greenlighted

Hahaha! Tack för det här, det förgyllde verkligen min annars ganska trista eftermiddag.

Lite snabba synpunkter (med SPOILERS): Det du skrivit här om tema, längtan efter tillhörighet, frihet, samhällskritik, egoism, mm är tyvärr ingenting som jag tyckte framgick i manuset. Manusets främsta budskap till mig var att livet i rullstol är så pass hårt att man kan lika gärna ta livet av sig. Så trots att scenerna individuellt är bra, så förmedlar de tillsammans inte det du skrivit här att du vill förmedla. Det är också sammantaget lite väl mycket. En bit in i manuset tänker jag "jaja" och när det är slut tänker jag "jaha". Jag tror att du måste bli lite mer specifik i vad du vill säga med filmen. Var medveten om att om du väljer att belysa problemen med att vara handikappad så är det lätt hänt att man också uppfattar det som filmens budskap. Så, om du vill poängtera att vi som samhälle inte är tillräckligt lyhörda för handikappade fungerar de flesta "rullstolsscenerna" bra men slutet känns då inte alls rätt eftersom det handlar om någonting annat. Du måste i så fall visa hur hon blir kvarlämnad pga sitt handikapp. Vill du poängtera utseendefixering tror jag du lyckas bättre genom att välja någon som har utseendet emot sig, inte ett handikapp. Samma sak om egoism är poängen; låt inte ett handikapp ta över situationen. Om du vill att historien ska handla om Sofies enorma längtan efter frihet så kan slutet fungera om du bygger upp det. Låt oss se att Sofie längtar efter frihet från rullstolen; att hon faktiskt är rullstolsbunden och inte bara rullstolsburen. Låt oss tidigt se henne där hon iakttar folk som springer. Eller låt henne dagdrömma om att hon själv springer. Eller låt oss se henne i timmar sitta och iaktta människor som reser sig upp och går. Och kanske låta alla de människorna, i hennes fantasi, iaktta henne när hon på slutet reser sig upp och "går". Och vidare i historien, ha bara med scenerna där hon faktiskt är rullstolsbunden, dvs där hon lider av begränsningen som rullstolen innebär, inte hur människor ser ner på henne pga att hon sitter i rullstol. Mycket av ovanstående gäller också om du vill att det ska handla om tillhörighet. Visa hennes längtan och visa sedan bara rullstolssituationer där rullstolen gör att hon är utanför. Om du nödvändigtvis känner att du vill förmedla flera budskap -- men kom ihåg att du själv sa "enkelheten är ju hemligheten" -- eller flera saker som hon längtar efter, så måste du visa samtliga, och se till att rullstolsscenerna belyser de specifika budskapen, och sedan ha ett slut som känns som en rimlig konsekvens av samtliga budskap. Självklart möjligt, men mycket svårare. Och jag tycker definitivt att du enbart ska kombinera de budskap där handikappet spelar en avgörande roll. Vill du få med utseendefixering så låt då exempelvis tjejerna i hissen reagera på hur hon ser ut, inte på att hon sitter i rullstol. Renodla ditt eller dina budskap. Och, så klart, oavsett hur du väljer att göra med teman och budskap så måste du se till att historien handlar om Sofie, inte det du vill förmedla. Lycka till.

