pssthlm

Jag har ingen lång erfarenhet av just manusskrivande, men har tidigare skrivit annat. Iaf, jag tycker att du i början ska göra lite vad du tycker passar DIG. Finns säkert en hel uppsjö råd du kan få, men det finns ett stort värde generellt att lära sig SJÄLV också, trial and error typ. För att vara lite mer konkret kan jag berätta hur det såg/ser ut för mig. Jag skriver mitt första manus just nu, och har hållt på sen i juni eller så. Började med att jag fick en vag idé till en filmberättelse - i stora drag sådär - och då började jag först kolla lite hur det går till att skriva manus. Läste på nätet om formatering och sånt, bara för att få ett grepp om vad det handlade om och vad man ska tänka på. Sen började jag skriva, rakt av bara. Och skrev typ de scener jag visste ungefär hur jag ville ha dem, och visste jag inte hur en viss "passage" skulle utformas hoppade jag helt sonika över den just då, kanske skrev typ "x tar in det y har berättat om z, och ställer frågor", utan att tänka på exakt hur det skulle göras rent tekniskt. Parallellt med detta läste jag igenom kommersiella manus för att få inspiration från dem och googlade olika saker, som miljöer och karaktärer och rekvesita - det tyckte jag gjorde att jag fick en bra bild över en del saker. T.ex om jag ska ha en "gammal irlänsk man" så googlade jag "old irish man" och kollade bild-sektionen av resultatet, för att kanske få tydligare bilder i huvudet, och samma när det gällde "lagerlokal", "grand cherokee" osv osv (detta är förstås bara exempel på ord, och säkert inte nåt andra gör, men jag tyckte det hjälpte mig). Hursomhelst: sen tog det stop. Ganska så mycket tvärstopp. Hade varit enkelt nu att skriva "för att jag inte hade en tillräckligt genomarbetad story, så det är DET du måste börja med", men det tänker jag förstås inte skriva. Eftersom det kanske inte alls är det just DU behöver. Och eftersom jag själv inte ens skulle KUNNAT sätta mig och jobba mer på själva storyn DÅ, eftersom jag DÅ - när jag började skriva - tyckte att skriva och samla in material var viktigast. Men iallafall. Vad jag var tvungen att göra då, insåg jag, var att gå djupare ner i hela storyn. Fundera ut vad som hänt INNAN det jag skrev (så att jag visste storyns "bakgrund" så att säga), vad som skulle kunna FÄSTA en publik, evaluera om det ens NÅNSIN varit en bra idé jag haft, osv osv. Detta var för ungefär en månad sen, och idag är jag vid en punkt där jag har kvar miljöer, de flesta karaktärer och en del scener från min första "skriv-period", men där storyn har arbetats om ganska radikalt från vad den var först. Inte helt - faktum är att det på YTAN är ungefär samma story - men att det "djupare ner" finns verkningar på andra plan, för att uttrycka mig flummigt. ;) Okej, nuff now, antar jag. Ville bara ge dig en bild av hur det har sett ut för MIG. Som sagt: gör som DU vill, vad som passar dig, och försök att ha i huvudet att det inte finns några "rätt" och "fel", det enda som betyder nåt kommer ändå att vara slutresultatet. Hur du KOM dit avgör du. Ska avsluta med ett ganska konkret tips: om du inte har det (eller nåt likvärdigt) - skaffa celtx. Celtx är gratis (och riktigt bra) programvara för att assistera i manusskrivning. För MIG gjorde det faktiskt VÄLDIGT mycket. Det jag gjorde var att jag delade upp storyn i "bi-storys" och lät varje DEL av filmen få ett eget script. På så sätt kunde jag börja skriva scener typ 50 sidor (uppskattat förstås) IN i filmen, utan att ha tidigare delar klara. Jag fick en helt annan blick för hela manus-projektet, så att säga. Dessutom kunde jag samla in bilder, skriva ideer etc etc och ha alla samlade på ett och samma ställe. Så, det är verkligen ett tips jag rekommenderar. http://www.celtx.com Lycka till, och hoppas du kommer vidare!

