Den enkla förklaringen är att det finns många bra regissörer, men inte många bra regissörer som klarar att jobba under press/stress. Det svåra är att hitta balansen där du tar jobbet tillräckligt på allvar för att resultatet ska bli så bra som krävs, samtidigt som du tar inte tar det på så mycket allvar att du inte vågar slappna av och återhämta dig, ta risker och kanske misslyckas.
Det är lite som att springa ett 100 meterslopp och ett maratonlopp samtidigt. Du ska ha maxat dig precis när är klar med 100 metersloppet. Du ska inte ha säckat ihop på halva vägen eller ha massa krafter kvar på slutet. Du ska ha bränt allt där och då. Problemet är bara att 100 metersloppet i sammanhanget är en metafor för ett projekt och du måste samtidigt kunna gå från projekt till projekt (eller växla mellan dem). Så fort ett lopp är klart, är det dags att ladda om för nästa. Där handlar det i grund och botten om att lära känna sin kropp, samt att bygga upp erfarenhet succesivt. Att inte ge sig in på projekt och arbetsmetoder man inte är mogen för. Att ha, för att använda ett svenskt ord - lagom - stora ambitioner.
Jag har sysslat med film sedan 1994 och kämpar fortfarande med den här balansen. Jag har kollapsat två ggr under redigeringsarbetet och fått åka ambulans därifrån. Idag är jag dock väldigt mycket mer medveten och känner av kroppens signaler tidigt. Viktigast av allt tror jag är att jag idag ser till att ha ett liv utanför som inte alls har med filmskapande att göra. En fru och hund att komma hem till efter dagens slut, som älskar mig lika mycket oavsett om jag haft en jobbig eller bra dag på jobbet... Utan det tror jag inte man överlever (eller i alla fall inte mår bra) i branschen på lång sikt... :-)
Mvh
Tomas