Ledsen att det tagit tid innan jag kommenterat men det är helt enkelt inte lätt att hitta tid nu... Nåväl. Eftersom du, som jag förstår det, sitter med ytterligare en revidering tänkte jag undvika detaljer och ge mer allmänna kommentarer. För att vara (över)tydlig så drar jag saker lite till sin spets så det är alltså inte så illa som man kan tro av nedanstående. Och givetvis så är det här inte sanningar utan enbart mina personliga åsikter. Mitt främsta "problem" med manuset just nu är att jag inte blir riktigt emotionellt engagerad. Visst, jag är lite nyfiken på hur det slutar, men eftersom jag inte har några önskemål när det gäller slutet, så blir jag inte riktigt indragen i storyn. När jag väl vet vad som pågår -- Ola är ett svin och tjejerna ska misshandla honom tills han inser det -- så bryr jag mig inte längre tillräckligt mycket om någon av dem. Därifrån blir det sedan lite av en transportsträcka. Men jag skulle vilja engagera mig i någon, så låt oss lite kort titta på dina karaktärer: OLA är en skitstövel. Han lär sig egentligen ingenting på egen hand, utan han blir knäckt av misshandeln. Jag gillar inte honom innan han blir knäckt och gör det inte efter heller. Visst, på sätt och vis lär han sig en läxa, men han lär sig den på fel sätt; genom yttre tvång. Det tråkiga med Ola är att han går från att vara någon jag är emotionellt engagerad i, en skitstövel som jag inte gillar, till någon jag inte bryr mig om när han väl är knäckt. NOVA är Olas motståndare så av den anledningen borde jag gilla henne. Men hennes lösning, att misshandla Ola, känns inte rättfärdigad så jag gillar inte henne heller. I mina ögon utvecklas Nova inte över huvud taget. Visst, hon eskalerar, men hon förändras inte. Nova råkar ut för samma sak som Ola, går från någon som jag är engagerad i, i och med att hon är Olas motståndare, till någon som jag inte längre bryr mig om i och med att hon spårar ur. HANNA är den som kommer närmast någon jag kan engagera mig i. Hon är spännande i första scenerna, tillräckligt rättrådig när de väl fångat Ola och hon inser så småningom sitt misstag och försöker ställa det till rätta. Ändå känner jag inte riktigt för henne. Det beror främst på följande: - Jag gillar inte våldtäktsrepliken. Den försvagar henne. Jag kan utveckla det mer om du vill, men för nu nöjer jag mig med att säga att jag helt enkelt tycker att hela våldtäktsgrejen ska bort. Även för Nova, faktiskt. Och vill du att Ola har "mördat barnet" så ser jag hellre att han gjort det genom att övertala Nova till abort. Även det kan jag utveckla senare om du vill. - Bristen på spänning när tjejerna väl börjat misshandla Ola gör att jag allmänt tappar engagemang. Det måste verkligen till något för att bibehålla spänningen efter att vi fått situationen klart för oss. - Hannas motstånd är för litet. Ola är knäckt och vi ser egentligen aldrig att Nova är ute efter Hanna. När Hanna befriar Ola så bryr jag mig inte om ifall Nova kommer eftersom jag struntar i Ola och Hanna känns aldrig riktigt i fara. Vidare, utöver att jag inte riktigt har någon att engagera mig i, så känns det fundamentalt fel i att Ola blir misshandlad till att lära sig en läxa. Jag förstår att du vill att Ola ska vara knäckt på slutet, att hans beteende mot tjejer ska straffa sig. Jag köper det. Jag köper dock inte riktigt sättet som det sker på. Efter dessa måhända hårda ord, tänkte jag avsluta med ett försök till konstruktivitet och ge en möjlig lösning på problemen som jag har nämnt. Först och främst, och viktigast, knäck inte Ola under misshandeln. Låt honom fortsätta vara den listiga player han uppenbarligen är. Låt honom, som jbergman skrev, försöka ljuga för Nova när hon vill börja om. Och, när Hanna kommer för att befria honom, visa oss, men inte Hanna, tidigt då att han inte är knäckt. Låt oss veta att Hanna ovetande håller på att släppa lös någon som troligtvis är farlig för henne. Det kommer att öka pressen på Hanna ordentligt i den scenen. Och när vi är i den scenen, öka pressen ytterligare mot Hanna genom att göra Nova farligare i scenen precis innan, kanske genom att ge Hanna ett slag efter att de stirrat varandra i ögonen. Om Hanna tror att all fara kommer från dörren och Nova medan hon befriar någon som vi vet kan vara farlig för henne kommer det antagligen att ge den scenen den spänning den behöver. Och eftersom Hanna nu tagit ställning trots större konsekvenser, hon vet nu att Nova är farlig även för henne och ändå så väljer hon att göra det rätta, så bryr åtminstone jag mig mer om henne. Och jag bibehåller mitt engagemang i Ola också eftersom han fortfarande är en skitstövel som spelar på tjejers känslor. Vill du fortfarande knäcka Ola så skulle du i så fall göra det när Hanna dör efter att ha räddat Ola i "slutfighten". Låt honom knäckas av insikten att han, bokstavligen, har Hannas blod på sina händer. Och vill du preppa lite för det, så finns det ju en del intressanta möjligheter i scenen där Hanna släpper lös Ola... Puh, blev rätt långrandigt där. Nå, hoppas du har någon nytta av något av det. Givetvis ska du göra som du vill och som du känner och bara ta till dig av det som du tycker gör din story bättre...

