Fredrik

Kul att du har en konsulent som vill att du ska göra film! Det finns en hel del roliga uppslag här och det är en bra början - det du måste jobba mer på är, som du själv verkar vara inne på, grunden. Filmen borde bygga på ett huvudproblem som formuleras i början, utvecklas i mitten, och får sin upplösning i slutet. Du vet nog allt det där, men du måste tydliggöra det i ditt synops. Och framförallt: förenkla huvudkonflikten. Vad handlar filmen EGENTLIGEN om? Handlar det om - att Sam och Rai vill bli kända? (varför?) - att de vill bli några att se upp till? (varför?) - att Sam vill bli någon, medan Rai bara vill bli matematiker? (isf: är det egentligen Sams film?) - att de vill bli regissörer för att rädda film-Sverige från alla skitfilmer? - att Sam vill vinna tillbaka sin stora kärlek? - ...eller något annat? Jag tror att filmen måste fokusera på EN av handlingarna ovan. För att ramen ska bli tydligare, för att du ska få den där framåtrörelsen du vill ha, och för att publiken ska vilja se klart alltihop. (Sen kan det finnas sidohandlingar, men då ska dom helst tjäna ett syfte i huvudkonflikten.) Prova det vanliga knepet att formulera hela din idé i 1 mening. Utan för många bi-satser.. :)

Tja, nu har vi höjt insatsen på 55ord.se och infört en twist på tävlingsmomentet: alla berättelser som publiceras och nomineras till tävlingen "Månadens bästa" har chans att vinna 1.000 kr! Kolla här: http://www.55ord.se (Det går även att nominera andras berättelser och vinna halva vinstsumman..)

.... ;)

Vilket skitsnack! Latin är givetvis det enda språket som ger ett någotsånär seriöst intryck vad gäller filmmanus.

Härligt!

Har du nån gång tänkt på hur kort en berättelse kan vara och fortfarande bli en bra berättelse? Om du inte vet så har jag svaret, det är 55 ord såklart! Kolla in http://www.55ord.se för att läsa och skriva egna 55-ordsberättelser! Har du fantasi så det räcker?

Jag ser det här som ett helt okej teatermanus. Historien är inte speciellt spännande och den tenderar på många håll att bli övertydlig (se upp för att skriva publiken på näsan och tala om vad den ska känna), men det finns i alla fall en konflikt och en framåtrörelse, och det är inte fy skam. Som filmmanus betraktat är det dessvärre undermåligt och ganska ointressant. Som filmstuderande på Kulturama borde du ha blivit uppmuntrad till att göra FILM, och veta vad det innebär att berätta med ett filmiskt språk. Manuset känns mest som ett underlag för en övning i att filma av två skådespelare som pratar. De få filmiska elementen som finns är extremt klyschiga och förutsägbara, vilket får karaktärerna att bli sterotyper eller karikatyrer. Exempel: - det sunkiga hotellrummet. (varför inte placera det på en mer intressant plats? överraska!) - den infernaliskt rökande mannen. (varför röker han? kan han inte få göra nåt annat? vad som helst. ge honom ett mer oväntat attribut som berättar vem han är och något om historien.) - vigselringen. (åh vad tråkigt, kan ni inte visa det på något annat sätt? använd fantasin!) och så vidare.. Den flimrande bilden på väggen känns mest som en kryptisk nödlösning. Eller som ett modernt inslag i en teaterföreställning... Jag är säker på att ni kan få den här historien att börja leva om ni börjar tänka BILDER istället för text.

Kul idé! Koncentrerad och kärnfull. Inget anmärkningsvärt, men kan nog bli en fin liten 3-minutare... .. om du löser slutet! Om han skjuter sig själv så tar det helt och hållet udden ur historien, det leder inte fram till något som vi kan lära oss nånting av. Ännu värre om vi inte får veta vem som blir skjuten, då leder det fram till ett ingenting. Fundera istället på om du inte ska hitta en "lösning" på situationen. Till exempel: låt det bli tyst efter att han skrikit "quiet!". Låt honom sedan tveka vem han ska skjuta, som i ditt förslag. Men istället för att skottet går av, kanske han ger upp, säger "damn!", och går därifrån...?

Svar: nej! Om det hade handlat om en pigg ninjutsu hade jag gjort det.

