Improvisation

Tänkte att det kunde vara intressant att skapa en diskussion kring att jobba med improvisation. Jag tycker själv att det är extremt roligt. En inspelningsdag med bra improvisation blir man jäkligt laddad av.

Här är mitt senaste projekt (en liten teaser).

Det är en långfilm som inte hade något regelrätt manus utan är till väldigt stor del framarbetad med skådespelarna. För mig kändes det extremt viktigt att karaktärerna kom ur skådespelarnas huvuden och inte ur mitt.

Någon som jobbar med improvisation? Tips? Trick? Hur jobbar ni? Hur strikt ska "ramen" vara? Hur jobbar man med förberedelser?

Jag har ingen erfarenhet, men jag kastar in första kommentaren ändå.

I american grafitti, extramatrialet beskriver regisören hur han inte alls regiserar utan frågar skådespelarna "hur skall vi göra?" Gör nånting, så filmar vi det. De improviserade, och regisören sa "lysande!! vi tar det en gång till".

I inledningscenerna, när terry kör in i soptunnorna med sin skoter är det en ren och skär olyckshändelse. Meningen var att han skulle stoppa skotern genom att släppa ut kopplingen för att döda motorn, men Terry hade fel växel i så skotern skenar iväg in bland soporna. Det blev ju hur bra som helst.

Scenen när alkisen som köper ut sprit åt terry, och kastar den till terry som nästan tappar påsen är resultatet av många många omtagningar, tills Charles Martin Smith (terry) tappar koncentrationen och är inte alls med när flaskan kommer susande, utan fiskar upp den branära marken. Den scenen valde de.

Scenen när Debbie Dunham sluddrar sin replik genom sidorutan är egentligen en blunder som regisören valde som bästa tagningen.

För mig känns det som om karaktärerna och replikerna blir naturliga. Men, blri det inte lite av levande teater snarare än filminspelning?

de var roligt att du tog upp deta ämnet:) jag har gjort sketcher sen 2004 och en hel del av dom ar improviserade..

Ca 100 sketcher har vi lyckats spela in och redigert med mera. alla liger på en dvd skiva.

I vårat arbete med dessa så har vi bara klätt ut oss kommit på en början,ett mitt på sketchen.. Trycker på rec och kör. innan man börjar spela in något så har man under tiden tänkt och funderat på hur man ska prata och hur man ska betesig. Beteendet utväklas under inspelningen , man märker av hur dom andra kör sin karraktär och utgår från det.. och så vidare...

då man spelar en annan persson på improvisation så aggerrar man bättre på saker och ting när det händer något oväntat i filmen.

är inne på ett manus till en lång film.. manuset eller outline består av 8 A4 papper. så mycket improvisation blir det.. o på så sätt blir det mer värklighets troget..

När man kör en scen som innehåller mycket improvisation kan man köra med en kamera. För att jag undrade om man tillexempel ska ta om en scen som man har filmat från en annan vinkel så tror jag att man kommer ha lite svårigheter att komma i håg hur rörelserna och reaktionerna som man improviserade gick till, har funderat länge på det.

Låter man inte då bara bli att använda de klipp som inte improvisationen är i?

Om nån improviserar och gör nått man gillar kan väl bara vänta med att klippa till annan vinkel tills det man gillade är över.

Har jag förstått vad du menade?

Klockan är mycket och jag är dödstrött. Döck in här på forumet, vilket sällan händer nuförtiden.

Hittade din tråd, utan att veta hur aktuell den är och utan att läsa någons inlägg förutom ditt.

I alla fall.

Jag tycker du tar upp ett spännande ämne. Själv är jag inte så mycket för improvisation, eller har inte varit förut åtminstone. Har väl något med min egoistiska kontrollmani att göra. På både gott och ont. Av erfaranhet finns det de skådespelare som vill improvisera mer och å andra sidan finns det de som vill ha klart uppsatta "regler".

Det jag egentligen ville med att skriva i den här tråden var att dela med mig av en inpsirerande sak jag hörde på årets "Drömfabriken" föreläsning "Skådespeleri". Rolf Lassgård medverkade i förerläsningen, eller det lilla samtalet som fördes mellan honom, Harriet Andersson, Eva Röse och samtalsledare Gunnar Rehlin.

Lassgård berättade där om sitt sammarbete med Colin Nutley och att i om det kan ha varit tre filmer av fem så hade skådespelarna aldrig fått tillgång till något manus.

Istället hade Colin berättat för skådespelarna att i den här scenen händer det här och det här, jag vill ha ut den här och den här känslan i scenen och såvidare. Sen var det upp till skådespelarna att improvisera fram detta framför kameran.

Intressant sätt att arbeta på och något jag är sugen på att pröva. Ett arbeta där jag tror du behöver skådespelare som litar på dig som regissör mer än i vanliga fall.

Vet inte om jag bidragit med något.

Godnatt.

Haha, förstod inte riktigt den där teasern men blev intresserad å ville se mer! Tycker själv att improvisation är oerhört kul och tror också att karaktärsdrivna filmer kanske kan behöva det. Tror skådespelare tycker det är kul och då börjar de genast lysa av entusiasm och börjar göra massa bra prestationer.

Munthe, har du läst Impro (av Keith Johnstone) - Den är väldigt bra, oavsett om man själv vill improvisera eller om man vill förstå det. Han skriver mycker om hög- och lågstatus och förklarar lite om hur man kan hitta massa roliga konfliter och sånt ur den sortens improvisation. Ett tips om du inte redan läst.

När jag höll på med teater så hade vi ibland improvisation med lite 'sidecoachning'. Det kanske inte funkar om du vill att själva konflikterna helt ska födas hos skådespelarna, eftersom regissören då går in å petar lite och så, men jag tror det kan bli väldigt bra resultat av det i alla fall.