Mycket bättre; ett helt annat flyt, en bättre början och ett riktigt slut. Jag har väldigt mycket annat just nu men eftersom jag kommenterat det här manuset tidigare så ska jag försöka hitta tid att ge ytterligare synpunkter inom några dagar eller någon vecka. Men som sagt, på det stora hela en klar förbättring.

Att 27:an fyller ett syfte håller jag med om (och har gjort så från första gången jag nämnde den) och att bara ta bort den utan ersättning skulle mycket riktigt lämna Elinor oavslutad. Dock så kan man uppnå samma grad av avslut för Elinor genom att, exempelvis, låta henne sucka, skaka på huvudet och oberört hälla upp lite mer vin när Lennart (Tore?) stormar ut. Helt enkelt skippa hela hovmästar-sekvensen. Så 27:an är inte nödvändig för att ge Elinor ett avslut. Men den är trevlig, och en darling, och jag tycker också som sagt att du ska försöka ha den kvar, genom att inarbeta den i slutet av 23:an. Det sista vi ser i en film är ofta en stor del av det vi tar med oss från filmen och personligen så skulle jag nog hellre lämna filmen med Lennarts utveckling, och någorlunda positiva budskap, än med Elinors h-riga agerande. Men det är ditt manus, så självklart ska du göra helt och hållet som du tycker och vill! (Det finns dessutom gott om tid att få det förstört av regissör och producenter senare...) Jag ska försöka spåna ihop några titelförslag under kvällen eller morgondagen.

Kikade lite snabbt på det här igen och för mig känns det som att 27:an gör sig bäst i slutet på 23:an. Hovmästaren har redan vänt sig mot henne och det borde gå att få med repliken och leendet där utan att man får alltför stora tidsproblem. Att lägga den sist tror jag kommer att ändra sluttonen i filmen lite väl mycket, framför allt eftersom historien i övrigt inte direkt känns som en komedi. Och hellre sluta med en karaktär som utvecklats än en som inte lärt sig någonting. Och slutligen så är väl det här Lennarts historia och då verkar det riktigt att vi lämnar filmen med honom.

Okej, bra att få veta att det blivit läst i alla fall. Hm, kan du kanske ge någon ovettig kommentar? Om det hitintills är bra, dåligt, både och eller ingetdera? Och om du läste senaste versionen, 3, och har läst någon av de tidigare, så skulle jag bli hjälpt om du kan säga om du tyckte 3:an är bättre eller sämre än den/de andra. Och hela manuset kommer, men det kommer att dröja lite eftersom jag ämnar revidera det och dessutom har mycket annat nu. Tack för tiden, _nemo_.

Inte någon som har tid och lust att ge lite feedback?

Ligger det inte till på ett helt annat sätt?

Okej, jag tycker det här slutet känns bättre och mer "komplett". (Men det viktiga är som sagt vad du själv tycker.) Några små kommentarer till: Scen 27, med Elinor, känns nu lite malplacerad. Jag gillar fortfarande scenen, men ett återbesök hos Elinor känns i det här läget som ett steg bakåt i berättelsen. Jag tycker dock att den fyller ett syfte, vi får på sätt och vis veta att Elinor på sitt eget lilla sätt kommer att klara sig. Ett förslag är att du helt enkelt lägger den sist i scen 23. Eventuellt stör det ut tempot i Lennarts sorti, men det är nog värt ett försök. (Det finns också en viss risk att den lilla scenen är en darling. Trots att den är kul och fyller ett syfte så kanske det ändå inte rättfärdigar "störningen" som den har på Lennart.) Scen 25: Jag tror faktiskt inte att du behöver förarens replik. Jag är osäker på om du behöver föraren över huvud taget. Och om du nu behöver/vill ha föraren, är jag inte säker på att han behöver interagera med Lennart. Känns som att när Linda väl blivit träffad så handlar det bara om Lennart och Lindas döda kropp. Lite samma resonemang som med scen 27; håll fokus. Scen 28: Jag tror inte du behöver den allra sista repliken. Lennart har redan bett om förlåtelse och det faktum att han och Renate nu äntligen besöker graven tillsammans räcker gott och väl åtminstone för mig. Men du kan antagligen göra några tagningar både med och utan repliken för att slutligen se i redigeringen vad som funkar bäst. Jo, just ja. Kör manuset genom ett rättstavningsprogram. Det är inte så farligt men en felstavning stör alltid flödet lite när man läser och det är ju något att undvika. Jag tycker som sagt att det här är ett riktigt bra manus. Lycka till med att få det filmat.