Håller med dig om att det finns en viss risk med skjortorna och dagarna.. Tror iaf att det är viktigt att man känner att det går en viss tid där, men det kanske är bättre att bara skriva "Några dagar senare" (även om det känns som en lite trist lösning). En extra sidokaraktär är kanske också en bra idé, om den kan förstärka berättelsen eller Jans karaktär på något sätt. Vad gäller replikerna så ska jag inte ta åt mig äran, de är till 95% tagna rakt av från novellen.

Jag måste tyvärr säga att jag tappar intresset direkt när jag läser vad ert manus handlar om. Har vi inte lite för många filmer som handlar om smått överviktiga, slöa och osunda poliser som lever ensamma liv där jobbet är deras enda syssla.....? På riktigt tror jag att det är ett problem, det blir automatiskt en jättekliché, och det är en dålig start.. vilket är synd, för er historia kanske är jättebra bakom denna trista fasad? Går det att ändra så att polisen istället är en brandman? Eller en fiskodlare? Eller en fakir? Eller att han åtminstone inte lever ett ensamt, osunt liv som bara uppfylls av hans jobb, för det är allvarligt talat så totalt sönderuttjatat att man blir dödstrött.. ;) Bättre fantasi än så kan jag faktiskt slå vad om att ni har!

först och främst: huvudhistorian känns som en mycket intressant idé. det känns annorlunda och kul. efter att jag läst synopsiset: känsla av fullständigt kaos. kommer det överhuvudtaget att vara möjligt att få in alla dessa episoder på mindre än säg.. 10 timmar? dock intressant nog för att läsa ditt treatment, och det jag har att säga om det är (som i ett kaos): - mycket bra inledning, väcker intresset. (morgan verkar osympatisk, han bryr man sig inte om (man funderar: kommer han vara lika dryg filmen igenom, är han en bad guy-klyscha?)) 7: vilka är pensionärerna, varför slår dom honom? för att han var ohövlig? hm.. scenen är så absurd att man börjar ifrågasätta om det verkligen händer - eller har jack någon slags "inre syn"? 8: när jack vaknar upp och ser sjuksköterskans ansikte och blir förskräckt: är det bara jack som ser henne så? blir vi som åskådare lika förskräckta eller är hon normal för oss? 9-12: efter att jack har kräkts förväntar man sig nån slags vändpunkt. man förstår att nånting är galet och nu vill man ha ett svar, att något utvecklas, eller att jack reflekterar över vad han ser. accepterar han bara? inser han vad som händer? tror han att han har blivit galen? jag tror att det är viktigt att vi som tittar får veta hur jack reagerar på det faktum att folk fortsätter se omänskliga ut.. 10: hur dyker morgan upp igen, arbetar han på plats eller är han där och besöker? 14: vad är det som till slut utlöser jacks reflex att knuffa flickan, bortsett från upptrappningen (vilken inte känns som skäl nog) 15: "sölve är morgans idol." briljant! :) 15: samma här som under 14, vad är motivationen till att jack till slut slänger ut dom? vad är den utlösande faktorn? 15b: varför agerar jack galet mot folk? ÄR han galen? eller TROR han att han är galen? men i så fall, varför göra andra illa? känns som att det måste finnas en större motivation till att han gör som han gör än att han bara är galen. borde han inte göra sitt yttersta för att få reda på varför han är galen? borde han inte bryta sig in i ett labb och koka ihop ett motmedel? typ. 16: nu är jack galen på riktigt. som åskådare: betraktar vi bara skeendet? hur ska vi känna oss delaktiga i jacks galenskap? vad är framåtrörelsen i historien i det här skedet? vill vi att jack ska kämpa för att bli normal igen? var är då hans kämparglöd? (känner vi tillräckligt med sympati för jack för att vi ska bry oss om honom? för att vi ska känna med honom tror jag vi måste veta hans drivkraft och verkligen känna den) 18: accepterar jack helt plötsligt allting? 19- här går berättelsen in i en slags dimma.. tyvärr känns det som att historien stannar upp. massvis med nya karaktärer blommar upp, vem är vem, varför bry sig om nån? vi vill veta hur jack kan ta sig ur problemet. Gretes förmåga känns som det enda som kan föra historien vidare.. 26: plötsligt får dom för sig att rymma. varför har dom inte fått för sig det tidigare? det känns som att jacks motivation att lösa problemet, som också är huvudproblemet i filmen, inte är tillräckligt stor. berättelsen faller på det. i varje scen, i varje bildruta så måste vi förstå karaktärernas beteenden och se framåtrörelsen.. "jack vill slippa dom andra intagna...samt kanske uppsöka grete" vaddå kanske?! som åskådare vill vi se jack ta första bästa jet-plan till grete, annars somnar vi.. 28: vad är det angelica har som jack behöver för att lösa sina problem? eller är det bara en sidohistoria..? 29-37 här blir berättelsen en annan berättelse (en annan film?), det blir en kärleksroadmovie, men med vilken motivering? jack och angelica är ute på resa, då angelica plötsligt råkar ut för nåt. historien girar 137,5 grader, istället för att vara på väg mot t.ex. grete och en lösning på problemet, så är vi nu ute och ska lösa andra problem. sidohistorier kan väl funka, men bör de inte integreras med din huvudhistoria? 37: angelica ute ur berättelsen (tack och lov höll jag på att säga) 39: episoden med uteliggaren känns mycket mer relevant än episoden med angelica. uteliggaren verkar ju tangera eventuella lösningar på jacks problem, eller borde iaf göra det.. 40- äntligen norge! ;) men det blir spretigt, kaoset fortsätter: religioner, sekter och kyrkor som brinner.. vilken historia vill du egentligen berätta? kommer jack närmare ngn lösningen på problemet? 41-49 jack är jagad. men vad är hans drivkraft? vart är han på väg? 47: angelica tillbaka? på en mosse nedanför ett älgtorn? varför? 50- jack åker i fängelse, blir lycklig..?! hm... 57- faller han i koma igen alltså? det som hänt tidigare har väl hänt (och inte bara varit i hans huvud?) --- okej, summa sumarum, oj vilket kaos! självklart fullständigt in absudum, på gott och ont.. men det är mellan varven otroligt fascinerande, och trots risken att jag skulle ge upp att se en sån här film (eller läsa manuset) så skulle jag vilja se dig göra den/det. men som sagt.. drivkrafterna och framåtrörelsen.. det måste du förtydliga, förstärka, förbättra. vad varje sidokaraktär/episod har för motivering i sig är egentligen orelevant såvida dom inte har ett högre syfte för historians huvudproblem..

