Spangelish Bob

[citat=Usarpe89]inte står på egna ben? Hur kommer du fram till det?:S[/citat] Du, jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg tanken bakom uttalandet. Jag måste vaknat på fel sida igår natt och kännt för att skaka om lite grann, inte minns jag.

[citat=Speero]Sitter inte du lite väl mycket framför datan?[/citat] Nej, inte direkt. Vid datorn sitter jag bara när jag skriver manus eller klipper film och på internet sitter jag bara när jag renderar mina filmer (om jag inte råkar ha något vettigare att göra under mina renderingar, som t.ex. andra filmprojekt). Så visst blir det en del timmar framför datorn, men det är till största del väl använd tid, till skillnad från att ligga och slöa framför TV:n.

Visst blir du bättre av att studera andras konst, men du blir aldrig en bra målare genom att studera andras målningar, du lär dig så mycket mer av att måla själv. Så visst får du ligga framför TV:n och slöa, men du kommer aldrig lära dig tänka film där, du kommer aldrig bli en del av filmen genom att se film. Så mitt inlägg var en uppmaning: Stick ut och filma och sluta sitta framför TV:n och inspireras att bli som alla andra.

Jag uttryckte mig lite bakvänt där, visst är ju film i allra högsta grad rolig, men inte på det sätt en komedi brukar vara påklistrat rolig, utan mer vardaglig humor, livets inbyggda komik.

Jag har aldrig varit något stort fan av uppföljare eller den typ av filmer som får uppföljare. Det finns några intressanta filmsviter men där brukar filmerna vara oberoende av varandra.

Sen när är Fear and Loathing är spyor och hjärnsubstans? Det är ju en mycket intressant film om jakten på "the american dream", sannigen och meningen med livet, kort och gott. Samtidigt kan jag inte heller förstå er som ser filmen som en simpel komedi, den är ju inte rolig, det är ju ren ångest och mörka mardrömmar kryddade av droger och ett desperat konsumtionssamhälle.

Skriv en egen, så gjorde jag. Lev filmen och lär av dina fel.

Jag skulle undvika att utbilda mig i Australien, det lär bli både dyrt och långtråkigt och det lär inte ta dig särskilt långt i karriären. Men jag skyr ju all typ utav filmutbildning och förespråkar istället fritt skapande. Men om du nödvändigtvis måste utbilda dig, så måste du väl. Men måste du åka runt hela jävla jorden för att göra det? Världen är inte mer spännande där, det bara samma sak som här, fast uppochned. Varför skyr alla Sverige? Tycker man Sverige är grått och tråkigt så blir det inte bättre någon annanstans, det är ju bara som att föröka rädda en dålig film med effekter, och det har ju aldrig gått.

Ingmar Bergman är ju faktiskt väldigt intressant, tycka vad man vill om hans filmer, men han är ju en väldigt viktig person inom svensk och internationell film. Det lär ju inte vara så svårt att övertyga din lärare om att få göra ett arbete om en sån viktig regissör/författare.

Se det positiva i saken. När man till ex. dubbar eller gör något annat detaljarbete får man en mycket större konstnärlig frihet och mer fintrimmade detaljer. Så visst fan blir det bra! (tror jag)

Jag skulle rekommendera att ni sluta kolla på TV och började göra film istället.

Refersenser är bara till för att underhålla de inbitna fansen. Det är dolda, torra internskämt som berättar att regissören inte står på egna ben, tycker jag.

------

La Haine är en bra film att börja med om man vill se mer franskt. Sedan kan man gå in på äldre filmskapare som Goddard, Truffaut och Resnais, franska nya vågen.

2005 har knappast blivit ett smalfilmens år, jag har inte lyckats hitta en ända vettig film. I år har vi blivit överösta av skitdåliga block-busters från det lilla landet i väst. Det ända intressanta filmer jag sett i år har varit på GFF, men det var ingen vidare festival gemfört med tidigare år. Den enda höjdpunkten som finns kvar att blicka framåt mot i år är den årliga kortfilmsfestivalen i Uppsala som jag brukar besöka. 2004 var ett mycket intressantare år, med flera små höjdpunkter gömda bakom den vakuumpacketerade fin-skiten.