Jag vet inte riktigt hur det stämmer över med verkligheten, men en kompis till mig sa att i en dokumentär där de intervjuade soldater var det som du säger första gången som kändes riktigt dålig. Efter den blev det mest på rutin, man blir inte lika berörd. Kanske är som med rovdjur? En gång människoätare, alltid människoätare. Blodad tand liksom.
Nu är jag ju absolut ingen expert, det finns säkert bättre svar. Kanske kolla på några intervjuer med krigsveteraner, eller få tag på någon släkting eller liknande som verkligen varit i krig, om det är möjligt.
En sak som är säker, krig är extremt hårt för psyket. Min morfar var en 'tuff människa', jobbade som polis, brandman m.m.., och han blev alkolist under/efter finska vinterkriget.
Lycka till! =D