zoomer himpson & maaac: väldigt roligt att höra! var det inga konstigheter? Inget som kändes vagt som kunde förstärkas? eller något som kunde berättas på ett annat sätt?

Manusets största problem, vilket jag tror har försökts påtalas av flera, är att berättelsen är för endimensionell. Den berättar hur jobbigt det är att sitta i rullstol, men ingenting mer! För att man ska intressera sig för denna konflikt så måste man få se andra sidor av det, verkligheten är ALDRIG så enkel eller enspårig (även om det ibland kan kännas så). Du MÅSTE göra din historia mer komplex, som det är nu så bryr man sig inte om huvudkaraktären - och det är ju verkligen illa. En konsekvens av att historien är så endimensionell är att man får känslan av att du försöker tala om för oss vad vi ska känna (det som jag tror vilcans kallar för PK-varning). Du trycker upp dina åsikter i våra ansikten utan att vi själva har fått känna efter och komma till egna insikter. Som åskådare vill man känna sig smart; när man har läst ditt manus känner man sig underlägsen och manipulerad. Ditt försök att förtydliga temat längtan är ett bra försök, men lyckas inte! Framförallt så har du krånglat till det alldeles för mycket. Parallellhandlingen och tillbakablicken är väldigt svåra att få grepp om, de är för vaga i sin beskrivning och det framkommer inte riktigt vad du försöker säga.. Det finns saker i manuset som är bra, men jag tror att du måste se över de här delarna för att det ska bli intressant nog.

Shelly: roligt att du verkar gilla manuset! Ang. din tolkning så vet jag inte riktigt vad jag ska säga.. :) Personligen tycker jag inte att det är Jan själv som skapar drama i sin vardag - det här är bara något som händer honom, och han vill verkligen bara veta vad och varför! Det är inte meningen att det ska vara så komplicerat egentligen.. Kändes det komplicerat? Vore kul att höra om fler upplever det på samma sätt!