Nu har jag iof läst en ganska begränsad mängd manus, men efter att ha läst American Beauty och framförallt The Usual Suspects...suck, jag bara ruttnar. Det sista manuset (TUS) fick, när jag läste det, mig att verkligen vakna upp och fatta att ett manus jag själv skrev låg rejält efter i kvalité. Jag tycker jag lärde mig sjukt mycket av att läsa ett så bra manus, kanske mycket mer än annat man läst i teori-böcker. Exakt VAD som är bra? I American Beauty tyckte jag själva "tonen" var sjukt bra, och flytet. I TUS att varje scen/dialog känns så jävla "packad", att allt skit verkligen är utrensat, och att historien hela tiden rör sig så bra framåt och "stegras". Genomgående i båda manusen är att de inte "spårar" ut, utan att allting känns "nära idén" eller hur jag ska uttrycka det. Jag upptäckte det bl.a på att man liksom inte slutar läsa, fast jag egentligen bara tänkt att "skumma" dem lite. DET måste vara ett bra tecken på ett bra manus.

Jag kanske missförstår frågan, men varför kan du inte bara ha en voice over som jobbar ihop med bilderna? Känns, iaf i mitt tycke, mindre konstlat än att han ska snacka till en Gud eller dylikt. Förklara närmare varför det är så viktigt att han/hon är helt ensam och vad det är du vill berätta, så kanske det är lättare att hjälpa till.

[citat=TomStac][citat=pssthlm] Läst om att instruktioner bör finnas om man inte planerar att sköta regi själv, och annars inte.[/citat] Nu är jag ju inte säker, men jag tror att det är tvärtom i denna frågan. [/citat] Farligt med negationer, och alltid lika dumt att använda dem. Du har förstås helt rätt. Jag menade som det du skrev, men det blev tvärtom. :) I övrigt: tack för alla svar/tankar! Ganska precis det saker jag var ute efter. Att det dessutom, för en gångs skull, är svar som passar ens önskningar gör ju inte saken sämre. Tack.

Nu är jag väldigt färsk på manusskrivning, så mina inlägg blir ju mest...ja, amatörmässiga. Men jag skulle säga att det väl är lite "antingen eller". Eller? Såhär: Om du redan har alla klippen framför dig när du skriver manuset (d.v.s du har själv tänkt att regissera) så borde det väl vara ok att skriva ut alla klippen/bilderna, men är det egentligen nånsin nödvändigt i en sådan situation? Om du t.ex har en lite längre dialog i ett rum (visst var det det du frågade om?) finns det väl egentligen ingen anledning att skriva nånting, mer än själva dialogen och eventuellt de absolut nödvändigaste direktiven. Gör det? Jag menar, om två/flera personer samtalar och dialogen är bra skriven, så får man ju iaf en uppfattning av ungefär hur de ser ut/reagerar under samtalets gång, och om det är nåt man vill säga som strider mot det förväntade uttrycket, räcker det inte isåfall att skriva bara det? Som jag har förstått INTERCUT så är det väl just för att man ska slippa skriva om SCEN- HUVUDET/BESKRIVNINGEN varje gång dialogen "skiftar". I ett samtal i ett och samma rum är det väl alltid detsamma?

Några frågor angående kamera-instruktioner i manus. 1. Vad innefattas? P.O.V? INSERT? Eller "bara" typ CUT TO etc? 2. Läst om att instruktioner bör finnas om man inte planerar att sköta regi själv, och annars inte. Finns det isåfall något mitt emellan? Min (väldigt ringa) erfarenhet av manusskriving har pekat åt ett håll där jag "ibland" tycker mig vilja ha en kamera-instruktion, typ att jag verkligen VILL att det ska vara någon P.O.V vi upplever, för att t.ex förstärka en komisk poäng. Oftast känner jag dock att jag överlåter till den som ska regissera. Är det ett normalt resonemang i manusskrivning, eller är det alltid antingen eller - d.v.s anting kamerainstruktioner för allt eller inga instruktioner alls? 3. Om svaret på fråga 2 är "det är OK att bara ange kamerainstruktioner när du känner att det är nödvändigt" - är det då underförstått att allt det jag utelämnar är upp till regissören? Exempelvis, om jag angett instruktion för hur en scen ska starta, t.ex med INSERT, och scenen sen består av 5 minuters dialog utan specificering på hur bilderna ska tas, är det då underförstått att det är upp till regissören, eller anses det att detta skall tas i en filmning, utan klipp? Tacksam för alla svar!

