"Remember kids, don't try this at home!"

såg i metro en liten notis som jag senare hittade på tv4as hemsida: http://tv4.se/nyheter/517690.html

Norsk skolpojke nära hängas som Saddam

Det kunde ha slutat mycket illa när några norska skolbarn skulle kopiera avrättningen av Saddam Hussein. Eleverna i skolan i Gausdal hängde en mindre pojke i ett rep.

och minns samtidigt hur Powerrangers bojkottades efter att ungar slagit ihjäl varandra på skolgården. Går att läsa om bland annat här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Underh%C3%A5llningsv%C3%A5ld

Jag brukar själv ofta ta videovåldsdebatten med en inte så liten nypa salt, men visst, det händer ju att ungar och ungdommar får missledande idéer av vad de ser på film och tv... så en lite nyfiken och samtidigt känslig fråga: Vilka konkreta fall har ni upplevt av ungas (och gamlas) konsumption av "videovåldet"? Och hur ser ni på sådant?

Jag själv känner att samtidigt som våldet blivit bevisligen allt vanligare och grövre och mer verklighetstrogen än förr så undrar jag om det verkligen var bättre då. Nu porträtteras ju ändå våldet som något icke önskvärt, det finns mycket av det, men nu är det ju oftare visat på ett vis som man helst inte skulle vilja utsättas för. Jämför den klämkäcka stilen i gamla krigsfilmer där inte ens de meniga hade smutsiga kläder med band of brothers där man lär sig att inte sticka upp huvudet ur gyttjan om man håller livet kärt i krig. Eller jämför tv-spelen som numera allt mer sällan ens har "extraliv"... är det headshot så är man ute ur leken.

Men jag kan ju inte heller undgå att det finns även nu filmer där man känner ren skadeglädje av uppfinningsrikedommen hos en del actionhjältar; Släppa motorsågen nerigenom trapphuset på flyende naken kvinna, Michael Douglas "faan ta er alla" attityd i Falling Down, och jag imponeras ständigt av kulregnsballeterna av John Woo, Jag diggar med i Matrix-striderna, jag fånler när arnold visar att han är kung... med mera, med mera...

Jag var även med i lumpen och tyckte att de bästa bitarna var när vi verkligen fick "leka krig"...

Men i en skarp situation? många kalsongbyten troligtvis, om jag skulle överleva så pass (har hört att eftersom alla muskler slappnar av vid döden så förekommer vissa "tömmningar")... Jag provade nästan boxning, men efter att nästan knockas av ett lätt slag på solaplexus så gav jag upp den idén.

Har ni fått en uppfattning om att "det där skulle väl jag kunna göra" när ni ser film, om så är fallet, har ni testat? varför? och hur gick det? när insåg ni att det här var inte riktigt det jag tänkt mig?

Och även, som en aspirerande filmskapare till er alla andra, och inte alls som en gnabbande moraltant, hur tänker ni på det våld ni skapar i filmer? John Woo, Paul Verhoeven m.fl. nämner ofta att dom i övrigt är i princip pacifister och tar illa vid av verkliga våldshändelser.

Men alla barn, det finns en anledning till att det sägs, "Försök inte med detta hemma!" så jag uppmuntrar ju inte till att försöka er på någe dumdristigt nu...

Jag vet att jag låter som en moraltant jag inte är... men en del gånger undrar man ju...

Om till exempel pacman påverkade barn födda på 80-talet skulle vi i dag ha en massa ungdomar som springer runt i ett mörkt rum och äter vita piller samtidigt som de lyssnar på monoton och enformig musik.

Ärligt talat, med så mycket folk på jorden, kommer det alltid att hända konstiga saker. Jag tycker tex att man skall förbjuda glass: Statistiken är helt tydlig. Antalet drunkningsolyckor i sverige följer solklart försälningssiffrorna av glass. När glassförsäljningen ökar så ökar antalet drunkningsolyckor.