Tack vare feedbacken jag fått här så har jag nu bestämt mig för att blåsa liv i det här gamla manuset och göra en ordentlig revidering. Den här senaste versionen är ett försök att hantera frågor och feedback som jag fått av voodoo:are. Jag skulle verkligen uppskatta lite synpunkter på det här, både fristående och i form av jämförelser med tidigare version. (Och för er med ont om tid eller lust att skriva, finns ett alternativ här.) Ankomst_3.pdf

Är det här verkligen på riktigt? Man får ju ganska starka sam o rai-vibbar här. (Sorry, sam o rai, er gillar jag.)

När jag nu läser mina kommentarer från igår så inser jag att användandet av ordet "problem" är lite olycklig. Se därför inte mina två påpekanden som problem utan som områden där jag tror att ett redan bra manus kan utvecklas ytterligare och på så vis bli ett ännu bättre manus. Och jag instämmer med 16kolon9; tuta och kör, full fart framåt. Lycka till.

Jag har skrivit ner några kommentarer allt eftersom jag läste igenom det här manuset igen. Vissa av dem har sagts förut och i några fall har det säkert sagts raka motsatsen men istället för att sitta och sålla bland andras åsikter så kommer här mina relativt ocensurerade. Scen 1: Berättaren: Men det är inte med denna kanin som vår saga börjar. Fast det är det väl? Eller åtminstone så vill jag att det ska vara det. Scen 2 och 3: Funkar bra. Roliga. Dock tycker jag som sagt de ska komma senare så att vi får börja sagan med Snövit. Scen 4-9: Jag är osäker på grejen med nutid i scen 4, tillbakablickar i scen 5-8 och sedan nutid igen i scen 9. Ett alternativ skulle kunna vara (från början): plågad kanin enligt scen 1, berättare säger att det inte alltid varit så, hopp till scen 5, när Snövit kommer dit, men första bilden på honom är första bilden i nuvarande scen 4. Berättare: från början verkade allt bra. Berättare: Allt eftersom tiden gick blev det lite spänt, scen 6-7. Berättare: droppen etc, scen 8. Tillbaka till plågad kanin scen 1. Astrid ropar/kommer in, hundarna upphör raskt med plågandet och scen 4 tar vid, följd av scen 10. Rörigt beskrivet, jag vet, och har ingen egentlig aning om det funkar men poängen är att det antagligen känns lite mindre konstigt om tidshoppet skedde direkt efter boken, snarare än en halv scen in (kanske till och med att berättaren bläddrar bakåt?). Scen 5-8: En hel del roliga grejer i tillbakablickarna. Gillade rädisorna och cykeldäcket. Scen 9-10: Blixten behöver inte en så utförlig presentation av berättaren. (Plus, du vet; show, don't tell.) Tycker nog till och med du kan skippa berättaren helt där. Är nog bra om berättaren är tyst ett tag för att förstärka att det är nutid. Scen 11: Kul. Och eftersom Vlad och Bela nämns här så kan det vara läge att gå till scen 2 och 3 efter den här (även om det kan ge lite kontinuitetsproblem i scen 13). Och på tal om scen 2 och 3: hur kom egentligen Vlad och Bela undan? Scen 13: Kul. Namnskyltar. :) Scen 14: "Får passa på nu medan han är varm." :) Scen 18: Är det här en scen/ett montage som sträcker sig över flera dagar och nätter? Det skulle nog funka ganska bra om det gjorde det. Scen 19: Gillar verkligen namnbrickan. Scen 24: Jag antar att Snövit följer smulorna till staden men först kändes det som att han skulle jaga Hans och Greta. Kan vara värt att ta upp/förtydliga. Samt en scen när Snövit kommer ur skogen. Scen 25: Gillar Puh. Rent tekniskt: När Snövit dödar Nalle är väl en egen scen? I vilket fall som helst fungerar den här scenen bra. Det börjar bli sent nu så jag tror jag får fortsätta det här imorgon eller på söndag. Rent allmänt så tycker jag manuset är roligt på det stora hela. Rent allmänt gäller nog även att kritiskt granska berättarrösten. Den fyller definitivt ett syfte, men det finns ett flertal tillfällen där den kan bantas ner eller till och med strykas helt. Det är det för nu, fortsättning följer...