[citat=jbergman] Öh, scenbeskrivning ligger inte enbart i början av scenen. Hur som helst glömmer du bort det faktum att information skall avslöjas i samma hastighet i manuset som i den färdiga filmen.[/citat] Jag är grymt färsk i ämnet (har nämnt det, men inte i denna tråd såg jag), och jag kan bara tacka för upplysningen. %2$s skrev: För att återgå till huvudfrågan så kan jag skriva det jag glömde i mitt svar till trådskaparen, nämligen varför det "beror på". En del grejer kan man förstås skriva endast inledande, t ex om en karaktär haltar genom hela scenen. Haltandet är antagligen ganska oviktigt både i manuset och i filmen, och inget man vill dra uppmärksamhet till. Men när det rör sig om tics och liknande så vill man just att det skall dra uppmärksamhet till sig, och då bör man skriva det löpande för att skapa den effekten. Jag läste både det här och dit tidigare svar, och det var exakt den här typen av tankar jag sökte. Som sagt, mina tankar är bara "magkänsla" och när jag läser det du skrivit så förstår jag lite av "den andra sidan" också. I mitt fall (ja, jag utgick från ett reelt "problem", som man ju oftast gör) så var det förstås just något sådant jag ville skulle %2$s skrev: dra uppmärksamhet till sig eftersom det är en plantering och något som längre fram i filmen kommer att, indirekt, få betydelse för händelseförloppet. Jag antar att det är mer befogat att bara nämna det i scenbeskrivningen om det är nåt som inte faktiskt är så viktigt, typ "den här personen drar hela tiden händerna genom håret" (ok, dåligt exempel, men you get it). Hursomhelst: tack för inputen! Jag ska se om jag kan hitta nåt mer om ämnet, och sen testa båda alternativen för att se vad som blir effektivast. Men jag ska tänka på det du skrivit. Tack!

Ang. POV så har jag nyligen läst manuset till "American Beauty" där POV används väldigt flitigt, och då aldrig (vad jag minns) som en egen scen, utan mer som för att visa hur scenerna ska delas upp, rent filmiskt. Nu har jag iof läst alldeles för få manus för att veta hur "standarden" är, men av alla de manus jag läst är faktiskt just "Am. Beauty" ett av de jag gillat allra bäst, både i tempo, stilistiskt och så storyn då förstås. Vet inte hur det här riktigt hjälpte diskussionen, men jag tänkte iaf att jag kunde bidra med en direkt referens som visade hur det används på ett (i mitt tycke) bra sätt när det inte är en egen scen. För de intresserade: American Beauty

Ett syfte kan väl egentligen vara vad som helst. Om man vänder på det: kan en film/berättelse sakna ett syfte? Om du inget annat syfte har, så är väl åtminstone grundsyftet (eller hur man ska uttrycka det) att du vill berätta en historia / fängsla en publik? Tänker du sen på budskap så är väl det något annat. Ett budskap antar jag att man kan sakna, men samtidigt tänker jag mig att det på nåt sätt ändå alltid kommer att finnas ett budskap, helt enkelt eftersom din film måste ha ett slut, och det är du som bestämmer det. När du gör det, framgår på sätt och vis "omedvetet" budskapet/budskapen. Jag är färsk i just manusskrivning, men jag skulle gissa på att historieberättande rent generellt kan göras både med och utan ett uttalat, initialt budskap. Men sen kommer man alltid komma in i diskussioner om vad syfte/budskap/premiss är för nåt, och det väl mycket väl tänkas att det inte finns nåt egentligt "rätt" eller "fel". Hursomhelst, ta det för vad det är, men mitt råd är iaf att om du tycker dig ha en bra historia som du vill berätta, så sätt igång och skriv den (förslagsvis grovt först, och sen börja förfina den eftersom) och oroa dig inte till döds över exakt vad det är du "vill säga". Lycka till!