Apprpåpå kalsongbyten så måste jag kommentera det; Det inte när man dör som man gör tömning utan när man blir riktigt riktigt riktigt rädd. Två gånger i livet har det varit nära kalsongtömning för egen del; Ena gången var det i lumpen när jag skulle vara sårskademarkör och skulle rusa fram i en sänka på givet tecken. Det övades med skarp amunition och jag skulle rusa fram vid ett eldupphör. Jag fick tecken och rusade hukande genom en sänka i terrängen. Inte fan vart det eldupphör, eller så misstolkades något tecken nånstan utan jag hörde inslag i trädtopparna. I det ögonblicket kände jag hur det liksom sög luft i ändtarmen. Ändå var det aldrig någon egentlig fara då jag befann mig i en sänka.

Andra gången blev jag påkörd bakifrån i bil av en golf i skapligt hög fart. Jag han uppfatta bilen i bakspegeln innan det small. När synen klarnade igen och de flesta stjärnorna skingrats och jag kravlade ut genom sidorutan kändes det som jag hade gjort i kalsongerna. Vid inspektion fanns däremot ingeting att anmärka på.

Senare har jag fått förklarat att katter som riskerar livhanken, tex ramlar ner automatiskt tömmer blåsan för att lindra skadorna vid nerslaget.

Well, har mer sett effekten av att folk jag känner råkat pissa på sig när dom varit riktigt rädda.

Annars, eftersom jag varit med vid slakt några gånger (exets farsa var bonde), så kan jag bekräfta att även vid döden blir det brunt...

Hm, dom där ungarna kan inte haft många läsk i backen redan från början...

Norsk skolpojke nära hängas som Saddam

Det kunde ha slutat mycket illa när några norska skolbarn skulle kopiera avrättningen av Saddam Hussein. Eleverna i skolan i Gausdal hängde en mindre pojke i ett rep.

När jag var yngre var det folk som byggde kappla hus av worldtraid center och kastade in lego gubbar som flygplan -.-

Nu byter jag ämne, jag vet det men....

Andra i klasserna i skolan jag går på letade och sökte efter Saddam-hängningen på datorn. Dem hittade den och kollade om och om igen, med leende på läpparna.

Visst, man kan tycka att han har avrättat massor massor massor! Men det är fortfarande en människa. Dem släckte ett liv, hur ont han än gjort, så är inget liv som släcks värt att skratta åt.

Fick mig att tänka på medeltida hängningar......

Jag själv känner att samtidigt som våldet blivit bevisligen allt vanligare och grövre och mer verklighetstrogen än förr så undrar jag om det verkligen var bättre då.

Jag menar inte att du säger det, men många verkar tycka att våldsskildringar är skadligare ju mer realistiska de är. Jag tror att det är precis tvärtom. Om våldet visas med bild och ljud precis så krasande äckligt det är så är det ju avskräckande. Om man däremot framställer det utan blod och kladd och skrik så tror jag att det är större risk att både barn och ungdomar tar efter det.

Jag jobbar just nu på utvecklingen av ett fightingspel. För att hålla en lägre åldersgräns får vi inte visa blod, och vi måste visa att den som förlorar en fight fortfarande kan stå, d.v.s. inte har dött. Vad säger det till ungarna? Att man kan stå efter att ha fått ett tiotal rejäla sparkar och slag. Att det inte ens kommer blod.

Jag såg lite ur Dragonball Z (tror jag det var) häromdan. Snäll anime-underhållning kan tyckas, men våldet framställs som om det är lite på skoj och ingen blir skadad. Men ungarna kan lätt ta efter det de ser, och i verkligheten kan det gå riktigt illa.

Jag är väl också en moraltant...

ok, angående tömmning: som jag nämnt så borde det ju vara rätt så naturligt med tömningar då en viss ringmuskel slappnar av på samma sätt som ögonen stannar öppna. Och jag har ju själv x-antal förstahandsupplevelser då jag själv är en bondpojk och har varit med vid diverse djurslakter. (ett faktum som gjort att jag inte tänker bli vegetarian utefter de argument jag hör från "djur-rättare") Och jag har egentligen inte tänkt så mycket på just det.

