i sitt liv som en följd av katastrofen. Här definierar vi vad dramat handlar om.

 

Men men, det här är hur jag ser på historier, och det är just därför jag alltid ansett det vara mer eller mindre ointressant att lista karaktärstyper. Det är helt enkelt underordnat så mycket annat, att när man väl har kommit fram till vad som är viktigt så brukar resten komma av sig självt.

 

Se förresten "From Here to Eternity" om du inte redan gjort det. Fundera på om det hade gjort någon skillnad om det kommit en tsunami istället för en massa japanska attackplan i slutet.

 

Om huvudpersonen vill nått i början? Ja, han måste ju nappa på historien av en eller annan anledning.

Man bör nog vara försiktig med att tänka sig att huvudkaraktären skall "nappa på" något. Istället för att en biroll frågar honom om han skall med på skattjakt och han tycker att visst, han har ju inget bättre för sig, så kan han antingen ha något som redan motiverar honom att följa med på skattjakten, t ex att han har stora skulder och är på väg att förlora sitt hus, eller att hans hustru precis dött och han vill komma bort från vardagen, eller så ser man till att det är huvudpersonen som frågar birollen om denne vill hänga med på skattjakt. (Jag ids inte utveckla det här ytterligare, för här tror jag inte att vi är oense.)

 

Hur tidigt kan man sätta upp förutsättningen för filmen? Kan man skapa konflikten redan i anslaget?

Själv skulle jag avråda från att rusa in i konflikten. Det viktigaste är att presentera huvudkaraktären och få publiken att bry sig om denne. Först efter det blir konflikten intressant. Men se "Bron över floden Kwai" om du vill se hur man låter bli att slösa bort tid i början av filmen. Ett tips om hur man gör bra karaktärsintroduktioner hittar du förresten i "Rob Roy" (ruskigt bra samtidigt som den är väldigt tydlig i det avseendet). Första scenen i "Casablanca" lyckas mer eller mindre med både och. Bogarts karaktär Rick etableras snabbt med "I don't stick my neck out for nobody" samtidigt som det lägger upp för det han måste göra senare i filmen, vilket är just tvärtom.

 

Jag är trött och jag svamlar, men förhoppningsvis hittar du något av värde i mina skriverier.

 

/Jakob

... däremot blir motarbetad...

Ja, det var ju underförstått. Det var ju det jag menade. Jag har just Pigge Werkelins bok nyköpt i hyllan, därav jag råkade nämna tsunamin.

Och det beslut vi fattar på det här stadiet är långt viktigare än att finna en tydlig antagonist/nemesis/whatever.

 

Det är redan på den här punkten jag tycker de flesta amatörmanus misslyckas direkt. Jag tyckte jag har gjort ett avgörande genombrott bara genom att i förväg tänka ut en enkel, rak och tydlig konflikt där jag har en början, en mitt och ett slut någolunda färdigtänkt innan jag ens satt fingrarna på tangentbordet. Men, på vägen hem läste jag i min bok om premiss, och då upptänkte jag att jag vet inte vad som är premissen i min berättelse ens en gång. Nu när jag försöker tänka ut den, så blir det krystat. Jag får börja om (igen).

 

... Här definierar vi vad dramat handlar om.

Jag har hoppat direkt hit. Jag tyckte det dög. Nu vet jag vet inte.

 

... mer eller mindre ointressant att lista karaktärstyper. Det är helt enkelt underordnat så mycket annat, att när man väl har kommit fram till vad som är viktigt så brukar resten komma av sig självt.

Tänk, här slår du huvudet på spiken. Jag lyckades skissa fram början, mitten och slutet utan att egentligen definiera en enda karaktär. Under tiden, fick de heta protagonisten och antagonsten. Men så ändrade jag mig och antagonisten fick bli "firman" medan den ursprungliga figuren skulle kunna bli hjälten, medan min protagonist fortfarande skulle kunna vara huvudperson. Om det nu blir så har jag inte bestämt mig för. För att inte få ett virrvarr av massa figurer där karaktärerna flyter in i varandra kände jag att det var dags att definiera persongalleriet. Men här har jag misslyckats. Enklast verkar det om huvudfiguren får bli både hjälte och protagonist. Men då blir det kanske lite mycket mall som är så kul att klaga på.

 

Jag ser i forumet att många gör någon sorts rollspelsregler för karaktärerna för att de skall bete sig på ett visst sätt. Kanske det funkar, men jag tror att persongalleriet är för svagt om det skall behövas. Kanske har jag fel, kanske har jag rätt. Om det finns nått svar på det är kanske inte så noga.

 

... Se förresten "From Here to Eternity"

Det var länge sen jag såg den, men om jag erinrar mig rätt handlar ju inte filmen om några flygattacker. Det hade ju lika gärna kunnat vara "Estonia", "titanic" eller en "gentleman och en officer". Det är en romansfilm. Lite offtopic, men jag retar mig på att samlevnadsmänniskor rekomenderar "5½ vecka" som erotisk film. De har ju inte fattat vad den filmen handlar om, om dominans. Det är inte erotik. Samma visa om tex Pulp Fiction. Många hakar upp sig på vad de babblar om, medan det som är viktigt är just att de babblar (skit).

 

... för här tror jag inte att vi är oense.)

Det har du alldeles rätt i.

 

 

... rusa in i konflikten. ..."Bron över floden Kwai"

Japp, den gillar jag. Casablanka likaså. I gökboet får man huvudpersonens karaktär beskrivet i princip en enda mening, när läkaren läser upp journalen vid inskrivningen. Nån film om 9/11 blir det aktion redan i anslaget, men det var ju inte det som var konflikten visade det sig sen. När konflikten var presenterad blev det ju rena sömnpillret. Vad hette den filmen? Med nicolas cage.

 

... Jag är trött och jag svamlar, men förhoppningsvis hittar du något av värde i mina skriverier.

 

Jag uppskattar det mycket. Skulle du vilja läsa mitt utkast och sy ihop mina luckor? Jag misstänker att en del har jag nog fått till på ren intuition, men det vore roligt om jag fick namn på det jag saknar. Det är 3½ sidor styckeindelad text med dubbelt radavstånd mellan stycken och underrubriker. Det duger inte för allmäns beskådan ännu.

 

(jag är visst också trött. Nu har jag rättat inlägget tre ggr pga stavfel, meningsbyggnadsfel och glömda quote-märken.)

 

Nu regigerar jag ytterligare en gång i alla fall. Jag hakade nu upp mig på vem skall vara narrator. I många filmer verkar dialogsskribenten vara narrator då han lägger in förklarande dialoger för att man skall fatta filmen. ??

I gökboet får man huvudpersonens karaktär beskrivet i princip en enda mening, när läkaren läser upp journalen vid inskrivningen. Nån film om 9/11 blir det aktion redan i anslaget, men det var ju inte det som var konflikten visade det sig sen. När konflikten var presenterad blev det ju rena sömnpillret. Vad hette den filmen? Med nicolas cage.

 

Kul att du nämner Gökboet. Jag håller den som den bästa filmen genom tiderna (ja, jag vet, det är kanske klyschigt att göra det, men so what? ;)). Har sett den säkert tio gånger, men inte tänkt på hur rasande enkelt, och logiskt, R.P. McMurphy presenteras!

 

World Trade Center. Håller med. Vailumvarning.