[citat=gorse]Jag röstar för alternativ ett. Men jag vet inte.[/citat] OK. Jag är total nybörjare på manus-skrivande, men har plöjt en hel del litteratur på området den senaste tiden, utan att kunna minnas att jag läst något om det. Men på "magkänsla" tycker jag också det alternativet känns mest lockande. Har försökt att komma igång med manusskrivande också genom att läsa mycket av andras manus, och jag kan faktiskt inte komma på så mycket av dylika situationer. Om man tar det till ett mer generellt plan, vill säga. Jag kan inte riktigt se nödvändigheten av att återupprepa en sak på flera ställen, när det finns ett sammanfattande dedikerat utrymme (scenbeskrivningen) för varje scen, där man ju beskriver bl.a miljön. Jag menar, varför inte använda sig av detta utrymme även för att beskriva sådant? Jag kan kanske se en nackdel, och det skulle eventuellt vara om det var en längre scen, och att man som läsare skulle "glömma bort" de "generella instruktionerna" för scenen som man läste i scenbeskrivningen. Men jag vet inte å andra sidan hur viktigt det är för läsbarheten, så. Jag menar, när manuset väl blir film så är ju tanken att det ska genomsyra scenen, och det borde väl vara det som räknas. Nåja, intresserad av alla med vidare tankar/erfarenheter kring det iaf. Särskilt om ni har några "pointers", alltså nånstans i ett manus där en dylik "generell tic" finns beskriven. Så länge, tack gorse!

Tänk er att ni ska skriva manus för en scen där ni vill att en skådespelare ska nåt "tics" för sig under hela scenen. T.ex att han igenom ett helt samtal ska klia sig i armvecket eller agera snorig. Ponera att det är oviktigt NÄR skådespelaren gör det (mellan exakt vissa repliker), bara att det är återkommande genom hela scenen. Hur beskriver man detta bäst? Mina tankar är främst om det räcker att beskriva det en gång i scenhuvudet (och isåfall hur) eller om det är mer effektivt/standardmässigt att skriva in det i dialogen, alltså löpande? Exempel 1: INT. KONTOR - DAG Vi är inne i ett kontor... A och B samtalar. Under hela scenen ser vi A vrida sig i kramper, som han försöker att dölja. Det är uppenbart att han har ont. Exempel 2: INT. KONTOR - DAG Vi är inne i ett kontor... A och B samtalar. A Lorem Ipsum B Lorem Ipsum A Lorem Ipsum A tar sig för magen. Han grimaserar, men försöker dölja att han har ont. B Lorem Ipsum A Lorem Ipsum B A tar sig återigen för magen... Finns det några riktlinjer för sådant här? Finns det saker som är vettigare att skriva i scenhuvudet än att återupprepa löpande, när det individuella "agerandet" inte ska skilja nämvärt? Tankar? Synpunkter? Erfaranheter? Tack på förhand.

vilcans: tack för det. Bara på "feeling" tyckte jag också att det skulle bli mest lättförståligt, så det var ju skönt att iaf nån till mer tyckte så. ;) Tack igen.

Hej, Jag är ganska ny på forumet, och även med att skriva manus. Har skrivit länge (mest prosa), men nu bestämt mig för att försöka mig på ett filmmanus, som för närvarande är under utveckling. Bas/grund-"kunskapen" om manusskrivning har jag helt enkelt läst mig till på nätet, bland annat på den här sitens justa "Filmskola". Är alltså inte överdrivet kunnig eller erfaren på området. Min fråga gäller OVER BLACK-sekvenser, och hur man formatterar dessa. Finns det en standard, eller kan det göras på olika sätt? Exempel: Vill skriva om: Ett telefonsamtal som "utspelar sig" helt over black. Scenen som följer detta samtal är i en cafeteria, och refererar "tillbaka" på saker som sades i telefonsamtalet. Hur formatterar jag scenhuvudet då? Vad är bäst? A. 1. OVER BLACK Vi hör en telefonton och sen NÅGON som sen lyfter luren.... [samtalet. Slutar med att luren läggs på, fortfarande OVER BLACK] 2. INT. CAFETERIA - DAY [beskrivning av följande cafeteria-scen] Eller B. 1. INT. CAFETERIA - DAY OVER BLACK hörs en telefonton. NÅGON svarar. [samtalet, enligt ovan, med hela dialogen markeras med O.S] Vi TONAR UT till en cafeteria... [beskrivning av följande cafeteria-scen] Alltså, A eller B? Och om A, är det fortfarande O.S vid varje ny tal-sekvens i dialogen, eller är det underförstått eftersom det inte "finns" nån exakt scen. Och hur ser isåfall scenhuvudet ut? Mycket tacksam för alla ideer och/eller tips.