Vilcans: du är inne på just det jag var ute efter. Som exempel där jag håller fram den japanska tecknade våldet kan jag nämna att jag växte upp som alla andra barn där även om det var en "mördare" och "banditer" i barnfilmer så gjorde dom ju egentligen inget sånt... ingen dog... ingen blev misshandlad... de bara var sånna därför att... ehhh... så skulle det vara... jämför det då med anime, om någon är mördare där så blir någon stackare av med sitt huvud... ingen nåd där inte.

just Dragonball Z har jag inte sett så mycket av, men jag följde fanatiskt den svenska bokutgivningen och egentligen så tycker jag väl att den håller mycket mera realism än medel-barnböcker från väst, iallafall innan bok 14 då Z börjar, efter det urartade det till eviga krystningar och uppgraderingar på Sayajin-skalan. Men ändå så var det ju så att vanliga människor kunde dö och ofta gjorde det för att visa vilka svin dom onda var.

Eller ett annat exempel: jag älskar ju Ghibli's produktioner och har sett i princip allt därifrån så jag blev lite road när jag häromdagen var på hemma-kväll-butiken i piteå och tänkte att jag skulle försöka hitta dunderklumpen (jag är inte bara ex-otaku, jag är lokalpatriot också;)), den hittade jag inte men i barnhyllan hittade jag Princess Mononoke i Miramax utgåva. Och bortsett från att jag själv vet att den saknar både svenskt tal och text så känns den malplacerad i barnfilmshyllorna. För även om prins Ashitaka är god så tar det inte mer än en kvart, tjugo minuter så skjuter han iväg en pil som hackar huvudet av en samurai, innan dess sköt han en pil som slog av armarna på en annan. Men moraltanterna kan ju vara lugna... för något anime-trademark blodfontän blir det iallafall inte... Däremot har Ashitaka grova samvetskval för dessa (ill-)dåd... Ett barn uppvuxen på disney-gulligull skulle ju få mardrömmar flera veckor efter känns det ju som.

Men samtidigt så är ju våldet väldigt realistiskt i våra egna mest älskade barn-produktioner (läs Astrid Lindgren-filmatiseringar), Bröderna Lejonhjärta dör(!) hamnar i Nangiala och hjälper upprorsmän att kriga mot ondingar, mycket död och våld blir det, och i slutet blir Jonathan bränd av draken Katlas eld... så Skorpan tar Jonathan och hoppar utför ett stup för att dö och komma till Nangilima... Att inte fler barn tagit efter och hoppat till döds i verkligheten är för mig en gåta om nu barn är så lätt påverkade av film...

Så vad är hemskare och skadligare för barn? Asterix, Karlalfred och Bamse som regelrätt dopar sig för att dänga oliktänkande, eller Lejonhjärta som tar livet av sig för att komma till nästa värld, eller filmer då folk kan dö av en välriktad halssmäll?

Vad gäller tecknat, får man komma ihåg att Tom & Jerry är egentligen riktigt våldsamt. Ändå har jag aldrig hört talas om ungar som börjar jaga och slå varann i huvudet med stekpannor i tron om att stekpannan kommer att avbilda sig efter huvudformen, eller att det kommer att växa en två decimeter röd bula rakt upp som det bara är att trycka ner. Så dum var inte ens JAG när jag var liten.

Man får komma ihåg att för att slapstick ska funka så måste folk kliva upp utan att ha skadat sig också.

Jag har aldrig trott på att videovåld föder riktigt våld till den grad moraltanter predikar om. När man springer omkring och skjuter gubbar i TV-spel är det ju aldrig någon aggression inblandat.

Snarare är det väl så att vissa olyckliga ungar med många frustrationer att ta ut (som kommer från omgivningen eller osäkerhet) söker sig till våldsamma tv-spel och filmer för att det funkar som ett tillfälligt utlopp. När det inte funkar längre för att utloppet i tv-spelet inte tar itu med de verkliga problemen vill de höja spänningen ett snäpp och börjar utleva sina agressioner i verkligheten istället. Sen kommer moraltanterna som inte ser det bakomliggande problemet, för det är så mycket lättare att säga att det är tv-spelets fel än att önska att de skickat ungen till en kurator i tid.

Det skulle vara intressant att få höra hur dom här norska ungarnas familjeförhållanden såg ut.