Det handlar nog om att skapa karaktärer som ung och gammal kan relatera till. För att gå hem hos den kommersiella publiken är tydlig orkestrering (protagonist, antagonist osv) viktigt. Det måste vara linjärt och konkret, men publiken måste kunna känna sig delaktiga i processen. Alltså något element av komplexitet, men när allt mot slutet binds samman och klarnar ska tittaren känna sig intellektuell, som att denne tog del i problemlösningen. Alltså får filmen gärna framstå som mer invecklad än vad den är.
Det är nog ganska mycket grundläggande psykologi, helt enkelt. Hur relaterar vi till människor? Hur sympatiserar vi med människor?
Jag tycker att det är viktigt att poängtera att en "bra" film och en "mest likable" film inte nödvändigtvis går hand i hand. Det är ju att säga att bra film är kommersiell film. Film är ju liksom alla andra konstformer subjektivt, och personligen så tror jag inte på objektivt bra konst. Så visserligen, ja - tag inte ställning politiskt, bygg upp filmen efter anglosaxisk dramaturgi och lägg till nutida västerländska moraliska dilemman (självklart på ett sentimentalt sätt). Men det kräver självklart fler än så få komponenter. Jag menar, sätter vi Tommy Wiseau i huvudrollen så får vi ändå inget bra slutresultat.